Argumenten från 1843 fortsatt relevanta

The Economist sammanfattar frihandelsdebatten elegant i sin senaste ledare:

Since the 1840s, free-traders have believed that closed economies favour the powerful and hurt the labouring classes. They were right then. They are right now.

The Economist grundades alltså 1843 och kämpade då mot den brittiska regeringens protektionism.

I ledaren sammanfattas de starka argumenten och förklaringen till varför slutna ekonomier drabbar de arbetande och ger de mäktiga fördelar.

http://www.svd.se/argumenten-fran-1843-fortsatt-relevanta/i/senaste/om/ledare

EU efter Brexit - ett perspektiv

Mathias Döpfner, som är koncernchef för Axel Springer ,ett av Europas största medieföretag, säger i Financial Times att Brexit på kort sikt kan innebära ekonomiska svårigheter för Storbritannien men inom tre till fem år tror han att England kommer att vara ekonomiskt stabilare än det kontinentala Europa.

Om EUs framtid sa han att han oroas av om den definieras av Frankrike, Spanien och Italien i kompromisser med Tyskland.

I’m a little worried by that prospect

Detta är inte den konventionella tyska näringslivsuppfattningen, men det råder ingen brist i Tyskland på röster som är skeptiska till åtminstone delar av EU-projektet, främst till euron.

När Göran Persson talade häromdagen på ett Brexit-seminarium arrangerat av advokatbyrån Lindahl förutspådde han att ett resultat av Brexit kommer bli att euroländerna samlas också till en gemensam beskattning, dvs att Brexit blir startsignalen för nästa fas i europrojektet.

Det är inte alla som gör den bedömningen.

Hans-Werner Sinn, som är ekonomiprofessor i München och en av landets mest respekterade ekonomer, varnade i en krönika på Project Syndicate häromdagen, för den nuvarande ekonomiska kursen.

Riksbankspolitiken skadar tillväxt och framtidsmöjligheter. Lågräntepolitiken håller företag och banker som borde försvunnit vid liv och förhindrar nyskapande.

In Japan and Europe, in particular, large numbers of such zombie firms and banks survived, and they are now blocking would-be competitors able to drive the next upswing in growth.

Han attackerar ECB och euron:

The only way out of the trap is a hefty dose of creative destruction, which in Europe would have to be accompanied by debt relief and exits from the eurozone, with subsequent currency devaluations. The shock would be painful for the incumbent wealth owners, but, after a rapid decline in the dollar values of asset prices, including land and real estate, new businesses and investment projects would soon have room to grow, and new jobs would be created.

En rejäl dos av kreativ förstörelse är det EU behöver. Det kommer drabba dagens kapitalägare hårt, men på sikt kommer det att bli tillväxt och nya jobb.

Det kanske är som Göran Persson sa att det inte är Storbritannien utan övriga EU som kommer att få de stora problemen framöver.

http://www.svd.se/eu-efter-brexit-ett-perspektiv/i/senaste

Raseriets kandidat

Daniel Henninger, mycket konservativ men högst läsvärd kolumnist i Wall Street Journal, har i en kommentar till den första presidentkandidatdebatten pekat på en aspekt av den amerikanska presidentvalrörelsen som är mycket svår att värdera betydelsen av på valdagen den 8 november men som man idag en dryg månad tidigare inte ska bortse från.

Henninger skriver att Trumps kandidatur har förts fram av krafter i den amerikanska befolkningen som går bortom normal presidentvalspolitik. Det är i grunden samma krafter som förde fram Bernie Sanders till 22 primärvalssegrar:

I’ve always found the Sanders phenomenon more interesting, because unlike the well-known reality TV host and brand manager, Sen. Sanders was a 74-year-old Vermont socialist with zero visibility. That this nobody contended with a woman whose political immensity scared off a sitting vice president means that some deep currents are roiling the American electorate.

Vad är det för krafter Henninger talar om? Han nämner ord som dessa:anger, frustration, white rage or PC backlash. Ilska, frustration, glödande raseri, reaktion mot det politiskt korrekta.

Call it whatever you want. It’s real, and I don’t think Monday night’s debate killed it.

Amerikanska presidentval har sin egen logik. Efter 8 år – två mandatperioder – brukar det vara dags att byta parti i Vita Huset.

Det kan inte uteslutas att så kommer att ske också den 8 november.

Om det inte sker så beror det sannolikt på att insikten spritts att Trump må ha förts fram av dessa krafter – men att USAs öde måste hanteras med större kompetens.

