Sluta fjäska för Hillary Clinton?

Av Janerik Larsson

Sluta fjäska för Hillary Clinton!, skrev Mattias Svensson häromdagen i en ledare i Blekinge Läns Tidning.

Han pekar på att Clinton i flera avseenden onekligen ter sig en bit från hans ideal. Och även från mitt, ska jag erkänna.

Svensson:

En sådan ledare i Vita Huset må vara mindre dålig än republikanen Donald Trump. Men det är svårt att förstå varför toppmoderater, socialdemokrater och Centerpartiets Annie Lööf närmast slåss om att omfamna Hillary Clintons kandidatur. Hon representerar problemen med amerikansk politik, inte dess lösning. Sluta fjäska!

Det är ju en poäng, men jag tror ändå att de svenska politiker som valt att ”omfamna Hillary Clintons kandidatur” gör rätt.

Omvärldens inflytande på amerikanska presidentval är alltid högst begränsat, men i år tror jag att den internationella mediebilden, politikeropinionen i omvärlden kan spela en viss roll.

Det betyder inte att den nödvändigtvis gynnar Clinton. Det kan vara så att den starka amerikanska nationalismen skapar sympati för den av omvärlden så föraktade Donald Trump.

Den amerikanska valkampen är komplicerad.

Ross Douthat skriver i sin NY Times-krönika idag:

Anyone who came of age with Ronald Reagan found more to recognize in the Democratic Party’s rhetoric last week than in Donald Trump’s self-aggrandizing George Wallace imitation.

But it was also just a gesture. Yes, the convention’s showmanship was strikingly unifying, bipartisan, moderate — but Hillary Clinton’s domestic agenda is not. She’s running as a liberal, full stop, with a platform well to the left of where her party stood five or 10 or 20 years ago.

De väljare som identifierar sig med den Ronald Reagan tog steget från demokraterna till republikanerna känner sig mera hemma hos demokraterna idag än hos Donald Trumps sjlvförhärligande George Wallace-kopia. Men Clintons agenda är en vänsteragenda lång till vänster om där hennes parti stod för 10 eller 20 år sedan.

Det är sant och jag har här många gånger tidigare konstaterat att Bernie Sanders socialistiska program haft ett mycket olyckligt inflytande på Clintons och demokraternas agenda.

Hur denna spännning kommer att gestalta sig under de knappt 100 dagarna fram till valdagen kan bli avgörande för utfallet.

Kommer Clintons demokrater att vara attraktivt för en betydande andel tidigare republikanska väljare eller kommer de att skrämmas bort av Sanders agenda vilket skulle kunna ge Trump nyckeln till Vita huset?

Clintons och demokraternas agerande framöver kommer att bli spännande att följa.

Men för oss som inte är väljare i USA gäller nog, trots Mattias Svenssons uppmaning, att vi ska uttrycka respekt och uppskattning för Clinton och fortsatt hoppas att hon klarar av sin utmaning.

Och hon har åtminstone mitt stöd - även om det egentligen är betydelselöst.

http://www.svd.se/sluta-fjaska-for-hillary-clinton/i/senaste/om/ledare

En svensk reformpolitik

Av Janerik Larsson

Två teser förekommer idag allt oftare i den internationella debatten.

Den ena handlar som i den senaste The Economist-ledaren (och i en fyllig artikel i samma tidskrift) om att spänningen i världens rika länder inte handlar om motsättningen vänster/höger utan om mellan öppen och stängd.

The new divide in rich countries is not between left and right but between open and closed.

The Economist ser en ljusning i den unga generationens attityder:

Although the drawbridge-uppers have all the momentum, time is not on their side. Young voters, who tend to be better educated than their elders, have more open attitudes. A poll in Britain found that 73% of voters aged 18-24 wanted to remain in the EU; only 40% of those over 65 did. Millennials nearly everywhere are more open than their parents on everything from trade and immigration to personal and moral behaviour. Bobby Duffy of Ipsos MORI, a pollster, predicts that their attitudes will live on as they grow older.

As young people flock to cities to find jobs, they are growing up used to heterogeneity. If the Brexit vote were held in ten years’ time the Remainers would easily win. And a candidate like Mr Trump would struggle in, say, 2024.

