USAs roll i världen

Av Janerik Larsson

Islutet av Jon Meachams magnifika George H W Bush-biografi ”Destiny and Power” intervjuar författaren president Obama om dennesbild av Bush 41.

Obama formulerar där i mycket starka ordalag sin beundran för den utrikes- och säkerhetspolitik som Bush 41 bedrev efter kalla krigets slut.

En av Obamas medarbetare, Derek Chollet, har nu skrivit en mycket läsvärd och tankeväckande bok om president Obamas utrikes- och säkerhetspolitik: ”The Long Game – How Obama defied Washington and Redefined America’s role in the world”.

Chollet resonerar också kring likheterna mellan Obama och två av hans föregångare: presidenterna Ike Eisenhower och George H W Bush. Han ser hur alla tre i teori och praktik haft det perspektiv som sammanfattas i bokens titel: the long game.

Mycket i amerikansk politik och samhällsdebatt kännetecknas av den raka motsatsen. Det är en kombination av det militär-industriella komplex som Eisenhower talade om i sitt sista tal som president och det medie-politik-industriella komplex som spelar en så stor och oftast destruktiv roll inte bara idag utan sedan flera decennier.

Denna fortsatt helt relevanta kritik av amerikansk utrikespolitisk debatt formulerades redan för mer än 30 år sedan i boken ”Our Own Worst Enemy” (av Leslie Gelb, Anthony Lake och I M Bestler).

Deras tes är att den intensivt politiserade utrikespolitiken gör det omöjligt att bedriva en långsiktig, sammanhängande utrikespolitik (”the long game”), därför att den utrikespolitiska debattens brist på långsiktighet och allvar gör att alla frågor avdöms i kortast tänkbara perspektiv.

Eisenhower och Bush 41 fick mycket kritik för sin långsiktighet, men nu i efterhand framstår den som största klokskap.

Kommer det att bli så också med Obamas politik ?

Chollet argumenterar för ett sådant perspektiv och går igenom alla de centrala frågorna på utrikes- och säkerhetspolitikens område under Obamas presidenttid. Men hur framtidens dom kommer att se ut får överlämnas till framtiden.

Det som är påtagligt i den amerikanska debatten är hur stor roll militärmaktsperspektivet spelar. Det finns inte någon fråga där inte den (främst konservativa) kritiken inte hävdat att det funnits snabba, enkla militära lösningar.

(Här kan inskjutas en fundering rörande svensk utrikes- och säkerhetspolitik som under senare år i för mig förvånansvärt hög grad blivit ett område där det militära perspektivet ses som det enda intressanta. Kanske för att det är en nyhet efter många år?)

Det för en europeisk diskussion kanske intressantaste avsnittet i Chollets bok är diskussionen om Ryssland och president Putin.

Chollet formulerar väl sin kritik mot den mediebild som nu ofta utmålar Putin som en suverän, framgångsrik strateg. Chollet hävdar i en genomarbetad analys att Putin inte alls är strategisk utan tvärtom endast ägnar sig åt att spela kortsiktigt i lägen som öppnar sig – men bakgrunden är ett Ryssland som blir svagare: Putin’s moves have been driven primarily by fear and weakness, not confidence and strength.

Bilden av USA som en militärmakt med obegränsade resurser är den bild som Obama haft att hantera.

Alla som har någon historisk kunskap vet hur falsk bilden är, men den lever sitt eget, klart ohistoriska liv både i USA och runtom i världen.

Hur har det sett ut efter andra världskrigets slut ? Låt oss bara peka på några centrala punktersom visat på USAs begänsade makt:

-Kina blev kommunistiskt 1949 efter att ha varit USAs allierade under kriget i Asien

-Halva Europa blev kontrollerat av Sovjet

-USA fick sända en halv miljon soldater till Koreahalvön i ett krig som förblivit oavgjort till denna dag

– Vietnamkriget

-Under Reagan fick USA uppleva kommunistiska revolter i grannskapet i Centralamerika

-USA har inte lyckats skapa fred mellan Israel och palestinierna

-Krigen i Afghanistan och Irak

Att erkänna verkligheten, att inse begränsningarna är centralt i ”the long game”. Det viktigaste landet för en amerikansk president är trots allt det egna landet och omsorgen om det och dess medborgare.

