Janerik Larsson:Camerons brittiska tragedi

Det är inte helt lätt att följa den brittiska delen av Brexit-processen även om man är mycket intresserad.

Vad som händer i de övriga 27 EU-medlemsländerna väcker nästan inget medialt intresse, vilket kanske har en eller flera förklaringar – vad vet jag...

Men för dagen noteras att den brittiska labourledaren Jeremy Corbyns skuggregering mist fyra av sina medlemmar eftersom de tolkar partiets finurliga formulering från valkampen på ett annat sätt än han avsett.

Löftet till väljarna var attraktivt både för de som vill ha landet kvar i EU och de som vill lämna. Partiet lovade nämligen både att respektera folkomröstningsresultatet och att samtidigt behålla fördelarna med den inre marknaden och tullunionen (”retaining the benefits of the single market and the customs union").

Hur det skulle gå till har ingen kunnat svara på men i parlamentet har en femtedel av labourmedlemmarna stött en motion som kräver att toryregeringen ska komma med förslag som leder till att landet stannar kvar inom tullunionen och den inre marknaden ("proposals to remain within the customs union and single market"). Detta är vad många av labours parlamentsledamöter lovade sina väljare under valkampanjen.

Men oordningen är knappast mindre i torypartiet där partiledaren Theresa May inte har något förtroende kvar efter valbakslaget. Tlls vidare räddas hon kvar på sin post därför att risken ju finns att ett partiledarskifte skulle leda till ett nyval som skulle kunna föra Jeremy Corbyn till 10 Downing Street.

Spänningen mellan olika regeringsmedlemmar i toryregeringen är uppenbar och frågan är hur länge hotet från en Corbynseger kan hålla samman ett parti som i grunden fortsatt är lika kluvet som innan David Cameron i sitt Bloomberg-tal utlovade folkomröstningen.

Till höger finns en grupp parlamentsledamöter och hela den mäktiga konservativa pressen anförd av Telegraph-gruppen (där ingår tidskriften The Spectator) som enligt min mening ägnar sig åt imperienostalgi.

En läsvärd artikel på det temat finns här:
Britain’s imperial ghosts have taken control of Brexit.

På andra kanten finns främst Financial Times som vårdar det brittiska näringslivets och den brittiska ekonomins intresse.

FT-kolumnisten Philip Stephens, som brukar skriva ganska fridsamma analyser, är djupt upprörd över Brexitspektaklet. Senast suckade han över den ironi som präglar brittisk politik.

Last year’s uprising against the elites saw Britain turn to the nationalist right. This year’s anti-establishment insurgency has seen it turn sharp left to put Mr Corbyn in sight of power.

Från att ha svängt till den nationalistiska högern i Brexitfolkomröstningen har revolten mot eliten nu svängt så långt till vänster som man kan tänka sig i det brittiska parlamentet.

Och han konstaterar helt korrekt:

”More than a year has passed since the referendum. Neither government nor opposition has produced anything resembling a vision for Britain’s place in the world outside of the EU.” Ingen har en bild av Storbritannien utanför EU.

Stephens konstaterar att majoriteten i parlamentet fortsatt är pro-EU men för att det ska bli politisk verklighet krävs att båda partierna splittras. Kanske är det dit man nu är på väg?

Jenni Russel i The Times skriver om Brexitministern David Davis som på tidningens VD-toppmöte häromdagen utlovat guld och gröna skogar. Inga problem med Brexit inte.

Russel skriver: It did not go down well with many of those in the room: one grim-faced CEO, until then agnostic on Brexit, turned to me to say that listening to Davis had been the most disturbing half an hour he had spent in months. Ministerns budskap uppskattades inte av direktörerna och en av dessa sa till henne att det var den mest störande halvtimme han upplevt på månader.

Hittills är det nästan ingen i den brittiska debatten som vågar säga sanningen att folkomröstningen aldrig skulle ägt rum eftersom ingen visste vad som låg i vågskålarna.

Å ena sidan fanns den högernationalistiska imperiedrömmen i ny version, å andra sidan ett tyst näringsliv och ganska tysta fackföreningar som hoppades på ett nej till Brexit.

Nu tror jag att förhoppningarna på näringslivssidan går ut på att Brexitförhandlingarna ska dra ut på tiden så att man i praktiken får en lång övergångstid med något som liknar Norges EEA-villkor.

Men för min del undrar jag om inte den politiska logiken kommer att leda till stora bekymmer främst för brittisk ekonomi – men effekterna för EU27 ska inte heller underskattas.

Att hoppas på något gott slut på detta drama tycks mig högst orealistiskt.

Camerons höga spel har skapat en helt förfärlig situation. Bara förlorare.

https://www.svd.se/camerons-brittiska-tragedi/i/senaste/om/ledare

Stortingsval i Norge i september

Att följa dansk politik via nätet är lätt för den intresserade. Där finns flera mycket goda informationskällor som t ex Berlingskes politiska översikt varje morgon.

