Strid om oljan i Kanada

På resa i Kanada har jag fått en ny favorittidning: The Globe and Mail.

Med min begränsade kunskap tycks den tidningen erbjuda en balanserad och åtminstone för mig både begriplig och läsvärd bevakning av ekonomi och politik i landet.

De senaste dagarna har den riktigt stora frågan varit hur den kanadensiska regeringen ska hantera den mycket heta och komplicerade frågan om den utbyggnad av oljeledningen Trans Mountain som företaget Kinder Morgan Canada Inc var på väg att överge på grund av de politiska hinder som rests främst av regeringen i British Columbia.

Lite påminner mig den kanadensiska debatten nu om den norska debatten om statens roll i olje- och gasutvinningen som pågått i decennier.

I Kanada har den statliga rollen varit mindre men nu har den ökat påtagligt.

Globe and Mail sammanfattar i denna artikel vad som hänt och kommer att hända.

De politiska konsekvenserna är svåröverskådliga. Förstatligandet av Trans Mountains oljeledning är inget säkert vinnarkort från Justin Trudeaus liberala parti och regering, men något alternativ torde knappast ha förelegat annat än att låta projektet dö med konsekvenser för förtroendet för den kanadensiska investerarmarknaden.

Trans Mountain is a decades-old pipeline system that can currently carry 300,000 barrels a day of oil from Edmonton to Burnaby, B.C. Its owner, Kinder Morgan, has been trying for six years to thread new pipes alongside the existing ones, at a cost of $7.4-billion. The expansion would nearly triple Trans Mountain’s capacity, increase tanker traffic off the B.C. coast sevenfold – and many fear that puts B.C. at risk of catastrophic oil spills.

En viktig aktör i kampen mot oljeledningen har varit Kanadas ursprungliga invånare; de vi kallar indianer men som här i Kanada samlas under beteckningen First Nations.

Dessa "första nationer" spelar en helt annan roll här än i politiken sönder om gränsen mot USA; där har de ursprungliga invånarna i praktiken inget politiskt inflytande alls såvitt jag kan förstå.

Apropå frågan om hur tidningar - som The Globe and Mail - överlever i vår nya digitala värld här en länk till en intressant översikt om vad som sker på den kanadensiska tidningsmarknaden.

https://www.svd.se/strid-om-oljan-i-kanada

Vad händer med britterna?

Janan Ganesh, briljant politisk analytiker på Financial Times, har aldrig varit någon vän av Brexit.

Men hans kritiska kommentarer till den brittiska politiska röran kring hur Brexit-folkomröstningen ska hanteras är alltid läsvärda.

Nu senast skriver han att den verkliga kostnaden för det brittiska samhället av Brexit handlar om förlorade möjligheter ("missed opportunities") eftersom politikens fokus har flyttats från den krisande sjukvårdssektorn (NHS), infrastrukturen och den svaga produktiviteten.

I New York Times tecknas bilden av dagens Storbritannien så här: Britain is looking less like the rest of Europe and more like the United States, with a shrinking welfare state and spreading poverty.

En krympande välfärdsstat och en alltmera spridd fattigdom.

Men inget tyder idag på ett ändrat politiskt fokus i brittisk politisk debatt.

Med tanke på vårt eget riksdagsval kan man ju också skjuta in frågan om det är de centrala politiska framtidsfrågorna som står i centrum....

https://www.svd.se/vad-hander-med-britterna/i/senaste/om/ledare

Uber-samtal i New York

De flesta Uber-förare jag stött på här i New York är tystlåtna - kanske därför att de är bättre på att köra bil än att tala engelska.

Ett undantag idag var en medelålders man - äldre än de flesta jag stött på hos Uber - som var pratsam och nyfiken.

En del av samtalet gick så här:

Föraren: Janerik - är det ett tyskt namn?

Jag: Nej jag är från Sverige.

Föraren: Vad är det som händer med Sverige?

Jag: Hur så?

Föraren: Zlatan är på dekis och då blir det väl inte bra för er i VM antar jag.

Jag: Kanske det, men hur tänker du om Sverige?

Föraren: Kineserna har köpt Volvo så snart finns det väl inget svenskt kvar som ni kan vara stolta över....

Jag: Ja men kinesiska företag köper ju också upp mycket här i New York...

Föraren: Visst är det så. Snart är det väl ute både med USA och Sverige.

Där slutade samtalet med att vi var framme på destinationen - den italienska restaurangen Allora på 147 E 47th street.

Kan för övrigt rekommenderas.

Men den amerikanska oron för Kina är stor.

Nyhetsbrevet Axios berättar:

China, with a series of short and long-term moves on the global stage, is doing something few others can: eliciting similar warnings and worries from Democratic Rep. Tim Ryan, Republican Sen. Marco Rubio and nationalist Steve Bannon. 

• All three say China is a growing threat to America’s workers, economy, technology and national security.