Utan ett starkt USA på hemmaplan kommer det inte att finnas ett starkt USA i världen.

USA har idag mycket betydande inrikespolitiska problem som i den presidentvalsdebatt som nu pågår över huvud taget inte adresseras. Det är nog det riktigt allvarliga hotet mot USAs roll i världen på sikt.

http://www.svd.se/usas-roll-i-varlden/i/senaste/om/ledare

Då hade vi sluppit IKEA

Av Janerik Larsson

Jonas Frycklund, ekonom på Svenskt Näringsliv, har en träffsäker, ironisk kommentar idag på Facebook:

Nu finns ett förslag om att bara tillåta en statligt planerad "normalvinst" i välfärdssektorn. Företag som är onormala och har högre vinster ska tvingas försämra sig till normalnivån. Tydligen ska man ha två år på sig att öka kostnaderna, annars förbjuds företaget. Onormalt dåliga företag ska dock fortsätta att finnas kvar.
Tänk vad skönt för möbelbranschen om någon forskare hade kommit på den här regleringen 1947. Då hade vi sluppit IKEA.

http://www.svd.se/da-hade-vi-sluppit-ikea/i/senaste

Vinstdebatten tar nya tag

Av Janerik Larsson

Jag har skrivit några gånger tidigare om vinstdebatten.

Jag skrev så här i början av sommren:

Bakom debatten om ”vinst i välfärden” som drivs av ledande vänsterpartister och socialdemokrater döljer sig två olika föreställningar.
Den ena utgår från att all vinst är stöld från någon och att vinst således alltid borde avskaffas. I förlängningen döljer sig grumliga tankar om vad som egentligen utgör en förlust.

Kjell Olof Feldt skrev i sin fortsatt mycket läsvärda memoarbok ”Alla dessa dagar” om varför han motsatte sig fondsocialismen:
”Min hållning avgjordes av min syn på vinstens funktion i samhällsekonomin. Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt. Och för att denna bevakning ska fungera måste det finnas en grupp aktörer i samhället, vars mål och mening med livet är att maximera vinsten i det näringsliv man äger.”
Feldt skrev också att ”bristen på kraftfulla aktörer med uppgift att bevaka effektiviteten i resursanvändningen blev alltmer kännbar, när skattekällorna började sina. Sitt klaraste uttryck tycker jag att skillnaden mellan privat och offentlig sektor får i synen på effektivitet. Medan effektivitet i ett privat,’vinststyrt’ företag är symbolen för framgång uppfattas kravet på effektivitet i en offentlig förvaltning bara som ett uttryck för att det saknas pengar.”

Förlust är hos dagens vänsterdebattörer inget problem – problemet är alltid vinsten.

Den andra föreställningen handlar om hur lätt det är att avgöra hur man tar ut vinst ur ett företag.
Den 2 februari 2012 intervjuade TT den nye s-partiledaren Stefan Löfven om ”vinst i välfärden”:
Att helt förbjuda vinst i välfärden är inte praktisk möjligt att genomföra, anser den nya S-ledaren Stefan Löfven.
–Förbud tror vi inte på, säger Löfven i en TT-intervju.
–Men det är alldeles otillständigt fel att våra skattepengar går till skatteparadis ut ur vård och omsorg. Vi måste hitta ett sätt att hantera det utan att säga att vi inte vill ha valfrihet.
Han medger att det är komplext att finna en effektiv modell.
– Aktieutdelning är bara ett sätt att ta ut pengar. Det finns många andra finurliga sätt och en uppfinningsrikedom större än vi kan förstå.
Detta var i praktiken ett uttalande av den kunnige tidigare ordföranden i IF Metall.
Men det han sa för drygt 4 år sedan är lika sant idag. Men Löfven har bytt retorik och sällat sig till den krets som Feldt med rätta kritiserade redan på 80-talet.
Jag har skrivit om vinstdebatten: här, här och här.
Sveriges välstånd vilar på lönsamma, framgångsrika företag. Den absurda debatten om vinst i välfärden har konsekvenser för företagsklimatet i dess helhet och att dagens socialdemokrati sjunger duett med vänsterpartiet är en varning för den som tänker etablera och driva företag i Sverige.
Perspektivet är tyvärr dystert.
SvTs Aktuellt berättade ikväll om de senaste tankarna hos Ilmar Reepalus s k vinst i välfärden-utredning.