Att följa norsk politik på nätet är mycket svårare. Kanske är det någon läsare som har ett gott tips, men hittills har jag i hög grad förlitat mig på NRKs Politisk kvarter som ger en snabb översikt över aktuell norsk politisk debatt.

Idag ägnades programmet Fremskrittspartiet valutspel och diskussionen handlade mycket om huruvida det i Norge råder ”det svenska tillståndet” eller inte.

Utgångspunkten var Frp-partiledaren (och finansministern) Siv Jensens utspel som beskrivs så här på partiets hemsida:

Vi har også foreslått at terrorstøtte skal straffes med tap av statsborgerskap, styrket innsatsen mot radikalisering og skjerpet passloven for å stanse fremmedkrigere, sier hun, og legger til: 

– En rekke hendelser det siste året forteller om behov for en ny kurs med tøffere tiltak mot terror på flere områder. Skal folk flest fortsette å leve sine liv i trygghet, må vi handle. 

Fremskrittspartiet vil gjøre Norge tryggere med flere tiltak mot terror. Jensen forteller at partiet går til valg på fem konkrete tiltak som skal sikre det norske folks trygghet: Stoppe asylinnvandringen til Norge, innføre permanent grensekontroll, generell bevæpning av politiet, minimum ti års botid for statsborgerskap og overvåking og bekjempelse av radikaliserende aktivitet. 

– Asylsystemet kan utnyttes, og vi må ha kontroll med hvem som kommer til landet. Derfor vil vi opprette asylmottak i utlandet slik at dem som kommer til Norge er sjekket før de ankommer. Det er viktig at norske myndigheter på et så tidlig tidspunkt som mulig får avklart identiteten og historien til dem som kommer til landet, for å forebygge ulovlig innvandring og bekjempe kriminalitet og terror. Derfor vil FrP gjøre den midlertidige grensekontrollen permanent, og styrke kontrollen av hvem som oppholder seg i Norge, sier hun. 

Jensen poengterer at bevæpnet politi kan redde mange menneskeliv. 

– Når man diskuterer terror, har bevæpning utvilsomt en effekt. Vi støtter politiets eget ønske om bevæpning, og vil åpne for generell bevæpning i de politidistriktene som ser behov for dette. I tillegg vil vi gi PST og politiet økte ressurser til overvåking av radikale og ytterliggående miljøer. Vi vil også gjennomføre en gransking av innholdet som forkynnes i moskeer i Norge, sier hun. 
Hun understreker at integrering er svært viktig i denne sammenhengen. 

– Utenforskap dyrkes der integreringen er dårlig. Vi må integrere dem som har kommet hit, og for å få statsborgerskap må man bevise at man er integrert i det norske samfunnet. Vi vil teste språkkunnskap og samfunnskunnskap, i tillegg til å kreve troskapsløfte for å avklare om man er integrert nok, sier hun, og avslutter: 

– Når man har avlagt et troskapsløfte om at man respekterer likestilling og et demokratisk styresett, er det mye vanskeligere å bli radikalisert, terrorist og å kjempe for sharialovgivning. 

(PST är den norska motsvarigheten till Säpo,)

Det är val i september och uppenbart är detta en fråga som Frp tänker satsa hårt på.

I radioprogrammet ifrågasattes Frp-utspelet i mycket försiktiga ordalag av Unge Høyres vice ordförande Sandra Bruflot.

För några dagar sedan diskuterades i programmet frågan om oppositionspartiet Arbeiderpartiet slagit in på ett ”liberaliseringsspår i invandringspolitiken. Arbeiderpartiets Trond Giske gick till angrepp mot regeringspolitiken för att den leder till ökade klyftor. Høyres Trond Helleland bestred detta och ifrågasatte alltså Ap-linjen.

Man kan ana att detta är ett ämne som kommer att återkomma i valdebatten.

https://www.svd.se/stortingsval-i-norge-i-september/i/senaste

Janerik Larsson:Vår tids revolutionära populism

.

Ibland stöter jag på texter som slår mig som osedvanligt intressanta.

Jag har läst om en text av den brittiske parlamentsledamoten Jesse Norman ett antal gånger.

För några år sedan träffade jag Norman i parlamentet och samtalet kom att handla om hans högst okonventionella karriär.

Han hör till en överklassfamilj (med den ärvda titeln baron) och gick på Eton och sedan på Oxford där han som många med denna bakgrund läste ”classics”, dvs klassiska språk, kultur och historia.

Han blev därefter bankdirektör på Barclays bank 1991 – 1997 innan han började undervisa och forska på University College London där han tog sin PhD i filosofi 2003.

Han har skrivit en rad böcker. Den mest kända skrev han tillsammans med Janan Ganesh (nu Financial Times’ politiske kommentator) 2006: ”Compassionate Conservatism”. Den sågs som den grundläggande idéskriften bakom David Camerons väg till partiledarposten i torypartiet.

Han blev MP 2010 och har varit en stundtals kontroversiell röst i torypartiet eftersom han inte alltid velat följa partilinjen.

