En nyhet som inte är en nyhet

 

Om en knapp halvtimme börjar president Trumps tidigare advokat Michael Cohen vittna i ett kongressutskott.

Amerikansk morgon-TV hoppar smått hysteriskt mellan Hanoi och Washington DC sedan jag började titta vid 6-tiden på morgonen (amerikansk östkusttid).

Cohens förberedda anförande har redan offentliggjorts. Det går att läsa här.

Mycket kommer att handla om eventuella brott mot t ex den lagstiftning som reglerar amerikanska valkampanjer men det är faktiskt i mina ögon inte mycket nytt i denna text.

Det jag tycker är värt att framhålla är detta:

Donald Trump is a man who ran for office to make his brand great, not to make our country great. He had no desire or intention to lead this nation – only to market himself and to build his wealth and power. Mr. Trump would often say, this campaign was going to be the “greatest infomercial in political history.”

Detta är ingen nyhet. Jag skrev om det redan under valkampanjen 2016, men det är en nyckel till förståelsen av vem Donald Trump är.

Trump är besatt av sitt varumärke och inget skulle göra detta mera bestående, mera betydelsefullt än om han blev vald till president.

Tidskriften Rolling Stone publicerar idag en lång intervju med Nancy Pelosi, representanthusets talman. I den amerikanska rangrullan är hon nummer 3 dvs efter president och vicepresident. Hon berättar i intervjun om det första, strikt formella mötet med presidenten. Närvarande var också de andra centrala makthavarna i kongressen.

It’s the first meeting with the House and Senate Democratic and Republican leadership — like eight people and then him. This is historic. I’ve been there as leader, and I’ve been there as speaker. Article One meeting Article Two of the Constitution. So we’re in this meeting, and I’m thinking, “How will he begin this historic meeting? Will he quote the Bible? Will he quote the Constitution or any of our founders? Will he tell a personal story of his family, and what this means?”

Men det Trump sa var detta:

“You know I won the popular vote?”

Trump fick närmare 3 miljoner färre röster än Hillary Clinton, men elektorsvalet är det som avgör och där vann han.

Pelosi konstaterar att detta uttalande var häpnadsväckande. Hon invände och fick då till svar att Trump inte räknar med rösterna i Kalifornien....

Sådan är Donald Trump.

https://www.svd.se/en-nyhet-som-inte-ar-en-nyhet/i/senaste/om/ledare

Ett perspektiv på invandring

Kanadas största stad, Toronto, har de senaste fem åren skapat fler IT high tech-jobb än San Francisco berättar Financial Times i ett långt reportage.

En förklaring till de senaste årens uppgång är att Kanada - dvs Toronto i första hand - drar till sig så många välutbildade personer. FT tecknar kontrasten mellan Justin Trudeaus Kanada med sin positiva syn på välutbildad arbetskraft och Donald Trumps USA där åtminstone presidenten sedan han tillträdde i januari 2017 signalerat en stark aversion mot invandrare av alla slag.

I artikeln noteras också att det nu både är lättare än tidigare att attrahera kanadensare som verkat i USA att komma åter men också att dra till sig amerikanska talanger.

https://www.svd.se/ett-perspektiv-pa-invandring/i/senaste/om/ledare

En helt unik möjlighet för Kim Jong-Un

 

När USA gör sig redo för natten kommer det hälsningar från presidenten som just har vaknat i Hanoi.

Det första är från den store försäljaren av hotell och andra fastigheter belägna vid sagolika stränder:

Donald J. Trump‏Verified account @realDonaldTrump 13m13 minutes ago

Vietnam is thriving like few places on earth. North Korea would be the same, and very quickly, if it would denuclearize. The potential is AWESOME, a great opportunity, like almost none other in history, for my friend Kim Jong Un. We will know fairly soon - Very Interesting!

Tanken är att detta klassiska Trumperbjudande ska få Nordkoreas diktator att göra sig av med sina kärnvapen.

Men i nästa ögonblick kommer nästa hälsning från Hanoi:

Donald J. Trump‏Verified account @realDonaldTrump 8m8 minutes ago

The Democrats should stop talking about what I should do with North Korea and ask themselves instead why they didn’t do “it” during eight years of the Obama Administration?

