Västvärldens politiska agenda formulerades för lång tid framöver under 1980-talet av Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Det finns givetvis skäl att kritiskt granska också dessa stora gestalter i 1900-talets historia, men de är för överskådlig framtid förknippade med några mycket väsentliga samhällspolitiska paradigmskiften:
1. På det säkerhetspolitiska fältet handlar det givetvis om det kommunistiska Sovjets sammanbrott som maktfaktor. Det har skrivits och kommer att skrivas mycket om denna process, det onda imperiets sammanbrott, men Reagans och Thatchers olika men väl samstämda huvudroller i detta historiska drama är en självklarhet.
2. Den andra stora förändringen sammanhänger med sammanbrottet för tron på den allvise politikerns och den "starka statens" möjlighet att lägga livet till rätta för medborgarna. Skatterevolten, den ökade självkänslan hos medborgaren som individ, den minskade rollen för kollektivistiska sammanslutningar från den gamla industrialismens era och början av framväxten för service- och informationssamhället är de faktorer jag tycker man främst bör lyfta fram. Reagan och Thatcher skapade förvisso inte dessa fenomen, men deras idévärld var kongenial med dessa stora förändringar och de verkade systematiskt för att stärka dessa förändringsfaktorer i samhällsutvecklingen.
Varken Reagan eller Thatcher fick efterföljare från de egna partierna som hade förmågan eller ens insikten om hur politikens roll ser ut i denna nya värld. Reagan försvann från den politiska scenen utan att lämna efter sig mer än en (av en spökskrivare) mycket välskriven memoarbok. Thatcher har också producerat mycket läsvärda memoarer men fortsätter att i någon mån vara en politisk gestalt – om än numera högst marginaliserad.
De politiska efterföljarna till Reagan och Thatcher heter Bill Clinton och Tony Blair. Om man nu bortser från Clintons under senare tid mest uppmärksammade problem – de är ju knappast särskilt politiska till sin natur – och går tillbaka till Clintons båda presidentvalrörelser så har dessa nog hittills underskattats av den politiska journalistikens sakkunniga. Förmodligen är Clintons båda valrörelser vid sidan om Reagans första valrörelse – och möjligen John Kennedys - de mest imponerande och fascinerande åtminstone efter andra världskriget.
Tony Blair är nu premiärminister i ett land av mycket mindre storpolitisk betydelse än Clintons USA. Men som politisk ledare har Blair fått helt andra möjligheter att utveckla sitt budskap och sin agenda fram till och efter den historiska valsegern 1997.
Den som snabbt vill fästa politiska etiketter på politiker har förmodligen svårt att tydligt se likheterna mellan Reagan/Thatcher och Clinton/Blair. Men gemensamt för dem alla fyra är att de värjer sig mot politiska etiketter och de gör så på ett i huvudsak mycket övertygande sätt.
Reagan framhåller ju mycket starkt att hans val av republikanska partiet främst handlar om besvikelsen över demokraternas socialdemokratiska vägval. Thatchers politiska seger över den gamla toryhögern är en "third way" Detta begrepp är inte särskilt fyllt av innehåll, men anger en attraktiv, politisk centrumposition med udden både mot den kollektivistiska välfärdsstaten och mot det gamla klassamhället och dess intressebärare.
Blair är utrustad med eminenta rådgivare: Andrew Adonis, Geoff Mulgan, Ian Hargreaves, Anthony Giddens, Philip Gould m fl. Det finns de som ser just den variant av Third Way som Blair och hans medarbetare står för som den tongivande nya politiken också på kontinenten. I vilken utsträckning de verkligen får genomslag i Tyskland, Frankrike och Italien återstår att se. Helt uteslutet är det väl inte, men det lär komma att ta sin tid eftersom marken onekligen var så mycket bättre förberedd i USA och Storbritannien.
Blairs opinionsundersökare och politiske rådgivare Philip Gould har skrivit en mycket läsvärd och engagerande bok om framväxten av New Labour: The Unfinished Revolution (Little Brown). Jag tycker att det är en av de mest engagerande och tankeväckande böcker jag läst om gränslandet mellan praktisk politik och idépolitik. Gould är en osedvanligt intellektuellt välrustad politisk strateg och det gör hans skildring mycket givande. Det rör sig inte om en efterhandskonstruktion; han citerar utförligt från de promemorior han skrivit under åren bl a till Blair. Det skapar en trovärdighet och en stark känsla av hur processen fortskred.
Goulds tanke, Blairs tanke är lika enkel som de tankar som styrde Reagan eller Thatcher: man ska inte fokusera på politiska åtgärder av ena eller andra slaget utan på ens egna värderingar och medborgarnas värderingar. Detta kräver lyhördhet med eller kongenialitet med värderingarna i djupa medborgarled. De politiker som styrs av de gamla eliternas samfälligheter avskyr denna lyhördhet för hur den egna politiken uppfattas. De beskriver gärna t ex Gould som manipulerande, som en fixare av politiska budskap för att passa in i det hans fokusgrupper vill höra.
Men den som läser Goulds bok förstår att det handlar om så mycket mera än den politiska makten. Det handlar om att skapa en samhörighet med viktiga, värderingar hos medborgarna. Inte om att köpa deras röster med löften utan om att övertyga dem om allvaret i Blairs önskan om ett politiskt mandat att avlösa den toryregim som var i kaos och upplösning under John Major.
Gould skriver att labour förlorade 1900-talet eftersom det gick till reträtt från förändring (change). New labour innebär att man bejakar moderniseringen men ger medborgarna verktyg och resurser för att hantera sina liv. Gould ser, precis som Balir i talet jag citerat ovan, hur labourrörelsen och liberalismen växer samman för att dominera brittisk politik nästa århundrade så som torypartiet dominerat detta.
För den som engageras främst av de politiska etiketterna kan detta te sig mycket avskräckande eller mycket hoppingivande. För mig är politiken bortom de politiska etiketterna så viktigt och intressant att jag ärligt talat struntar i dessa och försöker se på värderingar och kursriktning i stället.
I svensk politik finns det givetvis precis samma möjlighet som i brittisk (efter Thatcher) eller amerikansk (efter Reagan). Frågan är egentligen bara vem som söker en sådan dialog med medborgarnas djupaste värderingar, vem som finner det politiska språk som skapar förtroende bortom de gamla politiska etiketterna, vem som skapar den svenska tredje vägen bortom gammal vänster och gammal höger.
I dag vågar jag inte ens mig på att spå hur en svensk tredje vägen-politik skulle te sig när den omsider appliceras på den politiska dagsordningen.
Vi har gott om gamla partier i kris, vi har några partier som lever som om framtiden självklart tillhörde dem. Var 2000-talets Blair, Clinton etc döljer sig ska bli spännande att se. Kanske finns det inte alls några sådana gestalter i svensk politiks förlängning?
Carl Bildts artikel "Frigör kreativiteten" (2/1) var dock ett intressant tecken på att det i svensk politik idag finns ett tänkande som är berett att släppa på mycket av det som hittills ansetts som oundvikligt bagage för en partiledare. Här fanns en öppenhet och en beredskap att resa in i framtiden med ett mycket lätt bagage i form av fix och färdig politik. Här vinkades farväl till politisk ingenjörskonst, snävsynt rationalism.
Var det början på svensk politiks sökande efter en tredje väg?
söndag 31 januari 1999
Red. Anders Björnssons introduktion till artikeln
Klas Åmarks artiklar förra helgen har väckt uppmärksamhet; en reaktion återges här idag, ett par andra väntas längre fram i veckan. Än har ingenting blivit känt om den aviserade granskningskommissionens direktiv respektive sammansättning. Man får väl hoppas att den representerade fackkompetensen blir av högre klass än i några föregående fall. Inte för vetenskapens skull, den klarar sig bra utan politiska uppdrag, men för politikens, kanske också medborgarnas. Kändisar vid rådsbordet har sina sidor, åtminstone i sammanhang där den enskildes krav på integritet är en sak som ska beaktas.
Kommer förstås att tänka på Janerik Larsson, känd inte för att vara känd utan (bl a) för att han som en av de första i landet skrev en bok om politisk åsiktsregistrering, samman med Sven Rydenfelt. Och inte bara det att det var ett pionjärarbete utan att det visade ärlighet och kurage. Han har skrivit flera böcker sen dess, en enveten idéspruta är han, en intellektuell som aldrig varit rädd för att smutsa ner sina händer. Direktör får man lov att titulera den tidigare journalisten, men medievärlden har han inte lämnat. Som sån vet han att den mediala bilden av de politiska ledarskap inte alltid täcker verkligheten och att politiska budskapen ofta tenderar att skymma denna samma verklighet.
Folke Schimanski påminner i ett inpass om att samma typ av reflexion ofta kan göras om förfluten verklighet. Tidsdistansen till händelser må vara välgörande för den kyliga analysen, men de som räknar med att människor glömmer och som uttalar sig på beställning kan dra fördel av denna distans på annat vis. Ideologiproduktion och sanningsletande behöver inte hamna på kollisionskurs med varann, men det är inte alls ovanligt att så sker.
Kommer förstås att tänka på Janerik Larsson, känd inte för att vara känd utan (bl a) för att han som en av de första i landet skrev en bok om politisk åsiktsregistrering, samman med Sven Rydenfelt. Och inte bara det att det var ett pionjärarbete utan att det visade ärlighet och kurage. Han har skrivit flera böcker sen dess, en enveten idéspruta är han, en intellektuell som aldrig varit rädd för att smutsa ner sina händer. Direktör får man lov att titulera den tidigare journalisten, men medievärlden har han inte lämnat. Som sån vet han att den mediala bilden av de politiska ledarskap inte alltid täcker verkligheten och att politiska budskapen ofta tenderar att skymma denna samma verklighet.
Folke Schimanski påminner i ett inpass om att samma typ av reflexion ofta kan göras om förfluten verklighet. Tidsdistansen till händelser må vara välgörande för den kyliga analysen, men de som räknar med att människor glömmer och som uttalar sig på beställning kan dra fördel av denna distans på annat vis. Ideologiproduktion och sanningsletande behöver inte hamna på kollisionskurs med varann, men det är inte alls ovanligt att så sker.
lördag 16 januari 1999
Förblir vad det varit
Den 15 oktober förra året ägnade Bertil Ohlin-institutet ett välbesökt seminarium åt rapporten Mediekritik och medieanalys – en jämförelse mellan Sverige och USA. Om detta rapporterade TT samma dag. TT telegrammet återgavs i åtskilliga tidningar. DN publicerade en krönika på ledarsidan påföljande dag (Mediekritiken tittar västerut). På denna sida behandlade Mats Johansson rapporten.
Åke Pettersson, redaktör för P1:s mediemagasin Vår Grundade Mening, tog i nyårshelgens program upp det faktum att Sveriges Radios styrelseordförande Olle Wästberg i sin roll som ordförande i Bertil Ohlin-institutet på seminariet till TT uttalat att det behövs mer mediegranskning i radio och TV. Detta uttalande ogillade Pettersson.
I sin replik till mig här på sidan i fredagens SvD erkänner han stolt att han inte brytt sig om att skaffa och läsa den rapport som bildade bakgrunden till Wästbergs uttalande.
VGM-redaktören meddelar vidare att han ogillar undertecknad (som skrev rapporten för Bertil Ohlin-institutet) bl a därför att han tycker jag har för hög lön. I det sammanhanget uppger han bl a att jag arbetar i eget företag. Det är fel. Den som vill läsa rapporten samt veta mera om undertecknad hänvisas till http://www.gsinfo.se/. Jag förväntar mig givetvis inte att Åke Pettersson ska vara så journalistiskt nyfiken.
I sin mångordiga replik är Pettersson bitvis omedvetet avslöjande. Han är näpet stolt över att han slipper "tänka på affärer" eftersom han arbetar i ett "public-service-företag". Dylika företag finansieras nämligen av skattebetalarna. VGM är en etermedial pamflett för den skattebetalarfinansierade etermedieverksamheten. Kanske oroas Pettersson av tanken att han skulle kunna behöva visa sina talanger på den marknad där andra får för hög lön?
VGMs systematiska vägran att behandla rapporter från Näringslivets mediainstitut NMI bekräftas i Petterssons inlägg. Detta är givetvis bara uttryck för det faktum att VGM är en pamflett. Under 10 år har NMI – nu under Jonas Hellmans ledning – publicerat debattväckande rapporter signerade av rader av seriösa mediadebattörer. Dessa står givetvis själva för sina rapporter och slutsatser. Men Pettersson ser bara en sak: NMI har dristat sig att kritisera "public service-företagen" och då ska man tystas.
Samma tystnad ägnade, som jag påpekade i mitt förra inlägg, VGM åt tidskriften Makt & media under dess livstid. Först när tidningen upphört fanns det utrymme åt redaktören Christina Jonsson i VGM.
VGM under Åke Pettersson kommer att förbli vad programmet varit och är. Det är trist.
Åke Pettersson, redaktör för P1:s mediemagasin Vår Grundade Mening, tog i nyårshelgens program upp det faktum att Sveriges Radios styrelseordförande Olle Wästberg i sin roll som ordförande i Bertil Ohlin-institutet på seminariet till TT uttalat att det behövs mer mediegranskning i radio och TV. Detta uttalande ogillade Pettersson.
I sin replik till mig här på sidan i fredagens SvD erkänner han stolt att han inte brytt sig om att skaffa och läsa den rapport som bildade bakgrunden till Wästbergs uttalande.
VGM-redaktören meddelar vidare att han ogillar undertecknad (som skrev rapporten för Bertil Ohlin-institutet) bl a därför att han tycker jag har för hög lön. I det sammanhanget uppger han bl a att jag arbetar i eget företag. Det är fel. Den som vill läsa rapporten samt veta mera om undertecknad hänvisas till http://www.gsinfo.se/. Jag förväntar mig givetvis inte att Åke Pettersson ska vara så journalistiskt nyfiken.
I sin mångordiga replik är Pettersson bitvis omedvetet avslöjande. Han är näpet stolt över att han slipper "tänka på affärer" eftersom han arbetar i ett "public-service-företag". Dylika företag finansieras nämligen av skattebetalarna. VGM är en etermedial pamflett för den skattebetalarfinansierade etermedieverksamheten. Kanske oroas Pettersson av tanken att han skulle kunna behöva visa sina talanger på den marknad där andra får för hög lön?
VGMs systematiska vägran att behandla rapporter från Näringslivets mediainstitut NMI bekräftas i Petterssons inlägg. Detta är givetvis bara uttryck för det faktum att VGM är en pamflett. Under 10 år har NMI – nu under Jonas Hellmans ledning – publicerat debattväckande rapporter signerade av rader av seriösa mediadebattörer. Dessa står givetvis själva för sina rapporter och slutsatser. Men Pettersson ser bara en sak: NMI har dristat sig att kritisera "public service-företagen" och då ska man tystas.
Samma tystnad ägnade, som jag påpekade i mitt förra inlägg, VGM åt tidskriften Makt & media under dess livstid. Först när tidningen upphört fanns det utrymme åt redaktören Christina Jonsson i VGM.
VGM under Åke Pettersson kommer att förbli vad programmet varit och är. Det är trist.
fredag 15 januari 1999
"EMU dyrt men nödvändigt"
Det är nu när euforin kring EMU är som störst som den som har avvikande ståndpunkter gärna undviker att ta till orda. Jag tror att EMU kommer att bli ett dyrbart och bekymmersamt experiment för Europa.
EMU lever så länge det bedöms som rimligt framgångsrikt av de ingående länderna. Att avsluta EMU innan den gemensamma valutan införs 2002 är givetvis det enklare; därefter blir det en svårare operation. Men att något av EMU-länderna skulle välja att återgå till sin nationella valuta är möjligt. I en sammanslutning av demokratier där den politiska makten fortsatt är nationell och förankrad hos nationens medborgare kommer deras utvärdering av EMU vara avgörande.
Om man önskar att skapa ett federalt Europa uppifrån är givetvis EMU ett utmärkt medel. Härigenom tvingas en federal struktur fram. Det kommer att bli många politiska nyordningar som motiveras med att de behövs för att stabilisera euron.
EU är för mig ett fredsprojekt som fått ett unikt ansvar efter Sovjetväldets fall. Att nu prioritera EMU skjuter östutvidgningen på framtiden Ett historiskt tillfälle utnyttjas inte.
Trots det tror jag att det finns övervägande skäl för Sverige att gå in i EMU. Utanförskapet innebär inte nödvändigtvis att man isoleras från de problem som EMU kommer att skapa. Det kan bli tvärtom – att de negativa effekterna blir större utanför. Det handlar för mig något om ekonomiska skäl – företagsdynamiken innebär en snabb anpassning till EMU främst efter 2002 – men också om politiska skäl. Sverige har inte haft men borde skaffa sig en Europapolitik.
Arbetet för ett svenskt EMU-medlemskap har hämmats av ett antal faktorer:
- Tesen att "vi måste gå med" p g a EU-medlemskapet. Faktum är att ja-sidan 1994 klart sade – precis som regeringen sade i Bryssel – att EMU ska avgöras i särskild ordning i Sverige. Det EU vi förhandlade med accepterade att Sverige fick ett outtalat undantag liknande Danmarks och Storbritanniens. Svenska väljare minns ja-sidans ständigt upprepade budskap att EU-medlemskapet inte innebär EMU-medlemskap och kronans avskaffande.
- En fånig propaganda om att EMU-medlemskapet skulle innebära något lägre räntor. Det bagatelliserat den oro för suveräniteten som finns i EMU-skepsisen.
- Den hårda attityden mot det socialdemokratiska vankelmodet. Ja till EMU har blivit en stridsfråga mellan blocken på ett sätt som man från borgerligt håll klokt nog undvek inför EU-medlemskapet. Sverige går inte in i EMU utan aktivt stöd från socialdemokraterna.
Ett sådant stöd uppstår inte om EMU spelas upp som en av de främsta, blockskiljande frågorna under hela perioden efter folkomröstningen i november 1994. Allt hån som riktats mot socialdemokratin för dess, enligt min mening, mycket befogade eftertänksamhet har skadat den svenska EMU-processen allvarligt.
- Tron på att dagens ökade opinionsstöd för EMU i Sverige är irreversibelt. Opinionens väg fram till folkomröstningen 1994 bör studeras av de eftertänksamma.
Det allra farligaste nu är om kaxigheten från främst näringslivsorganisationerna, (m) och (fp) leder till att EMU-folkomröstningen som väntas 2000 blir en ny folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet. De som driver tesen i punkt 1 ovan har ett stort ansvar för en sådan utveckling. Sverige måste liksom länder i östra Europa kunna vara med i EU även om de inte är med i EMU.
Det hade varit möjligt att få till stånd ett svenskt EMU-medlemskap tidigt. Det hade krävt att man visat samma politiska klokskap som man gjorde i den process som säkerställde ett ja i folkomröstningen 1994. Det viktigaste bidraget från borgerligt håll till en vettig sådan process var Carl Bildts tidiga om än inte helt klara uttalande att det behövdes en folkomröstning eller ett riksdagsval fokuserat på EMU-frågan för att Sverige skulle kunna gå in för EMU-medlemskap.
I de svenska förhandlingarna om medlemskap och i det som sades till de svenska väljarna 1994 var en sak kristallklar: EMU ingick inte i det som svenska folket sa ja till. Skälet till att regeringen Bildt i intim samverkan med socialdemokraterna förde en sådan politik då var solklar: det skulle inte blivit ja i folkomröstningen om man även skulle baxat med ett ja till EMU.
EMU-frågan får nu hanteras med så stort förstånd som aktörerna nu är förmögna. Det finns ju kvar verkliga opinionsledare som Marit Paulsen; personer vars integritet och klarsyn betydde så oerhört mycket 1994.
Om man beskriver EMU som ett faktum för överskådlig tid och sedan analyserar argumenten för respektive emot kan man mycket väl, som jag, komma fram till ett om än obekvämt men dock klart ja till EMU. Det handlar om ekonomi och politik i ett läge där utanförskapet innebär problem precis som innanförskapet. Så kan ja-sidan vinna en EMU-folkomröstning. Med ödmjukhet och trovärdighet.
Hittills har ja-sidan enligt min mening inte visat upp en argumentation eller informationsaktiviteter med möjligheter att få till stånd ett ja. Det kommer att bli besvärligare nu än 1994.
EMU lever så länge det bedöms som rimligt framgångsrikt av de ingående länderna. Att avsluta EMU innan den gemensamma valutan införs 2002 är givetvis det enklare; därefter blir det en svårare operation. Men att något av EMU-länderna skulle välja att återgå till sin nationella valuta är möjligt. I en sammanslutning av demokratier där den politiska makten fortsatt är nationell och förankrad hos nationens medborgare kommer deras utvärdering av EMU vara avgörande.
Om man önskar att skapa ett federalt Europa uppifrån är givetvis EMU ett utmärkt medel. Härigenom tvingas en federal struktur fram. Det kommer att bli många politiska nyordningar som motiveras med att de behövs för att stabilisera euron.
EU är för mig ett fredsprojekt som fått ett unikt ansvar efter Sovjetväldets fall. Att nu prioritera EMU skjuter östutvidgningen på framtiden Ett historiskt tillfälle utnyttjas inte.
Trots det tror jag att det finns övervägande skäl för Sverige att gå in i EMU. Utanförskapet innebär inte nödvändigtvis att man isoleras från de problem som EMU kommer att skapa. Det kan bli tvärtom – att de negativa effekterna blir större utanför. Det handlar för mig något om ekonomiska skäl – företagsdynamiken innebär en snabb anpassning till EMU främst efter 2002 – men också om politiska skäl. Sverige har inte haft men borde skaffa sig en Europapolitik.
Arbetet för ett svenskt EMU-medlemskap har hämmats av ett antal faktorer:
- Tesen att "vi måste gå med" p g a EU-medlemskapet. Faktum är att ja-sidan 1994 klart sade – precis som regeringen sade i Bryssel – att EMU ska avgöras i särskild ordning i Sverige. Det EU vi förhandlade med accepterade att Sverige fick ett outtalat undantag liknande Danmarks och Storbritanniens. Svenska väljare minns ja-sidans ständigt upprepade budskap att EU-medlemskapet inte innebär EMU-medlemskap och kronans avskaffande.