2013 kom hans biografi om Edmund Burke och det är till Burke han anknyter i FT-artikeln ”Lessons from Burke on the origins of our present discontent”.

Vad kan vi då lära av Burke när vi söker motverka de myter och villfarelser som präglar det Norman kallar vår tids revolutionära populism?

Burke skrev 1770 mot bakgrund av konvulsionerna i brittisk politik på 1760- och 1770-talen ”Thoughts on the Causes of the Present Discontents”. Norman skriver att den och Adams Smiths ”Wealth of Nations” sex år senare är de gångjärnen för vår politiska och ekonomiska moderna tid (”the hinges of our political and economic modernity”). Här framträder det moderna Storbritannien med tolerans, handel, konstitutionell regering och rättsstaten.

Vad kan vi i dag lära oss av Burke (och Smith) frågar Norman och pekar på tre lärdomar.

Den första är att vi måste vara medvetna om faran. Burke såg att den franska revolutionen 1789 var på väg långt före sina samtida. Han läste tecknen: förakt för offentlig auktoritet (public authority), attacker mot privat egendom och en populistiskt längtan som bortser från obekväma fakta och en benägenhet att alltför snabbt dra slutsatser. Detta ser vi i dag också.

Burke förstod hur ord ”som frihet” eller ”jämlikhet” kunde påverka människor utan att ordens innebörd stod klar. Långt före George Orwell förstod Burke hur den politiska debatten som i 1780-talets Frankrike kunde urarta från respekt för oliktänkande till etiketterande, personligt förakt och i slutändan att åsiktsmotståndare utmålades som samhällsfiender. Politik övergår till våld när fredligt meningsutbyte och strävan efter försoning överges.

Idag, skriver Norman, normaliseras politisk extremism och blir allt vanligare tack vare den ekokammare som sociala medier utgör.

Den andra lärdomen är betydelsen att hantera populistiska myter. Se på den franska revolutionen som skulle göra slut på privilegiesamhället, förgöra eliten, upphöja de fattiga och bryta kyrkans makt, Men resultatet blev inget av detta. Franska revolutionen ledde till våld, anarki, terror, inbördeskrig och sedan ett internationellt krig. Hundratusentals människor dog.

Liknande myter sprids idag. Fria marknader har sina svagheter men när de fungerar så är de inte verktyg för en ondskefull kapitalism utan den mest betydelsefulla kraften för mänsklig ekonomisk utveckling, jämlikhet och frihet som någonsin skapats. Därför måste myterna bemötas.

Allra viktigast, skriver han, är försvaret av den representativa demokratin och för de liberala värdena i vårt kommersiella samhälle. I Storbritannien stadgar författningen att det är parlamentet, inte folket, som har den suveräna makten (is sovereign).

”Våra politiska och legala institutioner, vår monarki, våra domstolar har sammantaget sin egen logik. De är produkter av evolution, av hundratals år av konflikt och kompromiss och ömsesidigt hänsynstagande.”

Det centrala nu, skriver Norman, är respekten för dessa institutioner.

”It seems to be the fate of every generation to think of its own issues as entirely new and without precedent. That is a dangerous, indeed a potentially revolutionary, delusion. It springs often not from mere ignorance, but from a willed decision to ignore history and seek a new beginning. We need to combat it with knowledge, energy, respect and love.”

Historielösheten är en farlig ja potentiellt revolutionär villfarelse. Det medvetna beslutet att bortse från historien och att söka en nystart behöver motverkas med kunskap, energi, respekt och kärlek, avslutar Norman sin artikel i FT.

https://www.svd.se/var-tids-revolutionara-populism/i/senaste

Janerik Larsson:Folkvandringen med danskt S-perspektiv

Dansk socialdemokrati försöker just nu inta flera olika positioner vad gäller invandringen från Afrika.

Här ur dagens Berlingske:

Det europæiske asylsystem er hamrende inhumant, mener europaordfører Peter Hummelgaard (S). I sidste måned besøgte han sammen med europæiske kolleger et af EUs centre for registrering af flygtninge i Pozzallo i det sydlige Sicilien. Med et nyt udspil ønsker Socialdemokratiet at gøre radikalt op med EUs asylpolitik og sende de migranter og flygtninge, som ankommer til Italien og andre steder, retur til store EU-drevne lejre i afrikanske lande. (—)

»Den strøm af mennesker, der lige nu kommer fra Nordafrika til især Italien, er ikke i særlig høj grad flygtninge. Det er migranter, som kommer fra lande som Bangladesh, Nigeria og Guinea-Bissau. Denne folkevandring vil fortsætte så langt øjet rækker alene på grund af Afrikas befolkningstilvækst og klimaforandringer,« siger Peter Hummelgaard.

