Boris Johnson går ur askan i elden (SvD 27 mars)

Boris Johnson går ur askan i elden Den brittiske premiärministern Boris Johnsons politiska karriär kan tillfälligt ha räddats av det fasansfulla ryska angreppet på Ukraina. Janerik Larsson Publicerad 17:30 Det är nu nämligen glömt att Johnson ganska nyligen var hårt ansatt av flera skandaler – främst av hans och hans medarbetares glada festande medan resten av befolkningen hade order att inte umgås med någon. Då talades det om att Johnson kanske skulle behöva avgå efter lokalvalet den 5 maj om Torypartiet drabbades av bakslag på grund av skandalerna. I krigets inledande skede lade sig kritiken, men nu tycks det som om Boris Johnson gått ur askan in i elden. Han väckte internationell upprördhet när han i ett tal jämförde Ukrainas kamp mot den ryska militärmakten, med de brittiska väljarnas brexitval 2016 som ledde till att britterna lämnade EU. Labours skuggfinansminister Rachel Reeves kallade jämförelsen ”skamlös” och påpekade att president Zelenskyj har uttryckt önskemål att Ukraina ska bli medlem i EU. Även en rad prominenta Torypolitiker instämde i kritiken mot Johnson. Sunday Times avslöjade att Johnson varit på en middag kvällen före den ryska attacken mot Ukraina. Syftet med middagen var att samla in pengar till Torypartiet. En av de förmögna deltagarna hade enligt tidningen kopplingar till Ryssland. I det kritiserade talet hävdade Johnson också att han var en av Vladimir Putins främsta kritiker. Detta fick den tidigare finländske statsministern Alexander Stubb att konstatera att det bara är i ”Brexit la la land” som Johnson ses som global ledare mot Rysslands krig. Syftet med middagen var att samla in pengar till Torypartiet. En av de förmögna deltagarna hade enligt tidningen kopplingar till Ryssland. Johnsons utspel ska ses mot bakgrund av att det nu finns en bred, internationell kritik mot hur Storbritannien under lång tid hanterat de ryska oligarker som har nära band till Putin. Tidskriften New Yorker har i en längre essä redovisat avslöjanden som gjorts i en rad aktuella böcker. I ”Putins’s people” av Catherine Belton, liksom Oliver Bulloughs ”Butler to the world”, berättas om hur Storbritannien blev betjänt åt oligarker, skattefuskare, kleptokrater och brottslingar. New Yorker påminner om ryska agenters mord i Storbritannien på Aleksandr Litvinenko 2006 och förgiftningsattacken mot Sergej Skripal och hans dotter i Salisbury 2018. Efter 24 februari har Boris Johnson, som tidigare fått mycket ekonomiskt stöd från Putins oligarker, förklarat att hårda tag nu gäller mot dessa. Johnsons förmåga att klara sig ur även de knepigaste kriser kommenteras av Robert Shrimsley i Financial Times. Shrimsley menar att premiärministerns teflonyta till trots, blir läget för nationen bara allt mer bekymmersamt efter 15 år av ständiga kriser som avslöjat landets djupa strukturella svagheter. Uttåget från EU har inte lett till att problemen på något sätt närmat sig lösningar. Det omtalade, utlovade ”globala Storbritannien” lyser med sin frånvaro. Johnson vill framstå som att han och statsmakten bär på framtidslösningarna, men, påpekar Shrimsley, en stor del av de partiaktiva tror fortfarande mer på Margaret Thatchers politiska inriktning och betvivlar att staten kommer att lösa de stora problemen. Shrimsley själv menar att landet inte behöver en begåvad sagoberättare, utan en skicklig administratör: ”Storbritannien har en Johnson men vad som behövs är en Thatcher eller en Blair”.