But in the meantime, the drawbridge-raisers can do great harm. The consensus that trade makes the world richer; the tolerance that lets millions move in search of opportunities; the ideal that people of different hues and faiths can get along—all are under threat. A world of national fortresses will be poorer and gloomier.

(Unga väljare, som tenderar att vara bättre utbildade än de äldre, har mer öppna attityder. En undersökning i Storbritannien visar att 73% av väljarna i åldern 18-24 ville stanna kvar i EU; mot endast 40% av personer över 65. De unga är nästan överallt mer öppna än sina föräldrar om allt från handel och invandringen till personligt beteende. Bobby Duffy på Ipsos MORIförutspår att deras attityder kommer bestå när de blir äldre.

Om Brexit omröstning hölls om tio år skulle Remaine lätt vinna. Och en kandidat som Mr Trump skulle kämpa i motvind 2024.

Men under tiden kan de som vill stänga bron till framtiden göra stor skada. Samförståndet om att handeln gör världen rikare; toleransen som låter miljoner flytta på jakt efter möjligheter; idealet att människor med olika hudfärg och religioner kan komma överens, är alla hotade. En värld av nationella fästningar blir sämre och dystrare.)

Ett annat tema handlar om att globaliseringens tid är förbi.

Ruchir Sharma som bär den imponerande titeln chief global strategist and head of emerging markets på Morgan Stanley Investment Management skriver i The Guardian:

Unfettered globalisation lifted millions of people out of poverty in the emerging world, but it also frayed the social fabric of many western nations. Brexit is just one manifestation of the anti-globalisation backlash in the post-2008 era. The champions of that backlash are pushing policies that are likely only to exacerbate the global economic slowdown.

But the message from Brexit and similar movements is clear: economic growth may have to take a back seat while political leaders work to address the anger of those who believe that globalisation has left them behind.

(Globaliseringen har lyft miljontals människor ur fattigdom, men den sliter också den sociala strukturen i många västländer . Brexit är bara ett uttryck för antiglobalisering i post-2008 eran. Motståndarna till globaliseringen driver nu på för en politik som sannolikt bara att förvärra den globala ekonomiska nedgången.

Men budskapet från Brexit och liknande rörelser är tydlig: den ekonomiska tillväxten kan behöva förvisas till baksätet medan politiska ledare arbetar för att ta itu med ilska hos dem som tror att globaliseringen har övergett dem.)

Det kanske kan te sig futtigt att i detta perspektiv fundera över svensk politik. Men jag gör det ändå.

Jag tror Ruchir Sharma har fel. Åtminstone ur ett snävt svenskt perspektiv finns möjligheter som hans text bortser från.

Svensk ekonomi har gynnats av globaliseringen. Vår export är välståndets grund. Exporten består både av varor och tjänster – och det blir allt svårare att göra skillnad på dessa båda exportkategorier eftersom de oftast är intimt sammankopplade.

Vår omställningsförmåga har visat sig betydande.

Den naturliga frågan för ansvarstagande svenska politiken borde då vara: hur optimerar vi vårt lands ekonomiska utfall i denna orostid?

Min första slutsats är att frågan om vänster/höger kanske tydligare ska ersättas av fokus på öppen/sluten. Det skapar förutsättningar för konkreta politiska lösningar.

Min andra slutsats följer av den första. Svensk politik – och även relationerna på arbetsmarknaden – borde framöver fokusera på lösningar som optimerar svensk ekonomi, svenskt välstånd.

Just nu ser det inte alls ut så.

De politiska maskinerierna är fullt upptagna av den gamla vänster/höger-motsättningen och detta leder till mycket som antingen är dåligt för svensk ekonomisk utvecklingsförmåga (antikverat skattesystem exempelvis) eller så finns det reformmöjligheter som inte utnyttjas på grund av de gamla låsningar som borde vara överspelade.

Här finns mycket att göra – inte minst för de aktörer i samhällsdebatten som inte är integrerade i det partipolitiska spelet utan som har frihet att föreslå okonventionella, nytänkande lösningar.

Sverige behöver en ny reformpolitik som säkrar välståndet.

http://www.svd.se/en-svensk-reformpolitik/i/senaste

Dödsdom mot USA-ledd globalisering

 

Av Janerik Larsson

Finanskrisen 2008 utlöste en omfattande misstro mot både demokrati och marknadsekonomi. ”Höll inte sina löften” är en enkel men nog ganska exakt sammanfattning av den kritiken.