Alltså: varför i hela världen försökte president Obama inte sälja Nordkorea som ett potentiellt turistparadis?

Det får väl betecknas som en riktigt bra fråga....

Jag har inte en susning om hur Ordförande Kim tänker men en inte helt omöjlig tanke skulle kunna vara att om Israel får ha både kärnvapen och turister varför får inte Nordkorea ha det?

Listan på länder med kärnvapen är inte så kort enligt Wikipedia.

Fortsättning följer.

https://www.svd.se/en-helt-unik-mojlighet-for-kim-jong-un/i/senaste/om/ledare

En sanning om amerikaner

 

Jag har ganska blandade känslor kring alla dessa opinionsundersökningar som hävdar att de redovisar vad ”folk tycker”.

Ett riktigt praktexempel kom idag på thehill.com:

64 percent say Democratic Party supports socialism, says poll

Nu ska jag säga något som jag inte tror kan verifieras men som jag är övertygad om är korrekt:

Finns nog inget som amerikaner är mer okunniga om än vad orden socialism, liberalism och konservatism betyder.

Så nu har jag sagt det. USA:s idépolitiska historia är inte Europas.

https://www.svd.se/en-sanning-om-amerikaner/i/senaste/om/ledare

Fel film vann

“Wherever, at the head of some new undertaking, you see the government in France, or a man of rank in England, in the United States you will be sure to find an association.”

Så skrev fransmannen Alexis de Tocqueville vars iakttagelser från ett besök i USA på 1830-talet fortsatt är den mest citerade beskrivningen av det amerikanska samhällets särdrag.

De frivilliga sammanslutningarna i USA är ett sådant särdrag som i hög grad har relevans än idag.

Jag bor sedan ett par månader i en liten amerikansk stad som i hög grad präglas av sådana frivilliga sammanslutningar.

Liten stad - ja. Men med flera teatrar som alla drivs av frivilliga. Detsamma gäller det allra mesta av kulturutbudet. Själva har vi förutom att vi sett alla teaterföreställningar som erbjudits ofta besökt den enda biografen. Också den helt driven av frivilliga och finansierad av donationer från medborgare.

Samhällets litenhet har den fördelen att biografens repertoar skiftar hela tiden. Ingen film kan ses mer än högst två veckor och det har gjort att man lått kan se alla kvalitetsfilmer som är aktuella.

Igår såg jag ”Capernaum” som jag på Google ser uppmärksammats positivt också i Stockholm. New York Times skrev utförligt om filmen igår:

Capernaum,” a sprawling tale wrenched from real life, goes beyond the conventions of documentary or realism into a mode of representation that doesn’t quite have a name. It’s a fairy tale and an opera, a potboiler and a news bulletin, a howl of protest and an anthem of resistance.

Jag hade ABC på i min TV igår kväll och noterade igår kväll att Capernaum inte blev ”bästa utländska film” utan att det Academy Awards-priset gick till ”Roma”. Inte oväntat. ”Roma” har marknadsförts intensivt - helsidesannonser i NYT i stort sett varje dag den senaste tiden. Och Mexiko ligger närmre Los Angeles än Beirut.

Jag har såklart sett ”Roma” också på stadens biograf men i mitt huvud är ”Capernaum” den solklara vinnaren

https://www.svd.se/fel-film-vann

Nobelpris till duon Kim-Trump?

Inför Kim-Trump-mötet i Hanoi har deltagare i söndagens amerikanska politiska TV-program ägnat en hel del tid åt att grubbla över vad som beskrivs som en spänning mellan två helt olika perspektiv.

Å ena sidan den amerikanske presidentens soliga optimism om de lysande affärer han är inriktad på att göra med sin jättekompis Kim. Å andra sidan den säkerhetspolitiska elit som är fokuserad på triviala detaljer som säkerställande av övervakningen av en eventuell nedrustning av Nordkoreas kärnvapenarsenal.

Allvarsamma paneler har, tycker jag, missat att tillräckligt understryka det som är annorlunda idag.

Om man läser på om Donald Trumps karriär som affärsman får man veta mycket om hans förmåga att locka banker och andra investerare att ge sig in på affärsupplägg som inte sällan slutat med konkurs. Trump är en fantasifull försäljare som har en stark övertygelse om att han alltid lyckas i affärer.