”Pandemi och krig får staten att växa” (Tidningen Näringslivet 15 mars)

”Pandemi och krig får staten att växa” Under pandemin fick statsmakterna i världen en betydligt större roll än tidigare. Det är rimligt att anta att något liknande kommer att ske mot bakgrund av kriget i Ukraina, menar Janerik Larsson som frågar sig om epoken för ”den stora staten” verkligen är förbi. Under pandemins år och under Ukraina-krigets första veckor har statsmakternas roll i de västliga samhällena fått en helt central roll. Det betyder att näringslivets betydelse för välståndsskapandet hamnat i skuggan. Det finns därför nu i hög grad skäl att fundera över hur balansen mellan stat och företagande bör se ut och då finns det anledning att anlägga ett historiskt perspektiv. Låt oss därför börja med president Bill Clinton. ”The era of big government is over.” (Epoken för den stora staten är slut.) President Clinton gjorde detta uttalande i sitt tredje State of the Union-anförande den 23 januari 1996. Denna markering mot det egna partiets historiska arv, den starka staten som lägger livet till rätta för medborgarna, väckte mycket stor uppmärksamhet. President Joe Bidens politik är däremot diametralt motsatt Clintons. Det innebär en markant kursändring som inte bara handlar om krishantering (pandemin) utan också om ett nytt sätt att se på hur ekonomin fungerar bäst. Under lång tid var det Friedrich Hayeks och Milton Friedmans marknadsekonomiska tänkande som präglade västvärldens politik. Miljoner medborgare vet själva vilka som är de bästa valen – den kunskapen har inte politikerna vars stelbenta försök att styra och reglera oftast leder till ineffektivitet. Det är lika sant idag. Politikers och byråkraters självintresse brukar sammanfattas i public-choice-teorin: om dessa intressen inte hålls tillbaka kommer de att expandera sina revir och kräva allt högre skatter och avgifter för att försörja växande byråkratier. Att högre skatter och ökade byråkratier leder till ökad välfärd för medborgarna är det tänkande som präglar president Bidens administration. Det är viktigt för företagen att bevaka sin roll och funktion också under en tid som denna. Det finns goda skäl att se tillbaka på Bill Clintons presidentår eftersom de illustrerar inte bara ett politiskt tänkesätt utan även hur politik i praktiken kan leda till ökat välstånd för medborgarna. Men det förutsätter att politiken handlar om att skapa ökat utrymme för ekonomisk effektivitet. Clintons presidenttid utgjorde den längsta, kraftiga ekonomiska expansionen i landets historia. Den viktigaste reformen utgjordes tveklöst av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA som möjliggjorde ett rationellt sätt att utnyttja USA:s, Mexikos och Kanadas ekonomiska förutsättningar. Clinton verkade också för avregleringar av finansmarknaden och telekommunikationsmarknader. Statsfinanserna hade under hans sista tre år som president ett överskott, vilket kan jämföras med budgetåret 2021då underskottet uppgår till 12,4 procent av BNP. När Clinton lämnade Vita huset 2001 så var hans opinionssiffror jämförbara endast med Franklin D Roosevelt. Idag förklaras Joe Bidens dåliga opinionssiffror med att det är otacksamt att ha makten och bo i Vita huset. Men så har det alltså inte alltid varit. Precis en månad innan Ryssland inledde sitt krig mot Ukraina ägnade The Economist en temasektion åt förhållandet mellan statsmakt och näringsliv. Efter pandemin och under Ukrainakrigets första veckor kan det te sig lätt apart att ägna sig åt det perspektivet. Under pandemin fick statsmakternas roll onekligen en betydligt större roll än tidigare. Det är också utgångspunkten för The Economist som ganska detaljerat för resonemanget om varför det är fel när statsmakterna (politiker och byråkrater) ser sig som och agerar som näringslivets chefer. Politiska löften, både på vår och andra sidan om Atlanten, kommer luftas om hur statsmakt och byråkrater skapar välstånd, rättvisa och säkerhet men i slutändan kommer resultatet mest sannolikt vara ineffektivitet, egenintresse och inskränkthet. Det gäller att vara vaksam på detta även när man befinner sig mitt i krisen. Därför är det viktigt för företagen att bevaka sin roll och funktion också under en tid som denna. Och framförallt att inte tappa bort marknadsekonomins centrala betydelse – för att säkra välstånd, både här och nu liksom på lång sikt. Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom 2021.