Nackdelen med kritiken är att den inte står för något egentligt alternativ, men dess koksekvenser kommer att skada medborgarnas välstånd på kort men främst på lång sikt.

Handelns och konkurrensens strategiska betydelse för välståndsbyggandet är idag drabbad av denna misstro.

Ed Luce rapporterar i dagens FT från demokraternas konvent att globaliseringen sådan den drivits från USA nu är död i och med att Hillary Clinton uttalat dödsdomen över det amerikansk-asiatiska frihandelsavtalet TPP.

Terry McAuliffe, Clinton närstående guvernör I Virginia, har antytt att Clinton som en gång som utrikesminister kämpat för avtalet skulle kunna ändra sig igen, men Luce menar att Clintons trovärdighet inte skulle tåla ännu en sådan omsvängning.

Luce:

If TPP dies at America’s hands, it will be the end of an era. Allies in Asia will look increasingly to China for economic leadership. Europe’s equivalent deal, the Transatlantic Trade and Investment Partnership, will die with it. The era of US-led globalism will begin to unravel.

(Om USA dödar TPP, kommer det att vara slutet på en era. De allierade i Asien kommer att se till Kina för ekonomiskt ledarskap. Handelsavtalet med Europa, TTIP kommer att dö med TPP. Tiden med av USA-ledd globalisering kommer att börja uplösas.).

Eduardo Porter, ekonomikommentator i The New York Times, utvecklade nyligen skälen mot att döda TPP:

It is a guarantee to China’s nervous neighbors of Washington’s commitment to the region and an effort to set standards for Asia’s economic integration.Killing the deal would smack America’s Asian allies — such as Japan and Vietnam — as betrayal. China would love it.

(Det är en garanti för Kinas nervösa grannar att Washington är engagerat i regionen och försöker fastställa normer för Asiens ekonomiska integration. Att döda TPP skulle framstå som ett svek för USA:s s asiatiska allierade - som Japan och Vietnam. Kina skulle älska det.)

Men alternativet Donald Trump skulle vara än sämre för världsekonomin.

http://www.svd.se/dodsdom-mot-usa-ledd-globalisering/i/senaste

 

Kan en muslim vara en individ?

 

Av Janerik Larsson

Isenaste The Spectator (nu på nätet) skriver Douglas Murray, som presenteras som Associate Director of the Henry Jackson Society och författare till boken of Neoconservatism: Why We Need It att allmänheten I Europa till skillnad från de ledande politikerna är Klara över kopplingen mellan terrorism och islam.

Allmänheten vet, skriver han Islamism comes from Islam. The extreme interpretation may be a minority problem, but when a continent is struggling to assimilate the Muslims already here, there is a huge risk in bringing in so many immigrants from war-torn parts of the world where jihadism is already rampant.

(Islamism kommer från islam. Den extrema tolkning kan vara ett minoritetsproblem, men när en kontinent kämpar för att assimilera de muslimerna som redan är här, är det en stor risk att föra in så många invandrare från krigshärjade delar av världen där jihadism är redan frodas)

Detta är en av många röster. I mejl och på Twitter får jag veta att många muslimer i opinionsundersökningar sympatiserar med islamism.

Men jag undrar vilken slutsats man ska dra? Kan en muslim aldrig vara en individ?

Den brittiska Brexit-debattens avgörande fråga var invandringen.

Men i diskussionen glömmer man ofta att den reaktionen handlar om två olika saker. Dels är det en aversion mot de som invandrat från t ex Pakistan för länge sedan och som nu ofta lever i stadsdelar som de präglar. Dels är det en reaktion mot arbetskraftsinvandrare från EU.

När man nu talar om den fria rörligheten i EU handlar det om det senare. Att UK skulle få ett avtal som omöjliggör individers rörlighet över EUs gränser har jag svårt att föreställa mig. Det gäller givetvis också muslimer som är medborgare i t ex Frankrike eller Tyskland.

Den folkvandring som nu pågår är ett större och mer komplext problem än EUs fria rörlighet och därför ska de två frågorna inte blandas samman.