Bernie went down because he was too one-note. Inequality wasn’t enough. Donald Trump’s one-note is trade, but his overweighting of the issue could sink him. Millions of the suburban voters he needs in battleground states have jobs connected to a strong global trading system. They don’t want to vote for Hillary, but past some point, the “Nafta” rant may prove too much.

http://www.svd.se/raseriets-kandidat/i/senaste

Amerikanska löner - gåtan löst

En central fråga i den amerikanska presidentvalsdebatten är att löntagarna inte fått ökade reallöner så som t ex svenska löntagare har fått.

Bloomberg News har tittat på saken och sanningen är enkel:

Real, or inflation-adjusted, compensation has risen 61 percent since 1970; wages, on the other hand, have increased less than 3 percent in real terms in that period.

Ur arbetsgivarens perspektiv har alltså lönekostnaderna ifast penningvärde ökat med 61% sedan 1970 medan reallönen bara ökat med 6%.

Så här ser bilden ut ur arbetsgivarens perspektiv:

Total comp includes wages, various worker benefits such as matching 401(k) contributions, health insurance, disability insurance, paid vacation and leave plus any employer-paid taxes.

Kort sagt – i USA står arbetsgivarna för en rejäl del av välfärdsstaten.

Att arbetsgivaren skulle stå för sjukförsäkringen är en dålig amerikansk uppfinning från andra världskriget. Det är en enorm kostnad – brukar vara ca 15% av USAs BNP – som alltså tas ur lönesumman.

An ideal solution would free employers from the obligation to cover rising health-care costs. That would mean there is more room in corporate budgets for pay raises.

http://www.svd.se/amerikanska-loner-gatan-lost/i/senaste

Har Jeremy Corbyn nyckeln till framtiden?

New York Times rapporterar idag om läget inom det brittiska labourpartiet.

I artikeln citeras författaren Will Self som sammanfattar partiets dilemma så här:

In the modern digital world “with its free flows of capital and most critically labor there’s really no place for a political party with an 1887 heart and a 1968 head.”

I dagens värld finns det inget utrymme för ett parti med hjärtat från 1887 och huvud från 1968.

Så kan det vara.

Men dagens höger- och vänsterpopulistiska rörelser med dess aversion mot samtiden och dess längtan till ett idylliskt förflutet - 1950-talet är ju det som drömmen handlar om - ska man inte utesluta att även det brittiska labourpartiet på sikt blir framgångsrikt.

Toryregeringen har nu att hantera utfallet av folkomröstningen om Brexit som har goda förutsättningar att klyva det partiet på samma sätt som Labour nu framstår som kluvet mellan en verklighetskopplad falang å ena sidan och de nostalgiska drömmarna å den andra.

Utrymmet för partier som ser framåt är betydande - inte bara i Storbritannien.

http://www.svd.se/har-jeremy-corbyn-nyckeln-till-framtiden/i/senaste

Dags börja tänka på Brexit

För några dagar sedan träffade jag en företrädare för City of London, Londons finanscentrum som ju är ett globalt finanscentrum.

Han hade en synpunkt som jag inte tänkt på.

– När Storbritannien lämnar EU så kommer Sverige att vara den kanske viktigaste och starkaste ekonomin utanför euroområdet. Det är viktigt att ni är mycket engagerade i den förhandlingsprocess som Brexit initierat.

Undras om den svenska regeringen tänker så. Annars här ett tips.

Idag lyssnade jag på ett seminarium som advokatbyrån Lindahlarrangerade på Brexit-temat.

Det var tankeväckande för mig. Kanske mest därför att frågeställningarna handlade om näringslivsperspektiven i första hand och inte på det jag söker följa, nämligen det rent politiska spelet i brittisk politik kring hur folkomröstningsresultatet ska hanteras.

Seminariet inleddes av Göran Persson. Jag har inte sett honom ”live in action” på ett bra tag, men jag kan försäkra att han fortsatt är i mycket god form. Rolig, vass och fylld av insikter.

Han konstaterade först och främst att i den kommande förhandlingen så är det Storbritannien som har de starka korten, de 27 EU-länderna de svaga.

Han menade att två år av förhandlingar inte kommer att räcka och rekommenderade att förhandlingsperioden skulle utsträckas till fyra år.

Philip R Wood och Jeremy Parr från advokatfirman Allen and Overy presenterade ”A Brexit Act in 19 ¾ pages” som säkert är av intresse för de som behärskar denna typ av juridik.

Själv nöjde jag mig med att notera fyra punkter.