Trump själv antydde detta i en tweet efter att han kollat TV tidigare idag:

So funny to watch people who have failed for years, they got NOTHING, telling me how to negotiate with North Korea. But thanks anyway!

Vad är det då Trump vill sälja till ordförande Kim?

Här låter Trump precis som han låtit i rader av ofta misslyckade affärsupplägg under decennierna i fastighetsvärlden:

Chairman Kim realizes, perhaps better than anyone else, that without nuclear weapons, his country could fast become one of the great economic powers anywhere in the World. Because of its location and people (and him), it has more potential for rapid growth than any other nation!

Hästhandlarna en gång på Kiviks marknad kunde inte formulerat saken bättre!

Den fråga jag ställer mig är hur väl ordförande Kim läst på om Trumps affärsmetoder, om hur föga hållfasta hans "säkra" affärsupplägg visat sig vara?

Eftersom Warren Buffetts brev till aktieägarna just publicerats kan det vara på sin plats med en liten anekdot från Berkshire Hathaways bolagsstämma 2005 då den unikt framgångsrike Buffett skämtade med den skrytsamme men föga framgångsrike Trump:

Warren Buffett, who actually is one of the smartest people in the country, made fun of Trump’s business failures during a film and a live skit he performed in at Berkshire Hathaway’s annual meeting in 2005. An actor played a sobbing Trump, distraught over bad headlines about his bankruptcy, and he was gently consoled on stage by a sympathetic Buffett — until Buffett realized that someone as self-made and successful as he is actually has nothing in common with Trump, and the skit ended.

Men det finns ett annat mål som kan te sig mera rimligt att nå, nämligen Nobels fredspris. Trumps narcissism gör honom oerhört tilltalad av tanken att få priset som ju tilldelades hans företrädare för att ha varit med om att att sluta fred mellan Nordkorea och Sydkorea.

Här har Kim förmodligen ett psykologiskt förhandlingsövertag.

Trump har berättat att han smickrats av att Japans premiärminister Shinzo Abe nominerat Trump (och Kim?) till fredpriset redan mot bakgrund av det förra toppmötet i Singapore. För Abe var detta säkert en enkel gest mot den sällsamme amerikanen.

Vapenvilan från den 27 juli 1953 på den koreanska halvön skulle nu kunna avslutas med ett fredsavtal. Trump vill göra snabba affärer och kanske är det den affären han är inriktad på.

Då ter sig Nordkoreas kärnvapenarsenal som ett bagatellproblem. Världen har fått ännu en kärnvapenmakt och vad bryr sig Trump egentligen om den saken om Nobels prispris är hans belöning?

Norska Nobelpriskommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen har ju skrivit två deckare tillsammans med Anne Holt så hon kanske har fantasi nog att nappa på detta?

https://www.svd.se/nobelpris-till-duon-kim-trump/i/senaste/om/ledare

Den djupa staten i Trumps USA

Föreställning om konspirationer är en amerikansk tradition. Ibland är det ”vänstern” som menar att den politiska makten och byråkratin som sammansvurit sig för att behålla sin makt och motarbeta de förändringar som är på vänsteragendan. Ibland är det ”högern” som ser precis samma konspirationer men med ett motsatt syfte.

Under efterkrigstiden är den mest kända striden om en stor konspiration den som senator Joe MCCarthy "avslöja" och drev mot misstänkta kommunister den s k mccarthyismen. Målet var vänsterintellektuella inte minst statstjänstemän bl a i utrikesdepartementet.

Wikipedia sammanfattar väl:

Under sina tio år i senaten, mellan 1947 och 1957, men särskilt mellan 1950 och 1953, blev McCarthy och hans medarbetare kända för aggressiva kampanjer mot misstänkta kommunister som man ansåg hade infiltrerat den amerikanska administrationen. Dessa kampanjer har av vissa jämförts med häxjakt. Bland annat tvingades många personer inom politiken, militären, massmedia och nöjesindustrin att lämna sina arbeten på grund av dessa kampanjer.