Denna folkvandring handlar om människor som flyr krig (Syrien) men det handlar också om många människor som av andra skäl söker sig ett bättre liv.

De har kommit till Sverige under lång tid – asiatiska båtflyktingar, flyktingar undan sydamerikanska förtryckarregimer, flyktingarna från ex-Jugoslavien, iranier som kom efter shahens fall osv.

Nu är det flyktingar från Afghanistan, Irak, Eritrea, Somalia och andra länder i Mellanöstern, Asien och Afrika som söker nya möjligheter.

I ett land med en minimal stat skulle utmaningen vara mindre än i en av världens mest utvecklade välfärdsstater. Men nu är det i en sådan vi lever.

Det innebär inte att det finns enkla lösningar. Den öppenhet som många gärna skulle se är av många skäl otänkbar. Det har svenska politiker insett tidigare och den insikten återkom för knappt ett år sedan.

Hanteringen av denna nya insikt kommer vara komplicerad och kräver mod och transparens.

Men kvar måste finnas respekten för individen. Regelverk och lagar ska gälla. Men ingen ska stämplas som terrorist därför att hon eller han är muslim. Även muslimer är individer.

En fråga i det sammanhanget: hur många intellektuella muslimer kommer nu att fördrivas från Turkiet? Var ska de få möjligheter till ett nytt liv?

http://www.svd.se/kan-en-muslim-vara-en-individ/i/senaste

 

En substanslös valdebatt

 

Av Janerik Larsson

  

 

Jag tror inte att jag kommer att behöva korrigera mig före den 8 november om jag redan nu påstår att årets amerikanska presidentvalrörelse slår rekord i substanslöshet.

 

Tom retorik råder det aldrig brist på i amerikansk valkamp, men om man studerar de båda partiernas valplattformar så är de fyllda av vallöften utan substans.

 

USAs statsfinanser är verkligen inte i prima skick, men om man tror i synnerhet demokraterna av Bernie Sanders kraftigt påverkade valklöften så ter det sig som om man har råd med också mycket kostsamma reformer.

 

Det republikanska manifestet är i grunden inte ett dugg mera upplyftande.

 

Den president som tillträder i januari kommer att få börja med att stryka mycket av det som nu utlovas.

 

http://www.svd.se/en-substanslos-valdebatt/om/larsson-laser

Påven: Världen befinner sig i krig

 

Av Janerik Larsson

KL 1659 idag meddelade amerikanska NBC News:
Pope Francis says 'the world is at war' after ISIS-linked church attack in France.

Påven justerade något uttalandet i senare nyhetsbyråversioner.

Jag tror retoriken om ”krig” är exakt vad terroristerna i IS drömmer om att västmedierna ska basunera ut. Och medierna följer lydigt efter trots att krigsterminologin tycks mig högst överdriven.

Annons

Men i den inrikespolitiska debatten i USA, Franrkie och Tyskland fungerar ”krig” ypperligt.

Michael A. Cohen skrev idag i sin krönika om The Fear-Monger’s Handbook: The Danger of a Little Bit of Truth i en kommentar till Newt Gingrichs tal på det republikanska konventet:

If one didn’t know better, the doomsday scenario described by Gingrich is terrifying to consider: millions of radicalized Muslims intent on killing Americans, with weapons of mass destruction to boot. It’s hardly surprising that Americans would be scared by such a possibility. What he and other fear-mongers leave out is how slim the chances are of anything like this ever happening. This is exaggerated nonsense.

Gingrich utmålade ett scenario där miljoner muslimer utrustade med massförstörelsevapen angriper för att döda amerikaner. Detta är överdrivet nonsens.

Varje gång krigsterminologin används gynnas ISIS. Det pågår förvisso ett krig - men i Syrien och Irak.

http://www.svd.se/paven-varlden-befinner-sig-i-krig/i/senaste

 

Sommarläsning

 

Av Janerik Larsson

McKinsey har frågat ett antal företagsledare vad de ska läsa i sommar. Mest intressant tycker jag tveklöst är en av böckerna som Nokias Risto Siilasmaa har på sin lista:

花木兰—the Chinese folk tale of Mulan (fiction, in Mandarin)

Övriga förslag på sommarläsning hittar du på denna länk.

