Är svensken fortfarande människa? (SvD 31 dec 2022)

Är svensken fortfarande människa? Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Norden har i decennier spelat en viss roll för den amerikanska vänstern. De nordiska välfärdsstaterna har setts som en förebild man drömt om att importera. Senator Bernie Sanders, som var nära att bli demokraternas presidentkandidat 2020, har i olika sammanhang talat om den ”nordiska modellen” som en ”amerikansk dröm”. Nordiska politiker har med glädje instämt. Den svenska regeringsbildningen efter riksdagsvalet i september blev en chock. Bilden som tecknades i de amerikanska elitmedierna tycktes hämtad från Dagens Nyheter, och förvirringen i USA blev stor över att nynazister framstod som valets segrare och makten bakom den nya regeringen. Samtidigt har det inte saknats insiktsfulla amerikanska invändningar mot bilden av framgångsrika nordiska socialister. Lars Trägårdh, historieprofessor med doktorsexamen från UC Berkeley, passade före valet på att i några artiklar i anglosaxiska medier både varna för vad som skulle komma och även förklara vad som hänt i Sverige. I höst utkom Trägårdhs och Henrik Berggrens ”Är svensken människa?” (2006, 2015) på engelska utgiven av ett amerikanskt universitetsförlag: ”The Swedish Theory of Love”. Boken förklarar den svenska statsindividualismen. Efter valet skrev Trägårdh dessutom en insiktsfull analys av social¬¬demokratins fundamentala misstag. Den svenska välfärdsstaten byggdes på en sträng moralisk logik: alla medborgare hade både en rätt och en plikt att arbeta och betala skatt för att förtjäna sina sociala rättigheter. Efter andra världskriget växte, via portalfigurer som Dag Hammarskjöld och Olof Palme, tanken om Sverige som en moralisk stormakt. Så kom två svenska modeller och två berättelser om Sverige att konkurrera med varandra. En byggd på tanken om medborgarskap och folkhem, den andra på mänskliga rättigheter och internationell solidaritet. Dagens kris och Sverigedemokraternas framväxt blev akut, skriver Trägårdh, när den moraliska stormakten invaderade folkhemmet. ”Att premiera medborgarskap över öppna gränser, det skötsamma arbetet över välgörenhet, är nog inte främst en fråga om rasism utan snarare ett uttryck för tanken att i ett samhälle måste samma spelregler gälla för alla.” Trägårdhs och Berggrens bok borde påverka bilden av ”nordisk socialism”. Samtidigt kompletteras den analysen av kraftfull amerikansk kritik av den egna vänsterns ”dödssynder” som statsvetaren och debattören Ruy Teixeira beskriver som skälen till att den amerikanska opinionen inte sväljer vänsterbudskapen. I grunden är det samma dilemma som Trägårdh beskrivit i sin analys av vad som hänt i Sverige. Teixeira fokuserar särskilt på vänsterföreställningen att marknadsekonomin måste överges men också att den tanken kompletteras med identitetspolitik, undergångstänkande, tillväxt¬fientlighet och pessimism vad gäller möjliga tekniska framsteg. Den amerikanska vänstereliten må grubbla över vad som hänt med den drömda nordiska socialismen. Kanske kan de lära sig något av det som skett här.

Finlands olösliga ryska problem (SvD 19 dec)

