Orban, Kohl och religionen

Jag skrev igår med utgångspunkt från en podcast - ”Talking politics” med Cambridgeprofessorn David Runciman - om ett av ämnena i den diskussionen, nämligen den eventuella kopplingen mellan högerpopulism och den katolska kyrkans starka ställning i bl a Ungern.

Diskussionen startade i en diskussion om ett tal Orban hållit i Budapest " at a conference held in memory of Helmut Kohl ".

På Facebook har jag nu fått veta en del om familjen Orbans förhållande till religion. Här.

Här är talet i Budapest som podcastsamtalet utgick från.

Här ett citat:

When we speak about the potential renaissance of Christian democrats and Christian democracy, for me the dominant thought is one which the Germans received in a radio message transmitted from America some time around 1945. It went like this: “Christianity is the background against which all our thoughts derive meaning. Not every European need believe in the truth of Christian faith; yet anything they say, make or do will derive its meaning from the Christian heritage."

Orban avslutar med att säga att islam inte kan ha någon roll i Europa.

Udden i arrangemanget i Budapest tydligt riktad mot Angela Merkel.

https://www.svd.se/orban-kohl-och-religionen/i/senaste/om/ledare

Dialog med läsarna

Jag tycker det är trevligt att höra av läsare. Ganska ofta handlar det om tips för min omvärldsbevakning. Att leta efter intressant läsning i främst anglosaxiska medier är ju själva idén bakom ”Larsson läser”. Jag har ägnat mig åt en sådan jakt på intressanta nyheter, analyser och kommentarer under många år och det var just det som gjorde att Tove Lifvendahl bad mig blogga om sådant. Det betyder bland annat att jag inte alltid själv måste ”tycka” något utan att det räcker med att det jag förmedlar är av intresse.

Mycket handlar om främst amerikansk men också brittisk politik. På grund av Brexit har ju paradoxalt nog brittisk politik blivit EU-politik i högre grad än före folkomröstningen för 2 år sedan.

Jag får många tips från läsare. Det finns de som hör av sig om sådant som läsaren tycker jag borde ägna mera intresse åt. Ett sådant område är energipolitik. Det är ett område för samhällelig infrastruktur som jag tror mer präglas av önskedrömmar än av realism. Jag ska söka skriva mera om vad jag hittar på det området framöver.

Ibland får jag frågor om inlägg där jag "bara" tipsat om något jag tyckt vara intressant, men där jag inte kommenterat det aktuella ämnet. Jag besvarar gärna sådana mejl, men jag är ödmjuk och tycker inte alltid att jag har så mycket att tillföra utöver lästipset.

USA är ett favoritämne. Ibland stöter jag på artiklar som publicerats för länge sen men som visat sig vara högst aktuella för förståelsen av samtiden.

Häromdagen kollade jag på Youtube på ett seminarium från Aspen där diskussionsledaren som utgångspunkt hänvisade till en artikel av Brookingsmedarbetaren Thomas Wright som publicerats i början av 2016, dvs innan den republikanska kampen om vem som skulle bli partiets presidentkandidat var avgjord.

Det lät så intressant att jag mejlade Wright och bad om en länk till artikeln. Jag fick snabbt svar. Här är länken. Artikeln är högst läsvärd för den som är intresserad av USAs (och nu Donald Trumps) utrikespolitik.

https://www.svd.se/dialog-med-lasarna/i/senaste/om/ledare

Janerik Larsson:Högerpopulism och religion?

Jag har tidigare skrivit om Cambridgeprofessorn David Runcimans podcast ”Talking Politics”.

Jag lyssnade nyss på det senaste programmet där Runiciman diskuterar Populism, Migration and Merkel på The Guardian's King's Place Politics Festival .

Ett tankespår som jag tyckte var värt att fundera över utgick från ett anförande av Viktor Orban, den ungerske premiärministern. Resonemanget i podcasten handlade om huruvida det finns en koppling mellan dagens högerpopulism i länder som Polen, Ungern och Italien å ena sidan och det faktum att dessa länder är starkt präglade av den katolska kyrkan.

https://www.svd.se/hogerpopulism-och-religion

Elbilens första gyllne tid

Det är alltid fascinerande att läsa näringslivshistoria. I synnerhet om man då upptäcker något nytt, något som skulle ha kunnat förändra historiens gång. Om inte...

Anders Houltz bok "Batterifabriken" (Förlaget Näringslivshistoria) handlar om vad som hände efter att uppfinnaren Waldemar Jungner 1899 tog patent på det laddningsbara alkaliska batteriet.

