”Vilka politiker är marknadens vänner?” (TN.SE 31 maj)

”Vilka politiker är marknadens vänner?” Det finns en amerikansk diskussion om relationen mellan politisk maktutövning och företagandet som är väl värd att beakta eftersom den kan öka i betydelse också i Sverige framöver. Det menar Janerik Larsson som efterlyser fler marknadsvänliga förslag från politikerna inför nästa val. Den svenska politiska debatten nu tycks svänga mera åt ”den starka staten” än det starka samhälle som bygger på individernas och entreprenörernas roll i välfärdsskapandet. Vad betyder det för framtiden och för marknaden? Det tål att fundera på. Politikens uppgift är att försvara och främja konkurrens. Men starka intressen pressar politiken i annan riktning. Hösten 2014 var den italiensk-amerikanske ekonomen Luigi Zingales och föreläste på Stiftelsen Fritt Näringslivs årliga idékonferens. Fredrik Johansson redovisade det Zingales talade om i sin krönika ”I högermarginalen” (SvD 10 november 2014). Zingales hade mot bakgrund av sina italienska erfarenheter länge uttryckt sin oro över hur amerikansk politik förändrats sedan början av 2000-talet. Zingales slutsats är att det amerikanska systemet degenererar mot en sorts ”crony capitalism” (kompiskapitalism) där politisk makt går i allians med starka företagarintressen, skriver Johansson och fortsätter: Receptet mot denna sjuka är konkurrens. Att vara för marknadsekonomi (”pro market”), men inte för enskilda företag (”pro business”). ”Det är bristen på konkurrens och höga trösklar för nya företag som – inte minst – driver människors känsla av att inte vara ”del av systemet”. Politikens uppgift är att försvara och främja konkurrens. Men starka intressen pressar politiken i annan riktning”. Det var därför Zingales i Stockholm var både förvånad över och entusiastisk inför det svenska skolpengssystemet skriver Johansson närmast lätt förvånat: ”Vi har decentraliserat beslutsfattandet till elever/föräldrar och skapat konkurrens på skolområdet på ett sätt som ses som ytterst kontroversiellt i USA. Starka och politiskt inflytelserika lärarfack står i vägen för en motsvarande lösning.” Bristen på konkurrens, sammanfattar Johansson, gör att man snarare organiserar verksamheterna för de som arbetar där än för de som är föremål för verksamheten, det vill säga kunder och medborgare. Risken finns att de som står makten närmast får ett oförtjänt stort inflytande. Under president Trumps tid i Vita huset utvecklades ”crony capitalism” på ett sätt som man idag kan befara att president Biden fortsätter med – men med nya ”kompisar”. Ingen av de båda presidenterna har predikat ”pro market” (för marknaden). Trump var inriktad på att gynna företag han gillade; i Bidens politik ligger en stark önskan att gynna de fackliga organisationerna. Ingen av presidenterna har predikat ”pro market” Vi får framöver se i vad mån Joe Biden satsar mera på att säkerställa välfungerande marknader men den växande rollen i dagens USA för den federala statsmakten är klart oroande. Kommer ”pro market” att bli ett livskraftigt slagord i svensk samhällsdebatt under det kommande valåret? LO:s nyliga skatteutspel kan ju knappast beskrivas som ”pro business” men ur partipolitiskt perspektiv kommer det valåret 2022 sannolikt vara nödvändigt att beskriva politiska förslag som åtminstone ”jobbskapande”. Det är just där i ett mer eller mindre fiktivt politiskt arbete för att ”skapa jobb” som det stora problemet sannolikt kommer att finns. Det kommer också finnas kreativa företagare som med hjälp av politiska beslut vill söka undgå marknad och konkurrens. Men det är närmast avgörande för svenska företag och dess organisationer att vara ”pro market” och inte ”pro business”, ty att söka speciallösningar eller subventioner kommer inte att öka konkurrensen, det görs bäst genom att driva generella lösningar då det i grunden är fritt konkurrerande företag som skapar jobb. Det är bra att ha detta perspektiv i åtanke när man framöver ska bedöma olika förslag som påverkar näringslivets grundläggande villkor. Det dryga året fram till nästa riksdagsval kommer i bästa fall att innehålla några riktigt bra ”pro market”-förslag! Vilket eller vilka partier vill hålla sig framme här? DN Debatt. LO: ”Inför en rättviseskatt på inkomster över en miljon” SvD Ledare ”Pro market eller pro business” Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik.