Bakgrunden var ett antal uppmärksammade avslöjanden av personer med kommunistiska sympatier som spionerat för Sovjetunionens räkning. Det skapade en situation av osäkerhet. Alger Hiss, en hög federal tjänsteman, hade anklagats för att vara sovjetisk spion 1948 men dömdes bara för mened, den 21 januari 1950. (Huruvida Hiss var skyldig till spioneri är fortfarande inte klarlagt.) Samma månad erkände den brittiske fysikern Klaus Fuchs att han spionerat för Sovjetunionen. I maj 1950 arresterades Julius Rosenberg som sovjetisk spion. I maj 1951 avslöjades Donald MacLean och Guy Burgess som sovjetiska spioner i Storbritannien. Andra personer som misstänktes eller dömdes för spioneri var Victor Perlo, Judith Coplon, Morton Sobell, William Perl, Alfred Sarant, Joel Barr och Harry Gold.

Den faktiska situationen var därmed att det fanns ett begränsat antal personer i hög position med kommunistiska sympatier och som var beredda att lämna ut information till Sovjetunionen. McCarthy utvidgade detta till en jakt på personer i lägre positioner vars anknytning till kommunismen var begränsad eller enligt vissa till och med obefintlig.

McCarthy hade blivit nationellt berömd när han i ett tal 1950 hävdade att han hade en lista på kommunister i utrikesdepartementet. Han lyckades dock aldrig bevisa något fall. Efter att McCarthys hårda metoder uppmärksammats i en TV-sänd senatsundersökning 1954, antog senaten med stor majoritet i december samma år en fördömanderesolution mot honom.

Det som blev hans vall var hans angrepp på det amerikanska armén:

Senaten inledde en utredning av ärendet, vilken direktsändes via radio och TV. I en minnesvärd ordväxling avslöjade McCarthy att arméns justitiekansler, Joseph Welch, hade anlitat en advokat som tidigare arbetat för en grupp han länkade samman med kommunismen. Welch svarade med sitt berömda tillrättavisande: "Have you no sense of decency, sir? At long last, have you left no sense of decency?" ("Har ni ingen anständighet, sir? Har ni ingen anständighet kvar alls?"). Dessa utfrågningar finns inspelade i dokumentärfilmen Point of Order!. Den 2 december 1954 antog senaten, med 65 röster mot 22, en fördömanderesolution mot Joseph McCarthy för att han vanhedrat och dragit vanrykte över senaten.

Idag är det åter den amerikanska högern som misstänkliggör statsapparaten som nu kallas "the deep state". I spetsen för detta går president Trump som på ett mycket drastiskt sätt i sina tweets gått till angrepp mot främst de amerikanska säkerhetstjänsterna - såväl de som arbetar med att bevaka USA:s intressen internationellt (CIA etc) och den del som har ansvar för motsvarande arbete inom USA (FBI).

I dagarna har den tidigare tjänsteförrättande FBI-chefen Andrew G McCabes bok "The Threat - How the FBI protects America in the age of terror and Trump" (St Marins press) utkommit.

McCabe efterträdde Jim Comey som FBI-chef efter att denne avskedats av Trump för att han startat undersökningen av eventuellt brottsligt samröre mellan Trumps valkampanj 2016 och ryska intressen.

McCabe skildrar i bokens avslutande kapital de sällsamma möten han hade med Trump som sökte få honom att ta avstånd från undersökningen. Så blev det inte.

I stället avskedades McCabe av Trump mycket kort innan han skulle gå i pension. Trumps syfte var uppenbart att hämnas ekonomiskt på McCabe som nu driver en process för att få rätt till sin pension.

Boken handlar i huvudsak om dels vad FBI gör dels om vad McCabe gjort under sina decennier som FBI-tjänsteman. Det är en ingalunda ointressant skildring men i amerikanska medier har McCabe efter bokens publicering fått uppmärksamhet för ett avslöjande som inte jag hittade i boken när jag läste den, nämligen om planerna att få presidenten avsatt med hjälp av författningens 25e tillägg.

Det har väckt mycket stor uppmärksamhet i de amerikanska medierna trots att det som jag förstår är lika dåligt grundat som tanken att få presenten avsatt i en riksrättsprocess.

Det sätt på vilket Trump utövar presidentskapet är förvisso högst kontroversiellt ur många synpunkter, men det är osannolikt att det är några andra än elektorerna efter nästa presidentval som kommer att byta ut honom.

