Pandemin får vänstern att förlora sig i diffusa drömmar

Det våras för högkonjunktur av revolutionär undergångsromantik till vänster, noterar Janerik Larsson.

Janerik Larsson

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Hur världens ekonomier kommer se ut efter pandemin kan ingen veta säkert. Men att det som nu ligger framför oss är en högkonjunktur för revolutionärer är uppenbart.

Även en tidigare föga samhällsomstörtande röst som ledarsidan i brittiska finanstidningen Financial Times spår nu en kommande omställningstid med drastiska dimensioner. I en ledare förespråkas en politik som helt bryter med de senaste 40 årens politiska inriktning. Det behövs, enligt FT, radikala reformer: Regeringar måste spela en mera aktiv roll i ekonomin. Offentliga tjänster måste betraktas som en tillgång och inte som en plikt.

Arbetsmarknaden måste göras tryggare. En omfördelningspolitik måste åter upp på agendan. Den äldre generationens och de förmögnas privilegier måste ifrågasättas. Politik som hittills betraktats som excentrisk som medborgarlön och förmögenhetsskatt måste få en roll.

Det var, milt uttryckt, många FT-läsare som förbluffades. Med tiden kommer kanske den nye ledaren för brittiska labourpartiet, Keir Starmer, att i FT finna en överraskande allierad i sitt arbete för en ny socialdemokratisk agenda.

Även den mest poetiska versionen av undergången för den värld vi kommer från, hittar jag i samma tidning. Där skriver den berömda indiska författarinnan och revolutionären Arundhati Roy om hur pandemin kommer tvinga mänskligheten att bryta med allt det gamla och vandra med ett lätt bagage genom den portal som nu erbjuds in i en helt annan värld:

”Om vi inte följer med på den vandringen får vi fortsatt släpa på kadaver bestående av gamla fördomar och hat, av avundsjuka, av databanker och av döda idéer, av döda floder och av en rökfylld himmel.”

Det finns ingen brist på etablerade skribenter i samhällsdebatten som på liknande sätt söker efter det helt nya, annorlunda samhället. Den brittiske författaren och ekonomijournalisten Paul Mason har länge i böcker och artiklar kämpat för en sådan förändring.

Han skriver i brittiska New Statesman med utgångspunkt från att digerdöden på 1300-talet utplånade den europeiska feodalismen. Detsamma borde ske nu, menar han, och syftar då på att det önskvärda nu är att ta avsked av den hittillsvarande västerländska samhällsordningen.

Han beskriver som alltid i sina tidigare böcker och artiklar de bekymmer som han menar finns i samtidens ekonomier, men väl kommen till slutet av texten blir det uppenbart att ett tydligt recept på hur vägen till det nya ska se ut, uteblir. ”Vi behöver ett nytt ekonomiskt system som har människors välbefinnande som huvuduppgift och som stabiliserar vår relation till planeten. Vänsterns uppgift är att föreställa sig detta och sedan att förverkliga det.”

Jag tror inte det kommer råda någon brist på sådana diffust samhällsomstörtande framtidsbeskrivningar. Kanske är det första delen av nästa högkonjunktur – som följer efter pandemin och dess lågkonjunktur.

Förhoppningsvis finns det, då som nu, mera angelägna arbetsuppgifter än sökandet efter vänsterns nya drömsamhälle.

https://www.svd.se/pandemin-far-vanstern-att-forlora-sig-i-diffusa-drommar/i/senaste

 Staten är precis så klok som de som sköter den

Det är ett misstag att okritiskt tilltro statens förmåga att hantera krisen.

Janerik Larsson

Publicerad 2020-04-05

Kan man lita på staten? Det kommer vara en helt central och politisk fråga i alla demokratier på andra sidan viruspesten. The Economist konstaterar att det i alla fall är sant i ett avseende: ”I varje kris ökar statsmarkerna sin makt och efter krisen minskas denna inte; i stället utökas oftast statens makt ytterligare.”

Historien har, skriver tidskriften, lärt oss två saker. För det första tar regeringar kraftigt utökad makt över ekonomin under en kris. För det andra är de krafter som uppmuntrar regeringar att bibehålla och utvidga sin ekonomiska kontroll starkare än de krafter som skulle uppmuntra att den makten minskades. ”Temporär” utvidgning av statens makt tenderar bli permanent.

Mellan 1988 och 2018 ökade statens utgifter mer än bruttonationalprodukten i de flesta länder som det finns statistik för. Ett särskilt tydligt exempel är USA. 1962 skrev Nobelpristagaren Milton Friedman sin bok om kapitalism och frihet i vilken han varnade för den tilltagande socialismen. Sedan dess har USA:s löpande statsutgifter ökat med åtta procent jämfört med bruttonationalprodukten.

Ett land där debatten om tilliten till staten redan börjat och lär fortsätta är Storbritannien. I veckan avslöjade Daily Telegraph att regeringen hemlighöll resultatet av en övning som det brittiska statliga hälsovårdsystemet NHS utförde i oktober 2016. Under kodnamnet Exercise Cygnus testkördes vårdsystemet för att se om det skulle kunna hantera ett massivt virusutbrott med risk för samma dödlighet som nu i covid-19-pandemin.

Trots att vårdsystemets otillräcklighet blev mycket tydligt i denna övning gjorde regeringen inget för att förbättra kapaciteten. Till bilden hör att NHS både är brittisk nationalreligion och en svår finansiell huvudvärk för alla regeringar sedan decennier tillbaka.

Vilken effekt detta avslöjande kommer att få på en kommande utvärdering av regeringens hantering av pandemin får vi se. Men en annan omfattande nationell kris i Storbritannien som till slut kom att utvärderas ledde till slutomdömet att alla ansvariga instanser från regeringen och ner i byråkratierna, svek medborgarna. Ingen ansågs dock ha haft ansvaret för alla misstag vilket ledde till kritik av rapporten. Det handlade om den så kallade galna ko-sjukan som härjade länge och orsakade många dödsfall.

Lärdomen här tycks vara att man ska vara försiktig med att sätta alltför stor tilltro till statens förmåga att med öppet sinne angripa svåra frågor. I det brittiska fallet handlade det om en starkt konservativ statsapparat vars kunskaper om naturvetenskap var i det närmaste obefintlig.

New York Times skriver om den nya, drakoniska brittiska lagstiftningen med Henrik VIII-artade maktmedel och citerar en rättighetsförespråkare som framhåller risken att landet ”kommer att röra sig från kris till kris, från hälsopanik till hälsopanik och sen inse vad vi förlorat”.

Till dem som okritiskt tilltror staten att nu hantera krisen påminns härmed: staten är varken starkare eller klokare än de som har i uppgift att sköta den.

https://www.svd.se/staten-ar-precis-sa-klok-som-de-som-skoter-den/i/senaste/om/ledare