Förblir vad det varit

Den 15 oktober förra året ägnade Bertil Ohlin-institutet ett välbesökt seminarium åt rapporten Mediekritik och medieanalys – en jämförelse mellan Sverige och USA. Om detta rapporterade TT samma dag. TT telegrammet återgavs i åtskilliga tidningar. DN publicerade en krönika på ledarsidan påföljande dag (Mediekritiken tittar västerut). På denna sida behandlade Mats Johansson rapporten.

Åke Pettersson, redaktör för P1:s mediemagasin Vår Grundade Mening, tog i nyårshelgens program upp det faktum att Sveriges Radios styrelseordförande Olle Wästberg i sin roll som ordförande i Bertil Ohlin-institutet på seminariet till TT uttalat att det behövs mer mediegranskning i radio och TV. Detta uttalande ogillade Pettersson.

I sin replik till mig här på sidan i fredagens SvD erkänner han stolt att han inte brytt sig om att skaffa och läsa den rapport som bildade bakgrunden till Wästbergs uttalande.

VGM-redaktören meddelar vidare att han ogillar undertecknad (som skrev rapporten för Bertil Ohlin-institutet) bl a därför att han tycker jag har för hög lön. I det sammanhanget uppger han bl a att jag arbetar i eget företag. Det är fel. Den som vill läsa rapporten samt veta mera om undertecknad hänvisas till http://www.gsinfo.se/. Jag förväntar mig givetvis inte att Åke Pettersson ska vara så journalistiskt nyfiken.

I sin mångordiga replik är Pettersson bitvis omedvetet avslöjande. Han är näpet stolt över att han slipper "tänka på affärer" eftersom han arbetar i ett "public-service-företag". Dylika företag finansieras nämligen av skattebetalarna. VGM är en etermedial pamflett för den skattebetalarfinansierade etermedieverksamheten. Kanske oroas Pettersson av tanken att han skulle kunna behöva visa sina talanger på den marknad där andra får för hög lön?

VGMs systematiska vägran att behandla rapporter från Näringslivets mediainstitut NMI bekräftas i Petterssons inlägg. Detta är givetvis bara uttryck för det faktum att VGM är en pamflett. Under 10 år har NMI – nu under Jonas Hellmans ledning – publicerat debattväckande rapporter signerade av rader av seriösa mediadebattörer. Dessa står givetvis själva för sina rapporter och slutsatser. Men Pettersson ser bara en sak: NMI har dristat sig att kritisera "public service-företagen" och då ska man tystas.

Samma tystnad ägnade, som jag påpekade i mitt förra inlägg, VGM åt tidskriften Makt & media under dess livstid. Först när tidningen upphört fanns det utrymme åt redaktören Christina Jonsson i VGM.

VGM under Åke Pettersson kommer att förbli vad programmet varit och är. Det är trist.

Dags att granska granskaren

I nyårshelgen hade radioprogrammet Vår grundade mening nypremiär. Nu en timme långt varje vecka. Detta program har funnits på repertoaren i snart tjugo år utan att någonsin ha initierat en spännande debatt, utan att ha skapat något påtagligt intresse för mediafrågor i samhällsdebatten. När förekom en uppföljande diskussion till inlägg i Vår grundade mening?

Kan det vara så att VGM har fel affärsidé - eller fel redaktion? Affärsidén som den nu ser ut kan med en viss förenkling beskrivas såhär:

Inslag 1: Så här gör Murdoch. Usch, fult!

Inslag 2: Såhär ser lokalbevakningen i Höör ut. Oj då.

Inslag 3: Kommersiell radio och TV är hemskt. Intervju med Sam Nilsson och Marita Ulvskog.

I det program som sändes i nyårshelgen polemiserades mot ett TT-uttalande av SRs styrelseordförande Olle Wästberg. Som ordförande i Bertil Ohlin-institutet hade han i ett TT-uttalande antytt att det inte skulle förekomma kritisk mediagranskning i public service-radio/TV. Detta ställdes han nu till svars för, men hans helt korrekta svar underkändes av programledaren. Denne tog dock inte upp den skrift från Bertil Ohlin-institutet om mediekritik i USA respektive Sverige som telegrammet handlade om. I den skriften kritiseras också VGM.