- En fånig propaganda om att EMU-medlemskapet skulle innebära något lägre räntor. Det bagatelliserat den oro för suveräniteten som finns i EMU-skepsisen.
- Den hårda attityden mot det socialdemokratiska vankelmodet. Ja till EMU har blivit en stridsfråga mellan blocken på ett sätt som man från borgerligt håll klokt nog undvek inför EU-medlemskapet. Sverige går inte in i EMU utan aktivt stöd från socialdemokraterna.
Ett sådant stöd uppstår inte om EMU spelas upp som en av de främsta, blockskiljande frågorna under hela perioden efter folkomröstningen i november 1994. Allt hån som riktats mot socialdemokratin för dess, enligt min mening, mycket befogade eftertänksamhet har skadat den svenska EMU-processen allvarligt.
- Tron på att dagens ökade opinionsstöd för EMU i Sverige är irreversibelt. Opinionens väg fram till folkomröstningen 1994 bör studeras av de eftertänksamma.
Det allra farligaste nu är om kaxigheten från främst näringslivsorganisationerna, (m) och (fp) leder till att EMU-folkomröstningen som väntas 2000 blir en ny folkomröstning om det svenska EU-medlemskapet. De som driver tesen i punkt 1 ovan har ett stort ansvar för en sådan utveckling. Sverige måste liksom länder i östra Europa kunna vara med i EU även om de inte är med i EMU.
Det hade varit möjligt att få till stånd ett svenskt EMU-medlemskap tidigt. Det hade krävt att man visat samma politiska klokskap som man gjorde i den process som säkerställde ett ja i folkomröstningen 1994. Det viktigaste bidraget från borgerligt håll till en vettig sådan process var Carl Bildts tidiga om än inte helt klara uttalande att det behövdes en folkomröstning eller ett riksdagsval fokuserat på EMU-frågan för att Sverige skulle kunna gå in för EMU-medlemskap.
I de svenska förhandlingarna om medlemskap och i det som sades till de svenska väljarna 1994 var en sak kristallklar: EMU ingick inte i det som svenska folket sa ja till. Skälet till att regeringen Bildt i intim samverkan med socialdemokraterna förde en sådan politik då var solklar: det skulle inte blivit ja i folkomröstningen om man även skulle baxat med ett ja till EMU.
EMU-frågan får nu hanteras med så stort förstånd som aktörerna nu är förmögna. Det finns ju kvar verkliga opinionsledare som Marit Paulsen; personer vars integritet och klarsyn betydde så oerhört mycket 1994.
Om man beskriver EMU som ett faktum för överskådlig tid och sedan analyserar argumenten för respektive emot kan man mycket väl, som jag, komma fram till ett om än obekvämt men dock klart ja till EMU. Det handlar om ekonomi och politik i ett läge där utanförskapet innebär problem precis som innanförskapet. Så kan ja-sidan vinna en EMU-folkomröstning. Med ödmjukhet och trovärdighet.
Hittills har ja-sidan enligt min mening inte visat upp en argumentation eller informationsaktiviteter med möjligheter att få till stånd ett ja. Det kommer att bli besvärligare nu än 1994.
fredag 8 januari 1999
Dags att granska granskaren
I nyårshelgen hade radioprogrammet Vår grundade mening nypremiär. Nu en timme långt varje vecka. Detta program har funnits på repertoaren i snart tjugo år utan att någonsin ha initierat en spännande debatt, utan att ha skapat något påtagligt intresse för mediafrågor i samhällsdebatten. När förekom en uppföljande diskussion till inlägg i Vår grundade mening?
Kan det vara så att VGM har fel affärsidé - eller fel redaktion? Affärsidén som den nu ser ut kan med en viss förenkling beskrivas såhär:
Inslag 1: Så här gör Murdoch. Usch, fult!
Inslag 2: Såhär ser lokalbevakningen i Höör ut. Oj då.
Inslag 3: Kommersiell radio och TV är hemskt. Intervju med Sam Nilsson och Marita Ulvskog.
I det program som sändes i nyårshelgen polemiserades mot ett TT-uttalande av SRs styrelseordförande Olle Wästberg. Som ordförande i Bertil Ohlin-institutet hade han i ett TT-uttalande antytt att det inte skulle förekomma kritisk mediagranskning i public service-radio/TV. Detta ställdes han nu till svars för, men hans helt korrekta svar underkändes av programledaren. Denne tog dock inte upp den skrift från Bertil Ohlin-institutet om mediekritik i USA respektive Sverige som telegrammet handlade om. I den skriften kritiseras också VGM.
Alltid public service
VGM har varit ett organ för försvar av "public service" radio resp TV. Här har man kunnat avnjuta mycket långa inslag där Sam Nilsson och andra potentater fått utveckla sina tankar. Företrädare för etermedieföretag utanför "public service"-sfären har sällan släppts fram och om så endast för att ställas till svars för förmenta försyndelser. Man skulle kunna låta någon granskare jämföra hur VGM behandlat dessa båda typer av etermedieföretag. Det skulle bli en avslöjande granskning, tror jag
Var är balansen?
I helhens program lyftes tidskriften Makt & media fram. Den tidskriften har sällan förekommit i VGM under sin livstid. "Makt & media" var en alltför oberoende och oroande tidskrift för att släppas in i VGM då den levde. VGM tog också upp Näringslivets mediainstitut, NMI. Nu passade ett omnämnande för att bevisa tesen att det finns mediegranskning i Sverige men huvudpoängen i intervjun med NMI:s Jonas Hellman var SAF-kopplingen. Hur många av NMI:s rapporter under institutets 10-åriga liv har VGM uppmärksammat?
En granskare av VGM skulle kunna ställa fler frågor:
1. Hur ser balansen ut mellan svenskt och utländskt i VGM under alla dess år?
2. Hur ser balansen ut mellan "reportage" (dvs där VGM-redaktionen styr vinklingen) och "debattinlägg" där mediakunniga personer släppts in för att redovisa sin egen syn?
3. Hur ser VGM:s belysning av presstödspolitiken ut? Om jag vågar gissa är det få kritiska röster som släppts in, eftersom VGM i sitt försvar av "public service" och presstöd har en egen agenda. (Vem har tillåtits beskriva/kritisera VGMs agenda?)
SvD brukar ta upp mediefrågor på sin ledarsida. Kanske finns det skäl för ledarredaktionen att skärskåda VGM framöver ?
Kan det vara så att VGM har fel affärsidé - eller fel redaktion? Affärsidén som den nu ser ut kan med en viss förenkling beskrivas såhär:
Inslag 1: Så här gör Murdoch. Usch, fult!
Inslag 2: Såhär ser lokalbevakningen i Höör ut. Oj då.
Inslag 3: Kommersiell radio och TV är hemskt. Intervju med Sam Nilsson och Marita Ulvskog.
I det program som sändes i nyårshelgen polemiserades mot ett TT-uttalande av SRs styrelseordförande Olle Wästberg. Som ordförande i Bertil Ohlin-institutet hade han i ett TT-uttalande antytt att det inte skulle förekomma kritisk mediagranskning i public service-radio/TV. Detta ställdes han nu till svars för, men hans helt korrekta svar underkändes av programledaren. Denne tog dock inte upp den skrift från Bertil Ohlin-institutet om mediekritik i USA respektive Sverige som telegrammet handlade om. I den skriften kritiseras också VGM.
Alltid public service
VGM har varit ett organ för försvar av "public service" radio resp TV. Här har man kunnat avnjuta mycket långa inslag där Sam Nilsson och andra potentater fått utveckla sina tankar. Företrädare för etermedieföretag utanför "public service"-sfären har sällan släppts fram och om så endast för att ställas till svars för förmenta försyndelser. Man skulle kunna låta någon granskare jämföra hur VGM behandlat dessa båda typer av etermedieföretag. Det skulle bli en avslöjande granskning, tror jag
Var är balansen?
I helhens program lyftes tidskriften Makt & media fram. Den tidskriften har sällan förekommit i VGM under sin livstid. "Makt & media" var en alltför oberoende och oroande tidskrift för att släppas in i VGM då den levde. VGM tog också upp Näringslivets mediainstitut, NMI. Nu passade ett omnämnande för att bevisa tesen att det finns mediegranskning i Sverige men huvudpoängen i intervjun med NMI:s Jonas Hellman var SAF-kopplingen. Hur många av NMI:s rapporter under institutets 10-åriga liv har VGM uppmärksammat?
En granskare av VGM skulle kunna ställa fler frågor:
1. Hur ser balansen ut mellan svenskt och utländskt i VGM under alla dess år?
2. Hur ser balansen ut mellan "reportage" (dvs där VGM-redaktionen styr vinklingen) och "debattinlägg" där mediakunniga personer släppts in för att redovisa sin egen syn?
3. Hur ser VGM:s belysning av presstödspolitiken ut? Om jag vågar gissa är det få kritiska röster som släppts in, eftersom VGM i sitt försvar av "public service" och presstöd har en egen agenda. (Vem har tillåtits beskriva/kritisera VGMs agenda?)
SvD brukar ta upp mediefrågor på sin ledarsida. Kanske finns det skäl för ledarredaktionen att skärskåda VGM framöver ?
fredag 1 januari 1999
Tillbaka till 1850-talet
Ska staten bygga bredband ?
Trots att Carl Bildt för ett antal år sedan lanserade parollen "bredband åt alla" har det enda förslag som finns på hur en sådan ordning skulle se ut – förslag från IT-kommissionen – rönt förbluffande liten uppmärksamhet.
Över huvud taget kanske man kan säga att IT-kommissionen inte verkar vara särskilt angelägen om att skapa förståelse för det ambitiösa förslaget som bokstavligt talat skulle ge alla svenskar tillgång till bredband.
Ett mindre ambitiöst, men i det korta perspektivet mera realistiskt förslag har Industriförbundet signerat. Professor Thomas Falk och hans medarbetare på Industriförbundet har skisserat hur ett utbyggt stomnät skulle kunna byggas upp snabbt.
Även det förslaget har något kommit i skymundan för andra debattörers för allmänheten förmodligen ganska svårbegripliga bredbandsdiskussioner.
Här finns aktörer på debattarenan som Telias vice VD Marianne Nivert, chef för Telia Nät, den karismatiske IT-entreprenören Jonas Birgersson (Framtidsfabriken och Bredbandsbolaget) och många andra.
Jag ska försöka bena ut de centrala frågorna:
Finns det ett behov? Ja. Högteknologiska satsningar av detta slag innebär först och främst ett utbud som skapar sin egen efterfrågan. Om Sverige ska fortsätta att finnas i framkanten för utvecklingen av datatjänster är det tveklöst en stor fördel om både konsumenter och olika företag har god tillgång till sådan datakapacitet att man kan saluföra respektive konsumera det enormt rika utbud som finns precis runt hörnet.
Internetrevolutionen håller snabbt på att skapa ett nytt Sverige.
Det gäller att inta tappa visionen ur sikte.
Som Helle Klein skrev i Aftonbladets IT-bilaga nyligen: "Varför inte bygga rejält och bra från början?"
Finns morgondagens tekniska lösning idag?
Sakkunskapen är på den punkten övertygad om att optofiber (svartfiber) är en lösning som kommer att vara adekvat för dataöverföring i stor omfattning under överblickbar framtid.
Vilken är statens roll?
Det är den knepiga frågan.
IT-kommissionens långtgående förslag kräver tveklöst en statlig investering. Industriförbundets föreslagna stomnät kan mycket väl lösas genom den alternativa finansiering av infrastrukturprojekt som både de konservativa och New Labour i Storbritannien använt och som där nu kallas PPP, Private Public Partnership.
Näringslivets kompetens och entreprenörskap utnyttjas för att mera kostnadseffektivt och med bättre service producera de tjänster som den offentliga sektorn vill ge sina medborgare.
Det finns givetvis de i svensk debatt som rent reflexmässigt säger nej till statens roll också i detta sammanhang. Det är knappast en liberal inställning.
En av landets främsta liberaler, Johan August Gripenstedt, var en nyckelperson bakom byggandet av det svenska järnvägsstamnätet.
Per T Ohlsson skildrade Gripenstedts roll för den svenska liberala revolutionen i boken "100 år av tillväxt" (Brombergs, 1994).
Även Cecilia Stegö har i sin bok "Systemskiftet" (1993) berört denna centrala insats för skapandet av det moderna Sverige.
1850-talets debatt är helt relevant idag.
Att själva byggandet av ett nationellt järnvägsnät var en uppenbar allmän angelägenhet gick det att skapa en bred liberal enighet kring. Hur sedan näringslivet utnyttjade den möjlighet som staten erbjöd var däremot, skriver Ohlsson, en privat angelägenhet.
Staten borde, med Gripenstedts egna ord, först "räcka en hjälpsam hand åt våra näringar", som sedan skulle lämnas att "gå sin egen väg och kämpa sina egna strider".
Industriförbundet och IT-kommissionen säger samma sak. Ett nationellt bredbandsnät ska vara helt neutralt i förhållande till intresserade tjänsteleverantörer. Däremot finns det mot bakgrund av de tekniska förutsättningarna ingen anledning att vare sig acceptera ett nytt de facto monopol, vilket Telia önskar och även andra aktörer som redan finns i Sverige, eller att utlysa en tävlan om byggande av parallella bredbandsnät över hela landet.
Man kan givetvis anse att delar av Sverige inte bör få tillgång till "bredband för alla" men också ur tjänsteleverantörsynpunkt är det av intresse att så många svenskar som möjligt blir potentiella kunder för de nya tjänsterna.
Alla kommer givetvis inte att utnyttja sådana möjligheter – men det är inte heller alla medborgare som utnyttjar vare sig järnvägar, vägnätet, flygplatserna eller andra infrastrukturinvesteringar.
Är bredbandsförespråkarna vår tids Gipenstedtar?
I så fall finns här en liberal profilfråga, en möjlighet som ännu inte tagits av folkpartiledningen.
Om den moderata partiledningen tvekar finns det här en klar politisk möjlighet att utnyttja.
Publicerat i: tidningen NU 47/99
Trots att Carl Bildt för ett antal år sedan lanserade parollen "bredband åt alla" har det enda förslag som finns på hur en sådan ordning skulle se ut – förslag från IT-kommissionen – rönt förbluffande liten uppmärksamhet.
Över huvud taget kanske man kan säga att IT-kommissionen inte verkar vara särskilt angelägen om att skapa förståelse för det ambitiösa förslaget som bokstavligt talat skulle ge alla svenskar tillgång till bredband.
Ett mindre ambitiöst, men i det korta perspektivet mera realistiskt förslag har Industriförbundet signerat. Professor Thomas Falk och hans medarbetare på Industriförbundet har skisserat hur ett utbyggt stomnät skulle kunna byggas upp snabbt.
Även det förslaget har något kommit i skymundan för andra debattörers för allmänheten förmodligen ganska svårbegripliga bredbandsdiskussioner.
Här finns aktörer på debattarenan som Telias vice VD Marianne Nivert, chef för Telia Nät, den karismatiske IT-entreprenören Jonas Birgersson (Framtidsfabriken och Bredbandsbolaget) och många andra.
Jag ska försöka bena ut de centrala frågorna:
Finns det ett behov? Ja. Högteknologiska satsningar av detta slag innebär först och främst ett utbud som skapar sin egen efterfrågan. Om Sverige ska fortsätta att finnas i framkanten för utvecklingen av datatjänster är det tveklöst en stor fördel om både konsumenter och olika företag har god tillgång till sådan datakapacitet att man kan saluföra respektive konsumera det enormt rika utbud som finns precis runt hörnet.
Internetrevolutionen håller snabbt på att skapa ett nytt Sverige.
Det gäller att inta tappa visionen ur sikte.
Som Helle Klein skrev i Aftonbladets IT-bilaga nyligen: "Varför inte bygga rejält och bra från början?"
Finns morgondagens tekniska lösning idag?
Sakkunskapen är på den punkten övertygad om att optofiber (svartfiber) är en lösning som kommer att vara adekvat för dataöverföring i stor omfattning under överblickbar framtid.
Vilken är statens roll?
Det är den knepiga frågan.
IT-kommissionens långtgående förslag kräver tveklöst en statlig investering. Industriförbundets föreslagna stomnät kan mycket väl lösas genom den alternativa finansiering av infrastrukturprojekt som både de konservativa och New Labour i Storbritannien använt och som där nu kallas PPP, Private Public Partnership.
Näringslivets kompetens och entreprenörskap utnyttjas för att mera kostnadseffektivt och med bättre service producera de tjänster som den offentliga sektorn vill ge sina medborgare.
Det finns givetvis de i svensk debatt som rent reflexmässigt säger nej till statens roll också i detta sammanhang. Det är knappast en liberal inställning.
En av landets främsta liberaler, Johan August Gripenstedt, var en nyckelperson bakom byggandet av det svenska järnvägsstamnätet.
Per T Ohlsson skildrade Gripenstedts roll för den svenska liberala revolutionen i boken "100 år av tillväxt" (Brombergs, 1994).
Även Cecilia Stegö har i sin bok "Systemskiftet" (1993) berört denna centrala insats för skapandet av det moderna Sverige.
1850-talets debatt är helt relevant idag.
Att själva byggandet av ett nationellt järnvägsnät var en uppenbar allmän angelägenhet gick det att skapa en bred liberal enighet kring. Hur sedan näringslivet utnyttjade den möjlighet som staten erbjöd var däremot, skriver Ohlsson, en privat angelägenhet.
Staten borde, med Gripenstedts egna ord, först "räcka en hjälpsam hand åt våra näringar", som sedan skulle lämnas att "gå sin egen väg och kämpa sina egna strider".
Industriförbundet och IT-kommissionen säger samma sak. Ett nationellt bredbandsnät ska vara helt neutralt i förhållande till intresserade tjänsteleverantörer. Däremot finns det mot bakgrund av de tekniska förutsättningarna ingen anledning att vare sig acceptera ett nytt de facto monopol, vilket Telia önskar och även andra aktörer som redan finns i Sverige, eller att utlysa en tävlan om byggande av parallella bredbandsnät över hela landet.
Man kan givetvis anse att delar av Sverige inte bör få tillgång till "bredband för alla" men också ur tjänsteleverantörsynpunkt är det av intresse att så många svenskar som möjligt blir potentiella kunder för de nya tjänsterna.
Alla kommer givetvis inte att utnyttja sådana möjligheter – men det är inte heller alla medborgare som utnyttjar vare sig järnvägar, vägnätet, flygplatserna eller andra infrastrukturinvesteringar.
Är bredbandsförespråkarna vår tids Gipenstedtar?
I så fall finns här en liberal profilfråga, en möjlighet som ännu inte tagits av folkpartiledningen.
Om den moderata partiledningen tvekar finns det här en klar politisk möjlighet att utnyttja.
Publicerat i: tidningen NU 47/99
Vårt vidsidanavskap
Det är precis fem år sedan som svenska folket med en liten men tydlig övervikt i folkomröstningen sa ja till det svenska EU-medlemskapet.
I dag beskrivs svenska folket som EUs gentemot unionen minst positiva befolkning. Mycket litet tyder på att Sverige under de närmaste åren kommer att bli medlem i EMU.
Den socialdemokratiska partiledningen är väl medveten om de spänningar inom den egna rörelsen som ett "ja till EMU" skulle utlösa. Man kan säkert jämföra med de konvulsioner som följde efter det norska folkets nej till EU i folkomröstningen 1972. De spänningar inom arbeiderpartiet som då kom i dagen präglade en generation.
När Odd Engström-stiftelsen den 16 oktober samlade en grupp av Odds vänner till ett seminarium på temat "Det politiska samtalet – den svenska valdebatten" gjorde Ingvar Carlsson ett spännande och spänstigt inlägg om demokratins former på fyra nivåer (lokal, nationell, övernationellt regional och global). Utan att peka på ett entydigt alternativ markerade han stor skepsis mot den modell för europeisk demokrati som Europaparlamentet utgör.
Ur det perspektivet är ganska det dåliga valdeltagandet (inte bara i Sverige) i valen till Europaparlamentet inte ett betyg på väljarna utan ett betyg på det de ombetts ta ställning till.
Det finns flera alternativ till den modell som dagens Europaparlament utgör. En vital, engagerad svensk debatt vore på sin plats och kunde utgöra ett viktigt bidrag till europeisk demokratisk utveckling.
Den svenska opinionen är av naturliga skäl främmande för de båda bärande motiven för en positiv EU-attityd som finns i de flesta andra medlemsländer.
Den ena är säkerhetspolitiken, aldrig mera europeiskt storkrig samt "hellre ett europeiskt Tyskland än ett tyskt Europa", dvs EU som ett sätt att fjättra Tyskland i en stabilitetsskapande europeisk struktur. (Festung Europa)
Det andra motivet är de ekonomiska fördelarna som bl a EUs olika stödprogram innebär samt EU som en handelspolitisk enhet (Festung Europa).
Säkerhetspolitiskt har Sverige mot bakgrund av 1900-talets erfarenheter en självbild som bygger på vidsidanavskap, Sverige som undantaget Europas faror. Hela den svenska utrikespolitiska mytologin håller i och för sig på att brytas sönder, men sådana processer tar lång tid.
Bidragsmottagartänkandet som omfamnas med så stor entusiasm i många av EUs medlemsländer uppväcker ingen entusiasm i Sverige. Vare sig protektionism eller regionalpolitik har något riktigt starkt grepp över svenska sinnen. I så måtto är Sverige – även socialdemokratin – rejält internationalistisk och marknadsorienterad. De fackliga organisationerna inom exportindustrin, en central maktfaktor i svensk ekonomi och politik, hyser inga illusioner om att vare sig stöd & bidrag eller protektionism utgör någon framkomlig väg.