Joe Biden vinner inget på kriget i Ukraina (SvD 20 mars)

Joe Biden vinner inget på kriget i Ukraina Janerik Larsson Hur kommer de amerikanska väljarna på mellanårsvaldagen den 8 november bedöma president Joe Bidens hantering av Ukrainakriget? Den frågan ställde CNN:s Michael Smerconish i sitt intervju-program till den mycket rutinerade politiske reportern Jeff Greenfield. Greenfield började sin långa karriär som talskrivare åt senator Robert Kennedy. Han har sedan varit en prominent profil på de stora TV-bolagen CBS News och NBC Nightly News. Och han hade inget att säga som kunde glädja någon av Joe Bidens anhängare. Han gjorde den bedömningen därför att hans erfarenhet talar för att amerikanska väljare sällan uppskattar att landets ledning ägnar sig åt frågor i andra delar av världen. Korea, Vietnam, Afghanistan och Irak har satt sina spår. Att det nu finns en stark medkänsla i USA med Ukraina och dess folk är ingen garanti för ett uthålligt väljarengagemang. Greenfield valde några talande illustrationer från historien för sin tes: Även om minnet av andra världskriget i USA i dag ofta beskrivs som ”det sista goda kriget” så var nationen djupt splittrad, ända fram till det japanska angreppet på Pearl Harbour i december 1941. President Franklin D Roosevelt ville länge hjälpa Storbritannien mot Hitler. Han kunde påbörja hjälpinsatserna med hjälp av sin motståndare från presidentvalet 1940, Wendell Willkie, som därmed bröt med republikanska partiets isolationistiska falang. Entusiasmen för kriget saknades dock när det var dags för mellanårsvalet i november 1942: Demokraterna förlorade åtta platser i senaten och 45 platser i representanthuset. Ukrainakrigets, sanktionspolitikens och inflationens effekter på amerikanernas hushållsekonomi är faktorer som lär avgöra valet nu i november. Hur många som tror Donald Trump när han säger att om han vore president skulle han talat Putin till rätta, är svårt att veta. Den amerikanska högern kommer dock inte sluta upp bakom Biden som Willkie gjorde en gång bakom FDR. En annan erfaren politisk journalist, Matt Bai, som skriver krönikor i Washington Post efter en lång sejour på New York Times, resonerar om möjligheten för Biden att bidra till ett krigsslut i Ukraina. Även han tänker på andra världskriget men då närmast på kritiken mot presidenterna Roosevelt och Truman för att de ”sålde ut” Polen och de andra länderna i östra Europa. Kan Biden åstadkomma en fredsuppgörelse i Ukraina så kommer Demokraternas vänsterfalang att se honom som en förrädare. Republikanerna kommer se honom som den nye Neville Chamberlain, den brittiska premiär-ministern som träffade Adolf Hitler och trodde att han återkom till London med löftet om ”fred i vår tid”. Men klarar Biden av att undvika ett tredje världskrig mellan de båda stora kärn-vapenmakterna är det gott nog, menar Matt Bai. Om han eller Greenfield får rätt i sina funderingar får framtiden utvisa. Det är dock ganska säkert att amerikanska väljare i november mer bryr sig om inflation, bensinpris och hotande arbetslöshet än om framtiden för ett krigshärjat land i Europa. Det är långt över Atlanten. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