1. I den brittiska debatten föreställer sig många att UK utanför EU innebär mindre reglering. Men alla företag som exporterar till EU kommer att ha två regleringssystem att följa. Dels EUs krav på de tjänster och produkter som importeras. Dels det brittiska regelverket i den utsträckning detta inte är identiskt med EUs.

2. I likhet med Göran Persson uttrycktes oro för att Brexit-förhandlingens formella tidsgräns (2 år) inte kommer att räcka. Efter två år öppnas om inte annat fastställs en fallucka genom vilket UK då faller. Det är detta som kallas ”hard Brexit” i den brittiska debatten.

3. Lagar och regler är viktigt men minst lika viktigt är alla de människor som berörs. Alla svenskar som sedan lång tid bor och arbetar i UK, alla britter som bor och arbetar i EU. Ska dessa i lång ovisshet bli Brexit-förhandlingens gisslan, undrar jag.

4. Precis som mannen från City of London manade de publiken på seminariet att redan nu börja tänka på Brexit, att planera och att söka påverka. I Stockholm, i London, i Bryssel.

Mikael Sandström, som var Fredrik Reinfeldts statssekreterare 2006 – 2014, skrev nyligen i en artikel i Dagens Industri på samma tema som Persson var inne på, dvs att EUs utträdesparagraf inte kommer att fungera:

Resultatet av en förhandling mellan Storbritannien och de 27 kan bli ett helt nytt djur. Kanarieöarna och Åland tillhör EU, men står utanför delar av den inre marknaden. Kanalöarna och Isle of Man tillhör inte EU men tillhör delvis den inre marknaden. Färöarna tillhör inte EU och Schengen men ingår i den nordiska passunionen. Grönland är det enda land som lämnat EU, men genom att grönlänningar är danska medborgare så är de också EU-medborgare.

Storbritannien är större och viktigare än alla de länder, forna eller nuvarande kolonier eller regioner som har särskilda arrangemang med EU. Förhandlingen kommer att bli svår. Den kan dock inte genomföras baserat på den oanvändbara artikel 50 utan måste hanteras som den unika händelse den är, antingen genom en fördragsändring eller på annat vis. När allt kommer omkring så är ju EU:s specialitet att åstadkomma märkliga kompromisser. Däri ligger EU:s sanna storhet.

Sammanfattningsvis: vi måste engagera oss mera redan nu i Brexit-processen.

http://www.svd.se/dags-borja-tanka-pa-brexit/i/senaste

Arizona Republic väljer Hillary Clinton

Dagstidningen The Arizona Republic har beslutat rekommendera sina läsare att rösta på Hillary Clinton. Det låter kanske inte som en stor nyhet, men eftersom tidningen sedan 1890 har rekommenderat det republikanska partiets presidentkandidater är detta värt att notera.

The challenges the United States faces domestically and internationally demand a steady hand, a cool head and the ability to think carefully before acting.

Hillary Clinton understands this. Donald Trump does not.

Clinton has the temperament and experience to be president. Donald Trump does not.

Det faktum att Trump inte vågar att offentliggöra sin självdeklaration – vilket alla presidentkandidater gjort sedan decennier – kommenterar Arizona Republic så här:

Trump hasn’t even let the American people scrutinize his tax returns which could help the nation judge his claims of business acumen.

Trumps skryt om sina framgångar som affärsman kan bäst bedömas om hans självdeklaration offentliggörs.

Som Hillary Clinton sa i TV-debatten med Trump skulle deklarationen visa också om han över huvud taget betalar skatt och om han ger bidrag till välgörenhetsorganisationer.

En inte alltför djärv gissning är att Trump kommer undvika detta offentliggörande eftersom det skulle kunna bli en rejäl skandal och omöjliggöra att han vinner presidentvalet.

http://www.svd.se/arizona-republic-valjer-hillary-clinton/i/senaste/om/ledare

Svenska mäns skräck

Varje år får 10 000 svenska män diagnosen prostatacancer.

Peter Örn är en av dessa. Om sjukdomen och om sin egen erfarenhet har han skrivit boken ”Prostatacancer - en bok om hopp” (Ekerlids).

Det är en mycket välskriven bok som både ger fakta och råd samtidigt som det är författarens egen berättelse.

Det som slog mig när jag läste den var att Peter Örns berättelse om vägen fram till diagnosen kanske var det intressantaste. Det handlar om hur man kan ana vad som är på gång i kroppen men samtidigt skjuta detta från sig.

