Valutgången 2002 tycks ha kommit som en mycket stor överraskning för många, vilket förmodligen främst ska förklaras med att opinionsmätningarna under de sista veckorna tecknade en bild av ett vansinnigt spännande och ovisst lopp. När detta skrivs är regeringsfrågan inte avgjord. Kanske får opinionsmätarna rätt, och i så fall heter Sveriges statsminister senare i höst inte Göran Persson.
Hur som helst tycker jag att den fråga som smedjan.com ställer är viktig, och jag vill komma med några snabba synpunkter:
1. Frågan om förnyelse och förändring kan aldrig avgränsas till ett blockperspektiv. Det är inte så att ”röda blocket” alltid är emot förändring och ”blå blocket” alltid är för förändring. Se hur skiftande verkligheter friskolorna möter över landet. Det kan vara stenhårt motstånd i moderatdominerade kommuner och ypperligt samarbete i vänsterstyrda kommuner.
Det betyder att den idédebatt som t ex Timbro driver aldrig kan vara avgränsad i block- eller partipolitiska termer. Det vore att minska den möjliga effektiviteten innan man startar arbetet.
Idéer har konsekvenser, lärde jag mig när jag i mitten av 80-talet tillbringade några intressanta år i tankesmedjornas värld i Washington, DC.
Detta gäller också i Sverige.
2. Stirra inte i backspegeln. Se framåt. Jag tycker att en del av eftervalsdebatten i vissa liberala kretsar i alltför hög grad präglas av nostalgi, ett drömmande om en förlorad, förlovad tid. Det handlar om Gösta Bohman, SAF, Curt Nicolin, Sture Eskilsson och tiden från 1974 och ungefär ett decennium framåt.
Oavsett vilka geniala insatser som då gjordes, så utspelades dessa i ett helt annat åsiktsklimat än dagens. Jag började själv 1980 som chefredaktör för SAF-tidningen och ägnade stor intresse åt att introducera Hayek, Friedman och andra nyliberala tänkare på svenska i lätthanterlig och begriplig form. Internationellt präglades tiden av Reagan och Thatcher, vars attacker mot högskattesamhälle och förmynderi skapade helt nya politiska förutsättningar i många länder. Även i Sverige.
Those were the days.
Idéer och makt
Men personligen är jag inte nostalgisk för ett öre. Jag tror inte på någon återvändo. Jag ser inget som helst behov av ideologiskt renande ökenvandringar. Gösta Bohman var både en idépolitiker och en maktpolitiker. Dessa två egenskaper hänger ihop.
Den liberala politiska offensiven under 80-talet har förändrat hela den politiska kartan. Det faktum att all politik nu fokuserats i centrum är blott ett bevis för detta. Det finns ingen socialistisk hegemoni. Däremot finns det i val en bred uppslutning bakom välfärdsstaten.
Välfärdsstaten behöver kritiseras och reformeras. Jag ser inte minsta hinder för en fortsättning av det arbetet och tror bestämt att det finns förnyare och nytänkare i de flesta partier, precis som det också finns motsatsen i de flesta partier.
3. Partipolitiken är ett nollsummespel. Detta är givetvis dystert - men ett faktum. Därför måste många unga intellektuella alltid ägna en betydande del av sitt verk åt idépolitik - ty i idéernas värld finns det inga av nollsummespelets restriktioner.
Carl-Johan Westholm formulerade i början av 80-talet motsatsparet ”det skapande och det bevakande Sverige”. Det kommer alltid att behövas en kamp för det skapande. Men det mesta av den kampen bedrivs inte på Helgeandsholmen.