Svensk public service kan lära av brittisk (SvD papperstidningen 30 maj)

MEDIEKRÖNIKA | PUBLIC SERVICE Svensk public service kan lära av brittisk Janerik Larsson Det brukar heta i Sverige att brittiska BBC är själva sinnebilden av ”public service”. Det stämmer inte riktigt. Det brittiska ”public service” innefattar nämligen också de privata bolagen ITV, Channel 4 och Channel 5 som alla har särskilda förpliktelser gentemot allmänheten. I Storbritannien pågår ofta en intensiv debatt om BBC som är en så viktig del av den internationella bilden av landet och dess regering. I regeringsapparaten förbereds nu ett arbete som kommer att ge företaget ett nytt regelverk. Sedan folkomröstningen om brexit 2016 har det diskuterats om BBC var eller rentav fortsatt är partiskt anti-brexit. Något år tidigare rörde diskussionen BBC:s hantering av en omfattande sexskandal där minderåriga pojkar varit offer. Nu handlar debatten om den kanske mest berömda BBC-intervjun någonsin. Reportern Martin Bashir använde falska uppgifter för att få den intervju med prinsessan Diana som ägde rum 1995 och som i praktiken avslutade hennes äktenskap med prins Charles. Lord Dyson, en av landets mest prominenta jurister, har nu utrett precis vad som hände och hans kritik av BBC-ledningens hantering av affären är brutal. Att BBC kan ge en extern topp-jurist uppdraget att utreda företagets hantering av en komplicerad, men förödande affär gör det svårt att förstå hur Sveriges Radios vd Cilla Benkö kan avvisa en extern utredning av skandalen med Ekotinslagen om den utvisningsdömde och säkerhetshotklassade islamisten Raad Al-Duhan. Nättidskriften Kvartals chef-redaktör tillika Sveriges radio-veteranen Jörgen Huitfeldt, har i en diskussion sagt att Ekotinslagen inte skiljer sig nämnvärt från annat som gjorts och görs i den genre inom journalistiken som kan benämnas ”reporter gör inslag om en enskild människa som utsatts för maktutövning av staten eller kapitalet”. I denna genre finns ingen opartiskhet och ingen iver att konsekvensneutralt hårdgranska även den ”lilla människans” motiv, uppförande och argument. Därför hamnar så många reportrar/redaktioner snett när det till exempel gäller invandring, hedersvåld, islamism, antisemitism och tiggeri. Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet (S), har med hänvisning till Huitfeldt, kommenterat förklaringen till misstron mot klassiska medier med denna fråga: Berättar medierna om vad som händer eller om vad de vill ska hända? Det vore förvisso bekvämt för svensk public service att slippa en så hårdhänt extern granskning som den BBC-chefen beställde. Men ska vi i Sverige nöja oss med att det finns hårt arbetande externa granskare som stiftelsen Doku som grävt fram historien om Ekot-bevakningen? En annan extern granskare är Näringslivets medieinstitut som fyller en demokratiskt värdefull funktion och har god anledning att göra så framöver. Det behövs givetvis externa granskningar av de statliga medieföretagens uppdrag. Här bör Sverige följa BBC:s exempel.