Jag tror att boken kommer att läsas av många som fått diagnosen men egentligen är den minst lika intressant och relevant för oss andra.

http://www.svd.se/svenska-mans-skrack/i/senaste

Amerikansk nymerkantilism

USA är världens största ekonomi. På listan över världens tio största ekonomier finns två av USAs delstater.

Den 1 januari i år hade USA drygt 322 miljoner invånare.

Världsbankens statistik anger att USAs export av varor och tjänster uppgår till drygt 12%.

Historiskt sett har USAs näringsliv i hög grad kunnat vara fokuserat på denna stora hemmamarknad.

Det är egentligen inte så märkligt att det efter finanskrisen som startade 2008 vuxit fram en föreställning både till vänster och höger i USA att landet skulle klara sig bra på egen hand – dvs utan att ingå i dagens världshandel.

Historiskt sett kallas denna föreställning för merkantilism och på nätet hittar jag denna information:

Merkantilism är ett samlingsnamn på de ekonomiska idéer som dominerade i Europa under 1600-talet fram till 1800-talet. Den merkantilistiska läran kan sammanfattas med tron på att handel endast medförde vinst för den ene och förlust för den andre. Enligt detta tankesätt skulle man sälja dyrt och köpa billigt. Staten skulle därför helst importera så lite varor som möjligt och fylla på statskassan genom export. En följd av merkantilismen blev i allmänhet att staten inrättade skyddstullar, importförbud och annat för att öka exportöverskottet.

Samtidigt förlades en stor del av det egna landets produktion till s.k. manufakturer - en tidig form av tillverkningsindustri som stod utanför skråordningen, ofta med outbildad arbetskraft. Manufakturerna drevs ibland av staten eller gavs stöd från staten och blev en viktig beståndsdel i den merkantilistiska handelspolitiken

Nutidens nationalekonomi som utvecklats från sent 1700-tal, betonar att ett lands välstånd bygger på ekonomisk produktivitet, vilket är ett resultat av ett flertal faktorer, inklusive teknologisk nivå, humankapital och innovationsförmåga. Merkantilisterna fokuserade ensidigt på ackumulation av myntmetall och stödde i många fall åtgärder som undergrävde ekonomiskt välstånd i vidare bemärkelse.

Den som lyssnade på Donald Trumps inledning i debatten natten till tisdagen med Hillary Clinton kan där höra hur en renodlad merkantilist idag resonerar. Här en länk till en utskrift av hela debatten.

Den världsomspännande frihandeln och de avtal som reglerar denna (alltifrån GATT till WTO) är av ondo. USA ska avbryta sin roll i världshandeln.

Riktigt hur det skulle gå till frågade Hillary Clinton aldrig och det torde bero på att den amerikanska merkantilismen traditionellt haft ganska ett fast grepp om det egna partiet. I primärvalskampen företrädde Bernie Sanders samma amerikanska merkantilism som Donald Trump.

Hillary Clinton har av valtaktiska skäl kapitulerat för denna våg av förlegade idéer, vilket betyder att det i den amerikanska presidentvalsdebatten idag inte finns någon företrädare för den ekonomiska liberalism som sedan 1800-talet bidragit till en i världshistorien tidigare helt oanad välståndsökning.

Detta är en intellektuell katastrof av stor omfattning och riktigt vad som skulle hända om Donald Trump blev president vet ingen.

Han anser ju att han som förhandlare inte på förhand behöver tala om vad han ska göra.

Men man ska inte underskatta styrkan i denna amerikanska nymerkantilism.

Det har hänt förr i historien att galna idéer förverkligats - se exempelvis på Sovjetunionen. Där var det andra absurda föreställningar om hur välstånd skapas som härskade.

http://www.svd.se/amerikansk-nymerkantilism/i/senaste/om/ledare

Varför snörvlade och grimaserade Trump?

Kolumnisterna i New York Times kommenterar Clinton/Trump-debatten.

Gail Collins noterar något som jag också funderade över när jag såg CNNs direktsändning:

Is it fair to point out that Trump kept sniffling? All I know is, if Clinton did it we would never have heard the end of it. But forget nasal congestion. He made faces. Viewers had to sit all night in front of a split screen, watching one of the candidates grimacing, pouting and smirking.

Jag är inte säker på om alla de många TV-kanaler som sände debatten gjorde som CNN, dvs båda debattörer hela tiden i bild med var sin del av bildrutan.

Kanske hade Trump inte förstått detta – han har ju sagt att han inte behövde förbereda sig för debatten. Men det hade han behövt - också i många andra avseenden.

Hur som helst blev hans ansikte mycket avslöjande för en tittare.

Hans grimaser och hans snörvlande tolkade jag som tecken på att han inte tålde att Hillary Clinton fick tala.

I mitt twitterflöde gjorde någon i natt den förmodligen helt korrekta kommentaren att Trump nog aldrig tidigare i sitt vuxna liv behövt lyssna så länge på en kvinna.

Det förklarar snörvlandet och grimaserandet.

http://www.svd.se/varfor-snorvlade-och-grimaserade-trump/i/senaste/om/ledare

Clinton-Trump-debattens förlorare

Ett viktigt faktum att komma ihåg när man värderar debatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump är att det finns en stor förlorare i den amerikanska presidentvalsrörelsen: frihandeln.

Trumps inledande kanonad mot Clinton var effektiv eftersom hon var på defensiven. Trumps påståenden om frihandeln är hänsynslösa lögner, men de har haft effekt på en okunnig opinion.

Det republikanska partiet har traditionellt insett USAs intresse - ekonomiskt och strategiskt – av frihandeln. Detta hör nu historien till.

Det demokratiska partiet har aldrig varit frihandelspositivt, men Bill Clinton kunde signera det viktiga Nafta-avtalet och Barack Obama (som kampanjade som frihandelsmotståndare 2008) kämpar nu för det asiatiska frihandelsavtalet TPP och för avtalet med EU TTIP.

Men Hillary Clinton har retirerat från dessa positioner och det sammanhänger bland annat med den svåra primärvalskampen med Bernie Sanders som delar Donald Trumps politiska ståndpunkt.

Så oavsett vem som vinner presidentvalet så kommer världen att möta en mer destruktiv amerikansk handelspolitik nästa år.

http://www.svd.se/clintin-trump-debattens-forlorare/i/senaste

Politikens nya spelplan

Ed Luce skriver i dag i sin krönika i Financial Times med betydande bitterhet om de amerikanska mediernas sätt att hantera fenomenet Donald Trump:

The leading outlets devoted more airtime to Mr Trump’s assertion that Mrs Clinton created Isis, than to her policies for defeating it. The first was Trumpian invention. The second is serious business. But Mr Trump grasps a truth about today’s low-trust democracy that still eludes others. People want to be entertained. “I play to people’s fantasies,” Mr Trump wrote in his best-seller. On that playing field, Mrs Clinton’s edge disappears.

As a species we are always vulnerable to deception. Remember those Weimar types in early 1930s Germany? None of them could hold an audience.

Ett försök till översättning med hjälp av Google translate:

De ledande medierna ägnade mer tid till Mr Trump påstående att Mrs Clinton skapade Isis, än till hennes strategier för att besegra Isis. Det första påståendet var var trumpsk uppfinning. Den andra är en allvarliga fråga.. Men Mr Trump förstår sanningen om dagens låga förtroende för demokratin som fortfarande andra ännu inte insett. Folk vill bli underhållna. "Jag spelar på människors fantasier," skrev Trump i sin bästsäljare. På den spelplan, försvinner fru Clinton överlägsna kompetens.

Som människor är vi alltid lättlurade.. Kommer ni ihåg dessa Weimarfigurer i det tidiga 1930-talet Tyskland? Ingen av dem kunde hålla en publik.

http://www.svd.se/politikens-nya-spelplan/i/senaste

De otacksamma svenskarna

The Economist konstaterar i det nya numret att vi svenskar är rysligt otacksamma när vi struntar i Alfred Nobel som betytt mer för vårt lands goda rykte i världen än någon annan.

Det handlar mest om det kommande museet på Blasiheolmen som kritiseras av ”NIMBY-concerns: many worry that the centre will reduce the value of their homes”.

Not In My Backyard är ett internationellt fenomen så The Economists läsare blir säkert inte förvånade.

Däremot möjligen av attacken mot de otacksamma svenskarna som inte sett till att det finns ett anständigt Nobelmuseum i landet. Dvs ännu inte.

He left his fortune to the pursuit of peace; but his fellow Swedes don’t care.

Det är en rejäl smäll mot Sverige som nu sprids över världen. Även kungen får ett piskrapp för sitt inhopp i debatten.

http://www.svd.se/de-otacksamma-svenskarna/i/senaste/om/ledare

Över fattigdomsgränsen i USA

Millions in U.S. Climb Out of Poverty, at Long Last

Den positive nyheten i New York Times har goda förutsättningar att dyka upp i natten presidentvalsdebatt.

Eftersom Donald Trump svartmålar läget i USA kan det finnas anledning för Hillary Clinton att söka stöd i denna genomarbetade nyhetsartikel som berättar om människor som tagit steget från fattigdom.

Nyheten är egentligen inte helt ny eftersom det var någon vecka sedan U.S. Census Bureau, den amerikanska statistiska centralbyrån, redovisade att 3,5 miljoner amerikaner rört sig över fattigdomsgränsen.

http://www.svd.se/over-fattigdomsgransen-i-usa/i/senaste/om/ledare

Chefsantropologen Obama

Barack Obama är antropologen Ann Dunhams son.

Simon Kuper, som själv är barn till en antropolog, skriver intressant i Financial Times om Obama som chefsantropologen - anthropologist-in-chief är en lek med Obamas titel som USAs överbefälhavare, commander in chief.

After talks last year with the Afghan president and anthropologist Ashraf Ghani, Obama quoted the anthropologist Ruth Benedict: “The purpose of anthropology is to make the world safe for human differences.”` Anthropologists accept that different people see the world differently.

Kuper fortsätter:

For Donald Trump, Obama’s instinct to understand the other is a soft-headed weakness that foreign tribes are bound to exploit.

Trumps slagord ”make America great again” har sin rot i en icke ovanlig amerikansk föreställning om att landet och dess invånare är överlägsna alla andra människor på jorden.

Detta är en föreställningsvärld som kan dateras tillbaka till de tidiga invandrarna.

1630 höll puritanen John Winthrop på skeppet Arbella en fortfarande mycket välkänd predikan på temat ”a city upon a hill”. Det samhälle man nu skulle grunda i Massachusetts skulle resten av världen se upp till.

Staden heter idag Boston.

I denna spänning mellan puritanernas vision om att skapa ett idealsamhälle och Obamas antropologiska perspektiv på världen finns en del av dagens politiska drama.

http://www.svd.se/chefsantropologen-obama/i/senaste

Till globaliseringens försvar

”Globalisterna pekar på att frihandeln har inneburit stora vinster för fattiga i Kina, Indien och Afrika. I ett ”Hans Rosling-perspektiv” är det väldigt goda nyheter. Men kortsiktigt har det också inneburit att många jobb har gått förlorade i många amerikanska lokalsamhällen.”

Det skriver professor Lars Trägårdh i Dagens Industri.

Han uttrycker där dagens mest väletablerade sanning, dvs att Trump och Brexit är en protest mot en politisk-ekonomisk elit i västvärlden som drivet fram en globaliserad världsekonomi.

Men i grunden är detta en felaktig bild av vad som hänt.

Globaliseringen har varken beslutats i New York, Washington, London eller Bryssel.

Det börjar bli bortglömt att globaliseringens verkliga huvudrollsinnehavare finns i Tokyo och Peking.

Jag bodde i USA under perioder på 70- och 80-talen då japanska bilföretag och japansk produktionsteknik revolutionerade förutsättningarna för bilindustrin och för andra industrier. Den ineffektiva, överbetalda fackförbundsanslutna arbetskraften och deras ineffektiva, överbetalda chefer fick betala ett högt pris för sin oförmåga att vara konkurrenskraftiga.

De amerikanska konsumenterna valde i snabbt ökande utsträckning de nya, smartare och billigare produkterna.

Men globaliseringens verkliga fader är Deng Xiaoping som initierade det ekonomiska reformarbetet 1978-79. Världsekonomin tillfördes miljoner nya arbetsvilliga händer och i västvärlden reagerade konsumenterna på samma sätt som amerikanska köpare av japanska bilar.

En del av västekonomiernas politiska och ekonomiska ledare förstod med tiden vad det handlade om. Här i Sverige har omvårdnaden av konkurrenskraft och omställningsförmåga gett goda resultat för medborgarna. I mera inåtvända länder med stora inhemska marknader har omställningsförmågan varit mycket mindre. USA och Frankrike är två exempel.

Donald Trump och europeiska protektionister tycks tro att det finns en samhällsmodell som kombinerar minskad ekonomisk dynamik med ökande köpkraft. Det är givetvis omöjligt, men just nu har dessa illusionister vind i seglen.

Att peka på det breddade välståndet i världen är ett korrekt men kanske för mesigt argument idag.

Det behövs klarspråk om vilka alternativen egentligen är.