Finlands olösliga ryska problem Finland har lärt sig att imperieinstinkten och den ryska idén om den egna maktsfären förblir ledstjärnan för Moskva. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Ingen vet hur det ryska kriget mot Ukraina kommer att sluta. Eller när. Men oavsett svaren på de frågorna är en permanent lösning på Finlands ”ryska problem” blott en dröm. Det perspektivet diskuterar Pär Stenbäck i en mycket tänkvärd krönika i Hufvudstadsbladet. Stenbäck är en av Finlands mest kända politiska profiler. Han var på 1980-talet ordförande för Svenska folkpartiet, sedan undervisningsminister och därefter utrikesminister innan han blev chef för för Finlands Röda Kors och sedan för Internationella Röda Kors-federationen i Genève. Därefter var han generalsekreterare för Nordiska ministerrådet. Han har också haft rader av andra internationella uppdrag och deltar flitigt i samhällsdebatten. Han pekar i krönikan på den stora skillnaden mellan finländskt och svenskt förhållningssätt till Ryssland. Ryssland erövrade Finland, den östra riksdelen, efter 1808–09 års krig och behöll makten fram till självständigheten 1917. Finland och Sovjetunionen ingick 1948 ett avtal om vänskap, samarbete och bistånd, enligt vilket staterna lovade att försvara varandra mot yttre hot. I praktiken var Finland under hela kalla kriget en del av Sovjet¬unionens intressesfär och landets utrikes- och inrikespolitik styrdes av rädslan för Sovjetunionen. Även efter att Sovjet försvann från kartan 1991, trodde Finlands ledande politiker att relationen till Ryssland kunde hanteras med handel, energi och mänskliga kontakter. Man fortsatte tro på de bilaterala traditionernas ömse¬sidiga nytta och på Natooptionens avskräckande effekt. Lärdomen är att imperie¬instinkten och den ryska idén om den egna maktsfären förblir ledstjärnan för Moskva: ”Då behöver en liten stat som gränsar till en folkrik makt med kärnvapen en eller flera allierade skyddsmakter.” Stenbäck ifrågasätter i krönikan i Hufvudstadsbladet åsikten att utgången av kriget i Ukraina borde bli att Ryssland krossas. En kärnvapenstat kan, menar han, lida nederlag. USA förlorade kriget i Vietnam trots sitt kärnvapenhot. Ett besegrat Ryssland återhämtar sig förr eller senare, och Finland ligger där det ligger: ”Geografin förändras inte. När¬heten till S:t Petersburg består.” Garantin för framtiden för både Finland och Sverige blir den nordiska alliansen inom Nato med en samordnad försvars- och säkerhetspolitik som nu ger oss det strategiska djup som behövs inför de kommande årens utmaningar. ”Detta är historiskt,” konstaterar Stenbäck. I valet mellan å ena sidan en oviss anpassning till ryska krav och å andra sidan en västlig och nordisk solidaritet har Finland valt det senare. Ur det perspektivet, som är lika relevant för Sverige, är det en smula sällsamt att det ännu i den svenska riksdagen finns partier som vänder sig mot det svenska Nato-medlemskapet, samt att det tog så lång tid för en svensk riksdagsmajoritet att dra de rätta slutsatserna av den radikalisering av rysk maktpolitik som Vladimir Putin inledde 2007 och gjorde operativ genom att erövra Krim 2014. Vi svenskar har en hel del att lära av Finland och finländska historiska insikter.

Ryktet om demokratins förestående död är överdrivet (SvD 11 dec)

Ryktet om demokratins förestående död är överdrivet Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Det finns många sätt att få en grundläggande förståelse för hur amerikansk politik har sett ut sedan självständigheten. För besökare i New York är ett bra sätt att gå och se musikalen ”1776”. Den är en modern klassiker som hade sin urpremiär på Broadway 1969 och utsågs till det årets bästa musikal. 1972 blev den film, 1997 återkom den till Broadway, och i oktober i år hade den nypremär. Handlingen utspelas i Philadelphia veckorna före den amerikanska självständighetsförklaringen den 4 juli 1776. Revolten mot det brittiska väldet i de dåvarande 13 delstaterna präglades ingalunda av enighet. Det frihetskrig som pågick under George Washingtons ledning var underfinansierat och delstaterna hade högst skiftande uppfattningar om vad som borde ske. Musikalens huvudperson är John Adams som hade stora svårigheter att få stöd för självständighetsförklaringen från sydstaternas företrädare. Självständighetsförklaringen är ett av modern historias mest imponerande dokument, men Adams och huvudförfattaren Thomas Jefferson fick kämpa hårt för att få allas acceptans för texten. Ett centralt avsnitt i musikalen handlar om sydstaternas framgångsrika motstånd mot att skriva in ett avståndstagande från slaveriet. De svarta slavarna betraktades inte som människor utan som fast egendom. Det skulle krävas ett inbördeskrig och ett sekels politisk strid innan rasdiskrimineringen i huvudsak försvann. Det är den bitvis sofistikerade och bitvis starkt emotionella debatten 1776 mellan företrädarna för delstaterna som är lärdomen om hur amerikansk politik såg ut då – och i dag. Det finns en överdriven men av många omhuldad föreställning att den amerikanska demokratin är på väg mot sin undergång. Men precis som den 4 juli 1776 har USA hela tiden förmått enas och ta steg framåt. Fareed Zakaria, mest känd för sitt intervjuprogram på söndagar i CNN, skriver i sin veckokrönika i Washington Post att det är dags att understryka demokratins styrka. Han påpekar att det talas för mycket om demokratiproblem som förknippas med sociala medier. Man glömmer då bort att den nya teknologin ger makt till individer, till medborgarna. Det är viktigt och demokratiskt att utmana elittänkande. USA var 1776 en isolerad demokratisk ö i en ocean av monarkier och andra totalitära samhällen. Då skapades ett system som skyddade individens rättigheter, möjliggjorde regelbundna byten av ledare och skapade en struktur som var tillräckligt flexibel för att kunna anpassas till förändringar. Demokratin är, skriver Zakaria, bräcklig på sitt eget sätt, men i dag bör man fundera över dess styrkor. Denna abstrakta idé om ett styrelseskick som till stor del skapades av Förenta staterna, har under årens lopp lånats av otaliga andra nationer, förfinats och förbättrats på olika sätt, och spridits över världen. Den har stått sig i två och ett halvt århundrade. Är det, frågar Zakaria, någon som tror att de nuvarande ryska, kinesiska eller iranska styrelseskicken kommer att bestå lika länge?