en detalj i krönikan från 23 januari korrigerad här

Nygammal macronist gör comeback i dansk politik Janerik Larsson Hela havet stormar i dansk politik. Som vanligt. I morgon väljer Dansk Folkeparti, det parti som står Sverige-demokraterna nära, ny partiledare. Det har föregåtts av maktspel och dramatik, och partiets framtid är osäker. Kommer partiet att kunna återta den position man förlorat: att vara den maktspelare som i folketinget varit garanten för en borgerlig regering? Nu är det ett annat, nybildat parti som kanske avgör regeringsfrågan efter nästa val. Lars Løkke Rasmussen, tidigare statsminister och partiledare för det förutvarande dominerande borgerliga partiet, Venstre, har nämligen bildat ett nytt parti. På sin hemsida har de redovisat en rad reformer som väckt stort intresse. Det talas om att dansk politik står inför en ”revolution från mitten”. Rasmussen förlorade folketingsvalet i juni 2019 vilket ledde fram till dagens socialdemokratiska enpartiregering, en minoritetsregering ledd av Mette Frederiksen. Kort före valdagen publicerade statsministern boken ”Befrielsens øjeblik”. I den ställde han sig positiv till att samregera med socialdemokraterna för att skapa en stabil regering och minska inflytandet från de många små flygelpartierna som hela tiden ställer till bekymmer för varje regering. Nu lanserar han alltså sitt eget parti, Moderaterne, och hans förebild är Emmanuel Macron. Bent Winther, politikkommentator i Berlingske, skriver att Lars Løkke Rasmussens mål är att i Danmark skapa den ”mäktiga mitt” där ”förnuftet, kompromisserna, samhällsansvaret och rationaliteten finns”. Hur kommer andra borgerliga partier att hantera utmaningen? Lars Løkke Rasmussen är en stark, respekterad politiker. Man ska inte utesluta att hans nya parti kan komma att bli framgångsrikt. På Moderaternes agenda står en rejäl skattereform, en stor förvaltningsreform, en reform av hälso- och sjukvården som avskaffar regionerna, förändringar av socialförsäkringssystemet, lättnader för företagen att rekrytera utländsk arbetskraft, med mera. Winther påpekar att den politiska mitt som Lars Løkke Rasmussen vill erövra nu också fått sällskap av en annan, ny aktör. Radikale Venstres partiledare Sofie Carsten Nielsen har nämligen meddelat att partiet inte kommer att ge sitt stöd till en socialdemokratisk regering efter nästa val. Att utlysa val är statsministerns beslut men kommer att äga rum senast nästa sommar. Venstre lider fortfarande av inre slitningar efter riksrättsprocessen mot Inger Støjberg, som var en viktig politiker i Lars Løkke Rasmussens regeringar. Kommer också hon nu att starta ett eget parti? De Konservative har rönt opinionsmässiga framgångar. Men därutöver finns också små högerpartier liksom vänsterpartiet Enhedslisten. Det är inte omöjligt att Lars Løkke Rasmussen kommer att lyckas. Gränsen för inval i folketinget är bara 2 procent. Och Bent Winther skriver i sin analys att de nio reformer som föreslås visar att den tidigare statsministern ”er i gang med at udvikle politik for fuld skrue, mens andre blå partier er gået i stå”.

Slutet på en unik period 13 mars

Slutet på en unik period Janerik Larsson Globaliseringen är döende och vi kommer alla att sakna den. Så skriver Emma Duncan, kolumnist på brittiska The Times och tecknar en bild av globaliseringens historia vars slutpunkt hon ser i den ryska invasionen av Ukraina. Globaliseringens första fas handlade om den industriella revolutionen på 1800-talet. Slutpunkten blev det första världskriget. Därefter följde en lång period av kriser, andra världskriget och andra krig fram till kommunismens och Sovjets fall, och Kinas beslut att öppna sin ekonomi. En unik period i mänsklighetens historia tog då sin början: fattigdomen i världen reducerades som aldrig tidigare. Sedan 1990 har andelen av världens befolkning som lever under fattigdomsgränsen reducerats från 36 procent till 9 procent. 1,2 miljarder människor har befriats ur fattigdom samtidigt som människor i de rika länderna också har fått det mycket bättre. För Storbritannien är handel centralt, skriver Duncan. London som globalt finanscentrum innebär att 63 procent av landets BNP kommer från handel. Motsvarande siffror i USA, Kina och Ryssland är 26, 36 respektive 49 procent. EU:s medlemsländer är också handelsnationer men, skriver Duncan, de handlar med varandra. The Economist ägnade en månad före Ukrainakriget stort utrymme åt en effekt av pandemin: staternas ökande aptit på att ingripa och styra näringslivet. ”Statens återkomst” har inneburit statligt styrd industripolitik, fler regleringar och höjda skatter samt ingrepp riktade mot vad politiker menat varit alltför framgångsrika företag. Inom EU har det under senare år handlat om att inom IT-området hålla internationell konkurrens borta. Historiskt sett har USA setts som globaliseringens motor. Det är i dag ett minne blott. Den amerikanska protektionismen från mellankrigstiden gjorde comeback med Donald Trump. President Obamas försök att skapa en asiatisk allians mellan USA och en rad länder i Asien och Stillahavsområdet för att balansera Kinas ekonomiska makt, krossades av efterträdaren genom en protektionistisk handelspolitik ledd av Trump-administrationens handelsrepresentant Bob Lighthizer. Och president Biden fortsätter i Trumps spår, konstaterar Farah Stockman, som ingår i ledarredaktionen på New York Times och hyllar Lighthizers efterträdare Katherine Tsai. I en krönika citerar Stockman ett samtal hon haft med Lighthizer som bland annat säger att det viktigaste som gjordes under Trump var en handelspolitik som leder bort från globalisering, företagsvinster och effektivitet ”till förmån för amerikanska arbetare”. Denna obetänksamma politik är en del av USA:s ekonomiska problem i dag. Att globaliseringen framgångsrikt kan förenas med både stark samhällsekonomi och goda realinkomster är Sverige ett exempel på. Både Metall och Unionen har mycket att lära ut till amerikanska politiker och fackliga organisationer. För nu väntar en lång period av ekonomisk kris och krig i stället för välståndsskapande, om Emma Duncan får rätt. Det kommer att kräva kursomläggningar, både i svensk politik och i EU. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Följs Ukraina av fler invasioner? (SvD) 6 mars