Jag tycker själv att det finns goda skäl att nu fem år efteråt med stolthet konstatera att Sverige är medlem i EU, "sitter med vi bordet". Vi har därmed påbörjat en lång resa tillsammans med det nya Europa som uppstod 1989 med järnridåns fall. Det finns inga möjligheter att på ett demokratiskt trovärdigt sätt ila fram. Pedagogikens vardagsarbete måste pågå inne i alla de strukturer som finns i vårt land.
På Odd Engström-seminariet uttryckte professor Hans L Zetterberg förvåning över att organisationen "Ja till Europa" upplöstes efter folkomröstningen. "Jag har inte sett en investering i opinionsbildning slösas bort så totalt", sa han.
Han har fel. "Ja till Europa" var en koalition som syftade just till detta: ett ja i folkomröstningen. Denna allians hade inga ideologiska eller andra bärande, gemensamma inslag som det hade gått att bygga vidare på. Hade organisationen bibehållits hade den snabbt tömts på meningsfullt innehåll, blivit ett cocktailparty.
De som nu arbetar med svensk Europaopinion måste utgå från en realistisk analys av verkligheten och formulera en konstruktiv väg mot sina mål. Här har man nog en del att lära av den analys som låg till grunden för folkomröstningskampanjen 1994.
Publicerat i: tidningen NU 44/99
I dag beskrivs svenska folket som EUs gentemot unionen minst positiva befolkning. Mycket litet tyder på att Sverige under de närmaste åren kommer att bli medlem i EMU.
Den socialdemokratiska partiledningen är väl medveten om de spänningar inom den egna rörelsen som ett "ja till EMU" skulle utlösa. Man kan säkert jämföra med de konvulsioner som följde efter det norska folkets nej till EU i folkomröstningen 1972. De spänningar inom arbeiderpartiet som då kom i dagen präglade en generation.
När Odd Engström-stiftelsen den 16 oktober samlade en grupp av Odds vänner till ett seminarium på temat "Det politiska samtalet – den svenska valdebatten" gjorde Ingvar Carlsson ett spännande och spänstigt inlägg om demokratins former på fyra nivåer (lokal, nationell, övernationellt regional och global). Utan att peka på ett entydigt alternativ markerade han stor skepsis mot den modell för europeisk demokrati som Europaparlamentet utgör.
Ur det perspektivet är ganska det dåliga valdeltagandet (inte bara i Sverige) i valen till Europaparlamentet inte ett betyg på väljarna utan ett betyg på det de ombetts ta ställning till.
Det finns flera alternativ till den modell som dagens Europaparlament utgör. En vital, engagerad svensk debatt vore på sin plats och kunde utgöra ett viktigt bidrag till europeisk demokratisk utveckling.
Den svenska opinionen är av naturliga skäl främmande för de båda bärande motiven för en positiv EU-attityd som finns i de flesta andra medlemsländer.
Den ena är säkerhetspolitiken, aldrig mera europeiskt storkrig samt "hellre ett europeiskt Tyskland än ett tyskt Europa", dvs EU som ett sätt att fjättra Tyskland i en stabilitetsskapande europeisk struktur. (Festung Europa)
Det andra motivet är de ekonomiska fördelarna som bl a EUs olika stödprogram innebär samt EU som en handelspolitisk enhet (Festung Europa).
Säkerhetspolitiskt har Sverige mot bakgrund av 1900-talets erfarenheter en självbild som bygger på vidsidanavskap, Sverige som undantaget Europas faror. Hela den svenska utrikespolitiska mytologin håller i och för sig på att brytas sönder, men sådana processer tar lång tid.
Bidragsmottagartänkandet som omfamnas med så stor entusiasm i många av EUs medlemsländer uppväcker ingen entusiasm i Sverige. Vare sig protektionism eller regionalpolitik har något riktigt starkt grepp över svenska sinnen. I så måtto är Sverige – även socialdemokratin – rejält internationalistisk och marknadsorienterad. De fackliga organisationerna inom exportindustrin, en central maktfaktor i svensk ekonomi och politik, hyser inga illusioner om att vare sig stöd & bidrag eller protektionism utgör någon framkomlig väg.
Jag tycker själv att det finns goda skäl att nu fem år efteråt med stolthet konstatera att Sverige är medlem i EU, "sitter med vi bordet". Vi har därmed påbörjat en lång resa tillsammans med det nya Europa som uppstod 1989 med järnridåns fall. Det finns inga möjligheter att på ett demokratiskt trovärdigt sätt ila fram. Pedagogikens vardagsarbete måste pågå inne i alla de strukturer som finns i vårt land.
På Odd Engström-seminariet uttryckte professor Hans L Zetterberg förvåning över att organisationen "Ja till Europa" upplöstes efter folkomröstningen. "Jag har inte sett en investering i opinionsbildning slösas bort så totalt", sa han.
Han har fel. "Ja till Europa" var en koalition som syftade just till detta: ett ja i folkomröstningen. Denna allians hade inga ideologiska eller andra bärande, gemensamma inslag som det hade gått att bygga vidare på. Hade organisationen bibehållits hade den snabbt tömts på meningsfullt innehåll, blivit ett cocktailparty.
De som nu arbetar med svensk Europaopinion måste utgå från en realistisk analys av verkligheten och formulera en konstruktiv väg mot sina mål. Här har man nog en del att lära av den analys som låg till grunden för folkomröstningskampanjen 1994.
Publicerat i: tidningen NU 44/99
Janerik Larsson om skuggan efter Watergate
Watergate-avslöjaren Bob Woodwards senaste bok fick blandade recensioner när den utkom i USA. Det finns givetvis ett drag av avundsjuka i kritiken. Woodward har från Watergate och framåt varit en så oerhört framgångsrik journalist att det inte är anmärkningsvärt om han drar på sig sådana känslor.
Likaså finns det givetvis också i USA de som menar att Watergatesyndromet i amerikansk politik blivit ytterst destruktivt. Detta har i synnerhet gällt de särskilda åklagare som tillsatts för att granska olika presidenters och politiska tjänstemäns eventuella brott.
Jag kan dock inte underlåta att rekommendera Woodwards bok, Shadow - Five presidents and the legacy of Watergate (Simon & Schuster, 1999). Dels därför att den ger så fina glimtar av fem presidenter. Mest gripande är interiörerna kring den Alzheimer-sjuke Ronald Reagan och mest intressant är berättelsen om processen kring Gerald Fords benådning av Richard Nixon. Dels därför att boken för den som är intresserad av USA och amerikansk politik är nära nog oumbärlig. Att förstå de senaste decenniernas amerikanska politiska liv utan insikt om skuggan från Watergate är helt enkelt inte möjligt.
Kapitlet om Ford är det första i boken och dess redovisning inte minst av Gerald Fords personliga brottning med benådningen är fängslande läsning. Ford var ställd inför ett närmast omöjligt dilemma: han ansåg med all rätt att det moraliskt, politiskt skulle vara rätt att benåda Nixon. På det sättet skulle man sätta punkt för den upprivande Watergate-processen. Det fanns inget skäl att fortsätta den efter att Nixon frivilligt lämnat presidentämbetet. Men – om Gerald Ford gjorde detta, det rätta och anständiga, skulle den mediala och politiska domen mot honom bli hård. Hans utsikter att själv bli vald till president skulle vara små. Så blev det också och självklart har Ford brottats med sitt val långt, långt efteråt. Woodward ger avslutningsvis en illustration till just detta som är mycket fängslande och mänsklig. Vad det är överlåter jag till dem som läser boken att få veta.
Fords hedervärde efterträdare Jimmy Carter avslöjas i boken som en lögnare. Det handlar om pengar som gått från CIA till kung Hussein av Jordanien bl a för att köpa lyxprostituerade vid besök i USA. Den hederlige Carter gjorde ett klumpigt, dubbelmoralistiskt försök att få Washington Post att inte publicera sanningen.
Ju närmare Woodward kommer nutid desto mer detaljerad och långdragen blir skildringen. Avsnitten om Bush och Clinton saknar därför den pedagogiska tydligheten från Ford/Carter-avsnitten. I synnerhet Clinton-avsnittet är mycket detaljerat och innehåller i mångt och mycket sådant som också kommit fram på annat sätt. Dock ska jag erkänna att Woodward är en mycket duktig skribent och att jag fann det stimulerande att läsa denna trots allt ganska kondenserade version av Clintons väg till riksrätten.
Jag är fortfarande förvånad över att Clinton hittills överlevt politiskt, men jag är ganska övertygad om att Bill Clinton efter 8 år i Vita huset kommer att få ett eftermäle som är avsevärt mindre positivt än Gerald Fords. Woodward skriver att Nixon i 20 år försökte rehabilitera sig. Jag menar att Nixon lyckades; han blev under sina senare år på nytt en respekterad auktoritet i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Clinton kommer säkert att söka revanschera sig från den skam som riksrättsprocessen innebar. Jag tror som Woodward att Clinton redan nu under sin återstående tid i Vita huset kommer att anstränga sig för att putsa glorian. Woodward menar att NATO-attacken mot Serbien i maj i år främst motiverades av en sådan önskan. Det tror jag inte. Men däremot finns det mycket litet som pekar mot att Clinton efter sin tid i Vita huset kommer att ha några förutsättningar att spela en betydande roll i amerikanskt samhällsliv.
Clinton efter januari 2001 kommer förmodligen endast att vara Hillary.
Publicerat i: Svensk Tidskrift 5/99
Likaså finns det givetvis också i USA de som menar att Watergatesyndromet i amerikansk politik blivit ytterst destruktivt. Detta har i synnerhet gällt de särskilda åklagare som tillsatts för att granska olika presidenters och politiska tjänstemäns eventuella brott.
Jag kan dock inte underlåta att rekommendera Woodwards bok, Shadow - Five presidents and the legacy of Watergate (Simon & Schuster, 1999). Dels därför att den ger så fina glimtar av fem presidenter. Mest gripande är interiörerna kring den Alzheimer-sjuke Ronald Reagan och mest intressant är berättelsen om processen kring Gerald Fords benådning av Richard Nixon. Dels därför att boken för den som är intresserad av USA och amerikansk politik är nära nog oumbärlig. Att förstå de senaste decenniernas amerikanska politiska liv utan insikt om skuggan från Watergate är helt enkelt inte möjligt.
Kapitlet om Ford är det första i boken och dess redovisning inte minst av Gerald Fords personliga brottning med benådningen är fängslande läsning. Ford var ställd inför ett närmast omöjligt dilemma: han ansåg med all rätt att det moraliskt, politiskt skulle vara rätt att benåda Nixon. På det sättet skulle man sätta punkt för den upprivande Watergate-processen. Det fanns inget skäl att fortsätta den efter att Nixon frivilligt lämnat presidentämbetet. Men – om Gerald Ford gjorde detta, det rätta och anständiga, skulle den mediala och politiska domen mot honom bli hård. Hans utsikter att själv bli vald till president skulle vara små. Så blev det också och självklart har Ford brottats med sitt val långt, långt efteråt. Woodward ger avslutningsvis en illustration till just detta som är mycket fängslande och mänsklig. Vad det är överlåter jag till dem som läser boken att få veta.
Fords hedervärde efterträdare Jimmy Carter avslöjas i boken som en lögnare. Det handlar om pengar som gått från CIA till kung Hussein av Jordanien bl a för att köpa lyxprostituerade vid besök i USA. Den hederlige Carter gjorde ett klumpigt, dubbelmoralistiskt försök att få Washington Post att inte publicera sanningen.
Ju närmare Woodward kommer nutid desto mer detaljerad och långdragen blir skildringen. Avsnitten om Bush och Clinton saknar därför den pedagogiska tydligheten från Ford/Carter-avsnitten. I synnerhet Clinton-avsnittet är mycket detaljerat och innehåller i mångt och mycket sådant som också kommit fram på annat sätt. Dock ska jag erkänna att Woodward är en mycket duktig skribent och att jag fann det stimulerande att läsa denna trots allt ganska kondenserade version av Clintons väg till riksrätten.
Jag är fortfarande förvånad över att Clinton hittills överlevt politiskt, men jag är ganska övertygad om att Bill Clinton efter 8 år i Vita huset kommer att få ett eftermäle som är avsevärt mindre positivt än Gerald Fords. Woodward skriver att Nixon i 20 år försökte rehabilitera sig. Jag menar att Nixon lyckades; han blev under sina senare år på nytt en respekterad auktoritet i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Clinton kommer säkert att söka revanschera sig från den skam som riksrättsprocessen innebar. Jag tror som Woodward att Clinton redan nu under sin återstående tid i Vita huset kommer att anstränga sig för att putsa glorian. Woodward menar att NATO-attacken mot Serbien i maj i år främst motiverades av en sådan önskan. Det tror jag inte. Men däremot finns det mycket litet som pekar mot att Clinton efter sin tid i Vita huset kommer att ha några förutsättningar att spela en betydande roll i amerikanskt samhällsliv.
Clinton efter januari 2001 kommer förmodligen endast att vara Hillary.
Publicerat i: Svensk Tidskrift 5/99
Spökskrivare
Det är ett ganska konstigt ord egentligen. "Ghostwriter" är ju egentligen beteckningen på en skribent med förmåga att skriva en annan människas språk, att gestalta en annan människas liv så att det kunde vara självupplevt.
Robert Lindsey är en amerikansk författare som bl a
har en unik förmåga som spökskrivare. Han "höll i
pennan" för Ronald Reagans självbiografi (An American Life, 1990) som fortfarande är i högsta grad läsvärd. Dels därför att man bokstavligt talat kan höra Reagans röst. Det är Reagans tankevärld, Reagans språk från första till sista sidan.
Som framgår av publiceringsåret är Reagans An American Life berättelsen om presidentens liv fram till att han blev vald till USAs president första gången.
Den som vill följa Reagan som president har möjlighet att skaffa sig en god överblick genom Dinesh D´Sousas Ronald Reagan – How an ordinary man became an extraordinary leader (The Free Press, 1997).
I den boken belyses den historiska skattereformen (1981) som fått så dramatiska verkningar på USAs ekonomi och som betytt så mycket som exempel för andra länder. Genom skattereformen lösgjordes kapital som kom att finansiera den högteknologiska boom som USA nu sedan lång tid upplever.
USA och den fria världen står i en stor tacksamhetsskuld till Reagan. Hans åtta år som president kom att innebära en världshistorisk vändpunkt. Bort från statens århundrade, till de fria människornas skapande tid.
MOT DEN BAKGRUNDEN fanns det goda skäl att se fram
emot Edmund Morris Dutch (Random House, 1999).
Morris, född i Kenya och utbildad i Sydafrika,
emigrerade till USA efter att några år arbetat som
copywriter på en reklambyrå i London. 1980 utkom hans mycket hyllade
biografi The rise of Theodore
Roosevelt och 1985 utsågs han till författare av
Ronald Reagans officiella biografi. Han har således
arbetat länge med boken om Reagan. Han har samtidigt fortsatt arbetet med
Theodore Roosevelt (volym 2 är färdig för utgivning, volym 3 under arbete).
Jag tror att det är svårt att finna någon kritiker som varit särskilt positivt inställd till Morris verk. Det finns flera skäl till detta.
Historiker har invänt att den teknik Morris valt – att bl a skildra Reagan genom flera påhittade gestalter – gör det nära nog omöjligt att skilja på fakta och fiktion i Dutch som författaren f ö kallar "a memoir" och inte "a biography".
Själv tycker jag att det var ganska sällsamt att läsa en så ogenerat självbespeglande bok. Morris är helt fängslad av sin roll, av sina möten med Reagan etc. Det är således uppenbart att Morris finner Morris mer spännande än presidenten det var tanken att han skulle skildra.
Jag följde själv ett råd från en amerikansk recensent (i Business Week) som rekommenderade läsare att börja på sidan 400 i denna nästan 900 sidor tjocka bok. Det som då återstår av boken är skildringen av Reagans åtta år som USAs president. Om det var ett gott råd eller ej ska jag inte uttala mig tvärsäkert om, men eftersom jag fann Morris självspeglande tonfall ganska motbjudande är jag övertygad om att jag inte skulle orkat mig ända fram till slutet om jag börjat från början.
LÄSARNA AV DENNA KRÖNIKA kanske tycker att jag är onödigt öppenhjärtlig med min redovisning av mitt sätt att läsa Morris bok om Reagan. Men ungefär så berättar Morris. Intressant ? Nej.
Det finns de i svensk press som uppfattat Morris berättarteknik som ett sätt att indirekt kritisera Reagan. Men det stämmer knappast. Morris är uppenbart fascinerad också av det egentliga föremålet för studien – och det är nog denna fascination som gjort att han sökt sig fram till andra sätt att berätta än den mera konventionella historiske biografiskrivarens. Har man varit copywriter på en reklambyrå ligger ett friare förhållande till formen säkert närmare till hands än det är för den som skolats som akademisk historiker.
Men för den som vill läsa om denna stora amerikanska president rekommenderas hans egen självbiografi och D’Souzas eleganta skildring av hans verk.
Publicerat i: Svensk Tidskrift 6/99
Robert Lindsey är en amerikansk författare som bl a
har en unik förmåga som spökskrivare. Han "höll i
pennan" för Ronald Reagans självbiografi (An American Life, 1990) som fortfarande är i högsta grad läsvärd. Dels därför att man bokstavligt talat kan höra Reagans röst. Det är Reagans tankevärld, Reagans språk från första till sista sidan.
Som framgår av publiceringsåret är Reagans An American Life berättelsen om presidentens liv fram till att han blev vald till USAs president första gången.
Den som vill följa Reagan som president har möjlighet att skaffa sig en god överblick genom Dinesh D´Sousas Ronald Reagan – How an ordinary man became an extraordinary leader (The Free Press, 1997).
I den boken belyses den historiska skattereformen (1981) som fått så dramatiska verkningar på USAs ekonomi och som betytt så mycket som exempel för andra länder. Genom skattereformen lösgjordes kapital som kom att finansiera den högteknologiska boom som USA nu sedan lång tid upplever.
USA och den fria världen står i en stor tacksamhetsskuld till Reagan. Hans åtta år som president kom att innebära en världshistorisk vändpunkt. Bort från statens århundrade, till de fria människornas skapande tid.
MOT DEN BAKGRUNDEN fanns det goda skäl att se fram
emot Edmund Morris Dutch (Random House, 1999).
Morris, född i Kenya och utbildad i Sydafrika,
emigrerade till USA efter att några år arbetat som
copywriter på en reklambyrå i London. 1980 utkom hans mycket hyllade
biografi The rise of Theodore
Roosevelt och 1985 utsågs han till författare av
Ronald Reagans officiella biografi. Han har således
arbetat länge med boken om Reagan. Han har samtidigt fortsatt arbetet med
Theodore Roosevelt (volym 2 är färdig för utgivning, volym 3 under arbete).
Jag tror att det är svårt att finna någon kritiker som varit särskilt positivt inställd till Morris verk. Det finns flera skäl till detta.
Historiker har invänt att den teknik Morris valt – att bl a skildra Reagan genom flera påhittade gestalter – gör det nära nog omöjligt att skilja på fakta och fiktion i Dutch som författaren f ö kallar "a memoir" och inte "a biography".
Själv tycker jag att det var ganska sällsamt att läsa en så ogenerat självbespeglande bok. Morris är helt fängslad av sin roll, av sina möten med Reagan etc. Det är således uppenbart att Morris finner Morris mer spännande än presidenten det var tanken att han skulle skildra.
Jag följde själv ett råd från en amerikansk recensent (i Business Week) som rekommenderade läsare att börja på sidan 400 i denna nästan 900 sidor tjocka bok. Det som då återstår av boken är skildringen av Reagans åtta år som USAs president. Om det var ett gott råd eller ej ska jag inte uttala mig tvärsäkert om, men eftersom jag fann Morris självspeglande tonfall ganska motbjudande är jag övertygad om att jag inte skulle orkat mig ända fram till slutet om jag börjat från början.
LÄSARNA AV DENNA KRÖNIKA kanske tycker att jag är onödigt öppenhjärtlig med min redovisning av mitt sätt att läsa Morris bok om Reagan. Men ungefär så berättar Morris. Intressant ? Nej.
Det finns de i svensk press som uppfattat Morris berättarteknik som ett sätt att indirekt kritisera Reagan. Men det stämmer knappast. Morris är uppenbart fascinerad också av det egentliga föremålet för studien – och det är nog denna fascination som gjort att han sökt sig fram till andra sätt att berätta än den mera konventionella historiske biografiskrivarens. Har man varit copywriter på en reklambyrå ligger ett friare förhållande till formen säkert närmare till hands än det är för den som skolats som akademisk historiker.
Men för den som vill läsa om denna stora amerikanska president rekommenderas hans egen självbiografi och D’Souzas eleganta skildring av hans verk.
Publicerat i: Svensk Tidskrift 6/99
Det är du som är marknaden
Det har under mer än ett decennium vandrat omkring ett spöke i svensk samhällsdebatt. Spöket heter Marknaden. Det råder ingen tvekan om att misstänksamheten mot detta spöke är stor.
Just nu läser jag om kvällarna Ture Sventon för min son Simon. Ville Vessla är där en regelbundet återkommande bov. Marknaden är 80- och 90-talens politiska Ville Vessla. Han dyker upp överallt men är nästan omöjlig att få syn på ens för en detektiv som livnär sig på temlor från Rotas konditori.
Själv har jag känt mig som en betydligt mindre framgångsrik detektiv än T. Sventon men så läste jag en artikel i Finanstidningen som fick mig att inse vem det är som döljer sig bakom de tunga draperierna hos Lord Hubbard: det är du som är marknaden.
Ja, just du!
Aktier allt viktigare sparform i Sverige löd rubriken på den artikel som avslöjade dig. Finansforums chef Gunnar Eliasson (inte att förväxla med professor Gunnar Eliasson) uttalade: "Aktiesparandets andel av sparandet är rekordhög och folk håller i sina placeringar själva."
Detta är marknaden. Människorna. Du. Både som ägare av och förvaltare av egna medel (oavsett hur de placeras) och som intressent via ombud som försäkringsbolag, SPP, AMF-pension och andra.