Men att backa till 50-talet är inte ett realistiskt alternativ.

http://www.svd.se/till-globaliseringens-forsvar/i/senaste/om/ledare

Det tyska hotet

Nu när åtminstone den politikintresserade delen av vårt land med spänning avvaktar tisdagsmorgonens debatt mellan Donald Trump och Hillary Clinton – och givetvis utfallet av presidentvalet som blir klart på morgonen onsdagen den 9 november – kan det vara värt att påminna att det finns andra hot mot en stabil framtid.

Jag tänker på den protektionistiska och isolationistiska strömningen i Tyskland som bara tycks växa sig starkare. Man kan inte utesluta att utfallet av nästa tyska förbundsdagsval kan komma att bli lika överraskande som Brexit-folkomröstningen blev.

Även om CDU och SPD tillsammans sannolikt kommer att kunna bilda förbundsregering än en gång så är frågan hur den politiska kurs som EUs starkaste ekonomi kommer att välja.

Både CDU och SPD pressas av populister på vänster och högerkanten.

Det handlar inte bara om aversionen mot Angela Merkels öppen dörr-politik mot flyktingar och ekonomiska migranter utan också om ett allt starkare motstånd mot marknadsekonomi, företag och globalisering.

I förra veckans utgåva hade The Economist en bra sammanfattning av de rörelser som nu kan komma att sätta allt viktigare avtryck i tysk politik framöver.

Missing from the German debate is any sense of the advantages of free trade. Trade would make consumers, including German ones, better off. It would help exporters and create jobs. Harmonising standards, it is hoped, would ensure that global norms are set in Europe and North America—rather than, say, China. And there would be geopolitical benefits from tying Western societies closer together at a time of threats from Russia and the Middle East

På samma sätt som Brexit-folkomröstningen i grunden var ett inrikespolitiskt fenomen som inte hade så stor relevans för vad EU gör eller gjort handlar den tyska reaktionen inte så mycket om substans utan främst om en oresonlig framtidsskräck som gör att en rationell analys av konsekvenserna inte tycks kunna påverka.

http://www.svd.se/det-tyska-hotet/i/senaste/om/ledare

Hur är Donald Trump egentligen?

Inte kan väl Donald Trump vara så i verkligheten som han ter sig i kampanjen? Det han säger är väl bara ett sätt att vinna väljare?

Det är repliker jag hör ganska ofta.

Nu är Trump ingen okänd person så mitt svar på frågorna är detta: Det finns inget som pekar på att Trumps åsikter skulle vara annorlunda än de han framför.

New York Times har en intressant podcast inför valet, The Run-up. I dagens avsnitt intervjuas Tony Schwartz som under 18 månader spökskrev Trumps bestseller “The Art of the Deal”.

Den som funderar över hur Trump är i verkligheten kan lyssna.

Detta avsnitt resonerar inför de kommande debatterna mellan Trump och Clinton.

Den 24 januari skrev jag på denna blogg följande om Trump:

Donald Trumps väg till Vita huset

Idag rapporterar CNN om Donald Trumps senaste häpnadsväckande uttalande:

“I could stand in the middle of 5th Avenue and shoot somebody and I wouldn’t lose voters.”

Skulle han verkligen kunna stå mitt på Fifth Avenue i New York och skjuta ihjäl en människa utan att förlora väljare?

Nej, det är knappast sant men det är ett helt karakteristiskt Donald Trump-uttalande.

Michael d’Antonios 350-sidiga bok om ”Donald Trump and the pursuit of success – NEVER ENOUGH” (Thomas Dunne books – St. Martin’s Press” berättar om en på många sätt mycket amerikansk karriär där just presidentkandidatrollen kanske inte ska ses som helt seriös utan främst som ett sätt att ytterligare förstärka det som varit det centrala i Trumps livsgärning nu fram till 70-årsåldern, nämligen att till varje pris framhäva varumärket ”Trump”.

D’Antonio citerar en sociolog som kommenterar den tidsålder Trump är en perfekt illustration av: ”No one cares if you are good. People only care if you are good-looking and rich.”

Substansen spelar ingen roll – bara ytan. Och Trump har varit en av de som mest hänsynslöst odlat sin narcissism med hjälp av PR-män och främst genom att själv vara sin egen bäste PR-man som genom helt orimliga uttalanden förflyttat uppmärksamheten från hans misslyckanden.

Trumps fenomenala sätt att utnyttja skandalpress och skrämma bort seriösa granskare belyses väl i boken.

Hans otaliga kvinnoaffärer och skilsmässor belyses också ingående i boken.