Detta kommer sannolikt att bli en lång, destruktiv politisk process som kommer att förstöra mycket nyskapande i välfärdssektorn.

Högst sannolikt kommer det att få återverkningar också på andra områden.

Den utredare som Reepalu använt har tidigare förespråkat åtgärder mot vinsterna i livsmedelshandeln.

Vi kan komma att få en ny löntagarfondsdebatt lagom till nästa val.

http://www.svd.se/vinstdebatten-tar-nya-tag/i/senaste/om/ledare

Läsning för Trump-intresserade

Av Janerik Larsson

Washington Post har just publicerat de tusentals dokumentsidor som varit grundmaterialet för ett journalistteams nyss publicerade bok, 'Trump Revealed'.

Jag kan tänka mig att det kan vara några av mina läsare som är intresserade.

En snabbtitt på sajten ger dock åtminstone mig intrycket att man måste läsa boken först för att därefter leta efter sådana dokument som man blivit intresserad av.

I dessa tidningskrisens tider kan noteras att WPs ägare Jeff Bezos uppenbart tillhandahåller rejäla resuser för granskning av GOP-kandidaten.

Men han har råd. Hans förmögenhet uppskattas till 66 miljarder USD.

http://www.svd.se/lasning-for-trump-intresserade/i/senaste

Smittan från Brexit

Av Janerik Larsson

Bör Sverige lämna EU, dvs folkomrösta om ett utträde precis som britterna?

Med mitt sätt att läsa henne har detta varit den slutsats som Dagens Industri-krönikören Maria Borelius drivit efter Brexit-folkomröstningen.

I sin krönika idag skriver hon: ”Nu försvinner Sveriges främsta partner. Detta EU är ett annat än det vi gick med i. Ett betydligt mer byråkratiskt och protektionistiskt, sämre på tillväxt och jobbskapande, mindre rustat för en osäker tid. Här borde den svenska debatten ta sitt avstamp.”

I den svenska politiska debatten är det bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som klart tagit ställning för ett svenskt utträde.

Vänsterpartiet är motståndare till EU och arbetade på nej-sidan inför folkomröstningen 1994. Vi respekterar resultatet i folkomröstningen, men har inte skäl att ändra vår principiella ståndpunkt.

SD:

Från att ha varit ett mellanstatligt samarbete har EU förvandlats till ett överstatligt samarbete där Sveriges röst väger allt lättare. Det är dags att Sverige säger ifrån och likt andra länder kräver bättre medlemsvillkor.

När vi har ett nytt avtal på plats bör det svenska folket, precis som regeringen i Storbritannien lovat britterna, få tycka till om medlemskapet i en folkomröstning.

Övriga partier i riksdagen är motståndare till en ny folkomröstning och anhängare av det svenska EU-medlemskapet.

Men jag tror att det finns goda skäl för anhängare av det svenska EU-medlemskap att ta smittan från Brexit på allvar.

http://www.svd.se/smittan-fran-brexit/i/senaste

Ett år till valet i Norge

Av Janerik Larsson

Imorgon och på onsdag samlar statsminister Erna Solberg den norska minoritetsregeringen till den sista budgetdiskussionen före stortingsvalet i september nästa år.

Det man kommer fram till måste förankras hos de båda partiet – Venstre och Kristelig folkeparti – som ger regeringen majoritet i stortinget.

För dagen redovisas i norska medier också en ny opinionsundersökning som ger Arbeiderpartiet, de norska socialdemokraterna, något att glädjas åt.

Arbeiderpartiet gjør et hopp på Dagens Næringslivs partibarometer for august. 36,8 prosents oppslutning er partiets beste resultat på over et år.

Det är en ökning med 4,5 % jämfört med den senaste mätningen före sommaren.

Den tidigare koalitionspartnern Senterpartiet noteras på 7,5% och den tredje partnern i den senaste röd-gröna regeringen, SV (Sosialistisk Venstre) hamnar på 3 %.

Med mätningens resultat skulle Solbergs regering kunna fortsätta eftersom de båda blockens resultat omräknat i mandat ger vid handen att det skulle bli 85 – 82.

