I vetokratin hindar vi varandra (SvD 26 sept)

Mediekrönika | Den liberala demokratin I vetokratin hindrar vi varandra Fukuyama har ett recept för att rädda demokratin: en liberalism som krossar byråkratiskt krångel. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se End of history? De tre orden formulerade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama i en tidskriftsartikel sommaren 1989. Budskapet var att liberalismen segrat och att historien sålunda tagit slut. 1992 kom hans bok ”The end of history and the last man”. Fukuyama har sedan i decennier fått förklara vad han menat eftersom historien onekligen skulle visa sig mer komplicerad. I sin nya memoar ”In the realm of the last man” återvänder han till tesen som gjorde honom världsberömd. Den korta versionen är att de som fokuserat på ”historiens slut” helt bortsett från resten av boken där han förklarar vad han menar med ”den siste mannen”. Det är ett begrepp han lånat från den rysk-franske Hegel-experten Alexandre Kojève och ”den siste mannen” skapas av liberalismens framgång: en uttråkad människa som revolterar mot det etablerade samhällsmaskineriet. Där är vi nu. Kanske kan man se Donald Trump som den ”siste mannen” som avskyr liberal demokrati och i stället företräder en auktoritär samhällsordning med konflikter och krig. I en intervju i New York Times säger Fukuyama hoppfullt att ”när man tröttnat på det så kan det vara dags att återgå till den liberala demokratin”. Om det sker i år kan man kanske få se efter mellanårsvalet i november. ”In the realm of the last man” fick direkt när den utkom omfattande uppmärksamhet i de storaamerikanskamedierna men även i kvalificerade tidskrifter. I boken och i en rad tidigare böcker och artiklar har Fukuyama försökt få uppmärksamhet för ett i hans uppfattning fundamentalt problem som finns inte bara i den amerikanska demokratin utan också i många andra västdemokratier. Han kallar det ”vetocracy”. Vetokrati är den variant av folkstyre (demokrati) där de som äger rätten att inlägga veto härskar. Viktiga samhällsprojekt fastnar i ett system styrt av byråkrater, lobbyister och andra aktörer som alla försetts med rätten att stoppa bland annat sådana projekt. I dagens amerikanska samhällsdebatt finns det engruppliberaladebattörer som fokuserar på denna problematik. Ett problem de har är att det i huvudsak är konservativa politiker i delstater som Texas och Florida som åtminstone delvis lyckats bryta vetokratins makt. Fukuyama anser att demokratin måste räddas med en liberalism som krossar byråkratiskt krångel och pappersexercis. Det i dag mest kända amerikanska exemplet på ett av massiv vetokrati havererat, enormt kostsamt infrastrukturprojekt är arbetet som påbörjades 2008 med att bygga det höghastighetståg som skulle gå mellan Los Angeles och San Francisco. En officiell granskning i Kalifornien angav i juli 2025 att omkring 15 miljarder dollar spenderats. Trots det hade inte en enda kilometer räls lagts – pengarna har gått till markköp, planering, viadukter och broar. Varför? Vetokratin härskar i den av demokraterna sedan länge kontrollerade delstaten Kalifornien. I den amerikanska debatten anförs ibland att Kinas höghastighetsnät startade 2008 med en enda kort sträcka, Peking–Tianjin (ungefär 120 km). Vid slutet av 2025 hade nätet passerat 50 000 kilometer, vilket motsvarar mer än två tredjedelar av världens samlade höghastighetsnät. Vetokratin är väl värd sin debatt.