Andra danska socialdemokrater har på sistone intagit andra positioner.

https://www.svd.se/folkvandringen-med-danskt-s-perspektiv/i/senaste

Bilden av USA - då och nu

När Netflix första säsong av ”House of cards” kom såg jag alla avsnitten under ett dygn. Sedan dess har min lust att följa herrskapet Underwood avsevärt minskat.

Men nyss såg jag det sista avsnittet i den senaste säsongen och det råder att döma av slutet ingen tvekan om att det kommer ännu en House of cards-säsong med tiden.

Under promenaden till jobbet idag lyssnade jag på en New Yorker-podcast där Dorothy Wickenden talade med tidskriftens tidigare Kina-korrespondent Evan Osnos om den kinesiska bilden av USA.

I avsnittet intervjuar Osnos Zhang Yuanan, USA-baserad reporter på Caixin, en kinesisk nyhetsorganisation.

Det var en detalj som jag särskilt fäste mig vid. Diskussionen handlade om den kinesiska bilden av Donald Trump men Yuanan fick också frågan om House of Cards är populär i Kina. Då svarade hon att Netflix-serien verkligen är mycket populär där.

Jag undrar om rapporteringen om Donald Trump eller House of cards är det som skapar den sämsta bilden av USAs demokrati.

Jag kom att tänka på serien The West Wing och undrade om NBC-serien om den idealistiske presidenten Josiah "Jed" Bartlet någonsin nådde de kinesiska TV-tittarna och hur populär den i så fall blev. Serien sändes 1999 - 2006.

Idag är det Donald Trump och det grovt kriminella paret Underwood som tecknar bilden av innehavarna i Vita huset.

https://www.svd.se/bild-av-usa-da-och-nu/i/senaste/om/ledare

Janerik Larsson:”Vårt behov av en kollektiv katastrofberättelse”

Johan Norbergs senaste krönika i God morgon världen i radions P1 tog upp diskussionen om terrorismen.

Han sa bl a:

”Problemet med panisk rädsla är att den är så obehaglig att vi gör vad som helst för att minska den, och gör man vad som helst är sannolikheten stor att man gör fel saker, eller till och med gör hotet värre. Och det är ju terroristernas avsikt. De vet att deras eldkraft är liten, åtminstone hittills, men om de kan trigga samhällen till panik och få oss att börja begränsa friheter eller kollektivt bestraffa minoriteter kan de få till det där apokalyptiska kriget de hoppas på, och därmed en aldrig sinande ström av rekryter. Det är av det skälet Islamiska Staten av hela sitt mörka hjärta hoppades att Donald Trump skulle bli USA:s president, vilket avhoppare har berättat utförligt om. (---) Hopplösheten är det sista som överger människan. Kanske är det vårt behov av en kollektiv katastrofberättelse. Något som skapar gemenskap och som kan förklara vår individuella, existentiella ångest. Apokalypsens gosiga mörker, som Anders Bolling har kallat det. De antika filosoferna avskydde det här. De avvisade synen på oron som vägvisare, för den uppslukade oss och hindrade oss från att agera rätt. Moderna utilitarister och pliktetiker menar att den distraherar oss från en rationell etisk bedömning. Ekonomer påpekar att den saboterar cost/benefit-kalkyler.”

Ett mera historiskt perspektiv använde Jan Guillou i sin krönika i Aftonbladet. Han tar som Norberg upp insikten att terroristerna aldrig lyckas:

”Terroristerna kommer och går genom Europas historia. De är alltid dömda att gå under, de -segrar aldrig. Bara på ett enda område har de haft framgång, de skapar periodvis massmedial panik, vilket nästan alltid är ett led i deras strategi. I tiden före första världskriget härjade anarkistiska politikermördare och skapade lika omfattande skräck- och skrämseljournalistik som dagens islamistiska terrorister. Men deras sammanlagda politiska resultat blev magert. (---)

På ett enda område lyckades Baader-Meinhofterroristerna. De skapade minst lika stor massmedial panik som dagens islamistiska terrorister. Men arbetarklassen applåderade när de sköts eller infångades. Ett grundläggande förhållande kan terroristerna nämligen aldrig förändra: hur mycket våld de än försöker ta till så har deras fiende staten alltid oändligt överlägsna våldsresurser. Efter att ha ställt till med mer eller mindre elände blir de sista terroristerna som vanligt skjutna eller infångade. Till framför allt den muslimska europeiska befolkningens applåder.”

https://www.svd.se/vart-behov-av-en-kollektiv-katastrofberattelse/i/senaste/om/ledare

Hur står det egentligen till med USA?

USAs roll som världens dominerande supermakt har förändrats under senare år. Det vore fel att tillskriva Donald Trump hela ansvaret för den förändring som skett, som sker och kommer att ske.

Fareed Zakaria skrev i sin senaste Washington Post-krönika om hur USA nu håller på att ”snubbla in i ett nytt decennium med krig”.

Han påminner om hur Trump under valkampen å ena sidan var kritisk mot tidigare presidenter – och särskilt mot president Obama – för att man fastnat i Mellanönsternkrigen. ”Booged down”, var uttrycket han upprepade ofta. Å andra sidan markerade han att det nu var dags att ”bomb the shit out” of the Islamic State.