Høyre faller 1,6 prosentpoeng til 21,6 prosent, mens Frp er ned 2,2 til 15,2 prosent. KrF faller 1,6 til 4,5, mens Venstre går noe fram og ender på 4,7 prosent (+0,4). Med begge støttepartiene over sperregrensen, klarer dagens samarbeidskonstellasjon å samle 85 mandater og har dermed flertall med knappest mulig margin.

http://www.svd.se/ett-ar-till-valet-i-norge/i/senaste

Hade massinvandringen gått att stoppa?

Av Janerik Larsson

Migrants and refugees fleeing Libya crowd onto a dinghy as they sailing at the Mediterranean sea toward the Italian coasts, about 17 miles north of Sabratha, Libya, Sunday, Aug. 28, 2016. More than seven hundred migrants were rescued Sunday morning from seven boats by members of Proactiva Open Arms NGO before transferring them to the Italian cost guards operating at the zone. Foto: Emilio Morenatti

Den 12 januari i år hänvisade jag till en artikel i Financial Times med rubriken Går massinvandringen att stoppa ?.

Jag skrev:

Financial Times-kolumnisten Gideon Rachman skriver idag att massinvandringen till Europa inte går att stoppa.

Europa är, skriver han, en förmögen, åldrande kontinent med stagnerad befolkningstillväxt. Befolkningen i Afrika, Mellanöstern och Sydasien är yngre, fattigare och växer snabbt.

1900 utgjorde Europas befolkning ca 25 % av världens befolkning. Idag utgör EUs ca 500 miljoner ca 7 % av världens befolkning. Idag finns det mer än en miljard människor i Afrika och enligt FNs prognos kommer de att vara närmare 2,5 miljard 2050.

EU menar att flyktingar kan ansöka om asyl men att illegal “ekonomiska migranter” måste återvända hem. Det är, menar Rachman, osannolikt att den politiken kommer att påverka befolkningsströmmen framöver.

För det första är det sannolikt att antalet länder som drabbas av krig eller stater som bryter samma kommer att öka. Just nu finns det en oro för stabiliteten i Algeriet.

För det andra kommer de som anses vara ”ekonomiska migranter” aldrig lämna Europa. I Tyskland är det endast 30 % av de som förvägras asyl som frivilligt lämnar landet eller som deporteras.
För det tredje kommer rätten till ”familjeåterförening” att garantera ett fortsatt inflöde. Europa kommer förbli ett attraktivt mål för fattiga och ambitiösa människor i hela världen.

Den stora frågan är, skriver han, hur Europas tro på universella, liberala värden kommer att motstå trycket från massinvandringen. En strid mellan nativister, som vill bevara de ursprungliga medborgarnas positioner, och vad Rachman kallar liberaler har redan börjat.

I längden tror han att nativisterna kommer att förlora, inte därför att deras krav är impopulära utan för att de inte går att genomdriva. Det är möjligt för önationer i Stilla havet som Japan och Australien att upprätthålla en strikt invandringskontroll men det kommer i stort sett att vara omöjligt för EU som är en del av den euroasiatiska kontinenten och som bara separeras från Afrika av en smal del av Medelhavet.

Onekligen ett perspektiv som hittills inte diskuterats så mycket i den svenska debatten.

En infallsvinkel på en del av den amerikanska presidentvalskampanjen är att det Rachman kallar den nativistiska positionen står i centrum.

De republikanska kandidaterna Donald Trump och Ted Cruz företräder en politik som går ut på att stoppa invandring och även att söka skära av USA ekonomiskt från omvärlden.

I vår inhemska debatt finns det en tankefigur som jag tycker tål skärskådas.

Det är resonemanget ”om vi gjort x skulle y inte hänt”.

Fyll själv i x och y från den aktuella debatten.

http://www.svd.se/hade-massinvandringen-gatt-att-stoppa/i/senaste/om/ledare

Danska riksrevisorer i centrum

Av Janerik Larsson

Folketingets vagthunde, de såkaldte Statsrevisorer, øger nu presset på skatteminister Karsten Lauritzen (V) efter de mange skandalesager i Skat. Statsrevisorerne overvejer at indkalde ministeren til et særligt samråd for første gang i 27 år.

De seks statsrevisorer er Peder Larsen (SF), formand, Henrik Thorup (DF), næstformand, Klaus Frandsen (R), Lennart Damsbo-Andersen (S), Lars Barfoed (K) og Søren Gade (V).

Det berättade Berlingske häromdagen.

