Brev till FinansTidningens ledarsida

Finanstidningens ledarsida är en nyttig sanningssägare i EMU-debatten. Tramsiga argument om att "vi måste vara med" eller "vi får lägre ränta" etcetera har bland annat därigenom sorterats bort. Jag misstänker att en del av hettan i EMU-kritiken beror på att de så kallade anhängarna varit så miserabla i sin argumentation.

I tisdagens ledare i ämnet hette det att: "EMU kan bli ett mycket misslyckat slutet sällskap med dålig återväxt. (...) EMU:s moment 22 är att man suktar efter det starka men attraherar det svaga."

Då tycker jag att det är dags att ställa frågan om inte nästa steg i argumentationen vore att kräva att Sverige ska lämna EU.

Personligen menar jag att de starka argumenten för EU-medlemskapet består även om det är trögt och besvärligt. Det europeiska samarbetet är av avgörande betydelse för fred, frihet och välstånd i vår del av världen. I det perspektivet kan även ett svenskt EMU-medlemskap med tiden vara önskvärt om det innebär att den svenska kronan kommer med i ett då tämligen väl fungerande Europa. Det väsentliga är att inte minst från svenskt håll driva krav som möjliggör en öppnare och mera dynamisk ekonomi. Då kommer även euron att repa sig.

Vill vi eller vill vi inte? Vilken ska målsättningen vara? Dags för svar!

Möjligheter för alla

Ett av Bill Clintons strategiska politiska beslut gick ut på att garantera väljarna att en röst på honom var en röst för en helt ny socialpolitisk inriktning. Detta har också omsatts i praktiken och många vittnesbörd från olika delar av USA pekar nu på att man genom att sluta "hälla pengar över problemen" har lyckats frammana det individuella ansvarstagande och den individuella ambition utan vilken det alltid kommer att finnas många permanent fattiga.

I USA har omsättningstakten i fattigdomspopulationen alltid varit stor. I en dynamisk ekonomi händer så mycket och människorna tar tillvara chanser de får. Många som i statistiken räknats som "fattiga" har i själva verket varit på väg mot betydligt bättre förhållanden. Exempelvis har studenter vid universiteten brukat klassas som fattiga.

Dragning åt vänster

I Storbritannien tas nu under Tony Blair intressanta steg bort mot samma klassiska vänsteruppfattningar som Clinton på sin tid utmanade. Alastair Darling, Social Security-minister i den brittiska regeringen, presenterade nyligen en rapport, Opportunity for All, som att döma av referat i brittisk press som jag tagit del av är värd uppmärksamhet också i Sverige.

Genom att visa att fattigdom kan vara många olika saker lyfter man nu fram samma förhållanden som den amerikanska diskussionen fokuserat på. Arbetslöshet är inte ett entydigt begrepp i ett land där det beräknas finnas jobb för inom en halvtimmes resväg. Men precis som i USA och Sverige finns det i Storbritannien en kultur där människorna känner sig uteslutna från början; där det saknas motivation och flexibilitet.

Detta är givetvis den centrala debatten. Västvärldens regeringar har givetvis i rika mått begått stora övergrepp mot fattiga människor genom att bidragsvägen permanenta deras misär. Det var Clintons insikt. Det är Blairsinsikt.

Brev till ledarsidan

Björn Rosengren hade bara delvis rätt när han pekade ut Norge som den sista Sovjetrepubliken. Sanningen är ju den att affären mellan de svenska och norska regeringarna om fusionen Telia/Telenor är uppgjord mellan två regeringar som båda företer starka sovjetiska karakteristika. Båda regeringarna kramar sig ångestfyllt fast vid makten över företaget vars "privatisering" enligt nuvarande plan blir högst partiell. För varje nytt bråk framöver mellan de politiska makthavarna kommer förtroendet för ett noterat, fusionerat bolag att minska. En snabbavveckling av det politiserade ägandet är den enda vägen bort från detta bekymmer. Det är också enda sättet att på ett trovärdigt sätt klippa bandet med de olika övervakande myndigheterna som uppenbart hämmas i sin myndighetsutövning av att det är deras politiska huvudmän som äger respektive bolag.

Skämt om skatter

Att börja om från början är Janerik Larssons recept inför det nya året.

Herrskapet Bildts italienska middag för partiledarkollegorna väckte större uppmärksamhet än det mesta moderatledaren företagit sig sedan Bosnien. Det är, tror jag, en spegling av det faktum att politiken i vårt land, den sista öststaten, blivit allt mindre intressant för medborgarna. Det är liv och tanke före och efter politiken som spelar en roll – precis som det var i de sammanstörtande kommuniststaterna i östra Europa för tio år sedan.

Vinnare och förlorare

Givetvis betyder politiken och byråkratin mycket för medborgarna. I ett extremt högskatte- och bidragssamhälle som vårt spelar de politiska besluten stor roll. Det är inte fel när media ständigt kollar in "vinnare" och "förlorare" på olika förändringar. Det finns ett stort intresse för den sortens analyser eftersom de politiska åtgärderna betyder så mycket.

Men trots det är livet efter politiken mera intressant och ägnas allt större intresse. Det som jag främst saknar i Sverige är floran av cyniska skämt kring politiken – motsvarigheten till vad som florerade i de sista öststaterna. Den som upptäcker också detta fenomen – det kommer säkert! – har hittat ännu ett tecken på välfärdsstatens förestående haveri.