Finns det en strategi bakom de utökade amerikanska krigsinsatserna? Det är många fler än Zakaria som är skeptiska.

Det gäller i synnerhet kriget i Afghanistan som nu pågått i 16 år och bara den delen av Mellanösternkrigen har kostat de amerikanska skattebetalarna enorma belopp (”almost a trillion dollars” skriver Zakaria dvs nästan 1,000,000,000,000 USD).

I en intressant analys av avsaknaden av amerikansk stategi heter det bl a:

The purpose of war is to serve policy. Unchecked by reason, unguided by policy, the nature of war is to serve itself. When war and violence serve each other, absent strategy, it is fruitless killing. World War I was a conspicuous example of war for war’s sake, and serves as “an excellent cautionary tale about the dangers of carelessly blundering into a pointless and catastrophic conflagration.” The war in Iraq and the strategic stalemate in Afghanistan, are simply contemporary examples of the same.

Här görs alltså en jämförelse med första världskriget som inte syftade till att stärka en viss politik utan som var ett krig för krigets egen skull.

Det råder ingen brist på röster i amerikansk debatt som i praktiken ser krig som närmast ett egenvärde och för vilka politik eller diplomati är något man vänder sig bort från med förakt.

Barack Obama valdes till president bl a därför att han som en av mycket få senatorer röstat mot Irakkriget. Han försökte målmedvetet leda USA in på en annan väg i säkerhets- och utrikespolitiken. Det var en del av det mandat han fått av väljarna.

David Axelrod, Obamas närmaste rådgivare, har berättat hur presidenten ständigt ställde frågan ”..and then what?” (”och vad gör vi därefter?”) vilket är ett föga amerikanskt sätt att agera.

Den president som tydligast varnade för det militär-industriella amerikanska komplexet och dess önskan om ständigt nya krig var Dwight Eisenhower. Jag har tidigare i år skrivit om en ny bokom detta. Jag har också skrivit här om detta med amerikanernas krig.

Men tro inte att krigen och dess enorma kostnader är det största amerikanska problemet. Ännu har omvärlden inte riktigt uppmärksammat det enormt omfattande och enormt kostsamma (i alla avseenden) missbruket av läkemedlen som kallas opioider är.

Jag läste nyligen en artikel som har perspektiv: Under de första nio månaderna 2016 dog 1468 medborgare i delstaten Maryland av heroin och fentanyl (en opioid). Experterna menar att minst ca 2,5 miljoner amerikaner missbrukar opioider som Percocet, Vicodin och OxyContin. Detta är en omfattning av missbruk som är unikt i USAs moderna historia. 33 000 dödsfall 2015 i hela landet.

Dessa preparat att sedan tidigt 1990-tal skrivits ut av läkare men köps nu ofta på den svarta marknaden. Det är inte underklassen som missbrukar dessa utan det handlar i hög grad om den vita medelklassen i mindre städer och på landsbygden.

Det skrivs numera en del om detta men ett skäl till den jämförelsevis ringa uppmärksamheten är att dessa knarkhandlare inte bekrigar varandra utan missbruket avsätter inte så synliga spår i brottsstatistiken.

Till bilden av amerikansk kris hör givetvis också fettmaepidemin som ju slår varje besökare. Den har bl a fått till följd att det blivit svårare att rekrytera till den amerikanska krigsmakten.

Detta är några infallsvinklar på ett USA som inte mår bra. Den debatt som nu rasar i kongressen om USAs hälso- och sjukvårdssystem pekar inte mot några kostnadseffektiva, långsiktiga lösningar utan ska nog snarast ses som ännu ett bevis på amerikansk dysfunktionalitet.

Det är alltså mycket i dagens USA som är ganska trasigt.

https://www.svd.se/hur-star-det-egentligen-till-med-usa

Janerik Larsson:Vem lurar vem?

Frågan om Rysslands roll i den amerikanska presidentvalskampanjen förra året är nu så fylld av infallsvinklar och obesvarade frågeställningar att den är i det närmaste omöjlig att överblicka. President Trump bidrar effektivt till förvirringen genom sitt twittrande som tycks ha ett enda syfte: att framställa honom som helt oskyldig och på intet sätt ansvarig för någonting med koppling till det vi vet ägde rum och det vi vet hänt under Donald Trumps tid i Vita huset.

Washington Posts senaste avslöjanden om vad som hände under president Barack Obamas sista halvår i Vita huset försöker Trump nu använda som argument för att han själv är något av en oskuldsfull ängel.

Om man orkar läsa hela den långa artikeln i Washington Post så inser man att den handlar om rader av olika frågor. Av dessa är alla inte kopplade till Trump och det finns som jag läser det inget i artikeln som pekar ut Trump eller Trump-kampanjen som ansvariga för de ryska försöken att påverka valutfallet som artikeln i huvudsak handlar om.