Det jag fann mest intressant i McCabes bok var hans resonemang om Trumps agerande för att förhindra att rättvisa skipas (obstruction of justice).

Jag tror McCabe har rätt i sin misstanke att Trump inte känner sig trygg i sin roll. Han har utanför sitt kontor en stor anslagstavla med elektorsresultatet från 2016.

McCabe: "Fear is why the president still has a map of his electoral college victory hanging outside the door to the Oval Office. Fear is why the president makes every person who gets into his office pass by a display meant to assert his right to sit behind the Resolute desk. Fear is why he asks people to pledge persobal loyalty."

McCabe går länge och menar att presidenten "inte vet vad demokrati betyder" och det ligger mycket i det. Trump har aldrig tidigare befunnit sig i ett demokratiskt system utan endast i ett företag där han varit enväldig härskare.

Att förklara Trump är inte lätt. Timothy L. O’Brien som är chefredaktör för Bloomberg Opinion gjorde en träffande analys härom dagen:

In Trump’s World, He Never Loses

Jag gissar att den analysen kommer att bekräftas efter mötet i Hanoi med Nordkoreas ledare. Helt oavsett substansen kommer Trump att förklara mötet en framgång.

O’Brien:

Trump is cornered and outmaneuvered, so we’re likely to get more of the same as he continues to test the Constitution and the boundaries of presidential authority: constant spinning about winning, even when the losses are apparent.

Hur den juridiska prövningen av Trumps kampanj - och kanske ytterst av presidenten själv - kommer att avlöpa är ännu oklart men teorin om att det handlar om en konspiration mot Trump drivs sedan länge t ex av Kim Strassel i WSJ. Artikeln i Washington Post som hon attackerar har David Ignatius skrivit.

Konspirationsteoretikernas krig kommer att trappas upp men var det slutar vet ingen.

Man ska inte utesluta att Trump blir omvald i november 2020 men det kan också att han likt Richard Nixon 1974 tvingas avgå. I så fall beror det på att han försökt hindra rättvisans gång och därmed brutit mot lagen. Att så många av hans nära medarbetare nu dömts och kommer att dömas för brott talar inte till Trumps fördel - inte minst därför att han i tweets försvarat dem och angripits rättsvårdande myndigheter. Men de senare kanske ska beskrivas som "den djupa staten"?!

Detta är inte USA:s bästa tid.

https://www.svd.se/den-djupa-staten-i-trumps-usa/i/senaste/om/ledare

Är allt elände Donald Trumps fel?

Gerard Baker är en brittisk journalist som var chefredaktör för Dow Jones och Wall Street Journal 2013 - 2018. Nu är han en fristående kolumnist med den ståtliga titeln editor at large.

I helgens utgåva av WSJ skriver han om intryck från Davoskonferensen, säkerhetskonferensen i München och ett besök i Indien där han mött ledande politiker.

Han menar att de européer han mött inte förstår vad som hänt i världen eftersom de tror att presidentskiftet i USA i januari 2017 är förklaringen till alla bekymmer de ser.

In Europe, all one hears these days about the U.S. is fear and loathing. Donald Trump is almost universally condemned for unmaking the liberal international order that has helped to keep the peace and generate unprecedented prosperity. But in the spittle-flecked condemnations, there is hardly a hint of gratitude for this world America created in the first place, a world that has enabled Europe especially to grow prosperous and peaceful. Nor is there the slightest acknowledgment that perhaps it was bought by an arrangement in which America bears most of the burdens of leadership while the Europeans get only benefits.

Kort sagt, otacksamma européer. Var i stället tacksamma för det som varit!

Tja....

Men oavsett om vi européer borde vara mera USA-nostalgiska - det kan ligga en del i det - så är det Bakers asiatiska intryck som jag tycker är riktigt intressant och relevant:

In Asia, I found a much more realistic and hard-nosed assessment of the changing nature of global politics. The region’s leaders sense, better than the discomfited European nostalgics, that the world has changed dramatically in the last two decades. They acknowledge—not without some measure of contentment—and understand that the U.S. might need to think less of its global obligations and more of its global prerogatives in trade, international economics and military commitments. And they understand, too, that all this isn’t simply the result of a freakish presidency—as if they could just wait it out for Joe Biden to enter the White House and it would all go away. A former senior member of the Indian government told me that he sees this as a structural change in U.S. policy, not an eccentric, individual one.

Världen har förändrats och det är i grund och botten inte Trumps fel. Det handlar om grundläggande strukturförändringar som inte beror på en enstaka, excentrisk individ.

Jag har tidigare då och då påpekat att de som tror att ett presidentskifte efter valet i november 2020 kommer att innebära en återgång till så som det var tidigare sannolikt misstar sig.

Jag tycker dock att Baker tar till överord när han slutar så här:

There’s much to worry about in the Trump approach to the world—a troubling affinity for strongmen, a fixation on tariffs and bilateral trade deficits, a transactional approach to global challenges. And the president’s critics have a point in expressing concern about the somewhat unhinged nature of his public tone. But to think that the U.S. could simply go on doing what it has been doing and expecting different results, well, isn’t that the definition of insanity?

Grundläggande geopolitiska, ekonomiska förändringar handlar inte om vansinne. Det gäller att se världen som den ser ut och sannolikt kommer att se ut framöver.

https://www.svd.se/ar-allt-elande-donald-trumps-fel/i/senaste/om/ledare

Den tomma planet vi har framför oss

Visst älskar vi att måla det förflutna i rosa färger och se framtiden som en dystopi, en mörk och hotfull värld. Exakt vilka hoten är har skiftat genom tiderna och litteraturens svartmålare har tävlat med de som velat se sig som mer eller mindre vetenskapliga i sina skildringar.

I litteraturen har vi allt från Jonathan Swifts "Gullivers resor" till Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" eller George Orwells "1984".

Men de föregivet vetenskapliga dystopierna har ofta också blivit bestsellers. 1968 kom biologiprofessorn Paul Ehrlichs "The Population Bomb" som förkunnade att kampen för att föda mänskligheten var förlorat. Under 1970- och 80-talen skulle hundratals miljoner människor svälta ihjäl helt oavsett vilka insatser som vidtogs.

Nästa bestseller i denna genre var "The Limits to Growth" 1972 och raden var dystra förutsägelser på det temat fortsätter att publiceras men de kanske inte får samma uppmärksamhet längre. Möjligtvis beror det åtminstone delvis på den verklighet som dementerade Ehrlichs spådom.

En helt nyutkommen bok som både tecknar en intressant framtidsbild och ger perspektiv på en av dagspolitikens hetaste frågor, migrationspolitik är de båda kanadensarna Darrell Brickers och John Ibbitsons "Empty Planet - The shock of global population decline" (Crown 2019).

Bricker är VD för Ipsos Public Affairs och Ibbitson är en av Kanadas mest välkända och respekterade journalister. Han är verksam på Globe and Mail, den kanadensiska kvalitetstidningen.

Boken utvecklar på ett lättläst och välskrivet sätt två teser. Den ena är att FN-prognoserna om världens kommande överbefolkning (Ehrlich i ny tappning) sannolikt är helt felaktig eftersom de allra flesta tecken pekar på att världens befolkning efterhand kommer att krympa. Den andra handlar om vikten av en genomtänkt invandringspolitik. Här lyfter de fram Kanadas politik som ett föredöma och berättar om ett varnande exempel på hur man inte ska gå tillväga: det svenska flyktingmottagandet 2015.

Det land som har de allra bästa förutsättningarna att hantera denna framtid är USA. Inte Donald Trumps USA utan ett USA som återknyter till den klassiska amerikanska invandringspolitiken som då och då avbrutits av isolationism och invandringsskräck. USA är just nu i en sådan fas, men den är rimligen övergående menar författarna.

De börjar sin berättelse för 70 000 år sedan då vulkanen Mount Tuba på Sumatra fick ett enormt utbrott - världshistoriens värsta katastrof som nära nog utplånade mänskligheten. Mänskligheten har sedan dess upplevt ett antal monumentala katastrofer som dramatiskt reducerat befolkningen - pesten på 1300-talet som inträffade samtidigt med en period av global nedkylning. Då dog minst en tredjedel av Europas befolkning - kanske rentav 60%.

USA ser författarna alltså som det land i världen som har de bästa förutsättningarna att långsiktigt vara stort och ekonomiskt vitalt - tack vare migrationen.

Om USA skriver de sammanfattningsvis: "People looking for new oppotyinities and a better life will continue to flock to this wild, gleaming, messy, ill-planned, magnificently-executed-in-spite-of-itself city on a hill. That city will never cease to flourish, provided it never closes its gates."

Kapitlet om Kanada - "the world’s most cosmopolitan country" - är viktig läsning inte minst mot bakgrund av den svenska migrationsdiskussionen idag:

"Canada brings in immigrants for reasons that are entirely selfish, which is why immigration works better in Canada than in Sweden."

Bakgrunden till denna politik är också viktig att komma ihåg: "The failure to gel a nation was the secret sauce in Canada’s postnational, multicultural success."

Kontrasten mot länder som Sverige eller Danmark med stark nationell identitet förankrad långt bak i tiden kunde inte vara större.

När jag läste boken slogs jag av tanken att det finns andra, än mer aktuella dystopier som tål granskas på samma effektiva sätt som här hotet från en överbefolkad jord.

https://www.svd.se/den-tomma-planet-vi-har-framfor-oss

Hatar amerikanerna numera miljardärer?

 ‘Every Billionaire Is a Policy Mistake’

Varje miljardär beror på ett politiskt misstag.

I Wall Street Journal skriver Karl Rove, George W Bushs rådgivare under dennes presidenttid, om demokraten Alexandria Ocasio-Cortez vars rådgivare formulerat denna avslöjande tweet.

Rove:

Ms. Ocasio-Cortez condemns “a system that allows billionaires to exist" while people in Alabama “are still getting ringworm." Democrats running for president echo her theme. “I want these billionaires to stop being freeloaders," thunders Sen. Elizabeth Warren.Sen. Bernie Sanders alleges America is “owned and controlled by a small number of multibillionaires whose . . . insatiable greed is having an unbelievable negative impact on the fabric of our country."

For Democrats like these, rich people’s success makes them morally suspect. They are by definition evil, venal and contemptible.

Att de demokrater som nu gett sig in i kampen om att bli partiets presidentkandidat i huvudsak befinner sig på partiets vänsterflygel råder det inget tvivel om.

Hur framgångsrik denna retorik skulle vara i valrörelsen hösten 2020 är en helt annan fråga.

Gallup har just publicerat en analys av det demokratiska partiets politiska utveckling:

Understanding Shifts in Democratic Party Ideology

Detta är huvudpoängerna:

• White Democrats becoming liberal at faster rate than other Democrats
• Rise in education levels a factor in pushing party to the left
• Wide conservative-liberal gaps persist on certain values issues

I amerikansk terminologi betyder "liberal" det vi på svenska kallar "vänster" - dvs har egentligen inget att göra med liberalism i t ex ekonomiska frågor. Att högre utbildning leder till positioner längre till vänster pekar på problem för demokraterna att vinna presidentvalet 2020. Vad gäller vöärderingar så är gapet fortsatt stort mellan höger och vänster.

Gallups slutsats:

The Democrats' grand unifier, however, stands outside the party. Despite differing ideologies and opposing views on some issues, on average last year, 82% of conservative Democrats, 91% of moderate Democrats and 96% of liberal Democrats disapproved of the job President Donald Trump was doing as president. That suggests few Democrats would back Trump in 2020, even if their party lurches far to the left. The bigger risk would be dampening voter enthusiasm and turnout among centrist and right-leaning Democrats. That can be avoided by treading carefully on issues where strong intraparty divisions persist.

Ju mer markerad demokraternas vänsterprofil blir desto mer minskar sannolikheten till politisk framgång. Det kommer förmodligen inte att räcka med att partiets sympatisörer har en mycket begativ bild av Donald Trump - men man ska inte utesluta att det kan räcka om demokraternas kandidat framstår som mer seriös och samlande än den kraftigt polariserande presidenten.

https://www.svd.se/hatar-amerikanerna-numera-miljardarer/i/senaste/om/ledare

VYKORTET | USA   Vinna på egen eller motståndarens politik   (SvD papperstidningen)

Janerik Larsson

Amerikansk politik är alltid fascinerande att följa. Förra årets omläggning av skattesystemet var en av de första stora skattereformerna på decennier. I USA är det mycket svårt att genomföra stora systemförändringar och dagens mångomskrivna tankar på att övergå till ett helt socialiserat sjukvårdssystem, har minimala förutsättningar att bli verklighet.

När republikanerna tog majoritetsmakten i kongressens båda kamrar var det politiska löftet att avskaffa Obamas sjukvårdsreform, Obamacare . Republikanerna under Donald Trump misslyckades med det, trots majoriteten i både representanthuset och kongressen – en politisk katastrof för Trump. Däremot lyckades han genomföra en stor skattereform men dess förutsättningar att stärka honom inför presidentvalet i november 2020 är högst begränsade.

Skattereformen kallas ”Tax Cuts and Jobs Act”. Det är ingen stor vinnare i valrörelsen som väntar, gissar jag, men å andra sidan är USA inte Sverige och det demokratiska partiets vänsterflygel kommer förmodligen inte ha någon större framgång med löften om jättehöga skattehöjningar.

Att reformen skulle gör det enklare för vanliga medborgare är strunt. Men det finns några som är vinnare. I Wall Street Journal kan man läsa en helsidesannons om hur man hittar de kryphål i lagen som kan göra välbeställda skattebetalare förmögna. Och USA:s skatterådgivningsföretag upplever som av en händelse just nu en smått extrem högkonjunktur; skatterådgivare har blivit det mest attraktiva jobbet på den amerikanska arbetsmarknaden – och denna trend kommer enligt WSJ att bestå många år framöver.

Jag tror inte detta är dåligt för den amerikanska ekonomin, men politiskt kommer det knappast att innebära några framgångar. Mellanårsvalet i november förra året visade att Trumps politik har svårt att få det stöd som behövs framöver. Men demokraterna å sin sida står beredda med löften om att införa socialism i USA.

Så det Trump inte vinner på sin egen politik, kan han alltid vinna på motståndarpartiets. ▪

Bloggar dagligen på SvD.se/om/larsson-laser och ger lästips med internationell utblick. Tillbringar del av vintern i USA.

För vem är han en tillgång?

Av Janerik Larsson

Ett helt centralt ord i den amerikanska politiska debatten just nu är ”asset”. Google translate översätter ordet med ”tillgång”.

Jim Comey var chef för FBI mellan 4 september 2013 och 9 maj 2017 då han avskedades av president Trump.

Hans ställföreträdare Andrew McCabe fick gå 16 mars 2018 några dagar innan han skulle gå i pension.

McCabes bok "The Treat" (Hotet) uppmärksammans nu mycket i amerikanska medier och det är särskilt en sak som är i fokus. McCabe berättar om sin och FBIs misstanke att president Trump är en "rysk tillgång" ("a Russian asset").

Inom kort väntas förre FBI-chefen Robert Muellers utredning om den ryska inblandningen i presidentvalrörelsen 2016 bli klar. Därefter återstår en sannolikt omfattande brottsutredning avseende Trump-kampanjen som bedrivs av en åklagare i New York. Som jag förstår det kan den pågå långt efter presidentvalet i november 2020.

Det som gör frågan så svårbedömt är att begreppet "tillgång" inte nödvändigtvis betyder att Trump anses medvetet gå ryska ärenden utan det kan handla om ett betydligt mera komplicerat förhållande.

I de amerikanska TV-kanalerna spelas nu om och om igen upp Trumps uttalande efter mötet med Vladimir Putin i Helsingfors i juli förra året. Amerikanska medier gjorde då - och nu igen - stor sak över at Trump hävdade att Putin var mera trovärdig än USA:s egna säkerhetstjänster.

New York Times hade nyligen en gedigen genomgång av Trumps attacker mot Muellers utredning som ledde till denna tweet från Trump:

The New York Times reporting is false. They are a true ENEMY OF THE PEOPLE!

Vad som Trump menar är felaktigt är helt oklart. Det enda som Vita huset hävdat är att NYT inte nu senast bett om en kommentar på förhand. Men det stämmer inte enligt NYT.

Detta är artikeln.

https://www.svd.se/for-vem-ar-han-en-tillgang/i/senaste/om/ledare