Den uppfinningen blev ursprunget till det företag som idag heter Saft AB i Oskarshamn och som ingår i en global koncern med säte i Frankrike.

Vi lever i en tid då stor uppmärksamhet ur flera perspektiv ägnas elbilen.

Historien hade alltså kunnat få ett helt annat förlopp; bensinbilen hade kunnat bli en parentes.

I Sverige liksom i USA fanns det fler elbilar än förbränningsmotorbilar under 1900-talets första år och teknikutvecklingen var intensiv.

Jungner såg fordonsdrift som ett centralt användningsområde för sin ackumulator.

Men Henry Fords massproduktion av den bensindrivna T-Forden från 1908 och framåt förändrade förutsättningarna.

En annan viktig anledning till förbränningsmotorns dominans var, märkligt nog, att den fick batterier.

Tack vare den batteridrivna startmotorn kunde tillverkarna avskaffa den tunga, osäkra och farliga startveven. Därmed förlorade elbilen en av sina konkurrensfördelar.

https://www.svd.se/elbilens-forsta-gyllne-tid/i/senaste/om/ledare

Mänskligheten och kriget

Är krig en viktig del av vad det innebär att vara människa?

I fem BBC-föreläsningar (Reith lectures) på temat War and Humanity ger professor Margaret MacMillan sitt svar på den frågan.

Margaret MacMillan är emeritus professor of international history vid Oxford University och professor of history vid University of Toronto.

Hennes tema är The Mark of Cain

"We like to think of war as an aberration, as the breakdown of the normal state of peace. This is comforting but wrong. War is deeply woven into the history of human society. Wherever we look in the past, no matter where or how far back we go, groups of people have organised themselves to protect their own territory or ways of life and, often, to attack those of others. Over the centuries we have deplored the results and struggled to tame war, even abolish it, while we have also venerated the warrior and talked of the nobility and grandeur of war."

Krig är inte undantaget utan regeln, djupt inbäddad i mänsklighetens historia.

https://www.svd.se/manskligheten-och-kriget/i/senaste/om/ledare

Den offentliga marknaden

E tt av Mats Edman många viktiga bidrag till samhällsdebatten under åren som chefredaktör för tidskriften Dagens Samhälle var skapandet av sammanställningen av den offentliga marknaden.

Den Offentliga Marknaden hittar man idag här.

På förstasidan heter det bl a:

Den offentliga sektorn och det privata näringslivet, två sidor av samma mynt. Näringslivet genererar skatter som finansierar det offentliga. Kommuner, landsting och stat köper i sin tur varor och tjänster för enorma belopp av företagen. Härigenom skapas den offentliga marknaden. Samhället beskattar arbete och konsumtion (9 av 10 kronor). Skatteintäkterna på 1 600 miljarder betalar en miljon offentliga jobb och hela välfärden. Men privat och offentlig sektor utväxlar ju inte enbart pengar genom skattesystemet. I själva verket pågår ett evigt kommersiellt utbyte: 900 miljarder kronor om året returneras till näringslivet i form av inköp, upphandling och finansiering av varor och tjänster. Även de offentligt ägda bolagen har nära samarbete med privata leverantörer och gör inköp för över 300 miljarder årligen.

På Edmans tid kompletterades detta med en grundlig, analyserande journalistik om detta som redan då var föremål för en sällsam, ibland medvetet oseriös debatt.

Näringslivet utmålades som "ett svart hål" i vilket "skattepengar" alldeles i onödan stoppades.

I valdebatten nu återkommer samma vilseledande retorik. Nu är det även statsråd och andra som vet bättre som försöker vilseföra.

På Twitter hittar jag långa rader av ilska inlägg som låtsas som om varje krona som används för att uppgifter ska utföras av företag är i stort sett kriminellt.

Jag ser inga tecken på att detta ska avta före den 9 september. Men den som under tiden är intresserad kan ju använda sig av Den Offentliga Marknaden.

https://www.svd.se/den-offentliga-marknaden/i/senaste/om/ledare

Nationalism och främlingsskräck

Fareed Zakarias helgkrönika i Washington Post är en insiktsfull och eftertänksam kommentar till den omfattande amerikanska medieuppmärksamheten kring Trump-administrationens brutala politik att skilja flyktingbarn från sina föräldrar:

The president’s cruelty made it easy to oppose his policy. But in their delight at the Trump administration’s latest misstep, Democrats may be walking into a trap. The larger question is surely: Should the country enforce its immigration laws or, if circumvented, should we just give up?