När vi tänker på ett val så ser vi framför oss våra tre kuvert med vardera en valsedel. Så ser inte ett amerikanskt val ut. Dels handlar valet om rader av olika politiskt tillsatta befattningar inte minst inom domstolsväsendet, dels är det oftast rader av olika lokala folkomröstningar och ställningstaganden till offentlig upplåning som ska avgöras. Det innebär att man använder röstningsmaskiner av högst skiftande kvalitet. De som minns presidentvalet 2000 kommer ihåg hur dåliga sådana maskiner i Florida försenade valresultatet i månader – ja det krävdes ett utslag i Högsta domstolen för att få ett utslag.

Washington Post-artikeln handlar om CIA-uppgifter att Ryssland på president Putins order skulle manipulera sådana röstningsmaskiner för att säkerställa Donald Trumps seger över Hillary Clinton. Men eftersom varje delstat vill hålla den federala staten borta från hur valen går till kunde man inte verkställa en effektiv kontroll över röstningen. Trots det pekar inget som nu är känt på att någon rysk inblandning lyckades i detta uppsåt. President Obama vidtog en lång rad åtgärder för att förhindra att något skulle ske – bl a i en direktkontakt med Putin.

Det tycks alltså som det fick effekt eller som att ryssarna inte klarade av att verkställa det man hade för avsikt att göra.

Nästa fråga gäller den ryska säkerhetstjänstens roll i hackandet av det demokratiska partiets, DNCs mejlserver. Oavsett vem som svarade för den operationen så lyckades den i så måtto att den ställde till stora bekymmer för Clintons kampanj när det avslöjades bl a att partiordföranden agerat för att missgynna konkurrenten Bernie Sanders. Hur det kom sig att DNC var så inkompetent framstår som ett mysterium – och här kan knappast Trump-kampanjen anses skyldig.

Förekom det en dialog mellan Trump-kampanjen och rysk säkerhetstjänst (eller andra ryska aktörer) med syfte att skada Clinton-kampanjen. Det kan inte uteslutas men några bevis finns vad jag förstår ännu inte för detta. Här är Trumps försvarsagerande mest begripligt. Han vill inte att någon t ex FBI ska söka efter information om ett eventuellt sådant samarbete. Var det därför som han avskedade FBI-chefen Comey? Var hans syfte att förhindra att rättvisa skulle skipas? Ja, det är idag den tyngsta misstanken mot Trump och dennes eget agerande (dvs twittrande) tycks i det närmaste bekräfta att han haft den avsikten.

Skulle det leda till en riksrättsprocess mot honom? Jag tror att även om han skulle vara skyldig (vilket han egentligen själv medgett) så kommer det inte få konsekvenser. Han kommer sitta kvar i Vita huset åtminstone över mellanårsvalet i november nästa år och högst sannolikt fram tills näste president ska sväras in i januari 2021. Den presidenten kan komma att heta Donald Trump.

Min analys idag går ut på att demokraternas fokus på Trump/ryssarna kommer att visa sig politiskt destruktiv på samma sätt som Theresa Mays totala fokus på Brexit var i det brittiska parlamentsvalet nyligen.

Väljarna bryr sig inte så mycket om politiskt maktspel i huvudstaden utan är mycket mera fokuserad på frågor som ligger närmare dem och som är relaterade till deras liv.

Då är frågor som vad RT eller Sputnik News gjorde eller inte gjorde inte så centrala. Frågan om vad ryska intressen (med eller utan amerikanska medansvariga) gjorde på sociala medier för att motverka Hillary Clinton kommer knappast att få någon riktigt stor betydelse för mellanårsvalet 2018.

Det höjs nu röster inom det demokratiska partiet att man ska fokusera på sakfrågor och ägna mindre intresse åt Rysslandsspåret. Här framstår det paradoxalt nog som att den riktigt smarte maktspelaren kanske är Donald Trump. Han har intresse av att demokraterna fastnar i en fråga som inte engagerar så många väljare. Var det, kan man fråga sig, rentav därför som han avskedade FBI-chefen Comey?

Eller är den verkligt finurliga aktören i dramat Putin som onekligen tycks nå viss framgång i sitt misstänkliggörande av amerikansk demokrati? Här har han ju ett intresse gemensamt med den amerikanska alt right-rörelsen som i Vita huset företräds av Trump-rådgivaren Steve Bannon...

Ja inte vet jag men Washington Post-artikeln är fascinerande läsning inte minst för att den ställer många fler frågor än den besvarar.

https://www.svd.se/vem-lurar-vem/i/senaste

Om en ”citizen of the world”

När Theresa May på förra årets torykongress gjorde sitt drastiska uttalande att “if you believe you are a citizen of the world, you are a citizen of nowhere” så väckte det med all rätt skarpa reaktioner också inom partiet.

Jag har funderat en del över uttalandet och måste medge att jag är nöjd att detta tänkesätt inte belönades av de brittiska väljarna nyligen.