Den fria diskussionen ger lösningarna framåt (SvD papperstidningen 23 maj)

Den fria diskussionen ger lösningarna framåt Janerik Larsson EU både kan och måste bli bättre. Den europeiska unionen byggdes upp runt fyra friheter – fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. Dessa har hamnat i skymundan i takt med att EU har förvandlats från en ekonomisk till en politisk union. Diskussion om den förändringen kommer att fortsätta även om det lär dröja innan det uppstår en Swexit-debatt. I podden Bergh & Wernberg, som drivs av ekonomen Andreas Bergh och forskningsledaren på Entreprenörskapsforum, Joakim Wernberg, ägnade man sig nu senast åt vad man kallat för ”EU-vänlig EU-kritik”. Ett ämne som podden berört tidigare och lovat återkomma till, är EU-kommis-sionens ambitioner på reglering av det som brukar kallas sociala medier. Nu har kommissionen också aviserat regleringsplaner för AI, artificiell intelligens. I podden förs ett resonemang om hur komplicerat det kan bli när EU ska försöka reglera digitala tjänster och marknader. Tankesmedjan Ecipe i Bryssel har i flera viktiga rapporter belyst de problemen. En intressant illustration av hur komplicerat det är att kräva att exempelvis Facebook ska censurera innehåll som läggs upp på den plattformen, är en upprörd debatt på ledarsidan i Wall Street Journal. Facebook har nämligen valt att varna för en recension i Wall Street Journal av professor Steven Koonins nyutkomna bok om klimatfrågan, ”Unsettled”. Koonin är fysikprofessor från Caltech och var en av Obama- administrationens mest prominenta energiexperter. Han ställer frågor som Facebook inte tycker bör ställas utan varningsord. I sak har debatten likheter med vad som förekom kring professor Lennart Bengtssons ”Vad händer med klimatet?” (2019). Frågor om reglering av tanke- och yttrandefriheten i demokratier kräver eftertanke. Här kommer också EU-planerna om reglering av digitala tjänster och marknader in. Det finns politiker som gärna ser sin makt utvidgad, men frågan måste väckas vilka effekter det får på den upplysningsfilosofi som sedan länge varit ett fundament för demokratin. Naturvetenskapen kan erbjuda bra utgångspunkter för den debatten. Boken ”The wizard and the prophet” av den amerikanske vetenskapsjournalisten Charles C Mann låter två vetenskapsmän illustrera grundläggande frågor om jordens framtid. Den ene, William Vogt, formulerade den amerikanska ekologiska rörelsens utgångspunkter i ”Road to survival” (1948). Den andre är Norman Borlaug, agronom och Nobelpristagare, vars arbete med växtförädling möjliggjorde den gröna revolution som kom att rädda miljoner människors liv. Mann undviker att ta ställning för eller emot någon av de bådas perspektiv och budskap, vilket gör boken till verkligt spännande läsning. Men böcker ska lämpligen inte censureras av Facebook eller för den delen inte heller av EU- kommissionen. Mänsklighetens framtid är som alltid i grunden oviss, men jag är övertygad om att en fri och bred diskussion är nödvändig om man ska finna ljuspunkterna framöver. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Amerikanskt eller kinesiskt århundrade? (SvD papperstidningen 16 maj)

Amerikanskt eller kinesiskt århundrade? Janerik Larsson Kommer detta århundrade att bli det amerikanska eller kinesiska, frågade James Pethokoukis på American Enterprise Institute nyligen under ett seminarium. Ekonomen Tyler Cowen sade: ”Hur många smarta invandrare vill emigrera till Kina? Där finns svaret på frågan!” Debatten om Kina tenderar att betona landet som ett hot, men bortser ofta från dess svagheter. Ett tydligt exempel är Kinas demografiska utveckling. Kinas befolkning åldras snabbt och kommer snart att börja minska. Gideon Rachman har i Financial Times jämfört med utvecklingen i Japan, vars befolkning beräknas ha halverats till år 2100. I Japan värdesätts den sociala homogeniteten högt och Rachman menar att det etniskt baserade medborgarskapet i Kina kommer att leda till en liknande befolkningsminskning. Pethokoukis pekar också på Kinas högst betydande produktivitetsproblem som bland annat syns i Internationella valutafonden IMF:s statistik. Den kinesiska regimens ingripande på senare tid mot de privatägda kinesiska storföretagen kommer också att skada landets ekonomiska utveckling. USA:s sjunkande produktivitet kommer däremot att uppvägas av ökad invandring, mer forskning och vinnande faktorer som marknadsekonomi och avregleringar. Ett mycket intressant och alltför sällan beaktat perspektiv på Kina lyfts fram av professor Nancy Qian på Northwestern University’s Kellogg School of Management i en essä i Project Syndicate. Qian menar att resonemang om Kinas ekonomiska styrka fokuserar på landets totala BNP, men ofta förbiser BNP per capita. Det gör att man missar att Kina fortfarande är ett mycket fattigt land, trots den starka BNP-tillväxten de senaste fyra årtiondena. Kinas BNP per capita 2019 var 8 242 dollar vilket ger en placering mellan Montenegro och Botswana. Om man tittar på siffran för köpkraft så hamnar man under det globala genomsnittet och Kina hamnar som nummer 86 bland världens länder. Qian uttrycker skepsis inför nyttan av västerländska ekonomiska sanktioner mot Kina, eftersom de förmodligen endast stärker regimens maktinnehav. För bakom världens näst högsta BNP finns hundratals miljoner kineser som först och främst vill ta sig ur fattigdomen. Om USA på ett mer effektivt sätt ska hantera Kina måste man begripa det, menar Qian, och överge tanken på Kina som en ekonomisk monolit. Bland annat ur det perspektivet blir det än mer relevant att fråga sig om USA kommer att klara av att bedriva en tillväxtfrämjande politik framöver. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Trump och Biden driver samma protektionism (SvD papperstidningen 9 maj)

Larsson läser Trump och Biden driver samma protektionism Oavsett president är amerikansk politik obegripligt fixerad vid jobb i den inhemska tillverkningsindustrin. Janerik Larsson Under Donald Trumps tid som USA:s president visade internationella opinionsmätningar att presidenten var mindre populär i Sverige än i de allra flesta undersökta länder. Hur kommer Joe Biden att bedömas? Säkert blir han betydligt mera uppskattad. Men det finns skäl att se med skepsis på en del av det som Bidens administration nu planerar. När Biden höll sitt första tal till hela landets kongress fanns det en viktig fråga där han höll fast vid företrädarens politik, nämligen Trumps protektionistiska handelspolitik. USA:s väg från frihandel till ”handla amerikanskt” (Buy American) ska fortsätta. David Frum, krönikör i The Atlantic, konstaterade med upprördhet att detta är den mest katastrofala politiska idén i amerikansk ekonomisk historia. Att man bara skulle handla amerikanskt blev lag i juni 1930 när USA höjde handelstullar på 20 000 import-varor. Det kom att bli president Herbert Hoovers kraftfulla bidrag till den långa depressionen. Frum citerar den respekterade ekonomiska tankesmedjan Peterson Institute for International Economics som beräknar att dagens ”handla bara amerikanskt”-regelverk innebär att ungefär 100 miljarder dollar slösas bort jämfört med om upphandlingen skett i internationell konkurens. Frum skriver vidare att Bidens mer-av-samma-politik innebär att USA abdikerar från den ledande roll man hade efter andra världskriget. Då var frihandeln en helt central del av arbetet att återuppbygga en svårt krigs- skadad värld. ”Det är slöseri, det är en skam, det är fel”, skriver Frum men konstaterar samtidigt att det i dagsläget inte finns någon ledande politiker i Bidens demokratiska parti som säger emot presidenten på den här punkten. En förklaring till detta är att de amerikanska fackföreningarna som samlas i i AFL-CIO, American Federation of Labor and Congress of Industrial Organizations och USA:s största fackorganisation, alltid har stått för protektionism och att Bidens politik nu siktar på att förstärka partiets stöd i den fackliga rörelsen. I sak har Frum helt rätt. Amerikansk politik är på ett obegripligt sätt fixerad vid jobb i den inhemska tillverkningsindustrin trots den omvandling av näringslivet som länge pågått. Det finns även fler förklaringar till Bidens politik. Bill Clintons begåvade rådgivare James Carville – nyckelperson för Clintons valseger liksom återvalet – uttalade sig i en uppmärksammad intervju för Vox.com om Demokratpartiets stora problem. Man tror i stället blint på sin egen vänstervridna woke-retorik med inslag som att avskaffa polisen. Han menar att partieliten inte inser att Trump hade blivit återvald med bara runt 42 000 fler röster i rätt valdistrikt. Man tror i stället blint på sin egen vänstervridna ”woke”-retorik med inslag som att avskaffa polisen. Carville påminner om att för en stor del av befolkningen är Demokraterna ett arrogant storstadsparti med bas på öst- och västkusterna, som saknar ett språk som går hem hos amerikanska väljare. Mot den bakgrunden är Bidens protektionistiska retorik ganska begriplig. Men för USA:s framtid är den en återvändsgränd.