Själv läser jag just nu Nils Karlsons och Anne-Sophie Larssons ”Kritiska villkor för företagandet” (Ratio).

http://www.svd.se/sommarlasning/i/senaste

 

Striden om USAs framtid

 

Av Janerik Larsson

Johan Norberg granskar idag på Expressens kultursida argumentet att Trumps väljare är globaliseringens förlorare.

Om revolten vore sprungen ur myllan och huggen i granit, med bas i en stor gruppverkliga, vanliga, anständiga människor (för att tala med den brittiske populistpolitikern Nigel Farage), och dessa kunde ställas mot urbana, kulturmarxistiska nyliberaler vars enda hemland är flygplatsloungen, ja, då skulle den första gruppen ha ett visst tolkningsföreträde.

Det är inte lika självklart att börja anpassa sig efter populismen om den främst har sin bas i en nostalgisk äldre generation, som har levt upp socialförsäkringspengarna och har stängt ute de unga från arbets- och bostadsmarknaden, och nu vill blockera de nya friheter som de unga utnyttjar.

Det är klart att den gamla eliten knorrar när den förlorar sin dominans.

Han hänvisar till en artikel av professor Daniel W. Drezner i Washington Post som sågar en artikel av (den i och för sig alltid läsvärde) Ross Douthat i New York Times.

Douthat har lurats in i föreställningen om ”förlorarna”. Drezner:

Older voters aren’t necessarily better informed about the way the world is where they live. Rather, they are fueled by a sense of nostalgia about the way things used to be — and that nostalgia may or may not be true.

(Äldre väljare är inte bättre informerade om hur världen ser ut. De är snarare påverkade av en nostalgisk föreställning om hur det borde vara - och den nostalgin kan vara falsk eller sann.)

Trumpväljarna är just slightly spoiled Americans, imbued with unreasonable boomer expectations for autonomy, glory, and ascension, and that their grievances were more theoretical than actual, more media-induced than experience-related.

(Trumpväljarna är lite bortskämda amerikaner, genomsyrade av orimliga förväntningar om autonomi, ära, och att alla kurvor alltid ska peka uppåt. Deras missnöje är mera teori än verklighet, mera ett resultat av medierapportering än av genuina erfarenheter.)

Drezner hänvisar också till en artikel i New York Times som beskriver motsättningarna mellan gamla och unga i en gammal industristad

The city’s younger residents are frustrated that the older generation still dreams of factories. They want to replace some of the old mills with waterfront homes and restaurants.

A few years ago, the city was approached by a developer who wanted to create an indoor sports park in one of the old warehouses. The idea was rejected as unindustrial.

(Stadens yngre invånare är frustrerad över att den äldre generationen fortsatt drömmer om fabriker. De vill ersätta en del av de gamla industribyggnaderna med bostäder vid floden och restauranger.

För några år sedan kontaades staden av en entreprenör inomhusidrottsanläggning i en av de gamla lagerbyggnaderma.Idén avvisades som ”unindustrial”, dvs det var inte en ”industri”.)

Trumps myt om att Kina stulit stålindustrin avslöjas:

In fact, about 71 percent of the steel used last year in the United States was made in the United States, according to the American Iron and Steel Institute. The mills in Monessen and other cities along the Monongahela River were not replaced by Chinese factories but by smaller, more efficient factories in other parts of the country

(Ca 71 procent av det stål som förra året användes i USA hade framställts i USA, enligt amerikanska Iron and Steel Institute. Bruken i Monessen och andra städer längs Monongahelafloden ersattes inte av kinesiska fabriker utan av mindre, mer effektiva fabriker i andra delar av landet.)

Pittsburgh, som inte ligger så långt bort, fingurerar nog aldrig i Trumps tal. Den staten har förnyats på ett sätt som inte alls passar in i hans nostalgidränkta ordsvall.

Johan Norberg och de andra jag hänvisar till har viktiga sanningar om dagens debatt – och därmed om framtiden.

Striden står mellan de som bara ser i backsepgeln och de som ser framåt.

Det dystra i amerikansk politik idag är att den reaktionära nostalgin dominerar både till höger och till vänster. Bernie Sanders och hans anhängares inflytande i det demokratiska partiet är nästan lika destruktiv som Trumps förfärliga retorik.