Alltid public service

VGM har varit ett organ för försvar av "public service" radio resp TV. Här har man kunnat avnjuta mycket långa inslag där Sam Nilsson och andra potentater fått utveckla sina tankar. Företrädare för etermedieföretag utanför "public service"-sfären har sällan släppts fram och om så endast för att ställas till svars för förmenta försyndelser. Man skulle kunna låta någon granskare jämföra hur VGM behandlat dessa båda typer av etermedieföretag. Det skulle bli en avslöjande granskning, tror jag

Var är balansen?

I helhens program lyftes tidskriften Makt & media fram. Den tidskriften har sällan förekommit i VGM under sin livstid. "Makt & media" var en alltför oberoende och oroande tidskrift för att släppas in i VGM då den levde. VGM tog också upp Näringslivets mediainstitut, NMI. Nu passade ett omnämnande för att bevisa tesen att det finns mediegranskning i Sverige men huvudpoängen i intervjun med NMI:s Jonas Hellman var SAF-kopplingen. Hur många av NMI:s rapporter under institutets 10-åriga liv har VGM uppmärksammat?

En granskare av VGM skulle kunna ställa fler frågor:

1. Hur ser balansen ut mellan svenskt och utländskt i VGM under alla dess år?

2. Hur ser balansen ut mellan "reportage" (dvs där VGM-redaktionen styr vinklingen) och "debattinlägg" där mediakunniga personer släppts in för att redovisa sin egen syn?

3. Hur ser VGM:s belysning av presstödspolitiken ut? Om jag vågar gissa är det få kritiska röster som släppts in, eftersom VGM i sitt försvar av "public service" och presstöd har en egen agenda. (Vem har tillåtits beskriva/kritisera VGMs agenda?)

SvD brukar ta upp mediefrågor på sin ledarsida. Kanske finns det skäl för ledarredaktionen att skärskåda VGM framöver ?

Idédebatt är viktigare än partidito

I det senaste riksdagsvalet lade 1 914 426 medborgare sin röst för det socialdemokratiska partiet. I sin replik till mig (19/12) i diskussionen om Timbro-boken Borgerlighetens val skriver Dick Erixon att "socialdemokratin" är rädd "för all utveckling och förespråkar ett statiskt samhälle". Gäller Dick Erixons omdöme samtliga 1 914 426 medborgare?

"Rosornas krig"

Givetvis inte. Erixon syftar på det han uppfattar vara den socialdemokratiska partiledningens linje. Inte ens då kan jag hålla med honom. Det finns inom partiet sedan länge en pågående debatt - "rosornas krig" - och spänningarna har nyligen tydligt redovisats igen i diskussionen om tillväxt.

Ur ett partipolitiskt perspektiv kan man givetvis föra Erixons resonemang. Målsättningen är då att utplåna (s)-partiet. Jag tror att det är en föga realistisk målsättning oavsett hur angenäm den kunde förefalla. Även om Erixon m fl lyckades i sitt syfte skulle de finna att väljarattityderna är det centrala och väljarna finns kvar oavsett hur partistrukturen ser ut.

Vill man driva en framgångsrik, realistisk idédiskussion i vårt land måste man ta hänsyn också till dessa 1 914 426 medborgare. Deras föreställningar om framtid, möjligheter, risker, trygghetsmöjligheter, välfärd, välfärdsstat måste påverkas i en bred diskussion bortom de partipolitiska etiketterna, bortom höger och vänster.

Medborgare utesluts

Givetvis är det utmärkt att skribenter som de i Borgerlighetens val diskuterar förändringsbehov inom de borgerliga partierna (i huvudsak inom moderata samlingspartiet). Det är en nödvändig process. Men en framtidsdiskussion som medvetet utesluter en stor del av landets medborgare för mina tankar till sådana frustrerade partipolitiker som drömmer om att upplösa folket och välja ett nytt.

Dick Erixon och de andra skribenterna i Borgerlighetens val är för begåvade och energiska att förfalla till sådan tankeslapphet, men jag tror att det föreligger ett påtagligt behov att bygga allianser bortom höger och vänster, finna mötespunkter som inte förorenas av billig partipolitisk retorik ("socialdemokratin är ointressant").

Framtiden är oskriven - den skapas varje dag av människors kreativitet och viljekraft. Den energin måste enligt min uppfattning inte krympas så att den alltid passar de uppdragna partipolitiska stridslinjerna. Idédebatten är viktigare än partidebatten.