Följs Ukraina av fler invasioner? Janerik Larsson ”Skriket från Hongkong hörs, men lyssnar du?” Den frågan ställer den liberala göteborgspolitikern Simona Mohamsson i senaste numret av ”Frisinnad tidskrift”. Hon har även gett ut boken ”Hongkong RIP” (SILC förlag) och skriver i artikeln så här: ”Världen borde stå med Hongkong för att den tillhör världen, och om Hongkong brinner så bränns världen också.” Avsaknaden av starka reaktioner i västvärlden mot Kinas agerande mot Hongkong är värd att fundera över. Det ryska kriget mot Ukraina illustrerar hur det FN som skapades efter andra världskriget mister sin relevans. En alternativ fredsskapande världsordning saknas dock. Västvärlden tycks inse att det kommunistiska Kinas brott mot den ordning man utlovat för Hongkong, inte kan hanteras på annat sätt än att stadens ekonomiska roll efter hand försvinner. Men vad kommer att hända om kommunistregimen tar nästa steg, och krossar Taiwans frihet och demokrati? Ryan Hass på tankesmedjan Brookings skriver i en essä, som publicerats också i Taipei Times, om de lärdomar man ska dra från Ukraina för Taiwan. Han understryker att Taiwan är USA:s nionde mest betydelsefulla handelspartner och viktigare än stora länder som Indien och Frankrike. Han varnar därför för enkla jämförelser mellan Ukraina och Taiwan. Hass citerar president Bidens nationella säkerhetspolitiska rådgivare Jake Sullivan, som understryker att Taiwan Relations Act från 1979 utlovar amerikanskt stöd till Taiwan i olika avseenden, och att Taiwanfrågan är den högst prioriterade amerikanska geopolitiska frågan inom Indo-Stillahavsområdet. Hass betonar vikten av att Taiwans politiska ledare enas om att förstärka sin försvarspotential och att Washington bör följa avtalet från 1979 utan att engagera sig i en politisk-ideologisk strid med den kinesiska regimen. Taiwans centrala roll i de globala värdekedjorna understryks i The Economist som också argumenterar för att Ukraina och Taiwan inte kan ses som jämförbara. Den japanske premiärministern Kishia Fumio anser dock att Ukraina gjort en kinesisk attack mot Taiwan mer trolig. Likaså den brittisk-amerikanske journalisten Andrew Sullivan som skriver i sitt nyhetsbrev The Weekly Dish om hotet mot Taiwan: ”Ukraina nu. Taiwan nästa?”. Sullivan påminner om hur George Kennan, som drog upp USA:s politik gentemot Sovjet under andra världskriget, 1998 varnade för Natos expansion till länder med gräns till Ryssland. Västmakternas vaga löfte om att inte utesluta ett framtida Natomedlemskap för Ukraina utgjorde ”den värsta av alla världar”: man retade upp björnen utan att ha en seriös avsikt att ta strid med den. Nu har Vladimir Putin synat västmakternas bluff. När kommer Xi Jinping göra detsamma? En dyster analys av de långsiktiga konsekvenserna av Ukrainakriget görs av Ivan Krastev i New York Times: Vi lever nu alla i Vladimir Putins värld där allt fler länder på flera håll i världen inser att innehav av egna kärnvapen är den enda framtidsförsäkringen. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson