Dinesh D’Souza kom till USA som 17-åring från Bombay. Hans välbeställda, kristna familj hade, som hinduer, hört till den högsta kasten, brahminer. Den unge indiern skapade sig nu en amerikansk tillvaro. Han var lysande som student på Dartmouth College där han tog sin examen 1983. Fyra år senare var han en av president Reagans inrikespolitiska rådgivare i Vita huset – flera år innan han 1991 blev amerikansk medborgare. Hans första bok kom samma år och han har därefter publicerat en rad välskrivna, pregnanta politiska analyser.
Hans bok om Ronald Reagan, How an ordinary man became an extraordinary leader (1997) är i mitt tycke den hittills bästa sammanfattningen i bokform av Reagan som president. D’Souza är nu knuten till Hoover Institution vid Stanford i Kalifornien och hör till de prominenta kommentatorer som förekommer i många olika sammanhang, allt från Nightline, Crossfire och Good Morning America till Politically Incorrect.
Immigrantens perspektiv
Hans senaste bok, What´s so great about America? är med sin milda, pregnanta polemik och analys en strålande uppgörelse med Amerikas fiender – både de som finns utanför USA och de som finns i landet. Han är lika handfast i sitt dissekerande av vänsterns stolligheter som av den höger som tror att man nu måste ta till våldsmetoder för att vrida den kulturella amerikanska klockan tillbaka till 1950-tal eller 1930-tal eller kanske ännu längre.
Bitvis är boken mycket personlig. D’Souza är invandrare. Hans upplevelse av USA i dag är inte odelat positiv. Det finns delar av dagens USA som han personligen är främmande för. Han bor med fru och dotter i en småstad i södra Kalifornien och skriver i boken om hur han nu håller på att undersöka vilka klosterskolor som dottern skulle kunna gå i. Samtidigt beskriver han det liv som hans syster nu lever hemma i Bombay – inskränkt och traditionsstyrt.
Inför det vägvalet är D’Souza inte tveksam en sekund; han valde rätt som skapade sitt eget liv i Amerika. Bokens viktigaste poäng är just detta – Amerika är unikt just därför att individen, i högre grad än i något annat land och i någon annan kultur, här får forma sitt eget liv. Resultatet blir inte alltid gott – men detta, just detta, är Amerika.
Underkastelse eller frihet
En hel del av boken upptas av en uppgörelse med muslimsk extremism, med den islamska terrorns apologeter och ideologer. D’Souza förnekar inte den grundläggande kritiken – han medger att Amerika är en subversiv idé. Den förstelnade samhällsstruktur som präglar den islamska världen – ingen demokrati, inga framstående bidrag till teknik eller företagande – skulle inte kunna ta in ”den amerikanska idén” bara till viss del. Denna idé är nämligen så kraftfull att den får samhällsomdanande konsekvenser.
Hans bild av islam är att detta är en samhällsordning baserad på underkastelse. Amerika och västvärldens grundläggande ordning bärs i stället upp av frihet. Här finns en motsättning som inte kan överbryggas, enligt filosofen Sayyid Qutb, det muslimska brödraskapets grundare.
D’Souza är lika främmande inför den högerkritik av det moderna USA som fick pastor Jerry Falwell att säga att förstörelsen av World Trade Center var Guds straffdom över Amerikas syndfullhet. Bill Bennett, Gary Bauer, Robert Bork, Patrick Buchanan och Gertrude Himmelfarb hör till dem som avvisar det moderna Amerika – precis som en lång rad vänsterintellektuella, som Barbara Ehrenreich, Edward Said och Howard Zinn.
I centrum för bokens kritik står den relativistiska, och i det akademiska USA mycket populära, rörelse som kallas den multikulturella. Den västerländska civilisationen definieras av förtryck. Amerikas historia är, i deras perspektiv, en oavbruten serie brott gentemot svarta, indianer, spanskamerikaner, kvinnor och människor i tredje världen.
D’Souzas kritik av denna absurda utsugarteori är lika väl genomarbetad som hos Peter Bauer. Den västerländska överlägsenheten, den dominerande roll Amerika har i världen i dag är baserad på tre institutioner: vetenskap, demokrati och kapitalism.
Vart vill fattiga flytta?
Vart vill människor i tredje världen flytta? Jo, till Amerika. Den multikulturella idén hävdar att alla länder är lika bra (utom Amerika). Men, frågar sig, D’Souza, varför anstränger sig ingen att invandra till Kuba, Irak eller Somalia?
Får man då inte betala ett pris för att i smältdegelns Amerika bli amerikan? Jo, svarar D’Souza. Men det är genom att betala det priset som vägen öppnas till framgång i Amerika. Ingen kan i grunden vara hemmahörande i mer än en kultur.
D’Souza tar i det sammanhanget tillfället i akt att göra upp med många av vanföreställningarna kring de svarta amerikanernas ställning – och skälen härtill. Att de svarta i dagens USA inte har samma ställning som t ex mera nyanlända invandrare från Asien eller Västindien beror inte på rasism eller förtryck. Tvärtom. Amerikanska universitets intagning favoriserar svarta och diskriminerar exempelvis asiatiska amerikaner. Om endast förtjänst och prestation skulle belönas – och det är ju egentligen den grundläggande amerikanska ordning som Martin Luther King slogs för – skulle de svarta amerikanernas ställning i dag vara sämre än den är. De svarta presterar sämre – men den politiska ordningen gynnar dem.
Den svarta familjens sammanbrott
Det är inte slaveriet som bär skulden – den svarta familjen, de samhälleliga nätverk som bär fram människor som kan och vill anstränga sig, bröt samman under decennierna från 1965 och framåt. Dagens ledande svarta politiker fortsätter att kräva politiska åtgärder i stället för att följa den svarte ledaren Booker T Washington från det tidiga 1900-talet som argumenterade för samma åtgärder som under samma tid skapade den svenska arbetarrörelsen (studier, arbete, ansträngning). I dagens USA är det omöjligt att använda rasism som förklaring till misslyckande. Västindier, haitier, nigerianer som är svartare i huden än någon afrikansk amerikan, har följt Booker T Washingtons väg – och nått goda resultat.
D’Souza berättar hur han mött många människor från andra länder som känner sig förödmjukade över amerikanernas framgångar, över ett samhälle där även människor med de enklaste arbetsuppgifterna lever mycket bättre än de flesta i världen. Anti-amerikanismen blir då, skriver han, en naturlig reflex för att rädda stoltheten.
För Amerikas vänner utanför Amerika kommer säkert skälen att förklara och försvara Amerika att växa. D’Souza har i sin klarsynta bok samlat en hel del goda argument.