Full fart in i krisen (SvD papperstidningen 4 december)

Full fart in i krisen Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Efter andra världskriget har Storbritannien endast haft två regeringar med en strategi för att förändra landets ekonomi. En av dem leddes av Labours Clement Attlee som tog vid 1945 efter Winston Churchill. Precis som de svenska Socialdemokraterna vid samma tid hade Attlee en radikal, socialistisk strategi. I Sverige besegrades denna socialistiska politik i valkampanjen 1948.Tack vare motståndet från Folkpartiets ledare Bertil Ohlin och näringslivets planhushållningsmotstånd slog Sverige aldrig in på den radikala socialistiska vägen. I det krigsskadade Storbritan­nien slog Attlee-politiken igenom med full kraft med negativa ekonomiska konsekvenser till följd. Ekonomin började inte återhämta sig förrän efter att Storbritannien gått med i EU 1973, samt efter att Margaret Thatcher och finansminister Nigel Lawsons implementerat framgångsrika inrikespolitiska reformer. Thatcher ledde också arbetet för att skapa EU:s inre marknad, vilket har betytt mycket också för EU:s ekonomiska utveckling därefter. Ekonomikommentatorn Larry Elliott skriver i The Guardian att varken premiärminister Rishi Sunak eller oppositionsledaren Keir Starmer har en politik för att vända landets ekonomiska nedgång. Financial Times har uppmärksammat att Sveriges utrikesminister Tobias Billström sagt att en viktig ambition för den svenska regeringens hantering av EU-ordförandeskapet är en förbättrad relation mellan EU och Storbritannien. Den brittiska vägen ut ur EU 2016 var stenlagd med nationalism och saknaden av det förlorade imperiet. Dessvärre har Boris Johnsons löfte 2020 att fullfölja brexit lett till sämsta möjliga resultat. Den känsliga Nordirland-frågan återstår att lösa. Synen på frihandel är en av de grundläggande brittiska stridsfrågorna. Starka fackföreningar och näringslivet önskar avbryta den pågående processen med att avskaffa kvarstående EU-lagar. Det är den ena linjen i den pågående striden: slå vakt om frihandeln. Den andra linjen är uttalat protektionistisk och företräds av Johnsons jordbruksminister George Eustice, som i en intervju i tidskriften The Spectator berättar om sin frihandelskritiska argumentation. En spekulation i Sunday Times om att Sunak skulle öppna för en relation med EU liknande den schweiziska har debatteras, men efter brexit har EU utvecklats i klart federalistisk riktning vilket gör en sådan väg osannolik. Och skulle dagens EU lett av Frankrike och Tyskland ånyo acceptera Storbritannien som medlem? Knappast. Men den framgångsrike, populistiske brexit-ledaren Nigel Farage utlovar fortsatt kamp i det fall Storbritannien skulle ändra kurs och närma sig EU. Det finns tyvärr i dag inget som pekar mot en kraftfull brittisk ekonomisk strategi liknande Thatchers och Lawsons. Den politiska post-brexit-striden kan förväntas bli hetare, men en grundläggande kursändring saknar stöd i de båda stora partierna. Full fart in en fördjupad kris tycks därför åter vara vägen fram för ”Europas sjuke man”.