Bakgrunden till detta är att det danska skattverket (Skat) misslyckats med att driva in den skatt på utdelningar och kapitalvinster som man skulle ha tillfört statskassan.

Statsrevisorerne, der udpeges af Folketingets partier, hæfter sig ved, at det nu er næsten et år siden, at Karsten Lauritzen som nytiltrådt skatteminister lancerede den storstilede plan »Skat ud af krisen«, som skulle bringe det hårdt kritiserede Skat på ret køl. Imens er skandalerne om svindel med udbytteskat og det kuldsejlede EFI-system kun vokset, og de to sager ser hver især ud til at koste statskassen et tocifret milliardbeløb.

Jag känner inte till detaljerna i denna fråga men att döma av de danska medierna är detta just nu den största frågan vid sidan om spekulationer om ett nyval senare i höst.

Med mina svenska ögon är det intressant att notera vilken betydelse de danska riksrevisorerna tillmäts – och hur annorlunda den danska konstruktionen är.

http://www.svd.se/danska-riksrevisorer-i-centrum/i/senaste

Bråket inom LO fortsätter

Av Janerik Larsson

Isenaste utgåvan av LOs tidning Arbetet diskuteras frågan om LOs förbund i oktober ska lyckas ha hittat en formel för samordning inför den avtalsrörelse som startar vid årsskiftet.

Kommunals tidigare ordförande Anneli Nordström skräder inte orden.

– Jag tror inte att det blir en samordning. Det skulle förvåna mig om det blir det under de förhållanden som råder nu. LO består av två fackliga karteller och därutöver några förbund som inte hör hemma någonstans, framförallt de kvinnodominerade, HRF, Handels och Kommunal.

Det hon säger om industrinormen förvånar mig men ska kanske ses som ett tecken på att hon har sin bakgrund just i ett hemmamarknadsförbund:

-Anledningen till att vi använder märket som en slags måttstock av vad landet har råd med är ju för att det är exportinkomsterna som flyter in i landet från andra länder. Men det är klart vi får inkomster från annat också nuförtiden. Turismen är ett sådant exempel. Vad är det som säger att just exportinkomsterna ska vara det som bestämmer nivån.

Jag tror att någon ekonom på IF Metall borde förklara sambandet mellan det svenska välståndet, exporten och turismen för Nordström.

http://www.svd.se/braket-inom-lo-fortsatter/i/senaste

Vad är Alt-right?

Av Janerik Larsson

Vad är Alt-right ? Jag förstår av mejlen jag får att en del läser min blogg för att följa vad jag läser om amerikansk politik.

För dagen har jag fått en läsarfråga om ett nu mycket flitigt förekommande begrepp i den amerikanska presidentvalsdebatten. Alt-right.

Det har vad jag sett ännu inte dykt upp i svensk USA-bevakning så jag hinner kanske vara först med att förklara termen.

På svenska tycker jag att man lika gärna kan använda begreppet ”extremhöger” men ”alt-right” syftar faktiskt på en speciell del av det ultrakonservativa stödet för Donald Trump.

Alt-right kopplas ofta med begrepp som ”vit nationalism”, antisemitism, högerpopulism etc.

Egentligen uppstod begreppet för några år sedan då nättidskriften ”New Alternative Right” (Alternative.Right.com) lanserades och sedan lades ner efter några år.

Idag finns National Policy Institute som leds av Richard Spencer som drev Alternative Right när den fanns.

Nyckeltankar hos alt-right är stark, vit nationalism och därmed motstånd mot all invandring – dvs sådant som från början varit centrala delar av Donald Trumps budskap.

http://www.svd.se/vad-ar-alt-right/i/senaste

Läsning för vänstern

Av Janerik Larsson

Jag har fått en del (instämmande) kommentarer till det jag skrev om förmögenhetsskatten igår.

En kommentar för jag gärna vidare:

Jag tror inte det GÅR att införa en ny förmögenhetsskatt . Det skulle ju krävas en ny förmögenhetstaxering. Och reglerna för en sådan är komplicerade. Sannolikt måste man gå vägen via utredning, remiss, lagrådet. Det tar 2-3 år.

Så när ett riksdagsbeslut skulle komma lär det inte finnas så mycket till förmögenhet kvar i landet att beskatta.

http://www.svd.se/lasning-for-vanstern-8xx0/i/senaste

Förmögenhetsskatten åter?

Av Janerik Larsson

IAftonbladets ledare idag förespråkar Anders Lindberg alla möjliga skattehöjningar med motiveringen att höjd skatt är önskvärd omfördelning.

Det är samma uppfattning som Vänsterpartiet signalerat att man driver i budgetförhandlingarna med regeringen.

Svenskt Näringslivs skattechef KristerAndersson bidrar på föreningens hemsida med nyttiga fakta om en av de skatter som vänstern älskar trots att den i verkligheten bara är symbolisk.

Inför de stundande budgetförhandlingarna driver Vänsterpartiet skadliga, historielösa och världsfrånvända krav på återinförd förmögenhetsskatt. Det är djupt olyckligt och menligt för Sverige i en tid då vi istället behöver göra mer för att få investeringar och fler jobb. Att vänsterpartiet redan 2004 förespråkade ett slopande av den dåvarande förmögenhetsskatten verkar vara glömt, skriver Andersson.

Insikten om den sällsynt dåliga idé som en förmögenhetsskatt utgjorde har länge varit utbredd bland världens länder. De allra flesta avstod därför från skatten, exempelvis har den aldrig funnits i modern tid i något av 20 EU-länder (Storbritannien, Irland, Italien, Belgien, Polen, Baltikum, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Kroatien, Bulgarien, Rumänien, Portugal, Grekland, Cypern och Malta). Även de flesta andra utvecklade länder (såsom USA, Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland) har varit kloka nog att avstå från skatten.

Bland de få länder som överhuvudtaget någon gång haft skatten slopades den för det mesta för mer än tio år sedan. Skatten försvann i Österrike 1994, Tyskland och Danmark 1997, Nederländerna 2000, Island 2005, Luxemburg och Finland 2006.

När Sverige slopade skatten 2007 var det alltså i sista minuten.

Sedan Sverige slopade skatten har rapporterna varit återkommande om hur svenskar med kapital och investeringsvilja, som tidigare lämnat vårt land, väljer att återvända. Den positiva utvecklingen får inte äventyras om det ska kunna bli fler småföretag och jobb. Det finns nog med orosmoln och utmaningar utan att Vänsterpartiet behöver skapa fler.

Lyckligtvis ser det knappast ut som regeringen är intresserad av att återinföra förmögenhetsskatten.

http://www.svd.se/formogenhetsskatten-ater/i/senaste

USAs samlade tystnad om den största krisen

Av Janerik Larsson

Iväntan på Fed-chefen Janet Yellens tal i Jackson Hole i morgon läser jagöversiktsartikeln i senaste The Economist om den amerikanska bostadsmarknaden som har den spetsiga rubriken: Comradely capitalism - How America accidentally nationalised its mortgage market.

Den är lång men mycket läsvärd av (minst) två skäl.

Dels återkommer den på ett insiktsfullt sätt till förklaringen till finanskrisen som exploderade då Lehman Brothers gick i konkurs den 15 september 2008.

Det är ju mycket orättvist att den krisen i böcker och filmer (som t ex The Big Short där den verkliga skurken är helt frånvarande) beskrivs som ”kapitalismens misslyckande”. I själva verket var problemet att politiska beslut gjorde att bostadsmarknaden förr eller senare skulle bryta samman. Besluten om långtgående subventioner hade fattats av både republikanska och demokratiska presidenter.

Dels pekar artikeln på att problemen som utlöste krisen då på intet sätt avlägsnats. De finns och skälen till detta är exakt desamma som skapade förutsättningarna för krisen:

So the trigger for the most recent crisis remains the part of the global financial system that has been least reformed. Mortgages are still the place where many of America’s deepest problems meet—an addiction to debt, the use of hidden subsidies to mitigate inequality, and political gridlock. In the land of the free, where home ownership is a national dream, borrowing to buy a house is a government business for which taxpayers are on the hook.

Så den utlösande faktorn för den senaste krisen förblir den del av det globala finansiella systemet som i den minsta graden reformerats. Bostadslånen är fortfarande där många av USA:s djupaste problem samlas: ett beroende av skuldsättning, användningen av dolda subventioner för att minska ojämlikheten och totalt politisk dödläge. I USA (the land of the free) där egen bostad är den nationella drömmen är lån för att köpa bostad en statlig verksamhet som skattebetalarna i slutändan har ansvaret för.

Ingen president vågar röra vid detta sjuka system. Frågan nämns inte i presidentvalskampanjen.

Jag tror inte Yellen kommer ta upp frågan.

http://www.svd.se/usas-samlade-tystnad-om-den-storsta-krisen/i/senaste/om/ledare

Vart tog insikten vägen om rent-seeking och public choice?

Av Janerik Larsson

Den frågan ställde Axess chefredaktör PJ Anders Linder på sinblogg i förra månaden.

Vart har de vassa analysverktygen rent-seeking och public choice tagit vägen?

Det förra handlar om hur olika aktörer i ekonomin försöker manipulera regelverket till sin fördel så att det blir mindre konkurrens och mer ansträngningsfria intäkter, det senare beskriver hur inte bara det privata näringslivet utan också den offentliga sektorn påverkas av medarbetarnas önskningar om större budgetar, mer personal och fina titlar. "I allmän regi" och "det allmänna bästa" är alls inte oförenliga storheter, men de är inte heller synonymer.

Linder:

Det behövs en public choice-debatt 2.0. Det visar om inte annat Socialdemokraternas barnsliga utspel om vinstförbud för välfärdsföretag och katalogen med tusentals Almedalsseminarier där företag, organisationer och förvaltningar funderar på hur de ska flytta fram sina positioner och kapa åt sig en större del av de allmänna utgifterna.

http://www.svd.se/vart-tog-insikten-vagen-om-rent-seeking-och-public-choice/i/senaste

Den historielösa borgerligheten

Av Janerik Larsson

Jag skrev tidigare idag om socialdemokratins historielöshet. Så det är väl inte mer än rättvist att jag nu pekar på hur borgerlighetens historielöshet ser ut.

Läromästare denna gång är Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter med mera, som i den läsvärda nättidskriften Kvartalskriver om ”Myten om det offentliga goda”.

Jag kommer själv ihåg vilket intellektuellt uppvaknande det var när jag i början av 1980-talet mötte public choice-skolan.

Den som då introducerade denna analysmetod för mig var Peter Stein, som gjorde storverk som introduktör av liberalt nytänkande i Sverige.

Varför public hocie glömts bort vet jag inte. Kanske har akademiker hela tiden arbetat med denna analysmodell men efter att James Buchanan fick Nobelpriset i ekonomi 1986 har åtminstone jag inte sett så mycket av detta.

Nobelpriset motiverades så här: "for his development of the contractual and constitutional bases for the theory of economic and political decision-making".

Public choice ifrågasätter som Bergström skriver myten om det offentliga goda, den myten lever ju starkt i Sverige – inte minst just nu inom det socialdemokratiska partiet.

Men detta är vad som gäller i verkligheten:

1. Det finns ”policy failures” lika väl som ”market failures”.
2. Motiv och handlingslogik hos offentliga aktörer är ofta andra än de deklarerade.
3. Staten är ingen organism utan fylld av individer, med individers brister och egenheter.

Det låter ju ganska självklart, eller hur…? Men det är uppenbart allt annat än självklart och måste upprepas ständigt och i många sammanhang.

Idag lever vi i en tid med en naiv övertro på staten som företrädare för ”det goda”. I Sverige tillskriver medierna genomgående myndigheter de goda avsikterna, företag de illasinnade. Partier avkrävs program och planer, utan nämnvärd kritisk distans till sådana planers realism.

Bergström avslutar sin långa essä så här:

Företag och ägare på marknaden beskrivs som ”kortsiktiga”, trots att det i själva verket inte finns något så kortsiktigt just nu i Sverige som politiken själv. Marknadens aktörer, familjer och hela det civila samhället efterfrågar i själva verket långsiktigt ansvarstagande och stabila spelregler, medan de politiska aktörerna inte levererar någotdera.

I denna fas finns ett starkt behov att återuppliva ”Public choice-skolan”. Dess stora bidrag är att avmystifiera staten och politiken. Den offentliga makten utövas även den av människor med människors svagheter, däribland behov av grupptillhörighet i de kulturer där de verkar. Den rymmer vidare en institutionell handlingslogik som inte bara har ”allmänintresse” för ögonen, utan lika mycket byråkratiers avskärmning och partiers maktspel.

Bergströms essä är försedd med en litteraturlista och om någon vill ha fler förslag på lämplig läsning så lovar jag att ta fram förslag. Det är bara att mejla mig!

http://www.svd.se/den-historielosa-borgerligheten/i/senaste/om/ledare

Historielös socialdemokrati

Av Janerik Larsson

Jag kan känna förståelse för Håkan Juholts ilska över att han håller på att utraderas ur det socialdemokratiska partiets historia när hans tal blivit svårare att hitta på partiets Youtube-kanal.

Men jag tycker egentligen inte att Juholt ska vara så missnöjd. Han har satt vad som nu tycks vara bestående märken i socialdemokratisk politik.

Socialdemokratin har sedan partiets stora ideologiska uppgörelser under tiden mellan det första och andra världskriget som huvudinriktning haft tanken att vara ett brett maktparti som oftast sökt undvika vänstersocialistiska villospår. Därför har partiet också under huvuddelen av denna tid haft ambitionen att vara ett pragmatiskt parti med sikte på att bidra till att skapa förutsättningar för välfärdsskapandet.

Från den linjen har man gjort två stora avvikelser.

Den första var arbetarrörelsens efterkrigsprogram som under de första åren efter andra världskriget siktade mot omfattande socialiseringar. Detta väckte en bred opposition och riksdagsvalet 1948 ledde till att tanken på statligt övertagande av viktiga delar av näringslivet övergavs.

Näringslivets samlade motstånd spelade en viktig roll för detta resultat, som i sig betytt mycket för den fortsatta välståndsutvecklingen.

Liknande tankegångar har förvisso funnits kvar – främst inom ungdomsförbundet SSU som haft långtgående socialiseringsambitioner men de har aldrig påverkat partiets politik.

Metalls och LOs tankar om löntagarfonder på 1970-talet utlöste en omfattande, mångårig ideologisk strid där näringslivet under Curt Nicolins ledning samlade sig till ett effektivt och framgångsrikt motstånd. Löntagarfonderna avskaffades av regeringen Bildt.

Valet av Juholt har tolkats på olika sätt, men mitt intryck har ända sedan jag lyssnade på hans första tal som partiledare varit att socialdemokratin åter var på väg att göra om samma ideologiska missgrepp som på 40- och 70-talen.

Under Stefan Löfvens ledning trodde många på en återgång till en pragmatisk politik, men det man ser idag är snarast en fortsättning av Juholts maning till politikomläggning vänsterut.

Alliansen med ett numera vänsterinriktat miljöparti och vänsterpartiet har nu lett till en politikinriktning som handlar om önskan om vänster/höger-konflikt.

Precis som tidigare är det näringslivet som hamnar i fokus. Det kan finnas de i företagsvärlden som tror att ”vinst i välfärden” är en avgränsad fråga till några få företag. Inget kunde vara mera felaktigt.

Det handlar precis som tidigare om en grundläggande missuppfattning av vad näringslivet är och hur landets välstånd kommer till.

Aftonbladets ledarsida predikar varje dag detta oförstånd. Att dessa unga skribenter inte läst på partiets historia är uppenbart.

Kjell Olof Feldt skrev i sin memoarbok ”Alla dessa dagar” om varför han motsatte sig fondsocialismen:

”Min hållning avgjordes av min syn på vinstens funktion i samhällsekonomin. Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt. Och för att denna bevakning ska fungera måste det finnas en grupp aktörer i samhället, vars mål och mening med livet är att maximera vinsten i det näringsliv man äger.”

Idag styr Jonas Sjöstedt agendan och Feldts ord torde inte någon politiker våga stå upp för. Häxjakt i vänsterregi råder i media, i debatten.

Feldt skrev också i samma bok att ”bristen på kraftfulla aktörer med uppgift att bevaka effektiviteten i resursanvändningen blev alltmer kännbar, när skattekällorna började sina. Sitt klaraste uttryck tycker jag att skillnaden mellan privat och offentlig sektor får i synen på effektivitet. Medan effektivitet i ett privat,’vinststyrt’ företag är symbolen för framgång uppfattas kravet på effektivitet i en offentlig förvaltning bara som ett uttryck för att det saknas pengar.”

Den enda frågan som återstår är om det idag i näringslivet finns tillräcklig insikt om hotet.

http://www.svd.se/historielos-socialdemokrati/i/senaste