Wallpapergate på tapeten i Storbritannien (SvD 2 maj papperstidningen)

Wallpapergate på tapeten i Storbritannien Boris Johnsons exklusiva lägenhetsrenovering kan bli politiskt kostsam. Under strecket Janerik Larsson På torsdag den 6 maj är det dags för de från förra året uppskjutna brittiska lokalvalen. De 145 lokalvalen och borgmästarvalet i London äger rum samtidigt med valen till parlamenten i Skottland och Wales. Eftersom brittisk politik mest kretsar kring parlamentet och regeringen brukar dessa val varken få så mycket uppmärksamhet eller vara särskilt intressanta. I dag är läget annorlunda. Båda de två stora partiernas ledare kan komma att påverkas av valresultatet – Labours Keir Starmer och Torypremiärministern Boris Johnson. Fyllnadsvalet i Hartlepool ses exempelvis som ett test på om Johnsons framgång i norra England, av tradition Labourröstande, kommer att bestå eller om Labour kan ta tillbaka sin position där. Starmer behöver en framgång. Minst sagt olägligt för Boris Johnson är därför det som Daily Mail döpt till ”Wallpapergate” – en anspelning på Watergate som fällde president Richard Nixon. Det handlar om Boris Johnsons och hans maka Carrie Symonds bostadsrenovering, som har dragit uppmärksamheten till sig genom sin kostsamhet. Finansieringen av inredningsprojektet har dessutom väckt misstankar om korruption och brott mot regelverket för partistöd, på grund av donationer från förmögna affärsmän. En av landets högsta jurister, Dominic Grieve, menar att Johnson är ”tom på integritet”. Daniel Finkelstein skriver i en försiktigt hållen krönika i Sunday Times att arbetet med den dyrbara nya inredningen i premiärministerns bostad, som inleddes ganska kort efter den stora valsegern 2019, är en skandal som kan leda till att Boris Johnson tvingas avgå. Det faktum att Johnson är en politiker utan vänner gör denna skandal ytterligare bekymmersam. Financial Times citerar i en ledare Johnsons tidigare medarbetare Dominic Cummings som beskriver renoveringen som ”oetisk, korkad och förmodligen olaglig”. FT kompletterar detta med att citera en tidigare prominent Torypolitiker och tillika en av landets högsta jurister, Dominic Grieve, som menar att Johnson är ”tom på integritet”. Denna diskussion förs givetvis inte i ett vakuum. I debatten finns spår av tidigare strider – brexit exempelvis. Det var Dominic Cummings som var strategen bakom segern i brexitfolkomröstningen 2016 och valsegern 2019. Han är nu Johnsons dödsfiende. En annan het strid mellan Cummings och Johnson handlar om regeringsbeslutet i oktober förra året att stänga ner landet inför den nya pandemivågen. En rasande Johnson ska då ha utropat att han hellre såg högar av lik än att han skulle ta det beslut som han ändå sedan tvingades ta. Den incidenten spelar mindre roll i dag eftersom pandemihanteringen anses ha skötts väl och finns på Johnsons pluskonto. William Hague, tidigare utrikesminister och Toryledare (1997–2001), varnar i en artikel i The Times för att Torypartiet kan skadas av misstankar om korruption. Relationen mellan näringslivet och partiet måste hanteras på ett sätt som inte väcker minsta misstanke om oegentligheter. Det tycks i dagens situation vara en from förhoppning. Boris Johnson har överlevt många kriser, så grundtipset är att han klarar sig också denna gång. Men Wallpapergate kommer dra ut på tiden.