Ett av Trumps centrala budskap har i decennier varit att han som en framgångsrik person drivs av sitt ego. Han har i intervjuer jämfört sig med andra egodrivna personer som Moder Teresa och Jesus…

Bilden av Trump som en framgångrik företagare får många hårda törnar i boken. Det handlar både om de många bolagskonkurserna och om otaliga misslyckade satsningar vars enda riktigt gemensamma nämnare är ambitionen att stärka varumärket ”Trump” som han alltså vara hans mest påtagliga ekonomiska tillgång.

Hans trassliga affärer räddades huvudsakligen av att hans affärsprojekt hade sådan finansiell omfattning att han blev en god illustration av ”too big to fail” dvs när vanliga medborgare drevs i konkurs och bort från hus och hem så överlevde Trump därför att det var fordringsägarna som hade det största problemet och som tvangs hitta lösningar som gjorde at han kunde fortsätta på något sätt.

Fastighetsaffärsmannen Trumps sätt att hantera den korrumperade miljön i New York City och Atlantic City granskas ingående och är kanske en god förklaring till det som nog ska tolkas som hans förakt för politiker.

1999 satsade han under en period på det oberoende partiet Reform Party som byggde på arvet från Ross Perot, som ganska framgångsrikt hade ställt upp 1992 och 1996. Han kom aldrig att ställa upp för partiet i presidentvalet 2000 även om det spekulerades att han skulle göra så i kamp mot med en ökänd politiker, Pat Buchanan, känd bl a för sina anti-semitiska uttalanden.

D’Antonio citerar en statsvetare som då sa om Trump och Buchanan att människor tar dem på allvar eftersom de är underhållare, en mycket viktig del av dagens samhälle.

Men förklaringen till den fasen av Trumps liv handlade nog främst om att han då publicerat ännu en av sina bästsäljande böcker och medieuppmärksamheten också denna gång var guld värd.

Men Trump kom aldrig att bli ”reformpartiets” kandidat utan satsade på det som idag gjort honom så känd, nämligen för de reality TV-program som byggts upp kring just hans hänsynslöshet, hans förmåga att ständigt skapa skandalpressrubriker.

Redan hösten 1987 spenderade Trump 90 000 USD på en helsidesannons i New York Times, Boston Globe och Washington Post där han vände sig till ”det amerikanska folket” och kärnbudskapet då var detsamma som i dagens presidentvalskampanj:

”I’m tired of watching the United States get ripped off by other countries.”

Isolationism och protektionism har således varit ett central Trump-budskap i decennier. Men det riktigt centrala budskapet bakom annonsen – som ledde till många TV-framträdanden – var at göra reklam för den bok han just publicerat. Till bilden hör att Trump själv aldrig skrev någon bok, det gjorde för ändamålet anlitade spökskrivare.

Bilden av den politiske Trump har fler inslag. Hans mångåriga kampanj för att bevisa att president Obama att inte var född i USA och alltså var en illegitim president kombinerades med budskapet att Obama orättfärdigt gynnats på elituniversiteten Columbia och Harvard bara för att han var svart. Trump har många gånger upprepat budskapet att om han startat sin karriär idag skulle han gärna varit en välutbildad svart eftersom de har ett sådant försprång.

Men känd och framgångsrik var och förblev bilden till av Trump den grad att d’Antonio med förvåning noterar att även Mitt Romney som republikansk presidentkandidat 2012 känner sig tvungen att söka förbättre sin relation till Trump efter att denne kallat honom för en ”småhandlare som lämnade ett mycket bra företag som han inte skapat med en del pengar”:

”There was Romney, sober Mormon bishop and paragon of solidity, seeking the approval of a serial fake candidate who used bankruptcy as a business strategy, spoke a profane strain of New Yorkese, and was a principal in one of the most notorious sex scandals of the twentieth century.”

Denne man annonserade den 16 juni förra året sin ambition att bli det republikanska partiets presidentkandidat med en 40 minuter lång, osammanhängande attack mot Japan, Kina och inte minst mot Mexico och mot mexikaner (droghandlare, våldtäktsmän).

Avslutningsvis citeras i boken en psykiatriker som konstaterar att narcissism inte är en sjukdom utan ”an evolutionary strategy that can be incredibly sucessful – when it works”.

Kommer Trumps narcissism föra honom till Vita huset? Ingen vet - men det ska inte uteslutas.

http://www.svd.se/hur-ar-donald-trump-egentligen/i/senaste/om/ledare