Språket måste förändras

Det är dock i dialogen före politiken som förändringsdynamiken finns. Den socialistiska välfärdsstatens kritiker och potentiella nedrustare måste inse att deras språk och tankevärld så som den gestaltades exempelvis i årets valrörelse (minns ni något tänkvärt från den?) måste förändras i grunden.

Det riktigt radikala, det riktigt spännande finns i möjligheten att föra en dialog med oss medborgare före politiken. I den intressanta debattskriften Borgerlighetens val är samtliga medverkande inne på sådana tankar, ur olika infallsvinklar.

Tvåvägskommunikation

Jag skulle vilja lyfta fram just möjligheten av tvåvägskommunikation. Det är en mycket radikal tanke. De svenska politiska apparaterna (skattefinansierade och därmed oberoende av medlemmar) är sedan länge vana vid att blott tala till folket. Det finns dock i allra högsta grad en svensk verklighet före politiken. Den finns i allt från småföretag till frivilligorganisationer. Här finns strukturer och tankemönster som inte alls tydliggörs i den samhällsdebatt som är fokuserad på den sönderfallande välfärdsstaten och dess politiska styresmän.

Framtidshoppen i den sista öststaten finns givetvis hos de människor vars erfarenheter och livsinställning inte alls är en del av välfärdsstaten. På samma sätt som det reformerade, fria Östeuropa inte haft så stor hjälp i sin omdaning av de generationer som präglats av kommunistväldets makt över tanke och handlande måste nya nätverk skapas för den svenska framtiden.

Det finns exempelvis i svensk samhällsdebatt något som heter skattefrågan. Jag tror att den så som den definieras i allt väsentligt är irrelevant som förändringsfaktor. Man måste diskutera skattefrågan så som den ser ut före politiken för att den ska få verklig kraft. Alla de organisationer som försöker vända och vrida på denna fråga inom nuvarande politiskt referensverk kommer att sakna förmåga att utlösa dess verkliga sprängkraft.

Den sista öststatens verkliga problem är mentala. Därför måste förändringsprocessen börja före politiken och ha målsättningar bortom politiken. Men på vägen finns kraften att befria Sverige. Kanske måste allt bli mycket sämre innan vändpunkten kommer.

Men arbetet borde börja nu.

Den europeiska mystiken

"En promenad genom Bryssel skingrar dimman kring arbetslösheten, skriver Janerik Larsson"

Ibland läser man i tidningarna om hur vår tidigare finansminister, AMS-generaldirektör mm Allan Larsson sitter i EU-kommissionen i Bryssel och lägger sin panna i djupa vecka. Runt honom sitter alla hans tjänstemän och försöker envar lägga sin panna i minst lika djupa veck.

Alla dessa mäkta välavlönade herrar - och kanske även damer - grubblar över hur man ska lösa Europas arbetslöshetsproblem. Eftersom de uppbär en säkert välförtjänt ersättning för sina tankemödor är det inte underligt att de inte kommit på de enkla lösningar på problematiken som slår en besökare i EUs huvudstad.

Om man efter en dag med brysselsk långlunch och möten på allehanda kontor tar sig en långpromenad i centrala Bryssel så blir en lösning på arbetslöshetsproblemet snabbt uppenbar. Bryssels alla trashankar - de är fler än i Stockholm - skulle inte behövt bli eller förbli trashankar om det inte vore för de nationella butiksstängningslagar som finns i många av EUs medlemsländer. Exempelvis i Belgien.

Allting är stängt. Restaurangerna har lyckligtvis i en del fall öppet kvällstid, vilket man som besökare uppskattar. Men allt annat är stängt. Om man exempelvis går till Bryssels centralstation för att köpa sin svenska dagstidning efter 18 så är det STÄNGT i tidningskiosken. Också tidningskioskerna på de stora gatorna har solidariskt stängt samtidigt. Tänk så mycken kommers och så många jobb som försvinner här!

EU har med sin inre marknad långsamt påbörjat en liberal revolution i Europa. Den har fortfarande långt kvar. Allan Larsson och hans tjänstemän får sätta Adam Smith på sin fana. Det är han som har lösningen.

Nästa steg i Allan Larssons upptäcktsfärd kan vara att gå till EU-kommissionens olika hemsidor. Det är en skrämmande läsning. Om något händer någonstans i teknikens eller företagandets värld så finns det en smärre armé av regelskrivare som tänker en endaste tanke: FÖRBUD! I EU-parlamentets nya ståtliga byggnad i Bryssel får denna armé understöd. Det må vara Internet eller mobiltelefoner eller avreglering av posten - förbud eller nejsägande är det jobbmördande tänkandets ständiga propåer.

Nu ska i stället alla dessa och ytterligare många problem lösas med EMU. Och i Bryssels korridorer är förhoppningarna stora. Men jag tror inte att EMU kommer att lösa de grundläggande problemen i Europa. EU är ett fint projekt, ett fredsprojekt, men det är först när människorna släpps fria från allt förbudstänkande som Europa kommer att bli riktigt vitalt.

Men givetvis ska vi alla anstränga oss för att Europa ska få sin liberala revolution om inte före så efter tusenårsskiftet!