Det konstigaste med Mays tes är att den är så ohistorisk. Den brittiska befolkningen består av olika invandrargrupper alltifrån vikingarna. Det brittiska kungahuset är tyskt. Förvisso nu brittiska medborgare men hela samväldeskonceptet bygger ju på en ”citizen of the world”-tanke.

Det unga Storbritannien är att döma av eftervalsanalyser och opinionsmätningar inte alls benägna att vända sig mot alla dem som nu lever harmoniskt i landet men som inte bott många generationer i landet.

Hela Brexit-kampanjens kärna - aversionen mot EUs fria förlighet - är ju närmast absurd eftersom den opinion som finns främst riktats mot icke-EU-invandrare.

Den obehagliga inskränkta nationalismen är förvisso ett påtagligt fenomen idag i många länder och den tenderar spräcka den liberalkonservativa allians som präglat många länder under efterkrigstiden.

Hur som helst vill jag så här till helgen rekommendera en fantastiskt fin text från GRANTA som berättar om en riktig ”citizen of the world” som förtjänar all tänkbar positiv uppmärksamhet.

( Som läskomplement: In an 18-nation survey conducted by GlobeScan in conjunction with the BBC World Service 47 percent of Britons said they somewhat or strongly agreed that they considered themselves more as global citizens than citizens of the United Kingdom.)

https://www.svd.se/om-en-citizen-of-the-world/i/senaste

Höga svallvågor i brittisk debatt

Den brittiska politiska debatten är intensivare nu än på mycket länge.

Jag lyssnade tidigare idag på den senaste podcasten från The Spectator som inleds men en ganska hetsig diskussion mellan tidningens chefredaktör Fraser Nelson och en av de mest kända konservativa politiska profilerna, Lord Heseltine.

Efter den för premiärminister May och det konservativa partiet så katastrofala parlamentsvalet var han flitig som kommentator i olika brittiska medier:

The Mirror skrev att den tidigare vice premiärministern varnade att regeringen kommer att brista mot slutet av Brexitförhandlingen när de står där med ett katastrofalt utfall.

Nelson och Spectator har konsekvent argumenterat för det som i den brittiska debatten kallas ”hard Brexit”, dvs alla gemensamma arrangemang mellan EU och UK avslutas.

Helseltine var motståndare till Brexit och jag tror att hans analys av valresultatet har en viktig poäng.

Det som stärkte labour och försvagade torypartiet trots att det slukade upp UKIP var att labours valkampanj fokuserade på frågor som medborgarna - inte minst de unga väljarna - tycker är viktigt. Dit hör inte Brexit och det är ju känt från olika undersökningar att Brexit-anhängarna främst finns bland äldre britter.

Heseltime konstaterade nöjt att den reaktionära högerpressen - anförda av Daily Mirror - nu förlorar sin betydelse för valutfall. Nya medier spelar en viktigare roll särskilt för de unga.

Jag har aldrig sett den av David Cameron utlysta folkomröstningen om Brexit som rimlig eftersom det var oklart vad Brexit i praktiken skulle komma att innebära. Jag är därför övertygad om att det mycket väl med tiden kan komma en andra Brexit-folkomröstning när det är klart vad Brexit innebär.

Simon Nixon skriver i sin krönika i dag i The Times om hur Brexit är en fantasi utan verklighetsgrund. Med tiden kommer de brittiska väljarna nog att inse detta men det kanske kommer att ta sin tid.

https://www.svd.se/hoga-svallvagor-i-brittisk-debatt/i/senaste

Janerik Larsson:Helena Stjernholm hos ekoredaktionen

Isäsongens sista lördagsintervju intervjuades Industrivärdens VD Helena Stjernholm av Ekoredaktionens Monica Saarinen.

Ekots lördagsintervju är direktsänd (eller sänds oklippt) och är därför egentligen endast lämpad för ytterst rutinerade makthavare.

Jag lyssnade idag på podcastversionen och blev mycket imponerad av att Stjernholm som verkligen inte är en medierutinerad makthavare klarade sig så ypperligt.

Saarinen var däremot dåligt förberedd eller så trodde hon att hon skulle få Stjernholm att tappa humöret då de flesta frågorna var så uppenbart omöjliga för henne att svara på.

Typ att ställa frågan till Ericssons vice styrelseordförande om vad hon tycker om företagets strategi. Den frågan ställs bara av den som har noll koll.

Stjernholm var hela tiden lugn, tydlig och pedagogisk.

Saarinen tjatade om och om igen om hur konstigt det var att hon som tidigare var private equity företaget IK Partners chef i Sverige nu gick över för att bli VD i det ”långsiktiga” Industrivärden.

Jag tror aldrig Saarinen förstod Stjernholms svar - och än mer förbluffande var att Ekots ekonomichef Anders Billing i det redaktionella samtal som följde på intervjun också sade sig vara förvånad över rekryteringen.

Eftersom ingen av dem förstod vad Stjernholm klart och tydligt förklarade gång på gång ska jag förklara.

Att leda ett företag eller en grupp av företag handlar hela tiden om att skapa sig en bild av vad som kan ske och vad som kan behöva göras på 3 - 5 års sikt. Där är det ingen skillnad från IK och Industrivärden.

Ett private equity-företag måste också ha ett mera långsiktigt perspektiv - precis som Industrivärden. När ett företag säljs vidare så är det detta långsiktiga perspektiv som utgör värdet.

Skillnaden är att PE-företagets fondägare kräver avkastning och därmed försäljning i ett mera kortsiktigt perspektiv än Industrivärdens ägare.

Det verkade som om Saarinen (och Billing?) tror att ”långsiktigt ägande” betyder att inget behöver göras åt företaget.

Men den som studerar Industrivärdens företag historiskt ser att det skett mycket stora förändringar - och så kommer det också att bli framöver.

Inte bara i Ericsson.

Stjernholm fick också frågor om sina politiska åsikter. Det är ju ett område där Saarinen har mycket större kunskaper. Stjernholm valde klokt nog att inte ge sig in på någon politisk detaljdiskussion utan nöjde sig med att konstatera att ett bra näringslivsklimat med långsiktiga, fasta spelregler är bra.

https://www.svd.se/helena-stjernholm-hos-ekoredaktionen/i/senaste/om/ledare

Janerik Larsson: Danska reformförslag

Idag berättar Henrik Mitelman i Dagens Industri om hur bra det går för Danmark:

.

”Ekonomin går bra, fastighetspriserna slår nya rekord och arbetslösheten är nere på 4 procent. Sverige har mycket att lära av grannlandet.”

Han lyfter särskilt fram det faktum att den danska arbetsmarknaden fungerar mycket bättre än den svenska.

”Mindre krångel och färre regler gör det lättare att både anställa och avskeda, med resultatet att arbetslösheten är betydligt lägre än den svenska.”

Martin Ågerup är chef för den danska marknadsliberala tankesmedjan CEPOS (Center for Politiske Studier) som enklast kan beskrivas som den danska motsvarigheten till Timbro.

Han har i dagarna utkommit med boken Velfærd i det 21. Århundrede som på nästan 500 sidor ger ett gediget underlag för en dansk framtidsdebatt.

Ågerup ser stora möjligheter för Danmark att bli än effektivare och ger i boken en hel katalog av recept.

I centrum för hans kritiska analys står den danska offentliga sektorn.

Niels Ploug, hög chef på den danska motsvarigheten till vårt SCB och därtill med koppling till den danska arbetarrörelsens tankesmedja Arbejderbevægelsens Erhvervsråd, har skrivit en generös och positiv recension.

Plougs recension är en bra startpunkt för den svensk som vill läsa Ågerups bok. Han pekar på de sammanfattande avsnitten i boken och lyfter fram den reformkatalog som finns i boken:

1. Uafhængig kommunal rigsrevision

2. Kommunal regnskabsreform

3. Reform af Rigsrevisionen: Fokus på omkostningseffektivitet

4.Offentligt ejede organisationer underlægges offentlighedsloven

5.Udpege medlemmer af råd og kommissioner fra udlandet

6. Styrk institutioner, der repræsenterer outsideres interesser

7.Styrk Konkurrencestyrelsen

8.Opret Dansk importråd

9. Flyt fokus fra det korte til det lange sigt

10. Nedsæt en velstandskommission

11.Begrænsninger af omfanget af reguleringer

12.Nedskriv og skærp kommunalfuldmagten

13. Forbud mod kommunalpolitikere i kommunale selskaber

14. Reform af den kommunale udligning

Det finns utan tvekan punkter här – och i Ågerups resonemang i boken – som har betydande relevans för svensk debatt.

Vad sägs till exempel om det utmärkta förslaget att förbjuda kommunalpolitiker i kommunala bolagsstyrelser?!

Det är också intressant att notera att han gör något som är ovanligt i svensk debatt, nämligen börjar med ett historiskt perspektiv.

Det var inte politikerna som skapade den danska välfärdsstatens förutsättningar och startpunkt, det var civilsamhället (inklusive näringslivet). Danmark var på 1930-talet ett av världens fem rikaste länder, men har sedan dess inte lyckats bibehålla den positionen. Ett motsvarande resonemang har spelat en viktig roll för Svenskt Näringslivs perspektiv på vårt eget lands utveckling.

Ågerup pekar på att Danmark på 1930-talet inte bara var ett rikt land utan också ett av världens mest välfungerande länder (högt välstånd, låg korruption, högt förtroendet för samhällsinstitutionerna).

Ploug slutar sin recension så här:

Man kan kun håbe, at bogen giver anledning til yderligere debat og handling på området, for det er, som det også understreges af Ågerup, et område, hvor der er behov for et omfattende fokus og fremadrettet håndtering af store udfordringer.

När får vi se en svensk liberal samhällskritik som bemöts så generöst från vänster?

https://www.svd.se/danska-reformforslag