(Presidentens grymhet gjorde det lätt att vända sig mot hans politik. Men i sin förtjusning över Trump-regeringens senaste misstag beger sig kanske demokraterna in i en fälla. Den större frågan är tveklöst: ska landet följa sina invandringslagar eller om de kringgås – ska vi då bara ge upp lagarna?)

Samma problematik gäller EUs och Sveriges hantering av invandringsproblematiken.

Jag fick en tankeväckande illustration av problematiken från ett oväntat håll när jag tittade på ABC-serien "Designated Survivor" som nu finns på Netflix.

Serien handlar om hur den minst prominente medlemmen i USAs regering blir den ende som överlever ett terroristattentat som utplånar hela USAs maktelit (president, regering, kongressen – med 2 undantag – och högsta domstolen). President Tom Kirkman är allt annat än förberedd på den utmaningen och bland de problem han möter är delstatsguvernörernas revolt.

De säger: inte en enda ytterligare invandrare till USA. Kirkman frågar: "Menar ni verkligen alla? Även experter från Tyskland?" Just så, svarar guvernörerna och så blir det.

Serien sändes med start på ABC från den 21 september 2016 – dvs knappt 2 månader före presidentvalet – och en ny omgång började sändas den 27 september 2017. I maj i år lades serien ner.

Jag tror att de som nu med rätta försvarar en reglerad invandring och respekt för flyktingstatus ska komma ihåg att även världens sannolikt största invandrarland – USA – alltid drabbats av svåra politiska konvulsioner i samband med nya invandringsvågor.

Frihetsgudinnans budskap är allt annat än hela sanningen.

Jag skrivit om detta tidigare. Här. Här. Här. Här.

 I den senaste av de artiklar jag länkar till - publicerad en dryg vecka före presidentvalet – skrev jag avslutningsvis:

Föreställningen om USA som en harmonisk smältdegel har aldrig varit sann – det har alltid handlat om ofta mycket våldsamma motsättningar,

Dagens vallöften att återskapa forna tiders industriella storhet ekar tomt. De åtgärder som utlovas (murar, handelshinder) skulle skada välståndet, inte öka välståndet.

USA präglas nu som så ofta förr i sin historia av starka motsättningar och avsaknad av inre harmoni.

Framtiden är oviss.

Detta är fortsatt sant.

Nationalismen i dess olika tappningar är med sina drag av både främlingsskräck och stolthet (kolla sändningarna från fotbolls VM!) en stark politisk kraft och den kan inte hanteras utan rejäl eftertanke precis som Fareed Zakaria skriver i sin krönika.

Att försöka låtsas som om frågeställningen inte fanns eller att man i moraliskt högmod kan bortse från den är knappast en framgångsväg vilket också opinionsmätningarna inför höstens riksdagsval just nu tycks illustrera.

https://www.svd.se/nationalism-och-framlingsskrack/i/senaste/om/ledare

”Vad krävs för att rädda demokratin?”

 

Min midsommarläsning i år har varit ”Vad krävs för att rädda demokratin?” (Premiss / Arena idé) av Sverker Gustavsson, Claes-Mikael Jonsson och Ingemar Lindberg.

.

Det har varit en stimulerande läsupplevelse.

För första gången på bra länge ett inlägg "från vänster" som i huvudsak struntar i de enkla schablonerna, förenklad polemik mot "populism" och för den delen också mot kapitalism.

Deras utgångspunkt är denna:

"Vi vägleds inte av drömmen om hur bra allting skulle kunna bli utan mera av oron över hur illa det kan gå om obetänksamheten sätts i system".

De ställer riktigt viktiga frågor - som denna: "Går det att omförhandla en fredsformel mellan kapitalism och demokrati under vår tids annorlunda förutsättningar?"

De befinner sig ljusår från den vänsterretorik som man vanligen begåvas med - inte minst nu i valrörelsen.

De tre författarna talar uppriktigt och ärligt om "vänsterns nutida vilsenhet" och de varnar för det tomma skallet mot populismen ("om inte argumenten haft verklighetsgrund hade populisterna inte nått så här långt").

Särskilt Lindberg uppvisar en kunskap om den moderna liberalismen som imponerar på mig och han konstaterar nyktert att det var märkligt att "vänstern inte vare sig genom import eller genom egen utveckling förmådde utveckla en tankeverksamhet som kunde matcha Timbrohögern".

Jag ser något löftesrikt i den självkritiska utgångspunkten:

"I dag är det (—) den auktoritära högerpopulismens ledare som rider på en kritik av ’etablissemanget’. Det frihetliga vänsterfältet lyser tomt. I ansvaret för detta måste svensk arbetarrörelse erkänna sin andel."

I ett läge där både svensk borgerlighet och svensk socialdemokrati mår ganska illa är den här boken ett mycket läsvärt inlägg.

Jag har givetvis en del invändningar mot boken.

En är att den i så hög grad är präglad av statsvetenskapligt modellresonemang och så lite beaktar den ekonomiska utvecklingen i världen de senaste decennierna.

Det är som om varken västvärldens sviktande ekonomiska dynamik eller det jordskalv som Kinas inträde på världsmarknaden utgjort skulle haft avgörande betydelse för det de resonerar om.

Att lite slappt tala om "hyperglobalisering" säger så oändligt lite om vad som skett och sker.

Särskilt intresse tror jag att man bland näringslivets organisationer ska ägna Jonssons essä.

Här finns möjligen utgångspunkter för en konstruktiv diskussion med de fackliga organisationerna, även om jag befarar att just LO (där Jonsson arbetar) inte är den organisation som idag har kraft eller intresse för en konstruktiv diskussion.

Men mina frågetecken betyder ändå inte att jag inte verkligen vill rekommendera boken för läsning och diskussion.

Här finns gott om tankeväckande utmaningar för den som är intresserad av samhällsdebatt bortom valrörelseretoriken.

https://www.svd.se/vad-kravs-for-att-radda-demokratin/i/senaste/om/ledare

”Allt ska vara okej!”

Jag är sedan länge en trogen läsare av Grönköpings Veckoblad som på sitt eget sätt ger en bild av vårt land som ständigt överträffar verkligheten.

I det senaste numret läser jag stadsrådet Joel Erikssons allvarsord till medborgarna under rubriken "Allt ska vara okej!"

Det är en variant av Stefan Löfvens standardtal som i denna spegelbild blir så mycket tydligare:

"Min och partiets (S) strävan i politiken är, att allting skall vara okej. Det är helt enkelt inte acceptabelt, att det inte är okej. (—)

Till sist vill jag erinra väljarna om att det är många partier som inte tycker, att saker och ting ska vara okej och acceptabla. Jag vill inte vara mer specifik än så, eftersom det är tänkbart, att vi efter valet måste taga in något sådant parti i regeringen. Det är alltså bäst att du, kära vän av ordning & reda, röstar på oss (S), så att vi kan regera ensamma."

https://www.svd.se/allt-ska-vara-okej/i/senaste/om/ledare

Lärarfacken som filialer till Vänsterpartiet

Debatten om den svenska skolan tar sig många sällsamma och smått tragiska uttryck.

Lärarfacken är en del av den svenska skoltragedin.

Jag antar att deras agerande liksom deras amerikanska motsvarighet styrs av någon sorts föreställning om egenintresse som motiverar deras agerande.

Widar Andersson har klarsynt beskrivit det som sker:

Lärarfacken om några borde stå upp för kunskapsbringade lärare med stora frihetsgrader under stort ansvar. Men det gör de inte. De siktar istället på likvärdighet vilket betyder att de kan hamna precis var som helst. Medan den som konsekvent siktar på kunskap i det allmänna skolsystemet kommer att bidra till ett mer jämlikt och kunskapsrikt samhälle.

Lärarfacken tycks även vara smått besatta av att kritisera människors möjlighet att kunna välja skola och förekomsten av utbildningsföretag; facken framstår närmast som filialer till Vänsterpartiet. Vilket de naturligtvis är fria att göra. Men det är djupt olyckligt för svensk skola att så sker.

Proletariserade och politiserade yrken har nämligen mycket låg dragningskraft på de begåvade lärarämnen som Sverige som en jämlik kunskapsnation så starkt behöver.

https://www.svd.se/lararfacken-som-filialer-till-vansterpartiet/i/senaste/om/ledare

Politiskt (S)jälvmord

Det socialdemokratiska partiet har en olycksalig förmåga att gång på gång försöka begå politiskt självmord.

1948 hade folkpartiledaren Bertil Ohlin kunnat efterträda Tage Erlander som statsminister men förlustvalet för S kom att innebära fortsatt S-regering.

Men det program S gick till val på utgjorde en utmaning mot marknadsekonomin:

I det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet, det så kallade "27-punktsprogrammet" föreslog partiet en socialiserad försäkringsbransch, centralstyrd utrikeshandel och statligt godkännande för investeringar.

1976 var partiets och LOs önskan om att avskaffa det privata näringslivet genom löntagarfonder en viktig delförklaring till att statsminister Olof Palme efterträddes av statsminister Thorbjörn Fälldin (C).

Nu är det valfriheten som står i centrum för S-attacken.

Maktutredningen visade på sin tid i slutrapporten Demokrati och makt i Sverige ( (SOU1990:44) att medborgarna önskade sig valfrihet på välfärdsområdet. Detta ledde till friskolereformen som innebär just detta.

Men nu är S åter vid den punkt man befann sig på 40- och 70-talen.

Då gäller det att vara varsam med orden.

Dagens Nyheter har idag på nyhetsplats denna rubrik: "Vinstjakt fortsatt viktig valfråga för S".

För det första är ordet "vinstjakt" en propagandaformulering av vänstern och "fortsatt" är i detta sammanhang ingen sanning eftersom gårdagens utspel innebär en helt ny politik i S jakt på friskolor.

Sannolikheten att S vinner väljare på sin nya politik tycks minimal - förmodligen kommer partiet att förlora väljare på detta.

Ur ett näringslivsperspektiv är "vinstjakt" ett helt obegripligt begrepp eftersom företagandets grundidé är att leverera goda resultat.

För att kunna fortsätta verksamheten får företag - till skillnad från stat, kommun och landsting - inte gå med förlust. Då går företaget under.

Sveriges välstånd bygger på entreprenörskap. Entreprenörskapet förutsätter att verksamheten kan fortsätta, kan förbättras. Utan detta blir det inga löner till medarbetare, inga skatteinbetalningar.

Oppositionen har ett guldläge och näringslivet har all anledning att nu föra den principdebatt som S uppenbart nu vill ha.

Det handlar inte om friskolorna. Nu liksom tidigare handlar det om Sverige ska vara ett gott land för medborgare och företagare.

https://www.svd.se/politiskt-sjalvmord/i/senaste/om/ledare

Det statskramande Sverige

När jag läser om den breda politiska enigheten om att ösa än mer pengar över de tidigare statliga mediemonopolisterna konstaterar jag att vårt land är unikt statskramande.

Endast dessa 3 företag kallas "public service" vilket ska särskilja dem från andra medier som ju också i varje rimlig mening också är verksamma i allmänhetens tjänst men då är det medborgarna själva som avgör.

Några röster hörs som vågar invända.

NWT:

Enligt utredningen skall public service-bolagen – Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion – både få mer resurser och längre tillståndsperioder. Resurserna knyts till den nya skatten, som öronmärks på skattsedeln ungefär som begravningsavgiften. De kommer att få ett veritabelt pengaregn över sig – drygt 8,5 miljarder kronor årligen och en årlig uppräkning om 2 procent från år 2020. Utöver detta kommer också de pengar som tidigare gick till Radiotjänst, som ju läggs ned när licenssystemet skrotas, att också gå till bolagen – 166 miljoner till.

Detta är i sig en sorts illojal konkurrens med andra medieföretag som lever under betydligt tuffare villkor på en snabbt föränderlig marknad. Många tidningar har det svårt och det kommer att bli värre om och när konjunkturen går ned och omvandlingstrycket ökar. Några sådana hänsyn behöver inte public service ta. De kan fortsätta hösta in sina miljarder, och det under mer än ett decennium, en smärre evighet i de här sammanhangen.

Vidare så har utredningen egentligen inte alls diskuterat vilken uppgift som public service skall ha. Vilka program skall de egentligen sända och producera? Det kommer bolagen att få bestämma själva och då kommer de garanterat att fortsätta göra allt mellan himmel och jord. Lekprogram, melodifestivaler och dokusåpor kommer även framöver att finnas i utbudet trots att dessa programtyper med fördel kunde hänvisas till de kommersiella kanalerna.

Martin Jönsson på DN:

I dag överlämnade public service-kommittén sina förslag för villkoren för public service fram till 2029 till kulturminister Alice Bah Kuhnke. Ett viktigt ämne, som hade kunnat debatteras i helgens Agenda – om det inte vore så att programmet redan tagit ett långt sommaruppehåll. Eller i kvällens Aktuellt, om det inte vore så att programmet gått ner i kort sommarsändningstid och inte lär ha tid med ett inslag. Delar av public service, i synnerhet SVT:s nyhets- och fördjupningsdelar, befinner sig i sommardvala, trots att det är en extremt nyhetsintensiv period, med valspurt, handelskrig, regeringskriser och många internationella krutdurkar.

Den verklighetsbilden skär sig en hel del mot alla påpekanden från politikerna vid dagens presskonferens om hur viktigt public service är för nyhetsförmedlingen. Men den spelar väl in i den bild som public service-bolagen målat under kommitténs arbete: nämligen att de inte har tillräckligt med resurser för att göra allt politikerna vill att de ska göra. Lobbyarbetet inför dagens slutbetänkande har varit en omättlig kravfest, där bolagen inte nöjt sig med den tidigare uppräkningen på 2 procent årligen. Sveriges Radio ville ha 3 procent, plus ett antal hundra miljoner i engångsbelopp, för att kunna förstärka sin närvaro i landet. Sveriges Television krävde 2 procent, plus 600 miljoner extra per år, för att utöka lokalt och stärka sina webbplattformar.

På andra sidan Öresund ser debatten ut på ett annat sätt. Jag skrev om det här. Och här.

Men Danmark har aldrig varit så statskramande som Sverige.

https://www.svd.se/det-statskramande-sverige/i/senaste/om/ledare

Lyssna inte på AI-skräckens predikanter

Så länge jag har följt arbetsmarknadsfrågor har jag förundrats över att en konservativ, förnyelsefientlig syn på utvecklingen har så lätt att få genomslag. Kanske är begreppet ”den svenska modellen” en del av problemet, skriver krönikören Janerik Larsson.

En av de sista dagarna förra året uppmärksammade New York Times i ett omfattande, detaljerat och sakkunnigt reportage utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden med särskilt fokus på hur den fortgående automationen av arbetslivet hanteras. Rubriken var: The robots are coming, and Sweden is fine.

Utgångspunkten var att man i USA, och inte bara där, i medier och samhällsdebatt har ett fokus på automationen som ett hot. Ett positivt, konstruktivt eller ens intresserat perspektiv saknas i stort sett. Därför blev reporterns besök i Sverige en så stor nyhet.

Bolidens gruva i Garpenberg var utgångspunkten. Den tekniska förnyelsen där ses av medarbetarna som något positivt.

Arbetsmarknads- och integrationsminister Ylva Johansson intervjuas och sammanfattar läget:

“När jobben försvinner utbildar vi människor till nya jobb. Vi försöker inte skydda jobben utan medarbetarna”, sa hon (fritt översatt).

De som drömmer om att återvända till det förflutna kan på sin höjd skada jobb och ekonomi.

Sören Karlssons företag United Robots i Malmö, vars datorer producerar nyhetstexter för medier, var ett annat exempel på en förnyelse som kommenterades positivt av journalistfackets ordförande Jonas Nordling:

“Vi försöker alltid att applådera och omfamna ny teknik. Vi kan inte gnälla om det som händer”, sa han till New York Times.

TRR Trygghetsrådet och fackförbundet Unionen fördes också fram som illustrationer av en nation och en arbetsmarknad som ser framåt, som inte försöker sticka huvudet i sanden inför utvecklingen.

Tyvärr är detta inte riktigt hela sanningen om svensk arbetsmarknad. Trots all förnyelse, trots att New York Times har helt rätt, så finns det samtidigt en räddhågad konservatism. Paradoxalt nog är det den och inte den konstruktiva förnyelsen som i huvudsak syns i svensk samhällsdebatt. Det handlar delvis om medielogiken – det som fungerar är aldrig värt en nyhetsartikel men det finns inte en dysterkvist som inte ska få bre ut sig med sin klagosång.

Så länge jag har följt arbetsmarknadsfrågor har jag förundrats över att en konservativ, förnyelsefientlig syn på utvecklingen har så lätt att få genomslag. Kanske är begreppet ”den svenska modellen” en del av problemet. Det finns en, inte minst i media och politisk debatt, ganska fast föreställning om att denna ”modell” är eller borde vara oföränderlig. Ett evigt monument som ska vårdas. Trots att allt positivt som har skett har kopplats till just förnyelse.

Men de som drömmer om att återvända till det förflutna kan på sin höjd skada jobb och ekonomi.

Arbetsmarknadsnytt hade nyligen en tankeväckande intervju med professor Johan Stahre vid Chalmers. För att klara kompetensförsörjningen bör vi välkomna ny teknik, menar han. Självklart är det så men uppmärksamheten i New York Times säger mycket om hur illa det fortsatt är ställt i USA.

Redan i juni 1960 presenterade senatorn John F Kennedy, som senare samma år skulle vinna presidentvalet, ett initiativ med titeln ”Meeting the problems of automation” (Att möta problemen med automatisering). Det var säkert ett röstvinnande budskap då precis som Trumps 2016.

Men det var oförmågan att acceptera automationen från 1960 och framöver som skapade problem i USA. Konservativa företagsledningar och konservativa fackförbund skapade med förenade krafter det amerikanska ”rostbälte” som 2016 hade så destruktiv effekt på amerikansk politik – och därför på världspolitiken idag.

Stahres slutsats är rättfram:

”Det gäller för oss i Sverige att vara smarta för att behålla vår konkurrenskraft. Då har vi helt enkelt inte tid att gå omkring och vara rädda för automatisering och digitalisering i onödan”, sa han till Arbetsmarknadsnytt.

Förutsättningarna är goda för Sverige att förbli en förebild för amerikanska besökare. Men då gäller det att hålla huvudet kallt och inte lyssna på AI-skräckens predikanter.

https://www.arbetsmarknadsnytt.se/kronikor/lyssna-inte-pa-ai-skrackens-predikanter_713744.html

Kinesisk kontraproduktiv maktarrogans

Expressen har idag ett uppslag om den kinesiska statsmaktens arrogans.

I början av året släppte Foreign Correspondents’ Club of China, FCCC, en rapport med titeln "Tillträde förbjudet: Övervakning, trakasserier och skrämsel när villkoren för medierapportering i Kina försämras".

FCCC är en organisation för utländska journalister som jobbar i Kina. I rapportern vittnar 117 medlemmar om allt från hinder till fysiskt våld.

40 procent av de som svarat i rapporten anser att läget försämrats under 2017 och samtliga anser att arbetsklimatet är undermåligt. Sen 2014 har situationen blivit mer och mer kritisk.

15 procent av de svarande utrikeskorrespondenterna säger i rapporten att de haft problem att förnya visumtillstånd i Kina under 2017. Året innan låg det på 6 procent.

Och även svenska journalister drabbas.

Magnus Fiskesjö, professor i antropologi, före detta kulturattaché på Svenska ambassaden i Peking och före detta chef för Östasiatiska museet uttrycker sig mycket tydligt om de utländska journalisternas villkor i Kina:

– På papperet har de blivit lovade att få arbeta fritt men i praktiken är det tomma ord, och de bevakas mycket noga. Det är typiskt i Kina, att myndigheterna säger en sak i lagar och regler, men gör en annan.

– Korrespondenterna kan gå till regimens presskonferenser, där talespersoner spelar rollen som Saddam Husseins "Bagdad Bob". De repeterar de officiella dogmerna och inget mer.

New York Times skrev härom dagen om den kinesiska regimens närmast löjeväckande försök att utplåna den kinesiska demokratin Taiwan.

Och Wall Street Journal har berättat om detsamma.

The Economist analyserar i nya utgåvan den snabbt växande misstron i regionen mot Kina:

The more China closes Taiwan’s diplomatic space, the more Ms Tsai’s creative use of unofficial diplomacy grows. Her “New Southbound Policy" attempts to forge deeper ties with South-East Asian neighbours and beyond, including those caught up in disputes with China over territorial claims in the South China Sea. (Taiwan also claims much of the sea, but is far less pushy about it.)

The scope of the policy is broad, ranging from promoting tourism to easing the plight of migrant workers to investing in manufacturing (Taiwan ranks well ahead of China in investment in Vietnam, for example). The emphasis on the Indo-Pacific region is bearing fruit. Merriden Varrall and Charlie Lyons Jones of the Lowy Institute, a think-tank in Sydney, say that Australia’s interest in the New Southbound Policy contrasts sharply with its wait-and-see approach to China’s Belt and Road Initiative. Japan has signed a memorandum on search-and-rescue operations with Taiwan, bolstering its maritime security; intelligence-sharing may be formalised next. And Taiwanese officials are increasingly being invited to regional dialogues on the Indo-Pacific organised by think-tanks. Taiwan does not enjoy being chastised by China. But, as Ms Varrall and Mr Jones suggest, China also does not realise quite how counter-productive its approach is.

Nu när USAs president håller på att göra sig till ovän med en god del av resten av världen - inklusive Kina - kanske det inte är så begåvat av den kinesiska kommunistregimen att gå fram på samma sätt?

Jag har nyligen skrivit om frågan här.

https://www.svd.se/kinesisk-kontraproduktiv-maktarrogans/i/senaste/om/ledare

Janerik Larsson:LAS - en stor olycka

En av de riktigt stora olyckorna på den svenska arbetsmarknaden var lagstiftningen om anställningsskydd (LAS).

Jag var när den klubbades ledarskribent på Sydsvenskan och min minnesbild är tydlig.

Det fanns inte då på den fackliga sidan någon förmåga att försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen med dess tydliga delegerande av ansvaret till arbetsmarknadsparterna.

En av sådana frågor helt ointresserad socialdemokratisk partiordförande och statsminister - Olof Palme - hade redan vid sitt tillträde markerat att nu var det dags för en demokratisering av ekonomin.

Resultatet blev löntagarfonder och LAS-lagstiftningen, Båda lösningar som även borgerliga politiker accepterade som något som hörde tidsandan till.

Under de decennier som följt har de negativa sidorna av LAS blivit helt otvetydiga. Resultatet har blivit att rörligheten på arbetsmarknaden blivit mycket mindre än de borde varit - och den rörlighet vi sett har i hög grad handlat om medarbetare som fått tillbringa en stor del av sitt arbetsliv som hoppjerkor mellan olika jobb eftersom de annars skulle blivit "inlasade".

De som blivit fastlåsta på sina jobb i rädslan för att hamna långt ner på en turordningslista torde vara en viktig förklaring till en rejäl del av de sjukskrivningar vi fått se.

LAS är en debattfråga i riksdagsvalet, men hoppet om en vettig debatt är tyvärr noll.

Om man skulle få se en sådan debatt kunde Mats Glavås nyutkomna rättsvetenskapliga studie "Vägval för anställningsskyddet" (Bokförlaget BAS) vara en god utgångspunkt.

Den är verkligen inte lättläst och i första hand ägnad de som yrkesmässigt sysslar med dessa frågor. Men det är väl just det som behövs för en vettig debatt, antar jag.

Jag hittade ett ypperligt citat på sidan 140. Journalistförbundets Jonas Nordling från Arbetsvärlden i oktober förra året:

"Historien visar att en falsk trygghet ofta är farligare än en konkret känsla av otrygghet, eftersom den senare oftast leder till reaktion och utveckling. Den falska tryggheten leder i sin tur däremot oftast till stagnation, och, i värsta fall, chock."

Just så är det i verkligheten.

På den fackliga sidan handlar det om makt till organisationerna - inte till medlemmarna. Det bekräftas på sidan 154 i ett citat av Samuel Engblom, samhällspolitisk chef på TCO, i en intervju i Dagens samhälle vid ungefär samma tidpunkt.

När lagstiftningen skulle genomföras på 1970-taket vet jag att det på den fackliga sidan fanns stor skepsis mot detta genomgripande brott mot den arbetsmarknadsmodell som gällt sedan Saltsjöbadsavtalet. Men de fackliga organisationerna var illa tilltygade av vänstervinden som blåst sedan 1968 och vek sig lätt för den vinden och för den nye S-partiledaren.

De negativa effekterna av LAS är givetvis än större i dag, i ett helt annat arbetsliv men å andra sidan innebär också detta nya arbetsliv att både företag och medarbetare i växande utsträckning vänder sig bort från en otidsenlig ordning.

Men de negativa effekterna på människor och ekonomi består.

På sikt innebär det som nu sker säkerligen också att "den svenska modellen" kommer att te sig alltmer föråldrad eftersom dess fackliga huvudaktörer så envetet håller fast vid ett helt förlegat tänkande.

https://www.svd.se/las-en-stor-olycka/i/senaste/om/ledare

Om politiskt önsketänkande

Politikers önsketänkande, en ovilja eller oförmåga att analysera konsekvenserna av den förda politiken är en viktig förklaring till den misstro mot politiker som jag tror är den viktigaste förklaringen till den misstro som den representativa demokratin idag är utsatt för.

Ett gott exempel är den tyska regeringens energiomställningspolitik, Energiewende.

Det ansvariga tyska statsrådet Peter Altmeier citeras i en artikel i Second Opinion:

"Europas medborgare är i färd med att förlora tilltron till politik, när de ser att vi ställer upp väldigt ambitiösa mål som vi sedan senarelägger efter bara några år."

Vad har hänt?

En krass analys av misstagen i Energiewende gavs i en artikel i Die Welt i maj av Christoph M. Schmidt, ledande ekonomiforskare, bland annat som president för Leibniz-institutet för ekonomiforskning. Det stora konstruktionsfelet i Energiewende är enligt Schmidt att all uppmärksamhet har fästs vid att bygga upp produktionskapacitet för grön el, medan ingen hänsyn tagits till hur den gröna elen ska integreras i energisystemet eller till de kostnader som subventionerna medför.

Just på energipolitikens område finns samma tydliga illustrationer av ogenomtänkt politik som vad gällt t ex migrationspolitiken.

https://www.svd.se/om-politiskt-onsketankande/om/ledare