Den gamla, starkt kollektivistiska traditionen i svensk politik – som givetvis i första hand företräds av de konservativa partierna i riksdagen: s, v och mp – har svårt att acceptera detta att en icke ringa del av befolkningen numera inte bara är intresserad av de bidrag i olika former som den kära Staten ska betala ut. Därför har man i retoriken skapat detta spöke, Marknaden, som symboliserar dessa avfällingar som på egen hand söker få ett inflytande på sin egen framtid.
Givetvis är det djupt osolidariskt att inte nöja sig med vad snälla go’a Staten kan komma att tillhandahålla. Förmodligen borde det vara förbjudet. Men i stället för förbud kan man ju alltid demonisera. Det har ju den effekten att allt som är bra för spararna kan beskrivas (i lämplig dosering vid lämpligt tillfälle) som en styggelse, en tillbedjan av en falsk gud. Mammon/Marknaden i stället för (s)taten. På det sättet blir all argumentation för en dynamisk ekonomi suspekt.
Ansträngningar att få fart på näringslivet kan därmed alltid beskrivas som uppoffringar, som något nödvändigt ont. Riktigt vad det är bra för brukar Göran Persson och vännerna i hans allians inte riktigt tala klartext i om.
När jag funderade på detta tänkte jag tillbaka på en artikel som Kjell-Olof Feldt skrev under sin finansministertid i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden. Artikeln handlade om vikten av att socialdemokratin klart och tydligt omfamnar marknadsekonomin. Det var länge sedan den skrevs och dess budskap är i dag lika mycket en önskedröm som då.
Jag tror inte att detta beror på att särskilt många ledande politiker inom den vänster som styr landet egentligen tror att du är en skurk, att det är något fel på Marknaden. Nej, det handlar fortfarande om famlandet efter en väg att lämpa tonvis av ideologisk barlast överbord.
Det tog närmare två decennier för brittiska labour att göra loss sin båt från den dödvikten. Göran Perssons parti har inte börjat processen. Man jagar fortfarande Ville Vessla….
Publicerat i: tidningen NU 40/99
Just nu läser jag om kvällarna Ture Sventon för min son Simon. Ville Vessla är där en regelbundet återkommande bov. Marknaden är 80- och 90-talens politiska Ville Vessla. Han dyker upp överallt men är nästan omöjlig att få syn på ens för en detektiv som livnär sig på temlor från Rotas konditori.
Själv har jag känt mig som en betydligt mindre framgångsrik detektiv än T. Sventon men så läste jag en artikel i Finanstidningen som fick mig att inse vem det är som döljer sig bakom de tunga draperierna hos Lord Hubbard: det är du som är marknaden.
Ja, just du!
Aktier allt viktigare sparform i Sverige löd rubriken på den artikel som avslöjade dig. Finansforums chef Gunnar Eliasson (inte att förväxla med professor Gunnar Eliasson) uttalade: "Aktiesparandets andel av sparandet är rekordhög och folk håller i sina placeringar själva."
Detta är marknaden. Människorna. Du. Både som ägare av och förvaltare av egna medel (oavsett hur de placeras) och som intressent via ombud som försäkringsbolag, SPP, AMF-pension och andra.
Den gamla, starkt kollektivistiska traditionen i svensk politik – som givetvis i första hand företräds av de konservativa partierna i riksdagen: s, v och mp – har svårt att acceptera detta att en icke ringa del av befolkningen numera inte bara är intresserad av de bidrag i olika former som den kära Staten ska betala ut. Därför har man i retoriken skapat detta spöke, Marknaden, som symboliserar dessa avfällingar som på egen hand söker få ett inflytande på sin egen framtid.
Givetvis är det djupt osolidariskt att inte nöja sig med vad snälla go’a Staten kan komma att tillhandahålla. Förmodligen borde det vara förbjudet. Men i stället för förbud kan man ju alltid demonisera. Det har ju den effekten att allt som är bra för spararna kan beskrivas (i lämplig dosering vid lämpligt tillfälle) som en styggelse, en tillbedjan av en falsk gud. Mammon/Marknaden i stället för (s)taten. På det sättet blir all argumentation för en dynamisk ekonomi suspekt.
Ansträngningar att få fart på näringslivet kan därmed alltid beskrivas som uppoffringar, som något nödvändigt ont. Riktigt vad det är bra för brukar Göran Persson och vännerna i hans allians inte riktigt tala klartext i om.
När jag funderade på detta tänkte jag tillbaka på en artikel som Kjell-Olof Feldt skrev under sin finansministertid i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden. Artikeln handlade om vikten av att socialdemokratin klart och tydligt omfamnar marknadsekonomin. Det var länge sedan den skrevs och dess budskap är i dag lika mycket en önskedröm som då.
Jag tror inte att detta beror på att särskilt många ledande politiker inom den vänster som styr landet egentligen tror att du är en skurk, att det är något fel på Marknaden. Nej, det handlar fortfarande om famlandet efter en väg att lämpa tonvis av ideologisk barlast överbord.
Det tog närmare två decennier för brittiska labour att göra loss sin båt från den dödvikten. Göran Perssons parti har inte börjat processen. Man jagar fortfarande Ville Vessla….
Publicerat i: tidningen NU 40/99
Därför reagerar IT-folket så kraftigt
För ett par år sedan skrev jag en artikel på temat "Sverige - den sista öststaten". Jag tror att det temat döljer viktiga sanningar om en stark svensk mentalitet. Det har på sistone dykt upp aktuella och goda illustrationer på detta förhållningssätt.
På Svenska dagbladets Idagsida skrev den 11 september Karin Thunberg om sina känslor inför den möjlighet som öppnade sig när det just denna dag blev möjligt att välja teleoperatör. Jag har inte, skrev hon, "varken tid eller förmåga" att välja telebolag:
"Om tiden tillåtit skulle jag omedelbart ha administrerat motståndsrörelsen Vi Som Inte Vill Välja: VSIVV."
Några dagar senare hade kåsören Lasse Anrell, en populär uttolkare av folkhemska känslor, ett helsideskåseri i Aftonbladet (15 sept) under rubriken: GUD, AVLOPP OCH KÄRLEK - JAG SKRÄMS AV ALLA NYA VAL.
Volvo eller Saab
Han skriver med självinsikt bl a: "Jag märker att jag är påtagligt skadad av min statsekonomiska uppväxt där Gunnar Sträng fattade alla viktiga beslut för mig - utom möjligen om jag skulle åka Volvo eller Saab eller handla på Konsum eller Ica. Nu är jag 46 år och översköljs av lärartyper som kräver att jag ska välja och att jag ska njuta av det. Jag avskyr det. Det skrämmer mig. Det stressar mig. Jag påstås nu kunna välja pension, elström, avlopp, telefonbolag, dagis, skola, sjukhus, läkare. Kyrkan låter mig till och med välja om äktenskapet ska vara instiftat av Gud eller av kärleken. (---) Jag inser att jag tillhör en annan generation, en ras som trivdes med det trygga kommunistiska Sverige där man bara kunde välja elströmmen, Trabant eller telefonbolaget Sosse."
Jag tror att denna ångest har en speciell signifikans i Sverige. Vi har levt så nära kommunismens verklighet att vi trott oss vara mera annorlunda än vi egentligen varit. När vi nu ser hur regeringen Persson i sin allians med (v) och (mp) flirtar med VSIVV ska vi alltså verkligen inte förvånas. Det finns en mycket stor del av svenska folket som likt Thunberg och Anrell inte vill välja.
Ett generationsfenomen
Den valfrihet som svept över västvärlden på senare år är något historiskt nytt. Paul Krugman har påpekat i en Fortune-artikel nyligen att om man går tillbaka bara ett par decennier i USA så var också denna marknadsekonomins stamort på jorden i mycket hög grad en planekonomi.
Anrell har säkert rätt i att det handlar om ett generationsfenomen. På samma sätt som de som vuxit upp under kommunismen i södra Europa visade sig oförmögna att väl hantera den nya friheten - det var de yngre, som inte var så präglade som fick ta hand om politiken - tror jag att det finns en ny generation också i Sverige som inte känner den minsta ångest över att de måste välja Internet Service Provider och mycket annat. För dem är det breda utbudet, konkurrensen inte bara självklar utan en vitaliserande stimulans.
Jag tror att det är denna generationskonflikt som utlöst en del av de hätska omdömen som fälls om Sverige och svensk politik av olika svenska IT-entreprenörer. De reagerar med rätta mot olika utslag av den gamla planekonomiska mentaliteten. Man ska då vara medveten om att den mentaliteten inte minst präglat många av de som idag sitter i ledande befattningar i svenskt näringsliv. Här finns en ovana vid konkurrens, en fantasilös mentalitet som påminner om Birger Sjöbergs underbart träffsäkra porträtt av ingenjör Planertz. Det finns kvaliteter hos dessa idoga män, men det finns också en betonghäckattityd som ofrånkomligen kommer att brytas upp.
Det är därför som diskussionen om vårt arv av öststatsmentalitet är viktig. Den diskussionen blir en del av en gradvis frigörelse. Steg för steg kan också Sverige vandra mot ett öppnare, mera dynamiskt samhälle. Och lära sig älska detta!
Publicerat i: SAF-tidningen Näringsliv 27/1999
På Svenska dagbladets Idagsida skrev den 11 september Karin Thunberg om sina känslor inför den möjlighet som öppnade sig när det just denna dag blev möjligt att välja teleoperatör. Jag har inte, skrev hon, "varken tid eller förmåga" att välja telebolag:
"Om tiden tillåtit skulle jag omedelbart ha administrerat motståndsrörelsen Vi Som Inte Vill Välja: VSIVV."
Några dagar senare hade kåsören Lasse Anrell, en populär uttolkare av folkhemska känslor, ett helsideskåseri i Aftonbladet (15 sept) under rubriken: GUD, AVLOPP OCH KÄRLEK - JAG SKRÄMS AV ALLA NYA VAL.
Volvo eller Saab
Han skriver med självinsikt bl a: "Jag märker att jag är påtagligt skadad av min statsekonomiska uppväxt där Gunnar Sträng fattade alla viktiga beslut för mig - utom möjligen om jag skulle åka Volvo eller Saab eller handla på Konsum eller Ica. Nu är jag 46 år och översköljs av lärartyper som kräver att jag ska välja och att jag ska njuta av det. Jag avskyr det. Det skrämmer mig. Det stressar mig. Jag påstås nu kunna välja pension, elström, avlopp, telefonbolag, dagis, skola, sjukhus, läkare. Kyrkan låter mig till och med välja om äktenskapet ska vara instiftat av Gud eller av kärleken. (---) Jag inser att jag tillhör en annan generation, en ras som trivdes med det trygga kommunistiska Sverige där man bara kunde välja elströmmen, Trabant eller telefonbolaget Sosse."
Jag tror att denna ångest har en speciell signifikans i Sverige. Vi har levt så nära kommunismens verklighet att vi trott oss vara mera annorlunda än vi egentligen varit. När vi nu ser hur regeringen Persson i sin allians med (v) och (mp) flirtar med VSIVV ska vi alltså verkligen inte förvånas. Det finns en mycket stor del av svenska folket som likt Thunberg och Anrell inte vill välja.
Ett generationsfenomen
Den valfrihet som svept över västvärlden på senare år är något historiskt nytt. Paul Krugman har påpekat i en Fortune-artikel nyligen att om man går tillbaka bara ett par decennier i USA så var också denna marknadsekonomins stamort på jorden i mycket hög grad en planekonomi.
Anrell har säkert rätt i att det handlar om ett generationsfenomen. På samma sätt som de som vuxit upp under kommunismen i södra Europa visade sig oförmögna att väl hantera den nya friheten - det var de yngre, som inte var så präglade som fick ta hand om politiken - tror jag att det finns en ny generation också i Sverige som inte känner den minsta ångest över att de måste välja Internet Service Provider och mycket annat. För dem är det breda utbudet, konkurrensen inte bara självklar utan en vitaliserande stimulans.
Jag tror att det är denna generationskonflikt som utlöst en del av de hätska omdömen som fälls om Sverige och svensk politik av olika svenska IT-entreprenörer. De reagerar med rätta mot olika utslag av den gamla planekonomiska mentaliteten. Man ska då vara medveten om att den mentaliteten inte minst präglat många av de som idag sitter i ledande befattningar i svenskt näringsliv. Här finns en ovana vid konkurrens, en fantasilös mentalitet som påminner om Birger Sjöbergs underbart träffsäkra porträtt av ingenjör Planertz. Det finns kvaliteter hos dessa idoga män, men det finns också en betonghäckattityd som ofrånkomligen kommer att brytas upp.
Det är därför som diskussionen om vårt arv av öststatsmentalitet är viktig. Den diskussionen blir en del av en gradvis frigörelse. Steg för steg kan också Sverige vandra mot ett öppnare, mera dynamiskt samhälle. Och lära sig älska detta!
Publicerat i: SAF-tidningen Näringsliv 27/1999
Lekfullheten och USA
Det finns många sätt att uppleva USA, att beskriva USA. Under Timbros Utö-konferens på försommaren uppstod bland annat en diskussion om USA och USA-bilden. Jag slogs då av att alla allvarsamma analyser kanske helt missar en viktig aspekt på amerikanskt liv: lekfullheten.
I lekfullheten finns både den fantasifullhet som gjort USA till underhållningsvärldens enda stormakt men också ett mera generellt förhållningssätt: lekfullheten, det ödmjuka omprövandet, beredskapen för risktagande gång på gång.
På en av bokhandelskedjan Borders butiker i Los Angeles hade jag veckan innan hittat Kurt Andersens Turn of the Century (Random House) och kanske var det den läsupplevelsen som för mig underströk vikten av just lekfullheten som ett viktigt inslag i den amerikanska samtidskulturen.
Andersen är journalist från The New Yorker. Han grundade Spy Magazine och har arbetat som chef för New York magazine. På Time skrev han om arkitektur och design. Turn of the Century, som utspelas under år 2000, är hans första roman. Den har fått negativ kritik i brittisk press för att vara "name dropping" och det är en synpunkt man kan ha förståelse för. Ju mer man känner till samtidens data- och underhållningsindustrivärld i USA desto roligare blir boken. Men även med en begränsad kännedom om dagens potentater är denna roman en hejdundrande läsupplevelse. Därtill tänkvärd: Andersen skildrar gränslandet mellan och mötet mellan den nya IT-industrin och den gamla TV-industrin. Här finns mycket av den lekfullhet och experimentlusta skildrad som är en så viktig förklaring till USAs ekonomiska framgång.
En mycket annorlunda företrädare för amerikansk öppenhet är Virginia Postrel från den libertarianska tidskriften Reason. Hennes bok Framtiden och dess fiender (Timbro) finns nu på svenska. Det är en härligt vital, detalj- och argumentrik argumentation mot alla framtidsfiender. En motsvarande svensk bok vore sannerligen på sin plats. Jag tycker det är fängslande i hur hög grad vi fortsätter leva med en samhällspolitisk kultur som avvisar det nya, som misstror förändring, som vill tolka allt i gamla politiska termer och som därmed blir blind för mycket av det som pågår också i Sverige. Tony Blairs Storbritannien är den europeiska miljö där sådant öppet framtidstänkande har sin starkaste ställning. Den tidigare Financial Times-journalisten Charles Leadbeaters Living on thin air – The new economy (Viking) är en excellent introduktion till ett tänkande som liknar Postrels men som också tar upp frågeställningar som kopplar till "New Labour", t ex frågor kring ägande och management i den nya ekonomin.
Den gamle, vise managementgurun Peter F. Drucker har i sin senaste bok Management challenges for the 21st century (Harper Business) tagit upp bl a sådana frågor i ett annat perspektiv. Druckers bok är god läsning inte minst för chefer inom näringslivet som vill börja söka förstå det nya som hela tiden händer.
På innovationsmuseet The Techs butik i San Jose, Californien hittade jag en annan bok i samma kategori: Guy Kawasakis Rules for revolutionaries – The capitalist manifesto for creating and marketing new products and srvices (Harper Business). Kawasaki var en av de viktiga profilerna på Apple Computer men idag är han chef för garage.com som arbetar med att koppla samman nystartade högteknologiska företag med kapitalister. Boken innehåller en hel del konkreta exempel från olika företags erfarenheter. Annars lider den enligt min mening av den vanliga sjukan i litteratur i denna genre: försöken att formulera budord.
Till slut några rader om den lekfullaste av dem alla: P. J. O´Rourke. Den som inte stiftat bekantskap med denne lekfulle men klarsynte journalist rekommenderas hans senaste bok Eat the rich (Picador) som bl a innehåller hans essä om Sverige ("Good Socialism") som ursprungligen publicerades i Rolling Stone:
"Secure and lagom though Sweden may be, there is nonetheless someting frightening about socialism, something that scared me as much as a close look at capitalism had. And the last time I walked through Gamla Stan, I didn’t wonder where the crazy people were. In Sweden the craziness is redistributed fairly. They´re all a little crazy."
Publicerat i: Svensk Tidskrift 4/99
I lekfullheten finns både den fantasifullhet som gjort USA till underhållningsvärldens enda stormakt men också ett mera generellt förhållningssätt: lekfullheten, det ödmjuka omprövandet, beredskapen för risktagande gång på gång.
På en av bokhandelskedjan Borders butiker i Los Angeles hade jag veckan innan hittat Kurt Andersens Turn of the Century (Random House) och kanske var det den läsupplevelsen som för mig underströk vikten av just lekfullheten som ett viktigt inslag i den amerikanska samtidskulturen.
Andersen är journalist från The New Yorker. Han grundade Spy Magazine och har arbetat som chef för New York magazine. På Time skrev han om arkitektur och design. Turn of the Century, som utspelas under år 2000, är hans första roman. Den har fått negativ kritik i brittisk press för att vara "name dropping" och det är en synpunkt man kan ha förståelse för. Ju mer man känner till samtidens data- och underhållningsindustrivärld i USA desto roligare blir boken. Men även med en begränsad kännedom om dagens potentater är denna roman en hejdundrande läsupplevelse. Därtill tänkvärd: Andersen skildrar gränslandet mellan och mötet mellan den nya IT-industrin och den gamla TV-industrin. Här finns mycket av den lekfullhet och experimentlusta skildrad som är en så viktig förklaring till USAs ekonomiska framgång.
En mycket annorlunda företrädare för amerikansk öppenhet är Virginia Postrel från den libertarianska tidskriften Reason. Hennes bok Framtiden och dess fiender (Timbro) finns nu på svenska. Det är en härligt vital, detalj- och argumentrik argumentation mot alla framtidsfiender. En motsvarande svensk bok vore sannerligen på sin plats. Jag tycker det är fängslande i hur hög grad vi fortsätter leva med en samhällspolitisk kultur som avvisar det nya, som misstror förändring, som vill tolka allt i gamla politiska termer och som därmed blir blind för mycket av det som pågår också i Sverige. Tony Blairs Storbritannien är den europeiska miljö där sådant öppet framtidstänkande har sin starkaste ställning. Den tidigare Financial Times-journalisten Charles Leadbeaters Living on thin air – The new economy (Viking) är en excellent introduktion till ett tänkande som liknar Postrels men som också tar upp frågeställningar som kopplar till "New Labour", t ex frågor kring ägande och management i den nya ekonomin.
Den gamle, vise managementgurun Peter F. Drucker har i sin senaste bok Management challenges for the 21st century (Harper Business) tagit upp bl a sådana frågor i ett annat perspektiv. Druckers bok är god läsning inte minst för chefer inom näringslivet som vill börja söka förstå det nya som hela tiden händer.
På innovationsmuseet The Techs butik i San Jose, Californien hittade jag en annan bok i samma kategori: Guy Kawasakis Rules for revolutionaries – The capitalist manifesto for creating and marketing new products and srvices (Harper Business). Kawasaki var en av de viktiga profilerna på Apple Computer men idag är han chef för garage.com som arbetar med att koppla samman nystartade högteknologiska företag med kapitalister. Boken innehåller en hel del konkreta exempel från olika företags erfarenheter. Annars lider den enligt min mening av den vanliga sjukan i litteratur i denna genre: försöken att formulera budord.
Till slut några rader om den lekfullaste av dem alla: P. J. O´Rourke. Den som inte stiftat bekantskap med denne lekfulle men klarsynte journalist rekommenderas hans senaste bok Eat the rich (Picador) som bl a innehåller hans essä om Sverige ("Good Socialism") som ursprungligen publicerades i Rolling Stone:
"Secure and lagom though Sweden may be, there is nonetheless someting frightening about socialism, something that scared me as much as a close look at capitalism had. And the last time I walked through Gamla Stan, I didn’t wonder where the crazy people were. In Sweden the craziness is redistributed fairly. They´re all a little crazy."
Publicerat i: Svensk Tidskrift 4/99
Carl Bildts nya liv
Carl Bildt är den viktigaste svenske aktören i dagens internationella politik. Han är det först och främst i sin personliga kapacitet. Att han är en tidigare statsminister är ingen nackdel i sammanhanget.
Frågan är dock hur väl hans internationella roll egentligen är känd i Sverige.
Ur ett svenskt perspektiv har han ju alltid främst varit en svensk politiker med relevans för moderata samlingspartiets andel av väljarkåren. Den politiska marknaden är ju nationell oavsett allt tal om politikens internationalisering. Det har bara varit svenska väljare som kunnat avgöra Carl Bilds politiska framgångar på hemmaplan.
På den ståtliga 50-årsfest som Carls hustru Anna Maria arrangerade i familjepalatset nyligen hade jag turen att träffa några av Bildts internationella kontakter. De samtalen gav mig pusselbitar som ledde till en bild av Carl Bildts liv som för mig kändes som helt ny.
Nu när kopplingen till m-partiet släppts finns det goda skäl att titta litet närmare på Carl Bildts nya liv.
Genom sitt internationella kontaktnät – inte minst relationen till FNs generalsekreterare Kofi Anan – har Bildt uppenbart skaffat sig en position som är viktigare än det ena eller andra formella uppdraget. Den nu aktuella rollen som FNs man i regionen är mer spännande och mer fylld av substans är vad som hittills framkommit i svenska medier.
Bildt har ett uppdrag för FN, för Kofi Anan, i Balkanregionen som kräver både den kunskap han har, det kontaktnät han har och – inte minst – den förmåga att hålla tungan rätt i mun i ett komplicerat politiskt spel som är ett av hans kännetecken.
Det var säkert många som imponerades av Bildts suveräna skicklighet att både hålla samman fyrpartiregeringen 91– 94 och att hantera de ekonomiska kriserna. Detta är egenskaper som i än högre grad kom fram under hans tid som den höge representanten i Bosnien.
Det ter sig för mig naturligt att jämföra Bildt med Olof Palme.
Palmes retoriska, mera aggressiva stil ledde till att hans internationella position aldrig blev så stabil, så väl underbyggd som Bildts är nu. Den respekt som Bildt nu möter – inte minst inom FN-systemet – är påfallande och högst intressant. I denna värld rör sig Bildt idag som fisken i vattnet. Hans förmåga att hantera alla oklarheter och otydligheter som naturligen dyker upp i dessa sammanhang imponerar uppenbart på dem han möter.
Bildt har utmålats som en mycket ideologisk politiker. Det har nog aldrig varit riktigt sant. Bildt var mycket mera förtjust i John Major än i Margaret Thatcher. Han torde känna mycket större sympati med den pragmatiske Henry Kissinger än med Madeleine Albright och andra företrädare för en mera "ideologisk" amerikansk utrikespolitik.
Få torde för något decennium ha trott att den tidigare ledaren för moderata samlingspartiet skulle kunna utvecklas till en nyckelfigur i FN-systemet.
Carl Bildts nya liv har redan gett honom en viktigare roll i FN-systemet än någon svensk sedan Dag Hammarskjöld.
Publicerat i: tidningen NU 34/99
Frågan är dock hur väl hans internationella roll egentligen är känd i Sverige.
Ur ett svenskt perspektiv har han ju alltid främst varit en svensk politiker med relevans för moderata samlingspartiets andel av väljarkåren. Den politiska marknaden är ju nationell oavsett allt tal om politikens internationalisering. Det har bara varit svenska väljare som kunnat avgöra Carl Bilds politiska framgångar på hemmaplan.
På den ståtliga 50-årsfest som Carls hustru Anna Maria arrangerade i familjepalatset nyligen hade jag turen att träffa några av Bildts internationella kontakter. De samtalen gav mig pusselbitar som ledde till en bild av Carl Bildts liv som för mig kändes som helt ny.
Nu när kopplingen till m-partiet släppts finns det goda skäl att titta litet närmare på Carl Bildts nya liv.
Genom sitt internationella kontaktnät – inte minst relationen till FNs generalsekreterare Kofi Anan – har Bildt uppenbart skaffat sig en position som är viktigare än det ena eller andra formella uppdraget. Den nu aktuella rollen som FNs man i regionen är mer spännande och mer fylld av substans är vad som hittills framkommit i svenska medier.
Bildt har ett uppdrag för FN, för Kofi Anan, i Balkanregionen som kräver både den kunskap han har, det kontaktnät han har och – inte minst – den förmåga att hålla tungan rätt i mun i ett komplicerat politiskt spel som är ett av hans kännetecken.
Det var säkert många som imponerades av Bildts suveräna skicklighet att både hålla samman fyrpartiregeringen 91– 94 och att hantera de ekonomiska kriserna. Detta är egenskaper som i än högre grad kom fram under hans tid som den höge representanten i Bosnien.
Det ter sig för mig naturligt att jämföra Bildt med Olof Palme.
Palmes retoriska, mera aggressiva stil ledde till att hans internationella position aldrig blev så stabil, så väl underbyggd som Bildts är nu. Den respekt som Bildt nu möter – inte minst inom FN-systemet – är påfallande och högst intressant. I denna värld rör sig Bildt idag som fisken i vattnet. Hans förmåga att hantera alla oklarheter och otydligheter som naturligen dyker upp i dessa sammanhang imponerar uppenbart på dem han möter.
Bildt har utmålats som en mycket ideologisk politiker. Det har nog aldrig varit riktigt sant. Bildt var mycket mera förtjust i John Major än i Margaret Thatcher. Han torde känna mycket större sympati med den pragmatiske Henry Kissinger än med Madeleine Albright och andra företrädare för en mera "ideologisk" amerikansk utrikespolitik.
Få torde för något decennium ha trott att den tidigare ledaren för moderata samlingspartiet skulle kunna utvecklas till en nyckelfigur i FN-systemet.
Carl Bildts nya liv har redan gett honom en viktigare roll i FN-systemet än någon svensk sedan Dag Hammarskjöld.
Publicerat i: tidningen NU 34/99
Clinton och sexskandalerna
Politik är inte bara en fråga om "sakfrågor" utan i minst lika hög grad en förmåga att marknadsföra personer, att marknadsföra idéer och i allra högsta grad att hantera det moderna massmediasamhället.
Bill Morris skriver i inledningen till sin fängslande bok "Behind the Oval Office" om Clintons båda ansikten: lördagskvälls-Bill och söndagsmorgons-Bill. Den ene är en hänsynslös sexmarodör, som utan misskund kan attackera varje attraktiv kvinna han får syn på. Den andre är en kyrkobesökare med troskyldig, närmast oskuldsfull uppsyn.
Jag var hösten 1998 helt övertygad om att Clinton skulle tvingas avgå. Jag kunde inte föreställa mig att hans uppenbara lögner också inför domstol under ed skulle kunna hanteras av Clinton och hans medarbetare på ett sådant sätt att han överlevde politiskt.
Men så blev det.
Boken om hur Clinton klarade sig ur denna knipa har ännu inte skrivits. Förmodligen håller mer än en person på att skriva böcker om denna fas av Clintons sexskandal. Däremot finns nu en ypperlig bok om Lewinsky-skandalen, Michael Isikoffs Uncovering Clinton – A reporter’s story, (Crown 1999) och en kort men oerhört tankeväckande och pregnant bok om den skenhelige lögnaren och bedragaren Clinton. Den har skrivits av David Maraniss, författare till den enda heltäckande Clintonbiografin First in his class. Maraniss har i sin 100-sidiga bok The Clinton enigma (Simon and Schuster, 1998) analyserat Clintons fyra och en halv minut långa försvarstal i TV den 17 augusti förra året.
Isikoff utgår från Paula Jones-affären. Denna del av Clintons sexskandaler tror jag få i Sverige riktigt förstått. Guvernör Clinton får på en konferens syn på en ung, vacker kvinna. En av hans livvakter ber henne följa med upp på ett hotellrum för att träffa Clinton. Där knäpper han ner sina byxor och beordrar henne att suga av honom. Vilket hon vägrar.
Detta sextrakasseri leder till en långvarig juridisk process som i ett sent skede kopplas vidare till president Clintons affärer med Monica Lewinsky och därefter till Ken Starrs utredning av Clintons affärer av olika slag.
Isikoff är en vanlig hederlig journalist (kanske en ovanlig, hederlig journalist ?!). När Washington Post vägrar att publicera hans artiklar om Paula Jones lämnar Isikoff tidningen och börjar på Newsweek. Även Newsweeks högsta ledning är för försiktig/feg/hänsynsfull etc för att publicera den mycket omfattande dokumentation Isikoff får fram främst om Lewinsky. Det är först när Matt Drudges Internet-nyhetsbrev offentliggör nyheten (att Newsweek inte vågar publicera Isikoffs material!) som Newsweek tar mod till sig och gör detta (på Newsweeks hemsida och i ett fax till amerikanska medier).
Den som läser Uncovering Clinton torde inte för ett ögonblick tvivla om att den amerikanske presidenten är en sexmissbrukare vars drift driver honom både till hänsynslösa kvinnoövergrepp och till att ta enorma risker. Clinton framträder därigenom mera som en medeltida absolut furste än som en demokratiskt vald politiker i ett öppet mediasamhälle.
Den som vill ha en kort, pregnant bild av Clinton rekommenderas att läsa Maraniss bok. Han konstaterar att Clintons sexuella förehavanden ingalunda – som bl a en del svenska kommentatorer hävdat – är en privatsak. "It seemed to me a matter of narcissism, arrogance, stupidity and cynicism", skriver han. Han citerar en av markisen de Sades biografer som om Clinton sagt att den amerikanske presidenten likt markisen "was only excited by risk and recklessness".
Augustitalet som Maraniss analyserar saknar varje ursäkt. Ingen ursäkt till anhängarna, till medarbetarna, till Monica eller till landet. Efteråt skulle Clinton steg för steg tvingas till sådana ursäker. Men inte i detta tal där han erkände att han ljugit.
David Broder, den kände Washington Post-journalisten, har drivit en oerhört hård kritik mot Clinton som han anser vara en värre skurk än Nixon. Jag instämmer. Men Clinton och hans medarbetare klarade av det Nixon inte kunde klara av – bl a därför att Nixon hade media mot sig på ett annat sätt än Clinton haft.
Publicerat i: Svensk Tidskrift 3/99
Bill Morris skriver i inledningen till sin fängslande bok "Behind the Oval Office" om Clintons båda ansikten: lördagskvälls-Bill och söndagsmorgons-Bill. Den ene är en hänsynslös sexmarodör, som utan misskund kan attackera varje attraktiv kvinna han får syn på. Den andre är en kyrkobesökare med troskyldig, närmast oskuldsfull uppsyn.
Jag var hösten 1998 helt övertygad om att Clinton skulle tvingas avgå. Jag kunde inte föreställa mig att hans uppenbara lögner också inför domstol under ed skulle kunna hanteras av Clinton och hans medarbetare på ett sådant sätt att han överlevde politiskt.
Men så blev det.
Boken om hur Clinton klarade sig ur denna knipa har ännu inte skrivits. Förmodligen håller mer än en person på att skriva böcker om denna fas av Clintons sexskandal. Däremot finns nu en ypperlig bok om Lewinsky-skandalen, Michael Isikoffs Uncovering Clinton – A reporter’s story, (Crown 1999) och en kort men oerhört tankeväckande och pregnant bok om den skenhelige lögnaren och bedragaren Clinton. Den har skrivits av David Maraniss, författare till den enda heltäckande Clintonbiografin First in his class. Maraniss har i sin 100-sidiga bok The Clinton enigma (Simon and Schuster, 1998) analyserat Clintons fyra och en halv minut långa försvarstal i TV den 17 augusti förra året.
Isikoff utgår från Paula Jones-affären. Denna del av Clintons sexskandaler tror jag få i Sverige riktigt förstått. Guvernör Clinton får på en konferens syn på en ung, vacker kvinna. En av hans livvakter ber henne följa med upp på ett hotellrum för att träffa Clinton. Där knäpper han ner sina byxor och beordrar henne att suga av honom. Vilket hon vägrar.
Detta sextrakasseri leder till en långvarig juridisk process som i ett sent skede kopplas vidare till president Clintons affärer med Monica Lewinsky och därefter till Ken Starrs utredning av Clintons affärer av olika slag.
Isikoff är en vanlig hederlig journalist (kanske en ovanlig, hederlig journalist ?!). När Washington Post vägrar att publicera hans artiklar om Paula Jones lämnar Isikoff tidningen och börjar på Newsweek. Även Newsweeks högsta ledning är för försiktig/feg/hänsynsfull etc för att publicera den mycket omfattande dokumentation Isikoff får fram främst om Lewinsky. Det är först när Matt Drudges Internet-nyhetsbrev offentliggör nyheten (att Newsweek inte vågar publicera Isikoffs material!) som Newsweek tar mod till sig och gör detta (på Newsweeks hemsida och i ett fax till amerikanska medier).
Den som läser Uncovering Clinton torde inte för ett ögonblick tvivla om att den amerikanske presidenten är en sexmissbrukare vars drift driver honom både till hänsynslösa kvinnoövergrepp och till att ta enorma risker. Clinton framträder därigenom mera som en medeltida absolut furste än som en demokratiskt vald politiker i ett öppet mediasamhälle.
Den som vill ha en kort, pregnant bild av Clinton rekommenderas att läsa Maraniss bok. Han konstaterar att Clintons sexuella förehavanden ingalunda – som bl a en del svenska kommentatorer hävdat – är en privatsak. "It seemed to me a matter of narcissism, arrogance, stupidity and cynicism", skriver han. Han citerar en av markisen de Sades biografer som om Clinton sagt att den amerikanske presidenten likt markisen "was only excited by risk and recklessness".
Augustitalet som Maraniss analyserar saknar varje ursäkt. Ingen ursäkt till anhängarna, till medarbetarna, till Monica eller till landet. Efteråt skulle Clinton steg för steg tvingas till sådana ursäker. Men inte i detta tal där han erkände att han ljugit.
David Broder, den kände Washington Post-journalisten, har drivit en oerhört hård kritik mot Clinton som han anser vara en värre skurk än Nixon. Jag instämmer. Men Clinton och hans medarbetare klarade av det Nixon inte kunde klara av – bl a därför att Nixon hade media mot sig på ett annat sätt än Clinton haft.
Publicerat i: Svensk Tidskrift 3/99
Kalifornien – ett förlorat paradis ?
Jag har känt Peter Schrag i snart 30 år. Vi möttes under ett intellektuellt underbart sabbatsår på Stanforduniversitetet i Kalifornien i början av 70-talet. Där hade tack vare olika givmilda stiftelser ett antal journalister samlats för att fördjupa sina kunskaper i ämnen som de var intresserade av men som i huvudsak låg vid sidan om det man som journalist skrev om.
Själv fördjupade jag mig främst i amerikansk historia. Mötet med Alexis de Tocqueville är en stor intellektuell upplevelse. Hans berättelser och analyser från USA för 150 år sedan är fortfarande bland det mest läsvärda som finns. Det är också förbluffande nog en ständigt högaktuell analys av amerikanskt samhällsliv! Det finns en svensk nyöversättning som gör boken extra lättillgänglig.
Peter Schrag blev efter Stanford-året ledarskribent på Sacramento Bee, den vänsterliberala dagstidningen i den kaliforniska huvudstaden. Han har nyligen gett ut en bok, "Paradise Lost – California’s Experience, America’s Future" (University of California Press, 1999), som sammanfattar det senaste halvseklets samhällspolitiska utveckling i denna stora amerikanska delstat.
Jag träffade nyligen Peter i San Francisco. Vi åt middag och eftersom vi känner varandra väl blev middagsdiskussionen en veritabel pingpong-match. Peter ville veta allt om vad jag trodde om EUs utveckling, om min syn på EMU, om min uppfattning om det schweiziska folkomröstningssystemet mm. Jag försökte hela tiden föra tillbaka diskussionen till utvecklingen i Kalifornien….
Peters bok är en mördande kritik av det kaliforniska folkomröstningssystemet som nu, enligt hans mening, sprider sig som en farsot över landet. Med Peters vänsterliberala grunduppfattning är det ganska naturligt att han också är ganska elitistisk. Han hör till den krets upplysta intellektuella som vill lägga folkets liv till rätta – eftersom de vet bäst.
Det munhöggs vi om men sedan formulerade jag om min fråga:
Peter, tror du inte alltför mycket på att det är möjligt att skapa "ordning och reda" i USA eller för den delen i Kalifornien. I en delstat som både är u-land (smutsiga textilfabriker i Los Angeles, urdåligt betalda jordbruksarbetare etc) och världens mest sofistikererade post-industriella miljöer (Silicon Valley) kommer det väl alltid att finnas kontraster och turbulens?
Peter:
Jag skulle vilja beskriva mig som en 1700-talstänkare. Jag är misstänksam mot den direkta demokratin. Jag förstår att Kalifornien kommer att vara stökigt men jag tycker att direktdemokratin innebär möjligheter till än skamlösare manipulationer än de allmänna valen. Resultatet av folkomröstningarna – alltifrån den berömda skatterevoltens Proposition 13 – har blivit att den gemensamma sektorn har blivit allt fattigare. Allt färre resurser har gått till skolor, universitet etc. Det delstatliga universitetssystemet i Kalifornien var en gång vår stolthet. Men det är idag bara ruiner som återstår.
Jag invände:
Men Stanford är idag än mer lysande som akademisk institution än det var när vi var där….
Ja, så fortsatte vår pingpongmatch över en utmärkt middag. Den som vill gräva djupare i ämnet kan gå till Peters bok – och givetvis till de Tocqueville. Hos den senare finns insikten väl formulerad om amerikanens önskan att skapa egna, frivilliga institutioner och hans motvilja mot sådant som staten (eller delstaten) skapar och styr. Erfarenhetsmässigt är det ingen större succé (i USA) med statliga institutioner och därför kan man nog förmoda att den våg av direktdemokrati (folkomröstningar) som nu sprider sig över USA kommer att spela en på sikt allt större roll i USAs demokratiska ordning.
Publicerat i: tidningen NU 30/99
Själv fördjupade jag mig främst i amerikansk historia. Mötet med Alexis de Tocqueville är en stor intellektuell upplevelse. Hans berättelser och analyser från USA för 150 år sedan är fortfarande bland det mest läsvärda som finns. Det är också förbluffande nog en ständigt högaktuell analys av amerikanskt samhällsliv! Det finns en svensk nyöversättning som gör boken extra lättillgänglig.
Peter Schrag blev efter Stanford-året ledarskribent på Sacramento Bee, den vänsterliberala dagstidningen i den kaliforniska huvudstaden. Han har nyligen gett ut en bok, "Paradise Lost – California’s Experience, America’s Future" (University of California Press, 1999), som sammanfattar det senaste halvseklets samhällspolitiska utveckling i denna stora amerikanska delstat.
Jag träffade nyligen Peter i San Francisco. Vi åt middag och eftersom vi känner varandra väl blev middagsdiskussionen en veritabel pingpong-match. Peter ville veta allt om vad jag trodde om EUs utveckling, om min syn på EMU, om min uppfattning om det schweiziska folkomröstningssystemet mm. Jag försökte hela tiden föra tillbaka diskussionen till utvecklingen i Kalifornien….
Peters bok är en mördande kritik av det kaliforniska folkomröstningssystemet som nu, enligt hans mening, sprider sig som en farsot över landet. Med Peters vänsterliberala grunduppfattning är det ganska naturligt att han också är ganska elitistisk. Han hör till den krets upplysta intellektuella som vill lägga folkets liv till rätta – eftersom de vet bäst.
Det munhöggs vi om men sedan formulerade jag om min fråga:
Peter, tror du inte alltför mycket på att det är möjligt att skapa "ordning och reda" i USA eller för den delen i Kalifornien. I en delstat som både är u-land (smutsiga textilfabriker i Los Angeles, urdåligt betalda jordbruksarbetare etc) och världens mest sofistikererade post-industriella miljöer (Silicon Valley) kommer det väl alltid att finnas kontraster och turbulens?
Peter:
Jag skulle vilja beskriva mig som en 1700-talstänkare. Jag är misstänksam mot den direkta demokratin. Jag förstår att Kalifornien kommer att vara stökigt men jag tycker att direktdemokratin innebär möjligheter till än skamlösare manipulationer än de allmänna valen. Resultatet av folkomröstningarna – alltifrån den berömda skatterevoltens Proposition 13 – har blivit att den gemensamma sektorn har blivit allt fattigare. Allt färre resurser har gått till skolor, universitet etc. Det delstatliga universitetssystemet i Kalifornien var en gång vår stolthet. Men det är idag bara ruiner som återstår.
Jag invände:
Men Stanford är idag än mer lysande som akademisk institution än det var när vi var där….
Ja, så fortsatte vår pingpongmatch över en utmärkt middag. Den som vill gräva djupare i ämnet kan gå till Peters bok – och givetvis till de Tocqueville. Hos den senare finns insikten väl formulerad om amerikanens önskan att skapa egna, frivilliga institutioner och hans motvilja mot sådant som staten (eller delstaten) skapar och styr. Erfarenhetsmässigt är det ingen större succé (i USA) med statliga institutioner och därför kan man nog förmoda att den våg av direktdemokrati (folkomröstningar) som nu sprider sig över USA kommer att spela en på sikt allt större roll i USAs demokratiska ordning.
Publicerat i: tidningen NU 30/99
Kriget mot fackföreningarna
SNS Förlag har gett ut en bok som heter Kriget mot fackföreningarna. Boken handlar inte om detta. Bokens undertitel är "En studie av den amerikanska modellen". Inte heller detta är ämne för boken, om man nu inte sätter likhetstecken mellan "den amerikanska modellen" och förhållandena för de amerikanska fackföreningarna.
SNS Förlag har nog med titeln sökt skapa intresse för en bok som trots den felaktiga etiketten är intressant. Svante Nycander är en spännande skribent. I likhet med många sådana vet man aldrig riktigt var man har honom. I SNS-boken prövar Nycander flera olika infallsvinklar och på sidan 105 suckar han:
"Amerikansk arbetsmarknad är inte så fri som många tror. Att den till stor del regleras av delstaterna, var och en med sina lagar och prejudikat, fördystrar tillvaron för företag med verksamhet i flera stater. Bara i Kalifornien lär det finnas 400 lagar om arbetslivet. Att försöka beskriva den amerikanska modellen är att skjuta mot ett rörligt mål, den är ständigt något annat än vi nyss tycke oss se."
För mig är "den amerikanska modellen" något betydligt vidare än regleringarna på arbetsmarknaden. Kanske är det största felet med "den svenska modellen" att den så hårt kopplats till just arbetsmarknadsparternas relationer. Nycanders bok är en ibland spännande, ibland tröttande vandring mellan Lesefrüchte och besök i verkligheten. Det faktum att böcker om amerikanska arbetsmarknadsrelationer skrivs av en liten grupp akademiker med starka vänsteråsikter gör att deras beskrivningar inte är riktigt så tillförlitliga som Nycander tycks tro. Men det värsta är att de blundar för helheten.