Just nu saknas det i amerikansk politik starka och tydliga röster som vågar se framåt.

http://www.svd.se/striden-om-usas-framtid/i/senaste

 

Teknologi slår politiken även i USA

 

Av Janerik Larsson

Jan Stenbeck utvecklade en gång en maktteori om hur den nya, teknikfokuserade ekonomin fungerar i relation till politiken.

Nyckelmeningen i det resonemanget var:teknologin slår politiken.

Jag kom att tänka på det när jag läser en artikel av Washington Posts ledarskribent Charles Lane som i en text om Ambridge, Pa skriver om”Donald Trump, working-class hero”.

Det handlar om nedlagda industrier, om hotet mot kolgruveindustrin från klimatpolitiken, om hur billig kinesisk och annan asiatisk import slagit ut amerikanska jobb.

Lane gör en tänkvärd jämförelse mellan Donald Trumps budskap till globaliseringsdrabbade industriarbetare och en indianledare vid namn Wovoka som 1889 mobiliserade tusentals indianer. De utlovades att om de genomförde en ritual som kallades Ghost Dance – spökdansen – så skulle deras förlorade värld återkomma: ancestors would come back to life, bison herds would reappear, whites would be banished.

De döda skulle återvända, bisonhjordarna skulle återkomma och de vita skulle förvisas.

Den amerikanska regeringen tillsatte när rörelsen krossats en undersökningskommission som konstaterade att liknande fenomen skulle kunna dyka upp i vilket djupt bedrövat samhälle som helst oavsett hur välutvecklat det var.

Det är då man drömmer om en frälsare som ska återskapa allt det som förlorats.

Åter till Jan Stenbecks tes.

Mary Anastasia O’Grady, som regelbundet skriver på Wall Street Journals ledarsida, konstaterar att Donald Trumps och Bernie Sanders (och numera åtminstone i hög grad också Hillary Clintons) protektionism är helt feltänkt.

Hon förklarar att många amerikaner sysselsätts i ett globaliserat, amerikanskt näringsliv redan idag:

Perhaps the biggest lie that Mr. Trump peddles is that higher tariffs can restore lost U.S. manufacturing jobs. They won’t, and to suggest otherwise is a cruel hoax.

Protectionism is populist demagoguery and will only impoverish the middle class. Many Americans see through Mr. Trump’s false promises, which is one reason he’s in a tight race despite Hillary’s high negatives.

Hon hänvisar till forskning som underbygger hennes resonemang men berör också det faktum att USA numera inte alls som förr har förmågan till omställning.

Teknologin slår politiken och politiken kan inte återställa det teknologin förändrat.

Förr var det flyttlasset som var det kanske viktigaste amerikanska omställningsverktyget. I dagens USA är rörligheten mycket mera begränsad. Det som saknas idag är det utbildningssystem som skulle behövas.

Det är USAs verkliga bekymmer - men därom hörs inget från Trump.Teknologin kan skapa nya jobb, politiken kan inte återställa de förlorade.

Men dessa föreställningar i USA om hur politiken ska slå teknologin kan få förödande konsekvenser för världsekonomin - även om Hillary Clinton blir president den 8 november. Bernie Sanders’ och Donald Trumps inflytande kommer inte att försvinna även om USA får sin första kvinnliga president.

Hoten från USA kommer bestå ända tills Wovokas spökdans upphört.

 

http://www.svd.se/teknologi-slar-politiken-aven-i-usa/i/senaste/om/ledare

 

Är Trump en rysk agent?

 

Av Janerik Larsson

Yes, of course Donald Trump can win, skriver Chris Cillizza i Washington Post och citerar Nate Silvers senaste utsaga: vore det var idag skulle Trump besegra Clinton.

What this all means is that the race is close today and there's plenty of reason to believe it will stay like that all the way until the election. For those who say Trump can't win, you probably said he would have never made it this far. All assumptions need to go out the window in an election like this one. Trump seems to understand that.

Alltså: det är idag inte möjligt att förutse valresultatet, vilket också jag påpekat några gånger.

Valkampen har ännu inte börjat på allvar – det gör den först i september.

Är det ryska hackare som släppt DNC-mejlen till Wikileaks? Har Putin ett finger med i spelet? Kanske, kanske inte.