Från vänster till höger finns alltså bilden av att Kina är ett växande hot mot amerikanska arbetare, amerikansk ekonomi, teknologi och nationell säkerhet.

https://www.svd.se/uber-samtal-i-new-york/i/senaste/om/ledare

George Washingtons varningsord

Ett av New Yorks finaste konstmuseer är The Frick Collection som finns i den bostad på Femte Avenyn som en gång tillhörde industrimannen Henry Clay Frick (1849–1919). Där finns i en sagolik miljö mästerverk av Bellini, Rembrandt, Vermeer, Gainsborough, Goya, Turner och Whistler.

När jag besökte museet igår hade en ny utställning precis öppnat: Antonio Canovas skulptur av George Washington. Canova (1757 – 1822) var en av sin tids mest kända europeiska konstnärer och skulpturen som förstördes i en brand i Raleigh, huvudstad i North Carolina, bara tio år efter att den blev färdig 1821 kan nu ses så som den såg ut före branden.

Det var Thomas Jefferson som beställt verket och föreslagit konstnären att gestalta Washington som en antik romersk statsman sysselsatt med att skriva sitt berömda avskedstal till den nya nation vars förste president han var.

I museets butik köpte jag en liten volym med talet som hör till de mera minnesvärda avskedstal som någon amerikansk president hållit. Det enda tal som jag tror man kan jämföra det med är president Eisenhowers avskedstal.

Washington var president i 8 år men hans riktigt viktiga insatser var dels som militär ledare i befrielsekriget och dels som ordförande för författningskonventet (25 maj 1787 – 17 september 1787).

Hans betydelse för att USA blev en republik kan inte överskattas. Det fanns många som velat se honom som monark eller kanske som en ny romersk kejsare.

Men Washington hade ingen sådan önskan och när han vid avslutningen av konventet valdes till president (omvald 1792) så inleddes en period som kom att präglas av svåra motsättningar mellan den 13 delstaterna och redan då mellan norr och söder.

Washington och de andra författningsfäderna – anförda av James Madison och Alexander Hamilton – skapade en nation som alltid fått uppleva svåra inre politiska strider.

I sitt avskedstal varnar Washington för politiska partier eftersom de riskerade leda till vad han kallade "constant danger of excess".

Men givetvis var det ofrånkomligt att politiska partiers strider skulle komma att prägla USAs historia.

Washingtons varningsord för heta motsättningar hade sin relevans eftersom det han fruktade kom att leda till inbördeskriget 1861 – 1865.

I New York Times läste jag idag en krönika av David Brooks som för mina tankar till den spänning som Washington talade om. Hans "danger of excess" har i amerikansk politik sedan han lämnade presidentposten lett till fantasiföreställningar som ofta lett landet fel.

Brooks slutar uppgivet: We’re in the middle of some vast historical transition, and it’s very hard to know what to believe in. The more time we spend on the Trumpian soap opera, the less likely we are to know where we are or what we should do.

https://www.svd.se/george-washingtons-varningsord/i/senaste/om/ledare

George Washingtons varningsord

Ett av New Yorks finaste konstmuseer är The Frick Collection som finns i den bostad på Femte Avenyn som en gång tillhörde industrimannen Henry Clay Frick (1849–1919). Där finns i en sagolik miljö mästerverk av Bellini, Rembrandt, Vermeer, Gainsborough, Goya, Turner och Whistler.

När jag besökte museet igår hade en ny utställning precis öppnat: Antonio Canovas skulptur av George Washington. Canova (1757 – 1822) var en av sin tids mest kända europeiska konstnärer och skulpturen som förstördes i en brand i Raleigh, huvudstad i North Carolina, bara tio år efter att den blev färdig 1821 kan nu ses så som den såg ut före branden.

Det var Thomas Jefferson som beställt verket och föreslagit konstnären att gestalta Washington som en antik romersk statsman sysselsatt med att skriva sitt berömda avskedstal till den nya nation vars förste president han var.

I museets butik köpte jag en liten volym med talet som hör till de mera minnesvärda avskedstal som någon amerikansk president hållit. Det enda tal som jag tror man kan jämföra det med är president Eisenhowers avskedstal.

Washington var president i 8 år men hans riktigt viktiga insatser var dels som militär ledare i befrielsekriget och dels som ordförande för författningskonventet (25 maj 1787 – 17 september 1787).

Hans betydelse för att USA blev en republik kan inte underskattas. Det fanns många som velat se honom som monark eller kanske som en ny romersk kejsare.

Men Washington hade ingen sådan önskan och när han vid avslutningen av konventet valdes till president (omvald 1792) så inleddes en period som kom att präglas av svåra motsättningar mellan den 13 delstaterna och redan då mellan norr och söder.

Washington och de andra författningsfäderna – anförda av James Madison och Alexander Hamilton – skapade en nation som alltid fått uppleva svåra inre politiska strider.

I sitt avskedstal varnar Washington för politiska partier eftersom de riskerade leda till vad han kallade "constant danger of excess".

Men givetvis var det ofrånkomligt att politiska partiers strider skulle komma att prägla USAs historia.

Washingtons varningsord för heta motsättningar hade sin relevans eftersom det han fruktade kom att leda till inbördeskriget 1861 – 1865.

I New York Times läste jag idag en krönika av David Brooks som för mina tankar till den spänning som Washington talade om. Hans "danger of excess" har i amerikansk politik sedan han lämnade presidentposten lett till fantasiföreställningar som ofta lett landet fel.

Brooks slutar uppgivet: We’re in the middle of some vast historical transition, and it’s very hard to know what to believe in. The more time we spend on the Trumpian soap opera, the less likely we are to know where we are or what we should do.

https://www.svd.se/george-washingtons-varningsord/i/senaste/om/ledare

Kriget mot freden?

Jag skrev härom dagen om några av de första böckerna om Donald Trumps administration.

.

En av dessa är Ronan Farows War on Peace: The End of Diplomacy and the Decline of American Influence".

Hans ingående granskning av hur diplomati - något som amerikanska administrationer sällan visat talang för - har ersatts av miltärt tänkande kan nu kompletteras med dagens besked från Vita huset.

President Trumps återbud till ett möte i Singapore den 12 juni med den nordkoreanska diktatorn illustrerar den nuvarande administrationens brist på diplomatisk och därmed politisk insikt.

Det som återstår i fallet Nordkorea - och även sannolikt vad gäller Iran - är med viss sannolikhet rent militära insatser för att åstadkomma regimskifte.

Men det finns ett perspektiv till: det inrikespolitiska. Trump är pressad av mellanårsvalet i november och att då vara inbegripen i internationella förhandlingar stämmer inte alls med "Make America Great Again", dvs ett tänkande baserat på föreställningen att USA ensamt kan och bör styra värden.

Isolationism och protektionism i Trumps mycket aggressiva verbala version är ett alternativ till militära äventyr av ett slag som förmodligen inte skulle tilltala de Trumplojala väljarna.

Så det mest sannolika är mera retorik som också kommer att riktas mot alla de tidigare USA-allierade som nu i växande utsträckning reagerar mot Trump.

https://www.svd.se/kriget-mot-freden/i/senaste/om/ledare

Janerik Larsson:Konsten att förgöra motståndare

Av Janerik Larsson 

Mike Allen på nyhetsbrevet från Axios har idag en kort och mycket stringent sammanfattning av Donald Trumps politiska strategi.

Han attackerar dessa:

• The media
• The Justice Department
• The FBI
• Attorney General Jeff Sessions
• Deputy Attorney General Rod Rosenstein
• The intelligence community
• Special counsel Robert Mueller
• Mueller’s team of prosecutors
• New York state investigators and prosecutors
• Democrats on intel committees
• Unreliable GOP senators

This adapts a classic Trump technique that he used during the campaign: constant, withering criticism combined with brutal belittling, in an effort to create tectonic shifts in voter attitudes.

• Trump used this combination to eviscerate the GOP field, then shrink Hillary from a political colossus.
• Trump targets get accused of the worst possible behavior in the most vicious terms — accusations that are more exaggerated and stinging than from any other official.
• The reputations of these institutions have been diminished, at least among Republicans, by the president’s use of this tactic.
• Few of the injured have found a way to fight back, beyond complaints about “unpresidential behavior."

Detta är den viktiga slutsatsen - att de som attackeras har inte hittat något sätt att slå tillbaka annat än att klaga över att presidenten inte uppför sig som man kan förvänta sig att en president ska uppföra sig.

Den riktigt svåra frågan är givetvis hur framgångsrik Trumps sätt att förminska och förgöra de som inte helt och hållet håller med honom eller är tysta kommer att vara.

Men jag tror det är farligt att underskatta Trumps sätt att attackera dem han ser som sina motståndare.

Han kan bli återvald 2020 och GOP kan behålla sin position i kongressen efter mellanårsvalet i november.

Hur ser det då ut på den demokratiska kanten? Lexington-kolumnisten i The Economist har i veckans nummer en betraktelse som inte är särskilt uppmuntrande läsning för de som gärna ser ett bättre alternativ än Trump och det parti han idag så helt dominerar.

Vi som bryr oss om vart USA går framöver har all anledning att fortsatt vara bekymrade.

Trump och NAFTA

Av Janerik Larsson 

En viktig del av Donald Trumps profil har i decennier bestått i att söka medieuppmärksamhet genom att vara kontroversiell.

Det finns idag många olika infallsvinklar på den frågan.

En sådan utgörs av ett ämne jag upprepade gånger återkommit till men som trots allt inte skapar de riktigt stora rubrikerna: handelspolitiken.

För Trump är själva tanken att USA ska agera tillsammans med andra i grunden oacceptabel. Det är därför han uttalat sig så föga entusiastiskt om NATO, det är därför WTO helt saknar hans stöd och det är därför det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA tidigt stod på Trumps lista över det som borde antingen bara åka i papperskorgen eller omförhandlas till USAs fördel.

Wall Street Journal är mycket kritisk till Trumps starkt protektionistiske handelsförhandlare Robert Lighthizer. Man kan gissa att denne försöker göra det Trump egentligen vill, men situationen är nu prekär.

Det är snart val i Mexiko som kan komma att få en USA-fientlig merkantilist som president. Dvs en kopia av Trump. I det läget så kan NAFTA dö.

WSJ förutspår då " years of combat with a mercantilist Mexican government. That strategy puts at risk the present economic benefits of continental commerce and tens of billions of dollars of future sales and income gains for Americans."

I inrikespolitiken är WSJ på ledarplats en ganska Trump-trogen röst, men när det gäller ekonomi och handel råder det inget tvivel om att tidningen inte har minsta sympati för Trumps konstiga föreställningar om handelspolitik.

https://www.svd.se/trump-och-nafta/i/senaste/om/ledare

Samtal med Michael Treschow

När jag började arbeta på Svenskt Näringsliv under Urban Bäckströms VD-tid var Michael Treschow styrelsens ordförande. Hans engagemang för näringslivets opinionsbildning är starkt och att samtala med honom om det är fortsatt mycket givande.
Häromdagen talades vi vid om ett ämne som vi båda har ett ganska långt perspektiv på nämligen kopplingen mellan amerikanskt näringsliv å ena sidan och amerikansk politik / samhällsdebatt å den andra.
Michael Treschows långa näringslivskarriär är mycket imponerande. Efter fem år på Bacho i Enköping, hans första jobb, började han 1975 på ett av de mest internationella svenska företagen, Atlas Copco, där han 1991 blev VD och koncernchef. Han gick 1998 vidare till ett annat mycket internationellt företag, Electrolux, där han fram till 2002 var VD och koncernchef.
2002 - 2011 var han styrelseordförande i Ericsson och hade där den svåra uppgiften att med framgång hantera företagets stora kris. Hans mest internationella uppdrag var som styrelseordförande för dagligvarutillverkaren Unilever. Han avgick där 2016 efter att ha suttit på posten maximala nio år.
Under tiden på Atlas Copco bodde han i USA under några år i skiftet mellan 70- och 80-talen och vårt samtal handlade om tillståndet i amerikansk industri med särskilt fokus på det s k rostbältet vars flera decennier långa kris tillskrevs en viktig förklaring till Donald Trumps seger i presidentvalet 2016.
Redan då jag bodde där, berättar han, var Detroit i det närmaste en "utbombad stad" med gamla industrilokaler som föreföll snarast hemmahörande i decennierna före andra världskriget:
"En av Atlas Copcos kunder levererade växellådor till General Motors (GM) och jag besökte fabriken. Där arbetade 20 000 personer under ett tak i en gammal bombfabrik. Det var rena skräckupplevelsen."
"I slutet av 80-talet köpte Atlas företaget Chicago Pneumatic (CP) ett företag som tillverkade tryckluftsverktyg i Utica i delstaten New York. Staden ligger i närheten av Syracuse och Albany. Utica hade varit ett fäste för GM, men dom hade redan dragit vidare. Den VD som hade jobbet då vi köpte företaget drog snabbt vidare så jag fick under en period ta chefsjobbet, vilket gav mig insikter om hur illa företaget hade skötts."
"Det var en stor fabrik men också något av industrimuseum med en tillverkning med hjälp av remdrift för verktygsmaskinerna - något som vi i Sverige hade lämnat några decennier tidigare."
"Det som var den största kontrasten med Sverige var annars den mycket destruktiva relationen mellan arbetsgivare och fack. Det fack jag mötte där använde i den relationen avtalskonstruktioner som innebar att olika medarbetare hade snävt avgränsade arbetsuppgifter. Det betydde t ex att det fanns många arbetsuppgifter som inte kunde utföras av t ex en elektriker utan att en eller flera andra behövdes för samma uppgift."
"Med vår svenska optimism så körde vi ändå på innan vi gav upp och flyttade till sydstaterna. Förmodligen borde vi gjort det tidigare eftersom det där var möjligt att arbeta mycket mera konstruktivt med medarbetarna."
Vad betyder detta för amerikansk politik?
Treschow: "För det första är det viktigt att inte se USA som ett land utan som den federation det ju är och som består av helt olika företagsklimat. För det andra så finns i det s k rostbältet många gamla industribyggnader som borde demonterats och ersatts av nytt. Men så sker inte. Här speglas den gamla amerikanska attityden att man ska "dra vidare" och inte bry sig om det man lämnar efter sig."
Det Michael Treschow talar om är viktig del av den amerikanska kris som gång på gång dykt upp i landets korta historia. Stora ekonomiska svängningar, ett näringsliv som alltid haft ett starkt fokus på en hemmamarknad där företag ofta haft monopol och inte behövt anstränga sig att tampas med konkurrenter.
När det sedan dyker upp konkurrens, i synnerhet från andra länder så är reflexen inte att anstränga sig mera utan att följa Donald Trumps retorik som ju går ut på att rostbältet utsatts för orättvisa och elaka konkurrenter.
Det handlar inte om att skärpa sig och acceptera konkurrensen utan att söka bygga tullhinder.
Tillbaka till 50-talet är Trumps modell och den ställer onekligen till rejäla problem inte bara för USA.

https://www.svd.se/samtal-med-michael-treschow/i/senaste/om/ledare

Den svenska arbetsmarknaden

Den svenska arbetsmarknaden ägnas ganska lite intresse nu når ekonomin går som tåget.

Men det äger dock rum intressanta seminarier som ägnas åt olika aspekter på vad som händer och vad som inte borde få fortsätta hända här.

I morse presenterade ett analysföretag (Damvad Analytics) en undersökning på Svenskt Näringsliv om "Hamnkonflikten - kostnader och konsekvenser".

Boven i dramat är Hamnarbetarförbundet som inte vill ha ett kollektivavtal i enlighet med den svenska modellen utan som bara vill kunna vidta konflikter när det passar och då vara skyddad av dagens mycket generösa svenska lagstiftning.

Hamnarbetarförbundet styrs av en kommunistisk sekt vars syfte är att göra så stor skada som möjligt för det kapitalistiska Sverige.

Och det lyckas man bra med.

Johnny Sjöström, VD för Uddeholms AB, redovisade sitt perspektiv på de återkommande konflikterna. De undergräver detta renodlade exportföretags långsiktiga förutsättningar att verka i Hagfors i Värmland.

Sjöström berättade också om hur Hamnarbetarnas konflikter slagit än hårdare mot småföretag i Värmland.

Uddeholm ingår ingår sedan 1991 i den österrikiska koncernen Böhler-Uddeholm, som i sin tur sedan 2007 ingår i Voestalpine-koncernen.

Jag undrar hur ägarna ser på att deras företag i Sverige trots priset för det höga löne- och kostnadsläget inte verkar på en fungerande arbetsmarknad där dyra kollektivavtal ger fredsplikt.

Nu pågår ett utredningsarbete i arbetsmarknadsdepartementet med fokus på en kommande lagstiftning just om den typen av konflikter som Hamnarbetarförbundet i Göteborg ägnar sig åt.

Jag tror att det är hög tid att se över hela konfliktregleringen så att Sverige inte längre skiljer sig i så hög grad från resten av EU som fallet är idag.

Från Storgatan 19 vandrade jag till Sveavägen 59 för ett seminarium på Ratio om rapporten "En ny lönebildningsregim i Tyskland - konkurrenskraft utan lönenormering och centralisering".

Mycket intressant men jag tror att man ska vara medveten om att man inte bara kan ta en "tysk modell" och importera till Sverige. Det är så mycket som skiljer.

Den svenska arbetsmarknaden lider ju av andra grava problem - mycket illa fungerande Arbetsförmedling, avsaknad av någon motsvarighet till det tyska lärlingssystemet etc.

Skulle sådana defekter korrigeras och få större likhet med Tyskland kanske en diskussion om den "tyska modellen" skulle bli mer relevant.

Claes Stråth, legendarisk chef för Medlingsinstitutet, varnade i bestämda ordalag för tanken att överge den lönenormering som nu i två decennier skapat reallöner och låg inflation i Sverige.

Man vet vad man har men inte vad man får.

Samtidigt är jag övertygad om att diskussioner av detta slag, analyser och rapporter om olika aspekter på svensk arbetsmarknad är av stor vikt för att vidmakthålla intresset för ett område som är av så avgörande betydelse för det svenska välståndet.

https://www.svd.se/den-svenska-arbetsmarknaden/i/senaste/om/ledare

:”Staten och kapitalet - slaget om skolan”

"Om du någon gång undrat hur det gick till när en skola likställd för alla blev en skola som ofta gynnar de rikas barn och slussar miljoner av skattemedel till privata profitörer, ta en titt på TV ikväll. Då visas Staffan Juléns dokumentär Staten och kapitalet – slaget om skolan."

Så skriver Björn Elmbrant på Dagens Arena.

Filmen finns att beskåda på SvT Play.

Filmens verklige regissör är den socialistiske kampanjmakaren Daniel Suhonen på Tankesmedjan Katalys. Han har också huvudrollen som Sanningssägaren.

En biroll innehas av Peje Emilsson, entreprenören bakom bla KREAB och Kunskapsskolan. Han plockar glatt fram bilder från sin framgångsrika karriär som opinionsbildare med nära kopplingar till moderaterna.

Han är förvisso värd att hedras för sina mångåriga insatser, men föreställningen att det var han som skapade friskolesystemet för att bli förmögen behöver onekligen kompletteras.

Ska man leta efter de centrala tänkarna bakom omdaningen av delar av en illa fungerande offentlig tjänstesektor får man gå till den grupp folkpartister som med Bert Levin och Thomas Berglund i spetsen såg till att den privata förskolan Pysslingen bildades 1986 med hjälp av den dåvarande Electrolux-chefen Hans Werthén.

Den historien finns väl dokumenterad och egentligen är det förskolesystemet som idag som är den bästa illustrationen av den framgång som entreprenörer i "välfärden" utgör. Vi som vet hur det såg ut på denna sektor tidigare har lätt att förstå denna framgång som på ett så betydelsefullt sätt bidragit till en positiv samhällsutveckling.

De offentliga monopolverksamheter som välfärdens entreprenörer utmanade saknade både förutsättningar och incitament att ge medborgarna den kvalitet och den valfrihet som dessa önskade.

Det är den föga komplicerade sanningen och filmen om staten och kapitalet undviker fullständigt att belysa den riktigt viktiga aktören i detta skeende: medborgarna.

Föreställningen att det i dag skulle finna sen bred opinion mot valfriheten är felaktig vilket många gånger belysts av sakliga analyser. Däremot har begreppet "vinst" under hela min nu ganska långa yrkeskarriär alltid varit ett "fult" och missförstått ord i svenska språket. "Lotterivinst" – på något sätt orättvist och olämpligt.

Det mycket enkla faktum att det svenska välståndet byggts upp av och vilar på just vinstgivande företag är en insikt som alla politiska partier utom Vänsterpartiet känner till – inte minst socialdemokraterna.

Då och då uppstår kraftig ideologisk förvirring i det en gång stora S-partiet. På 70- och 80-talen var det fondsocialism. Idag är det hat mot friskolor i första hand och entreprenördriven vård och omsorg i andra hand.

Sådant går över.

Under 80-talet spreds marknadsekonomins frihetliga budskap på många olika sätt och den allmänna opinionen stödde i växande utsträckning dessa tankar. Den statliga maktutredningen konstaterade i sitt slutbetänkande Demokrati och makt i Sverige att en av de starkaste drivkrafterna var medborgarnas ökande krav på självbestämmande. Det socialdemokratiskt styrda överhetssamhället krävde omprövning, mångfald.

Den socialdemokratiske politiker som drog de rätta slutsatserna av den analysen var Kjell Olof Feldt. Så här skrev han i sin fortsatt mycket läsvärda memoarbok "Alla dessa dagar" om varför han motsatte sig fondsocialismen:

"Min hållning avgjordes av min syn på vinstens funktion i samhällsekonomin. Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt. Och för att denna bevakning ska fungera måste det finnas en grupp aktörer i samhället, vars mål och mening med livet är att maximera vinsten i det näringsliv man äger."

Feldt skrev också att "bristen på kraftfulla aktörer med uppgift att bevaka effektiviteten i resursanvändningen blev alltmer kännbar, när skattekällorna började sina. Sitt klaraste uttryck tycker jag att skillnaden mellan privat och offentlig sektor får i synen på effektivitet. Medan effektivitet i ett privat, ’vinststyrt’ företag är symbolen för framgång uppfattas kravet på effektivitet i en offentlig förvaltning bara som ett uttryck för att det saknas pengar."

Landstings- och kommunalpolitiker – inte minst socialdemokratiska sådana – insåg detta och under 90-talet kom svensk ekonomi att präglas av både s k privatiseringar och avregleringar.

För mig som följt svensk politik sedan 60-talet känns det tragiskt att vi nu uppenbart åter befinner oss vid en tidpunkt som har uppenbara likheter med det samhälle som maktutredningen beskrev.

De som arbetar med faktiskt.se har i filmen om staten och kapitalet ett perfekt objekt för sin faktagranskning.

Inte en siffra rätt är en bra sammanfattning.

https://www.svd.se/staten-och-kapitalet-slaget-om-skolan/i/senaste/om/ledare

Tre böcker om svensk politik

Av Janerik Larsson 

Ekerlids förlag hör till den nu ganska stora krets av svenska förlag som skaffat sig en prominent plats på den svenska bokmarknaden. Jag har just läst förlagets tre senaste böcker och de erbjuder olika infallsvinklar på svensk samtidsdebatt – inklusive den pågående valrörelsen.

Lättviktaren i trion är Annie Lööfs "Sanningens ögonblick". Den är säkert i första hand avsedd för valrörelsen, för de egna och för potentiella nya väljare. Det jag mest imponeras av är Lööfs starka engagemang för den fria företagsamheten och hennes beskrivning av de företagsamma miljöer i Småland som hon växte upp i.

Hon lanserar där ett åtminstone för mig nytt ord: tasigförsamhet.

"Detta är min bakgrund. Jag växte upp mitt bland människor som tar sin framtid i sina egna händer. Det är de värderingar som har präglat mig."

Centerpartiet ter sig nu i valrörelsen som Alliansens svagaste länk, men när det gäller den grundläggande synen på hur ett gott samhälle fungerar kan man tveklöst lita på Annie Lööf.

Lars Leijonborgs memoarbok "Kris och framgång – mitt halvsekel i politiken" är verkligen inte skriven för valrörelsen utan är ett bidrag till modern svensk politisk historia.

Boken har en mycket stor fördel – den är inte kronologisk utan kapitlen är tematiska.

Jag ska här bara ta upp ett kapitel "Valfrihetsrevolutionen". Leijonborg ger där en mycket god bild av den politiska grundsyn som styrt hans agerande på detta område: "Om så skatterna var hundra procent skulle det som kommunen kan erbjuda människor i nöd ändå kunna kompletteras med människors frivilliga uppställning och medmänsklighet."

Till det kom insikten att "utbudet av offentliga tjänster borde växa men samtidigt organiseras så att det blev mer av valfrihet, fler aktörer och högre produktivitet".

Leijonborg har på senare år varit särskilt engagerad i friskolefrågan. Här har han varit pressad från olika håll. Som ordförande i Friskolekommittén under den andra Alliansregeringen saknade han det stöd man borde väntat sig från moderater (Anders Borg) och från hans efterträdare som partiledare (Jan Björklund).

Här spelade SvTs och DNs lögnaktiga, enormt uppblåsta publicitet kring den s k Carema-skandalen en enorm betydelse (Leijonborgs ordval). Då började en hetskampanj mot "riskkapitalister" som fortsatt pågår med betydande intensitet.

Det är lätt att förstå av det han skriver att Leijonborg inte inser vad som är "kortsiktigt" och "långsiktigt" i företagsvärlden. Det är han allt annat än ensam om. Det paradoxala är ju att börsnoterade företag nu beskrivs på samma sätt som private equity( s k riskkapital).

Leijonborg understryker att Centern och Kristdemokraterna "var i grunden skeptiska till nästan varje reträtt från traditionella borgerliga ståndpunkter i friskolefrågan".

Det Leijonborg skriver om det utredningsarbetet illustrerar väl att det inte finns något mera kortsiktigt än partipolitik.

Han berättar om hur Miljöpartiet svängde helt och hållet. Och i dagens valkamp spelar Vänsterpartiet huvudrollen som drivande bakom Ilmar Reepalus utredningsförslag (nu som proposition).

Det är djupt tragiskt och det för mig till den tredje boken: Barbara Bergströms och Hans Bergströms "Tough Love – Internationella Engelska Skolan – De första 25 åren".

Boken är i första hand avsedd för de som verkligen vill skaffa sig en djupgående insikt dels om det engagerade entreprenörskapets betydelse dels om hur det varit att som utbildningsentreprenör hantera politik och byråkrati under dessa år.

Det är en imponerande läsning. Välskriven, sakligt tung, orädd och öppenhjärtlig.

Den illustrerar väl hur det svenska politiska systemet inte haft förmågan att väl hantera den insikt som Leijonborg beskrev när han talade om att "utbudet av offentliga tjänster borde växa men samtidigt organiseras så att det blev mer av valfrihet, fler aktörer och högre produktivitet".

Att en djupt ohederlig mediekampanj fått sådana resultat illustrerar mediernas makt.

Då hade det varit bra med mera faktagranskning. Då gick drevet i en riktning och det drevet har Vänsterpartiet kunnat utnyttja i sin ideologiskt motiverade kampanj mot allt som inte är offentliga monopol. Att det socialdemokratiska partiet lydigt följt efter handlar enbart om att viljan efter politisk makt utesluter inte bara heder utan också en ärlig analys av hur svensk mångfald är en förutsättning för en god utveckling av vårt land.

Under 80-talet spreds marknadsekonomins frihetliga budskap på många olika sätt och den allmänna opinionen stödde i växande utsträckning dessa tankar. Den statliga maktutredningen konstaterade i sitt slutbetänkande Demokrati och makt i Sverige att en av de starkaste drivkrafterna var medborgarnas ökande krav på självbestämmande. Det socialdemokratiskt styrda överhetssamhället krävde omprövning, mångfald.

Den socialdemokratiske politiker som drog de rätta slutsatserna av den analysen var Kjell Olof Feldt. Så här skrev han i sin fortsatt mycket läsvärda memoarbok "Alla dessa dagar" om varför han motsatte sig fondsocialismen:

"Min hållning avgjordes av min syn på vinstens funktion i samhällsekonomin. Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt. Och för att denna bevakning ska fungera måste det finnas en grupp aktörer i samhället, vars mål och mening med livet är att maximera vinsten i det näringsliv man äger."

Feldt skrev också att "bristen på kraftfulla aktörer med uppgift att bevaka effektiviteten i resursanvändningen blev alltmer kännbar, när skattekällorna började sina. Sitt klaraste uttryck tycker jag att skillnaden mellan privat och offentlig sektor får i synen på effektivitet. Medan effektivitet i ett privat, ’vinststyrt’ företag är symbolen för framgång uppfattas kravet på effektivitet i en offentlig förvaltning bara som ett uttryck för att det saknas pengar."

Landstings- och kommunalpolitiker – inte minst socialdemokratiska sådana – insåg detta och under 90-talet kom svensk ekonomi att präglas av både s k privatiseringar och avregleringar.

För mig som följt svensk politik sedan 60-talet känns det tragiskt att vi nu uppenbart åter befinner oss vid en tidpunkt som har så uppenbara likheter med det samhälle som maktutredningen beskrev.

Nu måste den kampen tas än en gång, precis som Lööf, Leijonborg och paret Bergström med olika infallsvinklar beskriver.

https://www.svd.se/tre-bocker-om-svensk-politik/i/senaste/om/ledare

Behöver fakta i medierna granskas?

Frågan om behovet av granskning av den politiska debatten och hur den speglas i media är inte ny.

Här en kort inledning som belyser det jag själv en gång sysslade med:

Näringslivets Mediainstitut, NMI, bildades 1988. Namnet valdes för att klargöra att näringslivet var avsändaren och institutet finansierades av arbetsgivarorganisationen SAF. Mediernas makthavare skulle vänjas vid "att bli behandlade som just det de är, alltså makthavare bland andra makthavare" (Larsson 1994). Etermediernas nyhetsförmedling var en av de tydligaste måltavlorna. Skrifter om behovet av "fri" radio publicerades och ekoredaktionens makt och missgrepp gisslades. Initiativtagaren Janerik Larsson, vice vd och informationschef på SAF, förklarade senare avsikten med NMI:

NMI är en del av SAFs opinionsbildande verksamhet. Men syftet är inte att skapa hegemoni. Det är viktigt för företagen att den information utifrån vilken de agerar är korrekt, och i så måtto är en bättre journalistik också en näringsvänligare journalistik. Även obehagliga sanningar måste få sägas. (Larsson 1998: 31)

NMI under Janerik Larsson initierade också snabba löpande innehållsundersökningar av de stora redaktionernas publiceringar, inspirerade av medieforskaren Robert Lichters arbete i USA. Det skedde inom ramen för en fristående stiftelse som leddes av medieforskaren och sedermera professorn vid JMK Håkan Hvitfelt. Mellan 1989 och 1995 producerades 31 nyhetsbrev (Larsson 1998) med rubriken "Media Monitor" som innehöll kvantitativa mätningar av valrörelser och större nyhetshändelser. Nyhetsbrevet hade enligt Håkan Hvitfelt en upplaga på 1000 ex och gick främst till politiker och mediechefer. Verksamheten drevs av två heltidsanställda undersökningsledare plus utbildade studenter/kodare. När Janerik Larsson slutade på SAF 1995 drogs finansieringen till Media Monitor in.

Sedan 1988 har olika mediegranskande initiativ tagits. En del har haft amerikanska förebilder. Den viktigaste av dessa är säkert PolitiFact:

PolitiFact started in 2007 as an election-year project of the Tampa Bay Times (then named the St. Petersburg Times), Florida’s largest daily newspaper. From the beginning, PolitiFact focused on looking at specific statements made by politicians and rating them for accuracy. PolitiFact is run by the editors and journalists who make up the PolitiFact team. No one tells us what to write about or how to rate statements. We do so independently, using our news judgment. PolitiFact is owned by the nonprofit Poynter Institute for Media Studies. PolitiFact had been owned by the Tampa Bay Times, but in 2018 direct ownership of PolitiFact was transferred from the Times to Poynter, which is the newspaper’s parent company. The move allows PolitiFact to function fully as not-for-profit national news organization.

Men faktagranskning är ett stående inslag i det mesta av amerikansk kvalitetsjournalistik.

Varför har det då blivit så mycket debatt kring det svenska initiativet faktiskt.se?

Ett skäl är att som detta granskningsorgan presenterats ger det intryck av att vara elitmediernas gemensamma satsning – dvs en enda röst som skulle säga exakt vad som är sant och falskt. Att det också handlar om en delvis statlig finansiering bidrar säkert till misstänksamheten.

Satsningen beskriver sig självt så här:

Faktiskt är ett samarbete mellan några av Sveriges ledande mediehus där vi samlar faktakollade påståenden inom samhällsdebatten och det offentliga samtalet i Sverige. Samarbetets syfte är att bidra till en öppen, inkluderande och faktabaserad offentlig debatt. Genom att gå igenom faktaunderlaget bakom påståenden som påverkar vår verklighetsuppfattning arbetar vi för en källkritisk diskussion och en konstruktiv samhällsdebatt. Faktiskt ska också avslöja spridningen av konstruerade och påhittade nyheter och annat digitalt medieinnehåll som utger sig för att vara sanna.

Här ett inlägg från den debatten.

Men att faktagranskning av politik och medierapportering på detta sätt mycket tydligt nu fått en närvaro i Sverige är nog trots allt bättre än motsatsen, dvs den frånvaro som det på det hela taget handlat om tidigare.

Jag tror att en del av den tidiga kritiken varit just alltför tidig. Det är arbetet som ska bedömas – inte initiativet som sådant, menar jag.

Här en aktuell granskning som tveklöst har sitt värde.

Nästa fråga är givetvis om det spelar någon roll att politik och media faktagranskas. Jag menar återigen att det är bättre att så sker än att det inte sker.

Här en kritisk invändning.

Även om fokus i faktiskt.se är på faktagranskning av politiken så kommer det ju indirekt också bli en mediegranskning.

Den verksamhet jag startade 1988 finns nu i ny tappning ledd av Mats Olin:

Näringslivets medieinstitut (NMI) ska bidra till kvalitetshöjning i svenska nyhetsmedier genom kritisk granskning och öppen diskussion. Verksamheten finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv och chef är Mats Olin. Han har arbetat med mediegranskning sedan 2008 med Second Opinion och Timbro Medieinstitut.

https://www.svd.se/behover-fakta-i-medierna-granskas/i/senaste/om/ledare