För mig är den amerikanska modellen den starka, fundamentala friheten i det amerikanska samhället. Det finns idiotiska lagar (som Nycander pekar på i citatet ovan), både företag och människor kommer då och då i kläm, men i huvudsak arbetar både företag och individ i ett rörligt, dynamiskt, flexibelt och välståndsskapande system. Skillnaden mot den "svenska modellens" passiviserande inlåsningsmekanismer är total.
Det har inte förts något krig mot de amerikanska fackföreningarna men i likhet med alla andra försök att skapa maktmonopol har också dessa fått sina törnar under decennierna. Hade medborgarna i större utsträckning ställt upp skulle läget varit ett annat. I längden är det ju politiken och valen som avgör.
Om Nycander och andra vill förstå hur förfärande ett perspektiv med större facklig makt i USA är kan jag rekommendera sociologiprofessorn Stanley Aronowitz bok From the Ashes of the Old - American Labor and America's Future (Houghton Mifflin, 1998). Aronowitz står den nye AFL - CIO-ordföranden John Sweeney nära. Den amerikanska LO-TCO-rörelsen har förflyttats långt till vänster; på samma sätt som svenska LO håller på att röra sig från SAP-sfären till vänsterpartiet.
Facket är på frammarsch i USA - inom den offentliga sektorn. Idag är det ca 15 % av arbetskraften som är organiserad. Inom den privata sektorn är det färre än 10%. När jag nyligen besökte USA läste jag nästan dagligen om nya fackliga segrar inom offentlig sektor. Samtidigt finns det starka krafter som verkar för en privatisering av större delar av denna; men vad gäller sådana förändringar går det ofta betydligt långsammare i USA än vad det exempelvis gått i Sverige. I "goda tider" finns det givetvis alltid starka skäl att inte förändra. Och det har nu varit goda tider i USA under en unikt lång period, vilket inneburit ett svagare förändringstryck.
Sådan förändras och kanske kommer i en konjunktursvacka facket, isolationismen och protektionismen att stärkas i USA. Bäva månde då resten av världen.
Publicerat i: Svensk Tidskrift nr 2/99
SNS Förlag har nog med titeln sökt skapa intresse för en bok som trots den felaktiga etiketten är intressant. Svante Nycander är en spännande skribent. I likhet med många sådana vet man aldrig riktigt var man har honom. I SNS-boken prövar Nycander flera olika infallsvinklar och på sidan 105 suckar han:
"Amerikansk arbetsmarknad är inte så fri som många tror. Att den till stor del regleras av delstaterna, var och en med sina lagar och prejudikat, fördystrar tillvaron för företag med verksamhet i flera stater. Bara i Kalifornien lär det finnas 400 lagar om arbetslivet. Att försöka beskriva den amerikanska modellen är att skjuta mot ett rörligt mål, den är ständigt något annat än vi nyss tycke oss se."
För mig är "den amerikanska modellen" något betydligt vidare än regleringarna på arbetsmarknaden. Kanske är det största felet med "den svenska modellen" att den så hårt kopplats till just arbetsmarknadsparternas relationer. Nycanders bok är en ibland spännande, ibland tröttande vandring mellan Lesefrüchte och besök i verkligheten. Det faktum att böcker om amerikanska arbetsmarknadsrelationer skrivs av en liten grupp akademiker med starka vänsteråsikter gör att deras beskrivningar inte är riktigt så tillförlitliga som Nycander tycks tro. Men det värsta är att de blundar för helheten.
För mig är den amerikanska modellen den starka, fundamentala friheten i det amerikanska samhället. Det finns idiotiska lagar (som Nycander pekar på i citatet ovan), både företag och människor kommer då och då i kläm, men i huvudsak arbetar både företag och individ i ett rörligt, dynamiskt, flexibelt och välståndsskapande system. Skillnaden mot den "svenska modellens" passiviserande inlåsningsmekanismer är total.
Det har inte förts något krig mot de amerikanska fackföreningarna men i likhet med alla andra försök att skapa maktmonopol har också dessa fått sina törnar under decennierna. Hade medborgarna i större utsträckning ställt upp skulle läget varit ett annat. I längden är det ju politiken och valen som avgör.
Om Nycander och andra vill förstå hur förfärande ett perspektiv med större facklig makt i USA är kan jag rekommendera sociologiprofessorn Stanley Aronowitz bok From the Ashes of the Old - American Labor and America's Future (Houghton Mifflin, 1998). Aronowitz står den nye AFL - CIO-ordföranden John Sweeney nära. Den amerikanska LO-TCO-rörelsen har förflyttats långt till vänster; på samma sätt som svenska LO håller på att röra sig från SAP-sfären till vänsterpartiet.
Facket är på frammarsch i USA - inom den offentliga sektorn. Idag är det ca 15 % av arbetskraften som är organiserad. Inom den privata sektorn är det färre än 10%. När jag nyligen besökte USA läste jag nästan dagligen om nya fackliga segrar inom offentlig sektor. Samtidigt finns det starka krafter som verkar för en privatisering av större delar av denna; men vad gäller sådana förändringar går det ofta betydligt långsammare i USA än vad det exempelvis gått i Sverige. I "goda tider" finns det givetvis alltid starka skäl att inte förändra. Och det har nu varit goda tider i USA under en unikt lång period, vilket inneburit ett svagare förändringstryck.
Sådan förändras och kanske kommer i en konjunktursvacka facket, isolationismen och protektionismen att stärkas i USA. Bäva månde då resten av världen.
Publicerat i: Svensk Tidskrift nr 2/99
Ondskans ansikten
Under de nittio dagar som började den 6 april 1994 utfördes i det afrikanska landet Rwanda detta blodbesudlade århundrades mest intensiva massmord. Det var inte spontant, det berodde inte på gamla stamstrider utan var ett medvetet, systematiskt och uppifrån styrt folkmord.
Om detta fasansfulla folkmord som den makthavande hutu-regimen begick på tutsi-minoriteten har den amerikanske journalisten Philip Gourevitch skrivit boken "We wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families – stories from Rwanda".
En gång baserade jag min liberala livssyn på tilltro till människors goda vilja och förmåga att bygga välfungerade samhällen.
Idag baseras min liberalism på misstro mot människan och i synnerhet på rädsla för maktkoncentration.
Det Rwanda där massmordet på tutsis begicks och där mördarna var en stor del av hutubefolkningen och mordvapnen i stort sett bara utgjordes av macheteknivar var inte ett oorganiserat, laglöst land. Folkmordet i Rwanda var en produkt av ordning i en av de mest grundligt administrerade och styrda staterna i historien. Rwandas auktoritära regim hade indoktrinerat hutubefolkningen och kunde därför utlösa det fruktansvärda massmordet.
Marginalen för mänsklig anständighet blev minimal men i den svarta berättelse Gourevitch förmedlar finns det några få ljuspunkter.
Världssamfundet (finns det?) blundade för folkmordet. Den franska regeringen stödde aktivt folkmordet utan att få uppleva någon nämnvärd kritik. Världens elitmedier blundade som om ett folkmord i det svarta Afrika inte vore värt uppmärksamma. Efter folkmordet, när mördarna flyttat sina baser till Zaire kom däremot världssamfundet i form av välgörenhetsorganisationer och biståndsorgan till mördarnas hjälp. De överlevande i Rwanda däremot ignorerades av samma världssamfund.
Det stora språnget, Maos gigantiska experiment i Kina som inleddes 1958 kom att innebära en av detta århundrades största svältkatastrofer.
Men det är först nu 40 år senare som dess omfattning – tiotals miljoner människor svalt ihjäl, förmodligen avsevärt fler än 30 miljoner – blivit känd och kartlagd i mera detalj.
Jasper Becker, Peking-korrespondent för South China Morning Post, har gjort en imponerande journalistisk prestation med boken "Hungry Ghosts – Mao’s secret famine".
I den paperbackversion som idag finns tillgänglig har Becker dessutom tillfogat ett skakande kapitel om dagens, nu pågående och i stort sett ignorerade svältkatastrof i Nordkorea.
Beckers skildring handlar precis som Gourevitchs om en stark centralmakts besinningslösa, galna ledare och deras vilja att genomtrumfa sina idéer till varje pris. Det fanns information i omvärlden om vad som hände i Kina kring 1960, men det var många naiva politiker, journalister och vetenskapsmän som lätt lurades av regimen och som medverkade till tystnaden kring denna stora katastrof.
Till de lurade som spred en falsk bild av tillståndet på den kinesiska landsbygden hörde Jan Myrdal (i boken felaktigt kallad Gunnar Myrdal).
Becker påpekar också Maos roll som inspiratör av Pol Pots massmord ( 1975 – 79, ca 1,7 miljon döda) i Kambodja. Men, understryker han, sveket i väst när man blundade för Kinas dåraktiga jordbrukskollektivism var en bidragande orsak till att det kunde äga rum.
Ondskan har många ansikten. De är inte bara afrikanska eller asiatiska. Den mest gripande och av partiska ställningstaganden befriade boken om det fruktansvärda kriget i Bosnien är den amerikanske journalisten Chuck Sudetics "Blood and vengeance".
Den ger liksom Gourevitch närbilder av ondskan, berättar skrämmande sanningar om människan. Även i Bosnien är ondskan välorganiserad, väl styrd. Och även i fallet ex-Jugoslavien kan man i efterhand se mycket kritiskt på hur omvärlden, "det internationella samfundet", agerade.
En viktig slutsats för mig av dessa böcker är att man inte kan fästa alltför stor tilltro till det övernationella samfundet.
Gourevitch skildrar med brutal kraft kontrasten mellan vad som sagts med anledning av Holocaust Memorial Museum i Washington DC ("Never again") och det folkmord som begicks 1994 och som Clintonadministrationen då blundade för.
Nu finns det en internationell domstol som ska lagföra de som begår folkmord, krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten. Dess möjligheter att verka tycks ytterst begränsade.
Ondskan finns och den ställer oss hela tiden inför den svåra frågan hur vi ska reagera. Det finns inga enkla svar på den frågan, men jag tror att en slutsats för en liberal är att vara skeptisk mot de samhällen där en stark statsmakt visar tecken på att vilja använda sin kraft åt ondskefulla brott mot den egna befolkningen.
En sådan vaksamhet mot hur absolut makt leder till fullständig maktkorruption är förmodligen den mest realistiska slutsats man kan dra när man betraktat ondskans ansikte.
Publicerat i: tidningen NU 6/99
Om detta fasansfulla folkmord som den makthavande hutu-regimen begick på tutsi-minoriteten har den amerikanske journalisten Philip Gourevitch skrivit boken "We wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families – stories from Rwanda".
En gång baserade jag min liberala livssyn på tilltro till människors goda vilja och förmåga att bygga välfungerade samhällen.
Idag baseras min liberalism på misstro mot människan och i synnerhet på rädsla för maktkoncentration.
Det Rwanda där massmordet på tutsis begicks och där mördarna var en stor del av hutubefolkningen och mordvapnen i stort sett bara utgjordes av macheteknivar var inte ett oorganiserat, laglöst land. Folkmordet i Rwanda var en produkt av ordning i en av de mest grundligt administrerade och styrda staterna i historien. Rwandas auktoritära regim hade indoktrinerat hutubefolkningen och kunde därför utlösa det fruktansvärda massmordet.
Marginalen för mänsklig anständighet blev minimal men i den svarta berättelse Gourevitch förmedlar finns det några få ljuspunkter.
Världssamfundet (finns det?) blundade för folkmordet. Den franska regeringen stödde aktivt folkmordet utan att få uppleva någon nämnvärd kritik. Världens elitmedier blundade som om ett folkmord i det svarta Afrika inte vore värt uppmärksamma. Efter folkmordet, när mördarna flyttat sina baser till Zaire kom däremot världssamfundet i form av välgörenhetsorganisationer och biståndsorgan till mördarnas hjälp. De överlevande i Rwanda däremot ignorerades av samma världssamfund.
Det stora språnget, Maos gigantiska experiment i Kina som inleddes 1958 kom att innebära en av detta århundrades största svältkatastrofer.
Men det är först nu 40 år senare som dess omfattning – tiotals miljoner människor svalt ihjäl, förmodligen avsevärt fler än 30 miljoner – blivit känd och kartlagd i mera detalj.
Jasper Becker, Peking-korrespondent för South China Morning Post, har gjort en imponerande journalistisk prestation med boken "Hungry Ghosts – Mao’s secret famine".
I den paperbackversion som idag finns tillgänglig har Becker dessutom tillfogat ett skakande kapitel om dagens, nu pågående och i stort sett ignorerade svältkatastrof i Nordkorea.
Beckers skildring handlar precis som Gourevitchs om en stark centralmakts besinningslösa, galna ledare och deras vilja att genomtrumfa sina idéer till varje pris. Det fanns information i omvärlden om vad som hände i Kina kring 1960, men det var många naiva politiker, journalister och vetenskapsmän som lätt lurades av regimen och som medverkade till tystnaden kring denna stora katastrof.
Till de lurade som spred en falsk bild av tillståndet på den kinesiska landsbygden hörde Jan Myrdal (i boken felaktigt kallad Gunnar Myrdal).
Becker påpekar också Maos roll som inspiratör av Pol Pots massmord ( 1975 – 79, ca 1,7 miljon döda) i Kambodja. Men, understryker han, sveket i väst när man blundade för Kinas dåraktiga jordbrukskollektivism var en bidragande orsak till att det kunde äga rum.
Ondskan har många ansikten. De är inte bara afrikanska eller asiatiska. Den mest gripande och av partiska ställningstaganden befriade boken om det fruktansvärda kriget i Bosnien är den amerikanske journalisten Chuck Sudetics "Blood and vengeance".
Den ger liksom Gourevitch närbilder av ondskan, berättar skrämmande sanningar om människan. Även i Bosnien är ondskan välorganiserad, väl styrd. Och även i fallet ex-Jugoslavien kan man i efterhand se mycket kritiskt på hur omvärlden, "det internationella samfundet", agerade.
En viktig slutsats för mig av dessa böcker är att man inte kan fästa alltför stor tilltro till det övernationella samfundet.
Gourevitch skildrar med brutal kraft kontrasten mellan vad som sagts med anledning av Holocaust Memorial Museum i Washington DC ("Never again") och det folkmord som begicks 1994 och som Clintonadministrationen då blundade för.
Nu finns det en internationell domstol som ska lagföra de som begår folkmord, krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten. Dess möjligheter att verka tycks ytterst begränsade.
Ondskan finns och den ställer oss hela tiden inför den svåra frågan hur vi ska reagera. Det finns inga enkla svar på den frågan, men jag tror att en slutsats för en liberal är att vara skeptisk mot de samhällen där en stark statsmakt visar tecken på att vilja använda sin kraft åt ondskefulla brott mot den egna befolkningen.
En sådan vaksamhet mot hur absolut makt leder till fullständig maktkorruption är förmodligen den mest realistiska slutsats man kan dra när man betraktat ondskans ansikte.
Publicerat i: tidningen NU 6/99
Skepsis mot medier bästa medicinen
Den tidigare MI6-agenten Richard Tomlinson hävdar i brittisk press att Dominic Lawson, chefredaktör för The Sunday Telegraph, rekryterats som betald agent av MI6.
The Independent publicerade (18 december) en intressant artikel om fallet och Phillip Knightley skrev två dagar senare i The Sunday Times en tillbakablickande artikel om det nära förhållandet mellan spioner och journalister.
Independent-journalisterna oroade sig i allmänna ordalag över hur man ska kunna veta vad som ligger bakom vad vi läser, hör och ser i mediautbudet när MI6-chefen David Spedding hållit informativa luncher med prominenta journalister för att anlägga moteld mot Tomlinson.
Vad gäller Dominic Lawson konstaterar de att The Guardian slog upp historien stort, vilket de tolkar som en medveten hämnd för att Lawson tidigare avslöjat att The Guardians medarbetare Richard Gott varit betald agent för KGB.
Under tiden efter andra världskriget leddes den brittiska nyhetsbyrån Mercury News Service av Ian Fleming, mannen som skapade James Bond. Phillip Knightley redovisar i sin artikel hur många av Mercurys främsta medarbetare jorden runt varit (eller förblivit) "tillgångar" för olika västliga underrättelseorganisationer. Det handlar inte nödvändigtvis om betalda agenter, det kan lika väl röra sig om journalister som i sitt sökande efter information lever och verkar i en gråzon.
"Journalists and spies go together like Marks and Spencer", skriver Knightley.
Hur det är eller var med Dominic Lawson är inte klarlagt. Både brittiska UD och Lawson själv har förnekat Tomlinsons anklagelse.
Frågan i The Independents artikel om i vilken utsträckning man kan lita på medierna är givetvis relevant. Medieorganisationernas uppdrag vad gäller nyhetsförmedlingen är och har alltid varit diffust. Det handlar om lönsamhet och överlevnad. Det handlar ofta om idémässig lojalitet mot ägare eller starka chefer. Det handlar om journalistens egna idémässiga lojaliteter som leder till olika typer av "vinklingar".
Även i Sverige finns det journalister som lever i skymningslandet mellan journalistik och underrättelseverksamhet. Vilka de är, hur deras arrangemang med olika svenska eller utländska underrättelseorganisationer ser ut kommer vi med största sannolikhet aldrig att veta.
Det enda rimliga förhållandet till mediernas nyhetsförmedling är det skeptiska. Att granska och jämföra information. Att skaffa sig insikter om hur medierna arbetar och, slutligen, att ha ett i grunden ifrågasättande förhållande till dem.
Det finns ingen journalist eller inget nyhetsmedium som kan redovisa "all the news fit to print" oavsett hur man definierar "fit to print".
Pressens tidning redovisade (20/98) uppmärksamheten i Finland med anledning av att Helsingin Sanomat gav sin mångårige medarbetare Martti Valkonen sparken sedan denne i en bok hävdat att tidningen medvetet skulle avstått från att rapportera kritiskt om Ryssland. Valkonens bok berättar om det spel som han menar äger rum nu, efter Sovjets fall, men som givetvis liknar det som ägde rum på den tid Finland och finländska medier anpassade sig till Sovjet.
I modern svensk historia finns det massor av situationer då våra medier medvetet eller omedvetet spelat med på maktens villkor (Säpos åsiktsregistrering, IB-affären, den hemliga svenska försvarssamverkan med Nato under neutralitetstäckmantel etc).
Mot denna bakgrund ter sig angrepp mot personer som samtidigt arbetar (öppet) för PR-företag och är skribenter eller TV-soffdebattörer som absurda. Att just dessa (det har i debatten bara handlat om två personer!) skulle utgöra något väsentligt trovärdighetsproblem för svenska medier visar bara på den ytliga analys som gjorts av dem som velat "köra ut månglarna ur templet" (Björn Elmbrant, Pressens tidning 18/98, Nils Funcke i Journalisten 26 november och Sydsvenska Dagbladet 27 november samt Per Wirtén i Expressen 26 och 27 november).
Man kan ju fråga sig hur denna i tiden väl samordnade attack tillkom? Vem överlade i hemlighet med vem ?
Nu är det enligt min åsikt en lika ointressant fråga som att utreda till exempel olika svenska utrikeskorrespondenters förhållande till svensk underrättelseverksamhet. Världen är komplex och journalisternas motiv och allianser kommer alltid att vara omöjliga att få grepp om. Det finns inga register som möjliggör att man skiljer ut scouterna från busarna och vem som är vad är ändå till slut något som bara en subjektiv bedömning kan avgöra.
Demokratin mår väl av ett ökande misstroende mot massmedierna. Ju fler medborgare som lär sig ta nyheter med en nypa salt och som lär sig söka sin information från olika källor desto bättre är det. Det ligger givetvis också i mediernas intresse att inte bli betraktade som en samling änglar; varje helgongloria leder ju bara till en förtroendekris då sanningen blir uppenbar.
Den statliga etermediaverksamheten med sin fiktiva saklighet har bidragit till att den svenska medievärlden i ovanligt hög grad präglas av föreställningar om medierna som demokratins banérförare och annat strunt. Det är i grunden endast en stark, medveten medborgare som kan garantera en vital demokrati. Det är endast goda mediekonsumenter som i längden möjliggör ett brett medieutbud.
Publicerat i: Pressens Tidning 1/99
The Independent publicerade (18 december) en intressant artikel om fallet och Phillip Knightley skrev två dagar senare i The Sunday Times en tillbakablickande artikel om det nära förhållandet mellan spioner och journalister.
Independent-journalisterna oroade sig i allmänna ordalag över hur man ska kunna veta vad som ligger bakom vad vi läser, hör och ser i mediautbudet när MI6-chefen David Spedding hållit informativa luncher med prominenta journalister för att anlägga moteld mot Tomlinson.
Vad gäller Dominic Lawson konstaterar de att The Guardian slog upp historien stort, vilket de tolkar som en medveten hämnd för att Lawson tidigare avslöjat att The Guardians medarbetare Richard Gott varit betald agent för KGB.
Under tiden efter andra världskriget leddes den brittiska nyhetsbyrån Mercury News Service av Ian Fleming, mannen som skapade James Bond. Phillip Knightley redovisar i sin artikel hur många av Mercurys främsta medarbetare jorden runt varit (eller förblivit) "tillgångar" för olika västliga underrättelseorganisationer. Det handlar inte nödvändigtvis om betalda agenter, det kan lika väl röra sig om journalister som i sitt sökande efter information lever och verkar i en gråzon.
"Journalists and spies go together like Marks and Spencer", skriver Knightley.
Hur det är eller var med Dominic Lawson är inte klarlagt. Både brittiska UD och Lawson själv har förnekat Tomlinsons anklagelse.
Frågan i The Independents artikel om i vilken utsträckning man kan lita på medierna är givetvis relevant. Medieorganisationernas uppdrag vad gäller nyhetsförmedlingen är och har alltid varit diffust. Det handlar om lönsamhet och överlevnad. Det handlar ofta om idémässig lojalitet mot ägare eller starka chefer. Det handlar om journalistens egna idémässiga lojaliteter som leder till olika typer av "vinklingar".
Även i Sverige finns det journalister som lever i skymningslandet mellan journalistik och underrättelseverksamhet. Vilka de är, hur deras arrangemang med olika svenska eller utländska underrättelseorganisationer ser ut kommer vi med största sannolikhet aldrig att veta.
Det enda rimliga förhållandet till mediernas nyhetsförmedling är det skeptiska. Att granska och jämföra information. Att skaffa sig insikter om hur medierna arbetar och, slutligen, att ha ett i grunden ifrågasättande förhållande till dem.
Det finns ingen journalist eller inget nyhetsmedium som kan redovisa "all the news fit to print" oavsett hur man definierar "fit to print".
Pressens tidning redovisade (20/98) uppmärksamheten i Finland med anledning av att Helsingin Sanomat gav sin mångårige medarbetare Martti Valkonen sparken sedan denne i en bok hävdat att tidningen medvetet skulle avstått från att rapportera kritiskt om Ryssland. Valkonens bok berättar om det spel som han menar äger rum nu, efter Sovjets fall, men som givetvis liknar det som ägde rum på den tid Finland och finländska medier anpassade sig till Sovjet.
I modern svensk historia finns det massor av situationer då våra medier medvetet eller omedvetet spelat med på maktens villkor (Säpos åsiktsregistrering, IB-affären, den hemliga svenska försvarssamverkan med Nato under neutralitetstäckmantel etc).
Mot denna bakgrund ter sig angrepp mot personer som samtidigt arbetar (öppet) för PR-företag och är skribenter eller TV-soffdebattörer som absurda. Att just dessa (det har i debatten bara handlat om två personer!) skulle utgöra något väsentligt trovärdighetsproblem för svenska medier visar bara på den ytliga analys som gjorts av dem som velat "köra ut månglarna ur templet" (Björn Elmbrant, Pressens tidning 18/98, Nils Funcke i Journalisten 26 november och Sydsvenska Dagbladet 27 november samt Per Wirtén i Expressen 26 och 27 november).
Man kan ju fråga sig hur denna i tiden väl samordnade attack tillkom? Vem överlade i hemlighet med vem ?
Nu är det enligt min åsikt en lika ointressant fråga som att utreda till exempel olika svenska utrikeskorrespondenters förhållande till svensk underrättelseverksamhet. Världen är komplex och journalisternas motiv och allianser kommer alltid att vara omöjliga att få grepp om. Det finns inga register som möjliggör att man skiljer ut scouterna från busarna och vem som är vad är ändå till slut något som bara en subjektiv bedömning kan avgöra.
Demokratin mår väl av ett ökande misstroende mot massmedierna. Ju fler medborgare som lär sig ta nyheter med en nypa salt och som lär sig söka sin information från olika källor desto bättre är det. Det ligger givetvis också i mediernas intresse att inte bli betraktade som en samling änglar; varje helgongloria leder ju bara till en förtroendekris då sanningen blir uppenbar.
Den statliga etermediaverksamheten med sin fiktiva saklighet har bidragit till att den svenska medievärlden i ovanligt hög grad präglas av föreställningar om medierna som demokratins banérförare och annat strunt. Det är i grunden endast en stark, medveten medborgare som kan garantera en vital demokrati. Det är endast goda mediekonsumenter som i längden möjliggör ett brett medieutbud.
Publicerat i: Pressens Tidning 1/99
Konsten att vända en opinion och slippa granskning
President Bill Clintons första två år som president var en total, politisk katastrof. Efter mellanårsvalet i november 1994 ansågs hans chanser att bli omvald som nära noll av alla förståsigpåare i Washington DC.
I det läget vände sig Clinton till den politiske strategen och kampanjmakaren Dick Morris. Morris har skrivit en bok om sin kampanjstrategi 1995 – 96, "Behind the Oval Office – Getting Reelected Against All Odds" (Renaissance Books, 1999) som i sin just utgivna nyutgåva innehåller ett antal av de promemorior som Morris skrev för Clinton.
I detta sammanhang vill jag dock bara lyfta fram ett avsnitt i Morris’ bok eftersom det har ett intresse för alla som arbetar med kommunikation och kommunikationsstrategi.
Clinton drev, sedan Morris tagit över som Clintons viktigaste politiske rådgivare, en mycket omfattande TV-annonsering. Morris valde att satsa på att göra systematiskt TV-reklam i de sakfrågor Clinton ville lyfta fram för att stärka sin position. Det finns inga regler i USA som begränsar kostnaderna för politiska sakfrågekampanjer. TV-reklamkampanjen började redan i juli 1995 och pågick därefter i 16 månader. Någon så massiv politisk TV-reklamsatsning har aldrig tidigare gjorts.
För Morris var det mycket viktigt att denna stora kampanj inte skulle bli omdebatterad eller ens emotsagd genom t ex polemik i dagstidningar. Hur gör man då för att dölja en TV-reklamkampanj med en budget på 700 miljoner kronor ? Hur gör man en kampanj "osynlig" som når 125 miljoner människor tre gånger i veckan i 16 månader ?
Enkelt. Morris: "Vi beslöt att inte göra TV-reklam i New York City eller i Washington DC – och att endast då och då göra reklam i Los Angeles. Det är i dessa städer som journalisterna lever och arbetar. Om vi låtit kampanjen gå där skulle dagspressen ha förstått hur omfattande vår kampanj var. Men om vi "mörklade" dessa städer skulle den nationella pressen inte uppmärksamma vår kampanj. Vi var ganska säkra på den saken."
Morris fortsätter med att konstatera att han lyckades, vilket han ser som en "brutal kommentar till medias begränsningar i ett land av USAs storlek". Det fanns journalister som bevakade varje steg presidenten tog – men ingen anade omfattningen av kampanjen.
Alla USAs ledande politiska journalister missade den viktigaste förklaringen till Clintons omval 1996.
Är det möjligt att göra en stor kampanj i Sverige utan att våra nationella medier uppmärksammar den ? Ja, det är det.
När jag läste Morris bok kom jag att tänka på en stor kampanj där jag själv spelade en roll och där strategin var densamma: att under lång tid påverka många svenskar men utan att den omfattande kampanjen blev föremål för debatt under den tid den pågick: kampanjen för ja till EU-medlemskap i folkomröstningen den 13 november 1994.
Den kampanjen finns dokumenterad i Charlie Brantingsons bok "De många samtalen om EU" (Ekerlid, 1995). I EU-frågan var påkostade reklamkampanjer otänkbara. Alla landets etablerade intressen fanns på ja-sidan och risken var stor att genom dyrbara kampanjer göra mer skada än nytta. EU-frågan var dessutom mera komplex och svårgenomtränglig för gemene man, varför det knappast skulle vara framgångsrikt att försöka övertyga tveksamma med korta och bombastiska budskap. Strategin blev därför att föra samtal, engagerade samtal med miljoner svenskar. Man skulle tala med människorna, inte till dem!
EU-faktas och Ja till Europas aktiviteter pågick under en lång tid och nådde många. Brantingson ger dessa siffror:
- bussturné 1993 och 1994: 10 bussar, 350 informatörer på 240 platser. 180000 människor nåddes, 1,7 miljoner broschyrer delades ut. Uppmärksamheten i lokala medier innebar att ca 4 miljoner människor nåddes, regional verksamhet, 19 kontor, 700 medarbetare, 500 000 samtal telemarketing 472 000 samtal
- Europalinjen, telefonservice till frågande, 75 000 samtal
- Kvinnonätverket Europea 2 400 engagerade
- Ja till Europa, 40 regionala kontor
Under nästan hela tiden fram till folkomröstningen var opinionen negativ till medlemskapet. Nej-sidan spelade på att ett ja innebar ovisshet och ja-sidans stora satsning handlade inte minst om att få fram insikten att även ett nej innebar att man inte visste vad som väntade framöver. Detta tillsammans med den utomordentligt skickliga argumentationen från ja-sidans båda tyngsta företrädare, Marit Paulsen och Odd Engström, bäddade för segern.
Om denna mycket omfattande kampanj som sträckte sig en god del av 1993 och hela 1994 fram till folkomröstningsdagen uppmärksammats och debatterats i massmedia skulle effekten av insatserna kunnat minska. Men det var först på själva folkomröstningsdagen som kampanjen uppmärksammades i media – dock inte av någon grävande journalist utan av statsvetarprofessorn Rune Premfors (själv motståndare till medlemskapet) som på DN debatt bl a skrev:
"Det privata näringslivets satsning på ett ja till EU är flera år gammal. Den har möjliggjort en långsiktig opinionsbildning som i historiens ljus nog kommer att karakteriseras som den skickligaste som svensk politik hittills erfarit."
Mycket av den svenska debatten om "lobbyism" etc är helt missriktad eftersom den bygger på en ytlig eller rent av föraktfull inställning till de svenska medborgarna. De är inte lättmanipulerade eller lättlurade, EU-kampanjens seriösa samtalssatsning är ett exempel på hur en opinion kan vändas – bland annat därför att den inte gick via media (vare sig köpt media eller nyhetsplats) utan byggde på en massiv dialog med medborgarna.
Publicerat i: Resumé 18/99
I det läget vände sig Clinton till den politiske strategen och kampanjmakaren Dick Morris. Morris har skrivit en bok om sin kampanjstrategi 1995 – 96, "Behind the Oval Office – Getting Reelected Against All Odds" (Renaissance Books, 1999) som i sin just utgivna nyutgåva innehåller ett antal av de promemorior som Morris skrev för Clinton.
I detta sammanhang vill jag dock bara lyfta fram ett avsnitt i Morris’ bok eftersom det har ett intresse för alla som arbetar med kommunikation och kommunikationsstrategi.
Clinton drev, sedan Morris tagit över som Clintons viktigaste politiske rådgivare, en mycket omfattande TV-annonsering. Morris valde att satsa på att göra systematiskt TV-reklam i de sakfrågor Clinton ville lyfta fram för att stärka sin position. Det finns inga regler i USA som begränsar kostnaderna för politiska sakfrågekampanjer. TV-reklamkampanjen började redan i juli 1995 och pågick därefter i 16 månader. Någon så massiv politisk TV-reklamsatsning har aldrig tidigare gjorts.
För Morris var det mycket viktigt att denna stora kampanj inte skulle bli omdebatterad eller ens emotsagd genom t ex polemik i dagstidningar. Hur gör man då för att dölja en TV-reklamkampanj med en budget på 700 miljoner kronor ? Hur gör man en kampanj "osynlig" som når 125 miljoner människor tre gånger i veckan i 16 månader ?
Enkelt. Morris: "Vi beslöt att inte göra TV-reklam i New York City eller i Washington DC – och att endast då och då göra reklam i Los Angeles. Det är i dessa städer som journalisterna lever och arbetar. Om vi låtit kampanjen gå där skulle dagspressen ha förstått hur omfattande vår kampanj var. Men om vi "mörklade" dessa städer skulle den nationella pressen inte uppmärksamma vår kampanj. Vi var ganska säkra på den saken."
Morris fortsätter med att konstatera att han lyckades, vilket han ser som en "brutal kommentar till medias begränsningar i ett land av USAs storlek". Det fanns journalister som bevakade varje steg presidenten tog – men ingen anade omfattningen av kampanjen.
Alla USAs ledande politiska journalister missade den viktigaste förklaringen till Clintons omval 1996.
Är det möjligt att göra en stor kampanj i Sverige utan att våra nationella medier uppmärksammar den ? Ja, det är det.
När jag läste Morris bok kom jag att tänka på en stor kampanj där jag själv spelade en roll och där strategin var densamma: att under lång tid påverka många svenskar men utan att den omfattande kampanjen blev föremål för debatt under den tid den pågick: kampanjen för ja till EU-medlemskap i folkomröstningen den 13 november 1994.
Den kampanjen finns dokumenterad i Charlie Brantingsons bok "De många samtalen om EU" (Ekerlid, 1995). I EU-frågan var påkostade reklamkampanjer otänkbara. Alla landets etablerade intressen fanns på ja-sidan och risken var stor att genom dyrbara kampanjer göra mer skada än nytta. EU-frågan var dessutom mera komplex och svårgenomtränglig för gemene man, varför det knappast skulle vara framgångsrikt att försöka övertyga tveksamma med korta och bombastiska budskap. Strategin blev därför att föra samtal, engagerade samtal med miljoner svenskar. Man skulle tala med människorna, inte till dem!
EU-faktas och Ja till Europas aktiviteter pågick under en lång tid och nådde många. Brantingson ger dessa siffror:
- bussturné 1993 och 1994: 10 bussar, 350 informatörer på 240 platser. 180000 människor nåddes, 1,7 miljoner broschyrer delades ut. Uppmärksamheten i lokala medier innebar att ca 4 miljoner människor nåddes, regional verksamhet, 19 kontor, 700 medarbetare, 500 000 samtal telemarketing 472 000 samtal
- Europalinjen, telefonservice till frågande, 75 000 samtal
- Kvinnonätverket Europea 2 400 engagerade
- Ja till Europa, 40 regionala kontor
Under nästan hela tiden fram till folkomröstningen var opinionen negativ till medlemskapet. Nej-sidan spelade på att ett ja innebar ovisshet och ja-sidans stora satsning handlade inte minst om att få fram insikten att även ett nej innebar att man inte visste vad som väntade framöver. Detta tillsammans med den utomordentligt skickliga argumentationen från ja-sidans båda tyngsta företrädare, Marit Paulsen och Odd Engström, bäddade för segern.
Om denna mycket omfattande kampanj som sträckte sig en god del av 1993 och hela 1994 fram till folkomröstningsdagen uppmärksammats och debatterats i massmedia skulle effekten av insatserna kunnat minska. Men det var först på själva folkomröstningsdagen som kampanjen uppmärksammades i media – dock inte av någon grävande journalist utan av statsvetarprofessorn Rune Premfors (själv motståndare till medlemskapet) som på DN debatt bl a skrev:
"Det privata näringslivets satsning på ett ja till EU är flera år gammal. Den har möjliggjort en långsiktig opinionsbildning som i historiens ljus nog kommer att karakteriseras som den skickligaste som svensk politik hittills erfarit."
Mycket av den svenska debatten om "lobbyism" etc är helt missriktad eftersom den bygger på en ytlig eller rent av föraktfull inställning till de svenska medborgarna. De är inte lättmanipulerade eller lättlurade, EU-kampanjens seriösa samtalssatsning är ett exempel på hur en opinion kan vändas – bland annat därför att den inte gick via media (vare sig köpt media eller nyhetsplats) utan byggde på en massiv dialog med medborgarna.
Publicerat i: Resumé 18/99
Extrem politik blev allmängods
De politiska förnyarna efter Reagan och Thatcher heter Clinton och Blair. För att förstå hur den processen gick till finns det två alldeles ypperliga böcker, skrivna av två rådgivare som i hög grad var med och skapade den "tredje väg" som Clinton och Blair valt för att gå vidare också med förnyelsen av sina respektive partier, demokraterna i USA och labour i Storbritannien.
De båda böckerna är Philip Goulds "The Unfinished Revolution" (Little Brown, 1998) och Dick Morris "Behind the Oval Office" (som nu förligger i en nyutgåva som bl a innehåller ca 200 sidor av de promemorior Morris skrev före presidentvalet 1996).
För att förstå riktigt hur storartad Bill Clintons valseger 1996 var kan man exempelvis läsa den helt färska memoarboken av en av hans tidiga rådgivare, "All Too Human" av George Stephanopoulous (Little Brown, 1999). I den skildras bland annat ingående den fantasilösa, destruktivt konservativa politik som Stephanopoulos i hög grad företräder. En politik som ledde till Clintons katastrofala valnederlag i mellanårsvalet 1994. Clinton valdes som en "ny demokrat" men han valde sedan en politisk katastrofkurs som för svenska läsare enklast kan beskrivas som klassisk socialdemokratisk. I amerikanska termer en "liberal" politik med t ex den misslyckade socialiseringsplanen för hälso- och sjukvården.
Stephanopoulos bok visar upp en naiv person som är uppfylld av önskan att lägga livet till rätta för andra människor. Stephanopoulos berättar öppenhjärtligt om hur de olika intressegrupperingarna – alla finansierade av sina klienter eller rentav av klienternas statsbidrag - styr demokratpartiet. På samma sätt skildrar Philip Gould konservatismen i labour.
Morris och Gould fokuserar på två parametrar: politikens sakfrågor och medborgarnas åsikter. Båda arbetar på ett ambitiöst och sofistikerat sätt med opinionsundersökningar. Deras syfte är att få fram attityder och föreställningar bakom de gamla politiska klichéerna. Morris är en komplex person, men han är tveklöst en av de skickligaste politiska strateger som någon amerikansk president lyssnat på. Morris ser möjligheter som de andra Clinton-rådgivarna inte ens drömt om. Motvilligt erkänner Stephanopoulos detta.
Gould och Morris väljer att låta Blair och Clinton bli större än sina partier. Morris uppläggning av 1996 års presidentvalskampanj är helt enkelt snillrik. Han "stjäl republikanernas kläder" och låter Clinton i sakfråga efter sakfråga agera i samstämmighet med breda medborgaropinioner.
Blair och Clinton fokuserar på människors möjligheter och människors ansvar. Det språkbruket strider ju helt mot labours respektive demokraternas attityd av klientomhändertagande. Det är här Blair och Clinton – och Gould och Morris – blir så uppenbart relevanta för svensk politik
Det finns idag i USA, sammanfattar Morris, ett nationellt samförstånd om att regeringsmakten har en uppgift – att skapa möjligheter för dem som vill ta ansvar. Den metod som bör användas är att skapa incitament – inte genom att sätta upp byråkratiska program. Regeringsmakten kommer att krympa framöver – men regeringsmakten kommer att finnas kvar som en katalysator för individens och samhällets ansträngningar.
Det finns inte mycket skrivet på svenska om detta nya politiska perspektiv. Svend Dahls Timbro-skrift "Förnyelse i USA" (1999) är ett av de få. Han skriver: "Medan de ledande republikanerna i Washington DC ofta framstår som intoleranta och socialt oengagerade, förenar de nya republikanerna, precis som Bill Clinton, klassiska republikanska teman som låga skatter, sunda statsfinanser och individuellt ansvar i välfärds- och utbildningspolitik med social tolerans och ett genuint engagemang för samhällets svaga."
De idéer som betraktades som extrema när Ronald Reagan valdes till president är idag den nya huvudfåran i amerikansk politik. Detsamma kan sägas om brittisk politik. Det som tedde sig extremt hos Thatcher 1979 är idag allmängods i brittisk politik. Det är denna nya politiska kurs som skapat förutsättningarna för den ekonomiska vitaliteten i dessa båda länder.
Publicerat i: tidningen NU 18-19/99
De båda böckerna är Philip Goulds "The Unfinished Revolution" (Little Brown, 1998) och Dick Morris "Behind the Oval Office" (som nu förligger i en nyutgåva som bl a innehåller ca 200 sidor av de promemorior Morris skrev före presidentvalet 1996).
För att förstå riktigt hur storartad Bill Clintons valseger 1996 var kan man exempelvis läsa den helt färska memoarboken av en av hans tidiga rådgivare, "All Too Human" av George Stephanopoulous (Little Brown, 1999). I den skildras bland annat ingående den fantasilösa, destruktivt konservativa politik som Stephanopoulos i hög grad företräder. En politik som ledde till Clintons katastrofala valnederlag i mellanårsvalet 1994. Clinton valdes som en "ny demokrat" men han valde sedan en politisk katastrofkurs som för svenska läsare enklast kan beskrivas som klassisk socialdemokratisk. I amerikanska termer en "liberal" politik med t ex den misslyckade socialiseringsplanen för hälso- och sjukvården.
Stephanopoulos bok visar upp en naiv person som är uppfylld av önskan att lägga livet till rätta för andra människor. Stephanopoulos berättar öppenhjärtligt om hur de olika intressegrupperingarna – alla finansierade av sina klienter eller rentav av klienternas statsbidrag - styr demokratpartiet. På samma sätt skildrar Philip Gould konservatismen i labour.
Morris och Gould fokuserar på två parametrar: politikens sakfrågor och medborgarnas åsikter. Båda arbetar på ett ambitiöst och sofistikerat sätt med opinionsundersökningar. Deras syfte är att få fram attityder och föreställningar bakom de gamla politiska klichéerna. Morris är en komplex person, men han är tveklöst en av de skickligaste politiska strateger som någon amerikansk president lyssnat på. Morris ser möjligheter som de andra Clinton-rådgivarna inte ens drömt om. Motvilligt erkänner Stephanopoulos detta.
Gould och Morris väljer att låta Blair och Clinton bli större än sina partier. Morris uppläggning av 1996 års presidentvalskampanj är helt enkelt snillrik. Han "stjäl republikanernas kläder" och låter Clinton i sakfråga efter sakfråga agera i samstämmighet med breda medborgaropinioner.
Blair och Clinton fokuserar på människors möjligheter och människors ansvar. Det språkbruket strider ju helt mot labours respektive demokraternas attityd av klientomhändertagande. Det är här Blair och Clinton – och Gould och Morris – blir så uppenbart relevanta för svensk politik
Det finns idag i USA, sammanfattar Morris, ett nationellt samförstånd om att regeringsmakten har en uppgift – att skapa möjligheter för dem som vill ta ansvar. Den metod som bör användas är att skapa incitament – inte genom att sätta upp byråkratiska program. Regeringsmakten kommer att krympa framöver – men regeringsmakten kommer att finnas kvar som en katalysator för individens och samhällets ansträngningar.
Det finns inte mycket skrivet på svenska om detta nya politiska perspektiv. Svend Dahls Timbro-skrift "Förnyelse i USA" (1999) är ett av de få. Han skriver: "Medan de ledande republikanerna i Washington DC ofta framstår som intoleranta och socialt oengagerade, förenar de nya republikanerna, precis som Bill Clinton, klassiska republikanska teman som låga skatter, sunda statsfinanser och individuellt ansvar i välfärds- och utbildningspolitik med social tolerans och ett genuint engagemang för samhällets svaga."
De idéer som betraktades som extrema när Ronald Reagan valdes till president är idag den nya huvudfåran i amerikansk politik. Detsamma kan sägas om brittisk politik. Det som tedde sig extremt hos Thatcher 1979 är idag allmängods i brittisk politik. Det är denna nya politiska kurs som skapat förutsättningarna för den ekonomiska vitaliteten i dessa båda länder.
Publicerat i: tidningen NU 18-19/99
Funckes klappjakt
I en artikel i Pressens Tidning (19/98) som kritiserade Björn Elmbrants upphetsade och för mig högst dubiösa korståg mot journalister/debattörer med någon anknytning till informationskonsultföretag skrev jag avslutningsvis:
"Jag har själv varit politisk redaktör på en dagstidning, varit informationsdirektör på SAF, suttit i styrelsen för Timbro, arbetar nu åt flera företag, är rådgivare till Rikta och flera av dess kunder, är kolumnist i liberala tidskriften NU och deltar av och till i samhällsdebatten i eget namn och på grund av att jag har egna åsikter i samhällsfrågor."
En liten del av dessa sakförhållanden har nu nått även Säffle. Säffle Tidnings chefredaktör Nils Funcke utbrister triumferande att min artikel i Pressens Tidning 2/99 kan syltburksetiketteras som ett inlägg från "PR-bolagets egen PR-konsult".
Funcke får hjärtans gärna ägna sig åt sin klappjakt på orena skribenter. Jag förväntar mig att han uppvaktar alla de tidningar jag av och till skriver i (SvD, Sydsvenskan, NU etc) och informerar dessa tidningars stackars ovetande redaktörer om att jag har en dold agenda, jag är PR-man för dolska intressen.
Jag tror dock att Per T Ohlsson, Mats Svegfors, Gunnar Andrén och många andra har ett mera intellektuellt förhållande till sitt chefredaktörskap. Etiketteringen av skribenten är mindre viktig än vad det står, hur relevant och intressant det är.
I PressensTidning 2/99 skrev jag bland annat om mediernas nyhetsförmedling att det också handlar om lönsamhet och överlevnad, om lojalitet mot ägare eller starka chefer, om journalisternas egna idémässiga lojaliteter. Min slutsats förblir att det "enda rimliga förhållandet till mediernas nyhetsförmedling är det skeptiska. Att granska och jämföra information. Att skaffa sig insikter om hur medierna arbetar och, slutligen, att ha ett i grunden ifrågasättande förhållande till dem".
Att både jag och Stig-Björn Ljunggren ägnar viss tid åt att vara rådgivare till Rikta säger ingenting om det vi skriver. Däremot är det en illustration av att Rikta har en bred kontaktyta.
Publicerat i: Pressens tidning 7/99
"Jag har själv varit politisk redaktör på en dagstidning, varit informationsdirektör på SAF, suttit i styrelsen för Timbro, arbetar nu åt flera företag, är rådgivare till Rikta och flera av dess kunder, är kolumnist i liberala tidskriften NU och deltar av och till i samhällsdebatten i eget namn och på grund av att jag har egna åsikter i samhällsfrågor."
En liten del av dessa sakförhållanden har nu nått även Säffle. Säffle Tidnings chefredaktör Nils Funcke utbrister triumferande att min artikel i Pressens Tidning 2/99 kan syltburksetiketteras som ett inlägg från "PR-bolagets egen PR-konsult".
Funcke får hjärtans gärna ägna sig åt sin klappjakt på orena skribenter. Jag förväntar mig att han uppvaktar alla de tidningar jag av och till skriver i (SvD, Sydsvenskan, NU etc) och informerar dessa tidningars stackars ovetande redaktörer om att jag har en dold agenda, jag är PR-man för dolska intressen.
Jag tror dock att Per T Ohlsson, Mats Svegfors, Gunnar Andrén och många andra har ett mera intellektuellt förhållande till sitt chefredaktörskap. Etiketteringen av skribenten är mindre viktig än vad det står, hur relevant och intressant det är.
I PressensTidning 2/99 skrev jag bland annat om mediernas nyhetsförmedling att det också handlar om lönsamhet och överlevnad, om lojalitet mot ägare eller starka chefer, om journalisternas egna idémässiga lojaliteter. Min slutsats förblir att det "enda rimliga förhållandet till mediernas nyhetsförmedling är det skeptiska. Att granska och jämföra information. Att skaffa sig insikter om hur medierna arbetar och, slutligen, att ha ett i grunden ifrågasättande förhållande till dem".
Att både jag och Stig-Björn Ljunggren ägnar viss tid åt att vara rådgivare till Rikta säger ingenting om det vi skriver. Däremot är det en illustration av att Rikta har en bred kontaktyta.
Publicerat i: Pressens tidning 7/99
Skapande och bevakande företagare
Det är inte ofta som en svensk entreprenör är julhelgens främsta TV-attraktion men det blev Ivar Kreuger tack vare Lars Molin julen 1998. I serien speglades det för näringslivet så särskiljande draget mellan skapande och bevakande.
Roland Fagerfjälls Företagsledarnas århundrade (del 1 1997, del 2 1998, Norstedts) är ett storverk som verkligen varmt kan rekommenderas. Här handlar det mest om alla de direktörer som har slitit med företagandets vardag. Författaren har grävt djupt i historisk dokumentation och ger därmed ett ovärderligt bidrag till den hittills blott bristfälligt skildrade svenska 1900-talshistorien – den del som inte handlar om hur socialdemokratiska och i någon marginell mån andra politiker skapade det svenska välståndet. (I denna tidskrift behöver man väl inte sätta ut citationsteckningen kring ordet skapande?)
Fagerfjäll tecknar porträtt av hårt arbetande men i övrigt föga spännande gestalter. Det är säkert en sann bild av den svenska företagsledarkåren som naturligen har präglats av inte minst Wallenbergsfärens hårda kontroll och ointresse av konkurrens.
Marika Ehrenkrona har i Passion för teknik – om drivkrafter inom Ericsson Radio Access (Ekerlids, 1998) skildrat framväxten av ett svenskt snilleföretag som sedan togs över av jätten Ericsson. Mobiltelefonins historia hör till de mest spännande moderna industrisagorna vid sidan om Internet. Ehrenkrona har med sitt porträtt av skaparna bakom det som idag är Ericsson Radio Access givit ett viktigt bidrag till den berättelsen.
Företags intresse för sin egen historia tycks glädjande nog hålla på att öka. Ett ovanligt intressant exempel på detta är Tetra Pak. Peter Anderssons och Tommy Larssons Tetra – historien om dynastin Rausing (Norstedts, 1998) har uppenbart tillkommit utan att vara förankrad hos ägarfamiljen. Däremot bygger den i hög grad på en dagbok som förts av en mångårig medarbetare i företaget, Erik Torudd. Den är kanske hårt vinklad, kanske bitvis missvisande, men jag tror ändå att det är viktigt att det skrivs om företags utveckling, om dess problem och framgångar.
Minst lika spännande läsning är Lars Leanders Tetra Pak – visionen som blev verklighet som företaget gav ut 1995. Hösten 1998 kunde den intresserade utan kostnad rekvirera den från företaget. Det var en generös gåva till den läsande svenska allmänheten som det finns all anledning att göra honnör för. Leander skildrar Tetra Pak inifrån och gör det genom att förmedla glimtar som har en helt annan bredd än den bild Andersson/Larsson förmedlar.
En företagsledare som ständigt nämns som världens främste är General Electrics Jack Welch. Journalisten Robert Slater har skrivit flera böcker om Welch. Den senaste är Jack Welch and the G E Way (McGraw-Hill).
Jag läste den under en flygning från New York till Stockholm i höstas. Det är en lättläst bok men åtminstone jag har ännu inte funnit någon s k managementbok som verkligen väcker mitt hela intresse. Slaters bok är överfylld av managementlitteraturens alla plattityder, här givetvis kompletterade med alla de plattityder som hör hemma i just amerikanska böcker om företagsledare.
Företaget som Thomas Edison grundade var 1997 nr 1 för andra året i rad på Business Weeks lista över världens största företag (dvs störst marknadsvärde). I USA har GE varit största företaget sedan 1993. Under Welch snart 20 år på VD-stolen har företaget strukturerats om i grunden, nästan halverat antalet anställda, gått från att vara främst amerikanskt till att bli ett i grunden internationellt företag, skurit bort byråkrati och lågproduktiva delar, gått från produktion till service. Något av detta förmedlar Slater men i allt väsentligt är det en annan bok som tecknar en spännande och intressant bild av företagets och dess ledare. Jag misstänker att författaren till den boken inte heter Robert Slater.
I Fortune (January 11) heter det i en artikel om Welch att när han pensioneras under 1999 kommer han, som det ser ut idag, att ha skapat 200 miljarder dollar i nya värden för GE:s aktieägare: "That would be the biggest financial legacy in the history of capitalism".
Det kan man kalla en historia värd att berätta!
Publicerat i: Svensk Tidskrift 1/99
Roland Fagerfjälls Företagsledarnas århundrade (del 1 1997, del 2 1998, Norstedts) är ett storverk som verkligen varmt kan rekommenderas. Här handlar det mest om alla de direktörer som har slitit med företagandets vardag. Författaren har grävt djupt i historisk dokumentation och ger därmed ett ovärderligt bidrag till den hittills blott bristfälligt skildrade svenska 1900-talshistorien – den del som inte handlar om hur socialdemokratiska och i någon marginell mån andra politiker skapade det svenska välståndet. (I denna tidskrift behöver man väl inte sätta ut citationsteckningen kring ordet skapande?)
Fagerfjäll tecknar porträtt av hårt arbetande men i övrigt föga spännande gestalter. Det är säkert en sann bild av den svenska företagsledarkåren som naturligen har präglats av inte minst Wallenbergsfärens hårda kontroll och ointresse av konkurrens.
Marika Ehrenkrona har i Passion för teknik – om drivkrafter inom Ericsson Radio Access (Ekerlids, 1998) skildrat framväxten av ett svenskt snilleföretag som sedan togs över av jätten Ericsson. Mobiltelefonins historia hör till de mest spännande moderna industrisagorna vid sidan om Internet. Ehrenkrona har med sitt porträtt av skaparna bakom det som idag är Ericsson Radio Access givit ett viktigt bidrag till den berättelsen.
Företags intresse för sin egen historia tycks glädjande nog hålla på att öka. Ett ovanligt intressant exempel på detta är Tetra Pak. Peter Anderssons och Tommy Larssons Tetra – historien om dynastin Rausing (Norstedts, 1998) har uppenbart tillkommit utan att vara förankrad hos ägarfamiljen. Däremot bygger den i hög grad på en dagbok som förts av en mångårig medarbetare i företaget, Erik Torudd. Den är kanske hårt vinklad, kanske bitvis missvisande, men jag tror ändå att det är viktigt att det skrivs om företags utveckling, om dess problem och framgångar.
Minst lika spännande läsning är Lars Leanders Tetra Pak – visionen som blev verklighet som företaget gav ut 1995. Hösten 1998 kunde den intresserade utan kostnad rekvirera den från företaget. Det var en generös gåva till den läsande svenska allmänheten som det finns all anledning att göra honnör för. Leander skildrar Tetra Pak inifrån och gör det genom att förmedla glimtar som har en helt annan bredd än den bild Andersson/Larsson förmedlar.
En företagsledare som ständigt nämns som världens främste är General Electrics Jack Welch. Journalisten Robert Slater har skrivit flera böcker om Welch. Den senaste är Jack Welch and the G E Way (McGraw-Hill).
Jag läste den under en flygning från New York till Stockholm i höstas. Det är en lättläst bok men åtminstone jag har ännu inte funnit någon s k managementbok som verkligen väcker mitt hela intresse. Slaters bok är överfylld av managementlitteraturens alla plattityder, här givetvis kompletterade med alla de plattityder som hör hemma i just amerikanska böcker om företagsledare.
Företaget som Thomas Edison grundade var 1997 nr 1 för andra året i rad på Business Weeks lista över världens största företag (dvs störst marknadsvärde). I USA har GE varit största företaget sedan 1993. Under Welch snart 20 år på VD-stolen har företaget strukturerats om i grunden, nästan halverat antalet anställda, gått från att vara främst amerikanskt till att bli ett i grunden internationellt företag, skurit bort byråkrati och lågproduktiva delar, gått från produktion till service. Något av detta förmedlar Slater men i allt väsentligt är det en annan bok som tecknar en spännande och intressant bild av företagets och dess ledare. Jag misstänker att författaren till den boken inte heter Robert Slater.
I Fortune (January 11) heter det i en artikel om Welch att när han pensioneras under 1999 kommer han, som det ser ut idag, att ha skapat 200 miljarder dollar i nya värden för GE:s aktieägare: "That would be the biggest financial legacy in the history of capitalism".
Det kan man kalla en historia värd att berätta!
Publicerat i: Svensk Tidskrift 1/99
Den farliga friheten
Det sveper en stark, frihetshatande vind genom svensk debatt. Det började med Göran Greider och har nu blivit en kör med många röster: Carl Tham, Björn Elmbrant, Per Wirtén. Listan kan göras längre.
Den frihet som nu angrips är individens frihet. Friheten från att vara beroende av politikers och byråkraters beslut. Friheten att starta företag som bygger på dagens affärslogik och som saknar det gamla industrisamhällets tydliga roller och skenbara oföränderlighet.
De frihetshatande har valt ett antal begrepp som de använder för att brännmärka det de ogillar; främst bland dessa är begreppet "marknadsfundamentalism" med synonymer som "nyliberalism".
Som honnörsord används främst begreppet "demokrati". Med "demokrati" menas individens beroende av politiska beslut. Med demokrati menas däremot i just detta sammanhang inte fria människors samverkan oavsett organisationsform. Den statliga byråkratin är demokratisk medan dagiskooperativet är odemokratiskt.
Det är för mig ganska förvånande att många vänner av friheten, individernas frihet, varit så ointresserade av debatten med den nygamla vänsterns attackerande debattörer. Kanske finns förklaringen i någon sorts känsla av determinism. Världen är ovillkorligen på väg mot större individuell frihet, starkare betonande av individens ansvar för sitt liv, mot en efterhand minskande roll i första hand för nationella politiska regleringar men i andra hand också för övernationellt politiskt reglerande. Den till synes oändliga amerikanska högkonjunkturen och de uppdrivna börsvärdena har kanske skapat en känsla av att inget hot någonsin kan dyka upp vid horisonten.
Men världen förändras ständigt. Därför är det viktigt att ständigt förklara frihetens betydelse för individ och samhälle. Detta är mycket betydelsefullt inte minst inom vårt språkområde, eftersom vårt kulturella arv i så hög grad präglats av tilltro till en stark statsmakt, till starka korporationer och till stora starka företag.
Den nya värld som vi lever i kan te sig extra skrämmande mot den bakgrunden. Det politiska budskap som likt Thams, Greiders etc lovar en återgång till det gamla kan bli mycket attraktivt. Svårigheten för svensk socialdemokrati att hitta tankemönster för framtiden är ingen tillfällighet.
Som vanligt dyker det också upp vetenskapsmän med de mest förledande och förvirrande tolkningar av samtiden. Mycket populär just nu bland frihetens fiender är den amerikanske sociologen Richard Sennetts bok om "The Corrosion of Character – the Personal Consequenses of Work in the New Capitalism". Den som läser boken finner den mycket mindre offensiv än titeln låter ana. Varje tid har sina utmaningar, människan känner sig aldrig riktigt trygg, det finns alltid förändringar av ett eller annat slag som trycker på.
Ska man gå tillbaka till det riktigt stillastående samhället – före industrialismen – finner man ju också där hot även om de såg ut på helt andra sätt (sjukdomar, kort livslängd, laglösheten inför överheten etc).
Att leva med friheten innebär att leva med ansvar – för sig själv, för familj och vänner och givetvis även för det samhälle och den värld man lever i. Men dagens människa vet mycket om de begränsningar som finns för tanken att finjustera livet. Tham, Greider & Co söker återuppliva tron på de demokratiskt valda men föga demokratiskt agerande härskare som lät oss tro att de hade makten att lägga våra liv till rätta för oss utan att vi själva tog del och ansvar.
I en intressant rapport från Näringslivets mediainstitut berättade Göran Skytte nyligen om journalistens vandring från löneslav till fri företagare. Här finns berättelsen om den fria människans roll i alltfler sammanhang framöver. I stället för en enda relation på en arbetsplats från arbetslivets början till dess slut – den bild Sennett tecknar av den gamla kapitalismens värld – finner vi människor med många relationer till arbete i olika former.
Nisse från Manpower arbetar både här och där under sitt yrkesliv. Är han klok ser han till att arbeta där han själv växer som människa ty då ser han också till att hans tjänster värderas allt högre på den marknad som är arbetets.
9 – 5 rutinen idealiseras av Sennett och andra, men jag har ingen känsla av att de som verkligen upplevt den känt samma tillfredsställelse. Det är paradoxalt att de som nu hyllar denna värld själva har levt helt andra liv – poeten Greider, den även politiskt rörlige Tham, den också geografiskt rörlige skribenten Wirtén etc. Kanske är det deras egen ångest över frihetens ansvar som gör att de nu åkallar en sällsam sorts "demokrati", att de våndas över att inte minst dagens unga generation ser på det de hyllar som något som för all tid är passerat, inplacerat i historieböckerna.
Men det kan komma en tid då frihetens fiender känner en starkare medvind än de gör idag. Inte minst i vårt land är det viktigt att söka bygga de nätverk för framtiden som skapar de strukturer som kan hålla emot i sådana lägen. De tillkommer inte av sig själv.
Publicerat i: tidningen NU 12/99
Den frihet som nu angrips är individens frihet. Friheten från att vara beroende av politikers och byråkraters beslut. Friheten att starta företag som bygger på dagens affärslogik och som saknar det gamla industrisamhällets tydliga roller och skenbara oföränderlighet.
De frihetshatande har valt ett antal begrepp som de använder för att brännmärka det de ogillar; främst bland dessa är begreppet "marknadsfundamentalism" med synonymer som "nyliberalism".
Som honnörsord används främst begreppet "demokrati". Med "demokrati" menas individens beroende av politiska beslut. Med demokrati menas däremot i just detta sammanhang inte fria människors samverkan oavsett organisationsform. Den statliga byråkratin är demokratisk medan dagiskooperativet är odemokratiskt.
Det är för mig ganska förvånande att många vänner av friheten, individernas frihet, varit så ointresserade av debatten med den nygamla vänsterns attackerande debattörer. Kanske finns förklaringen i någon sorts känsla av determinism. Världen är ovillkorligen på väg mot större individuell frihet, starkare betonande av individens ansvar för sitt liv, mot en efterhand minskande roll i första hand för nationella politiska regleringar men i andra hand också för övernationellt politiskt reglerande. Den till synes oändliga amerikanska högkonjunkturen och de uppdrivna börsvärdena har kanske skapat en känsla av att inget hot någonsin kan dyka upp vid horisonten.
Men världen förändras ständigt. Därför är det viktigt att ständigt förklara frihetens betydelse för individ och samhälle. Detta är mycket betydelsefullt inte minst inom vårt språkområde, eftersom vårt kulturella arv i så hög grad präglats av tilltro till en stark statsmakt, till starka korporationer och till stora starka företag.
Den nya värld som vi lever i kan te sig extra skrämmande mot den bakgrunden. Det politiska budskap som likt Thams, Greiders etc lovar en återgång till det gamla kan bli mycket attraktivt. Svårigheten för svensk socialdemokrati att hitta tankemönster för framtiden är ingen tillfällighet.
Som vanligt dyker det också upp vetenskapsmän med de mest förledande och förvirrande tolkningar av samtiden. Mycket populär just nu bland frihetens fiender är den amerikanske sociologen Richard Sennetts bok om "The Corrosion of Character – the Personal Consequenses of Work in the New Capitalism". Den som läser boken finner den mycket mindre offensiv än titeln låter ana. Varje tid har sina utmaningar, människan känner sig aldrig riktigt trygg, det finns alltid förändringar av ett eller annat slag som trycker på.
Ska man gå tillbaka till det riktigt stillastående samhället – före industrialismen – finner man ju också där hot även om de såg ut på helt andra sätt (sjukdomar, kort livslängd, laglösheten inför överheten etc).
Att leva med friheten innebär att leva med ansvar – för sig själv, för familj och vänner och givetvis även för det samhälle och den värld man lever i. Men dagens människa vet mycket om de begränsningar som finns för tanken att finjustera livet. Tham, Greider & Co söker återuppliva tron på de demokratiskt valda men föga demokratiskt agerande härskare som lät oss tro att de hade makten att lägga våra liv till rätta för oss utan att vi själva tog del och ansvar.
I en intressant rapport från Näringslivets mediainstitut berättade Göran Skytte nyligen om journalistens vandring från löneslav till fri företagare. Här finns berättelsen om den fria människans roll i alltfler sammanhang framöver. I stället för en enda relation på en arbetsplats från arbetslivets början till dess slut – den bild Sennett tecknar av den gamla kapitalismens värld – finner vi människor med många relationer till arbete i olika former.
Nisse från Manpower arbetar både här och där under sitt yrkesliv. Är han klok ser han till att arbeta där han själv växer som människa ty då ser han också till att hans tjänster värderas allt högre på den marknad som är arbetets.
9 – 5 rutinen idealiseras av Sennett och andra, men jag har ingen känsla av att de som verkligen upplevt den känt samma tillfredsställelse. Det är paradoxalt att de som nu hyllar denna värld själva har levt helt andra liv – poeten Greider, den även politiskt rörlige Tham, den också geografiskt rörlige skribenten Wirtén etc. Kanske är det deras egen ångest över frihetens ansvar som gör att de nu åkallar en sällsam sorts "demokrati", att de våndas över att inte minst dagens unga generation ser på det de hyllar som något som för all tid är passerat, inplacerat i historieböckerna.
Men det kan komma en tid då frihetens fiender känner en starkare medvind än de gör idag. Inte minst i vårt land är det viktigt att söka bygga de nätverk för framtiden som skapar de strukturer som kan hålla emot i sådana lägen. De tillkommer inte av sig själv.
Publicerat i: tidningen NU 12/99
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)