Julia Ioffe, som varit Moskvakorrespondent, har en tankeväckande kommentar i Foreign Policy.

Är Trump en rýsk lakej som Putin försöker placera i Vita huset? Det låter för fantasifullt och kan vara absolut nonsens – men som Ioffe skriver:

That said, the speculation is, in and of itself, a major win for Putin.

He has been obsessed with balancing out American power, with making sure that Russia isn’t perceived as weak. In his view, since the collapse of the USSR in 1991, Washington has been alone in calling the shots in the world, instead of wrangling over the shots with Moscow as it had before. Most importantly, he has been trying to keep America from having a say in the way Russia is governed as it did in the early 1990s, when American policy wonks helped write the Russian constitution, or when then-Secretary of State Hillary Clinton called the 2011 Russian parliamentary elections fraudulent. For the first time in 25 years, Putin has flipped the script. Not only is America not intervening in Russian politics, Russia is intervening in American politics — or, at the very least, giving a distinct impression of doing this.The very fact that we are discussing this and believing that Putin has the skill, inside knowledge, and wherewithal to field a candidate in an American presidential election and get him through the primaries to the nomination means we are imbuing him with the very power and importance he so craves. All he wants is for America to see him as a worthy adversary. This week, we’re giving that to him, and then some.

(Att vi spekulerar om detta är i sig en stor vinst för Putin. Han har varit besatt av att balansera USAs makt, att se till att Ryssland inte uppfattas som svagt. Efter Sovjetunionens kollaps 1991 har Washington struntat i vad makthavarna i Moskva tycker. Putin vill inte att USA ska ha något inflytande i Ryssland som man hade i början av 1990-talet.

För första gången på 25 år är det inte USA som påverkar Ryssland utan Ryssland som påverkar USA: Själva det faktum att vi diskuterar detta och tror att Putin har förmågan att placera en kandidat i ett amerikanskt presidentval innebär att vi ser Putin som den mäktige politiker han vill vara. Han vill att USA ska se honom som en värdig motståndare. Det är detta som spekulationerna just nu ger honom.)

Till bilden hör att varken Putin eller Ryssland i USA (utanför den säkerhetspolitiska eliten) ses som hotfullt. Allt fokus är på ISIS, Trump är helt besatt av ISIS och tjänar också på det sättet Putins agenda. Att Putin gång på gång framhäver att han/Ryssland kan hjälpa USA mot ISIS kan få effekt framöver oavsett utfallet av presidentvalet.

Det råder enligt min mening en betydande skillnad mellan amerikanskt och europeiskt sätt att se på Putins Ryssland. Vilka konsekvenser den diskrepansen får framöver är omöjligt att förutsäga, men det faktum att Trump så ogenerat visat sitt förakt för Nato, så klart markerat att Nato hör en annan tidsålder till kommer knappast att gå obemärkt förbi framöver.

http://www.svd.se/ar-trump-en-rysk-agent/i/senaste/om/ledare

 

Den känslostyrda nationalismen

Av Janerik Larsson

 

 

Jag kollar South China Morning Posts hemsida varje dag, men använder sällan material därifrån för “Larsson laser” eftersom så mycket av all politisk discussion idag handlar om EU (inklusive Sverige) och USA.

Men idag rapporterar SCMP att Kina och ASEAN enats om att ta ett första steg mot att fredligt hantera kontroverserna kring Sydkinesiska sjön.

China and Asean members agreed on Monday to avoid basing people on now-uninhabited islands and reefs in the disputed South China Sea, as the bloc made its first official joint statement on the waters since an international tribunal ruling this month.

The Association of Southeast Asian Nations’ joint communique expressed serious concerns over land reclamation and “escalations of activities in the area”, but did not directly challenge China nor mention the ruling.

China and Asean then released a separate joint statement on implementing the Declaration on the Conduct of Parties in the South China Sea.

Det låter riktigt bra – inte minst med tanke på att många som kommenterar geopolitik nämnt Sydkinesiska sjön som den nu mest sannolika orsaken till ett nytt världskrig.

Vad handlar det egentligen om?

Bill Hayton som skrivit boken ”The South China Sea: The Struggle for Power in Asia” och som är verksam på Chatham House skrev nyligen att i grunden handlar Kinas anspråk i Sydkinesiska sjön om extrem nationalism, chauvinism:

The chauvinism about China’s superior and exclusive claim to the sea only emerged in the dying years of the Qing Empire and the chaotic early years of the Republic of China. That chauvinism underpins the South China Sea problem to this day. China wants to maximize its claim there for many reasons—chiefly coastal defense, fishing rights, oil exploration and maneuvering space for ballistic-missile submarines. These are entirely rational wants and each has its own lobby within the Chinese political system forcefully defending its interests. What makes these issues so toxic for the region is the sense of entitlement and righteousness that underlies Chinese actions. This has become palpably worse since President Xi came to power.

Hur mycket av sådan hårt känslostyrd nationalism har vi inte i världen idag?

Lyssna på Donald Trumps konventstal. Lyssna på de brittiska nyimperialisterna som slogs för Brexit. Lyssna på Putins ryska nationalister.

 

http://www.svd.se/den-kanslostyrda-nationalismen/i/senaste

 

 

Teknologi slår politiken även i USA

 

Av Janerik Larsson

Jan Stenbeck utvecklade en gång en maktteori om hur den nya, teknikfokuserade ekonomin fungerar i relation till politiken.

Nyckelmeningen i det resonemanget var:teknologin slår politiken.

Jag kom att tänka på det när jag läser en artikel av Washington Posts ledarskribent Charles Lane som i en text om Ambridge, Pa skriver om”Donald Trump, working-class hero”.

Det handlar om nedlagda industrier, om hotet mot kolgruveindustrin från klimatpolitiken, om hur billig kinesisk och annan asiatisk import slagit ut amerikanska jobb.

Lane gör en tänkvärd jämförelse mellan Donald Trumps budskap till globaliseringsdrabbade industriarbetare och en indianledare vid namn Wovoka som 1889 mobiliserade tusentals indianer. De utlovades att om de genomförde en ritual som kallades Ghost Dance – spökdansen – så skulle deras förlorade värld återkomma: ancestors would come back to life, bison herds would reappear, whites would be banished.

De döda skulle återvända, bisonhjordarna skulle återkomma och de vita skulle förvisas.

Den amerikanska regeringen tillsatte när rörelsen krossats en undersökningskommission som konstaterade att liknande fenomen skulle kunna dyka upp i vilket djupt bedrövat samhälle som helst oavsett hur välutvecklat det var.

Det är då man drömmer om en frälsare som ska återskapa allt det som förlorats.

Åter till Jan Stenbecks tes.

Mary Anastasia O’Grady, som regelbundet skriver på Wall Street Journals ledarsida, konstaterar att Donald Trumps och Bernie Sanders (och numera åtminstone i hög grad också Hillary Clintons) protektionism är helt feltänkt.

Hon förklarar att många amerikaner sysselsätts i ett globaliserat, amerikanskt näringsliv redan idag:

Perhaps the biggest lie that Mr. Trump peddles is that higher tariffs can restore lost U.S. manufacturing jobs. They won’t, and to suggest otherwise is a cruel hoax.

Protectionism is populist demagoguery and will only impoverish the middle class. Many Americans see through Mr. Trump’s false promises, which is one reason he’s in a tight race despite Hillary’s high negatives.

Hon hänvisar till forskning som underbygger hennes resonemang men berör också det faktum att USA numera inte alls som förr har förmågan till omställning.

Teknologin slår politiken och politiken kan inte återställa det teknologin förändrat.

Förr var det flyttlasset som var det kanske viktigaste amerikanska omställningsverktyget. I dagens USA är rörligheten mycket mera begränsad. Det som saknas idag är det utbildningssystem som skulle behövas.

Det är USAs verkliga bekymmer - men därom hörs inget från Trump.Teknologin kan skapa nya jobb, politiken kan inte återställa de förlorade.

Men dessa föreställningar i USA om hur politiken ska slå teknologin kan få förödande konsekvenser för världsekonomin - även om Hillary Clinton blir president den 8 november. Bernie Sanders’ och Donald Trumps inflytande kommer inte att försvinna även om USA får sin första kvinnliga president.

Hoten från USA kommer bestå ända tills Wovokas spökdans upphört.

 

http://www.svd.se/teknologi-slar-politiken-aven-i-usa/i/senaste/om/ledare