Ett år efter terroristattackerna i USA pågår det en ofta bekymrad amerikansk diskussion om landets ställning i världen, om Amerikahatet ökar och vad som i så fall kan göras för att förklara Amerika för omvärlden.
Med ”omvärldsögon” har kapningen av de 4 passagerarplanen den 11 september 2001 alltmer tolkats som en ”symbolhandling”, som en ”protest” mot det ena eller det andra (USAs allsmakt som den enda supermakten, USAs stöd till Israel, USAs politik i något annat avseende etc).
Men först och främst handlade det om en terroristakt som drabbade några tusen människor. Om dessa människor finns det nu några läsvärda böcker.
Vi är säkert många Amerikavänner som läste serien ”Portraits of Grief” i New York Times. Den finns på nätet. Här har fler än 2000 av de som dödades i New York denna dag beskrivits och dessa beskrivningar – det rör sig knappast om minnesord utan just om bilder från dessa människors liv så som de gestaltade sig denna hemska dag – finns nu också samlade i en bok: ”Portraits 9/11/01” (Times Books). Här finns knappt 2000 människoliv skildrade, liv som avbröts genom de grymma, i grunden meningslösa terroristdåden för ett år sedan.
New York Times-reportern Jere Longman har grävt djupare i ett antal av de liv som också abrupt avslutades denna dag. I sin bok ”Among the Heroes – United Flight 93 & the Passangers & Crew Who Fought Back” skildrar han människorna – även terroristerna – ombord på det sista planet som kapades. Passagerarna gick till motattack och i stället för att landa på kongressbyggnaden eller Vita huset i Washington DC störtade UA 93 i en nerlagd gruva i obygden utanför Shanksville i Pennsylvania.
Longman skildrar alla dramats aktörer så grundligt som det är möjligt. Själva dramat, dvs när passageraren Todd Beamer sa ”Let’s roll” och därmed inledde motattacken mot terroristerna, är omöjligt att skildra. Den dokumentation i form av ljudupptagning som överlevde kraschen är alltför otydlig och svårtolkad för att mera i detalj avgöra vad som hände. Men att terroristernas plan inte gick ut på att planet skulle slå ner i en övergiven gruva långt från något samhälle – det är ju självklart. Vi vet ju vad de tre andra passagerarplanen som de arabiska terroristerna kapade denna dag hade för mål: World Trade Center och Pentagon.
Dessa båda böcker ger en fascinerande bild av vardagsamerika. Det är många fängslande människoöden som skissas – inte minst gäller det den lilla grupp som Longman antar anförde motattacken mot terroristerna trots att dessa hjältar visste att sannolikheten att de skulle överleva var liten. Men de paralyserades inte av skräck utan de gick till attack. De visste att WTC och Pentagon träffats och de förstod att de var på väg att krascha i Washington DC. Tjugo minuter innan de nådde den amerikanska huvudstaden hade de tagit saken i egna händer och därmed bland annat givetvis räddat livet på många andra amerikaner som skulle dödats om planet störtat i centrala Washington DC.
Den amerikanska patriotismen har stärkts av det som hände den 11 september 2001. Men kanske har också klyftan mellan USA och omvärlden ökat. Det beror på många olika faktorer, som jag inte ska gå in på här. Klyftan mellan ”Let’s roll” och attityder på denna sidan av Atlanten är stor, kanske växande.
söndag 25 augusti 2002
fredag 16 augusti 2002
Varför hatar människor Amerika?
Redan på kvällen den 11 september förra året sände BBC ett efteråt oerhört omdebatterat program där en rad amerikahatande intellektuella utvecklade temat att "Amerika har sig självt att skylla". Detta tema har även förekommit i viss svensk debatt, men i förbluffande ringa utsträckning. Det kanske beror på att Göran Persson har varit så benhård i sitt avvisande av tankegången. Men har en statsminister så stort inflytande över kultursidornas vänsterdebatt?
Nyligen utkom en bok som har alla förutsättningar att bli en amerikahatarnas bibel: Why Do People Hate America? Författare är journalisten Ziauddin Sardar (känd från New Statesman) och Merryl Wyn Davies, en antropolog som bl a har skrivit mycket om islam och bilden av islam i väst.
Boken är förrädiskt upplagd. Den baserar sig i hög utsträckning på kufiska amerikanska akademikers studier och uttalanden, och ger därigenom ett "förtroendeingivande" intryck. Den pläderar inte för hat mot Amerika, men är i sin helhet ägnad temat "Amerika har sig självt att skylla".
Boken säger sig inte syfta till ett fortsatt Amerikahat, men propagerar i praktiken för ett sådant, eftersom de kriterier som ställs upp för den situation då man inte skulle hata Amerika i praktiken är ouppnåbara. Huvudkriteriet baseras på den för boken genomgående sammanblandningen av vad Amerika står för ("Amerika" som en samling ideal) och USA-företags och olika USA-regeringars påstådda eller inbillade åtgärder i olika avseenden.
För en person med nykter analys av frågeställningen är svaret på frågan varför folk hatar Amerika ganska enkelt: det beror i allt väsentligt på en falsk verklighetsbild, på den typ av falsk bevisföring som den här boken excellerar i. Man kan älska Amerika (Amerika som ideologi, USA som vitalt, dynamiskt, ständigt föränderligt samhälle) utan att för den skull ställa upp bakom t ex Bushadministrationens jordbruks- eller handelspolitik. Men den sortens analys är Sardar/Davies helt främmande för.
Som många kulturskribenter är de okunniga om ekonomiska samband. Men ekonomin är ändå huvudangreppspunkt nr 1: USA styr IMF, Världsbanken och UNDP - de globaliserade amerikanska företagens sammansvärjning för att utplundra resten av världen. Författarna har inte ens upptäckt den mest elementära förutsättningen för internationell handel: att båda parter vinner, att det skapas en ökad köpkraft hos dem som handlar med varandra.
I övrigt är boken fylld av beskrivningar av Amerika som "hypermakten" och dess "kosmologiska" roll som hot mot allt levande. Många av resonemangen är baserade på filmer och tv-serier och är värda att läsa. Men när man når fram till slutsatsen att det finns något "som måste hatas i Amerikas själva natur" och att "Amerikas myter utgör en livshotande fara för resten av världen" tar åtminstone jag mig för pannan.
Den stora amerikanska makten innebär ett betydande imageproblem för USA. Council on Foreign Relations presenterade nyligen en kritisk rapport om Bushadministrationens misslyckande med att förklara och försvara
USA:s politik och åtgärder. USA må vara framgångsrikt att sälja filmer och TV-program, men det betyder inte att man den vägen förklarar vad Amerika står för (en uppgift för akademiker, journalister, etc) eller vad USA:s regering tycker i olika frågor (en uppgift för administrationen och dess organ).
Snart är det ett år efter den 11 september. Envar kan ställa sig frågan: vad har jag gjort för att påverka de tecken på Amerikahat som jag märker?
Nyligen utkom en bok som har alla förutsättningar att bli en amerikahatarnas bibel: Why Do People Hate America? Författare är journalisten Ziauddin Sardar (känd från New Statesman) och Merryl Wyn Davies, en antropolog som bl a har skrivit mycket om islam och bilden av islam i väst.
Boken är förrädiskt upplagd. Den baserar sig i hög utsträckning på kufiska amerikanska akademikers studier och uttalanden, och ger därigenom ett "förtroendeingivande" intryck. Den pläderar inte för hat mot Amerika, men är i sin helhet ägnad temat "Amerika har sig självt att skylla".
Boken säger sig inte syfta till ett fortsatt Amerikahat, men propagerar i praktiken för ett sådant, eftersom de kriterier som ställs upp för den situation då man inte skulle hata Amerika i praktiken är ouppnåbara. Huvudkriteriet baseras på den för boken genomgående sammanblandningen av vad Amerika står för ("Amerika" som en samling ideal) och USA-företags och olika USA-regeringars påstådda eller inbillade åtgärder i olika avseenden.
För en person med nykter analys av frågeställningen är svaret på frågan varför folk hatar Amerika ganska enkelt: det beror i allt väsentligt på en falsk verklighetsbild, på den typ av falsk bevisföring som den här boken excellerar i. Man kan älska Amerika (Amerika som ideologi, USA som vitalt, dynamiskt, ständigt föränderligt samhälle) utan att för den skull ställa upp bakom t ex Bushadministrationens jordbruks- eller handelspolitik. Men den sortens analys är Sardar/Davies helt främmande för.
Som många kulturskribenter är de okunniga om ekonomiska samband. Men ekonomin är ändå huvudangreppspunkt nr 1: USA styr IMF, Världsbanken och UNDP - de globaliserade amerikanska företagens sammansvärjning för att utplundra resten av världen. Författarna har inte ens upptäckt den mest elementära förutsättningen för internationell handel: att båda parter vinner, att det skapas en ökad köpkraft hos dem som handlar med varandra.
I övrigt är boken fylld av beskrivningar av Amerika som "hypermakten" och dess "kosmologiska" roll som hot mot allt levande. Många av resonemangen är baserade på filmer och tv-serier och är värda att läsa. Men när man når fram till slutsatsen att det finns något "som måste hatas i Amerikas själva natur" och att "Amerikas myter utgör en livshotande fara för resten av världen" tar åtminstone jag mig för pannan.
Den stora amerikanska makten innebär ett betydande imageproblem för USA. Council on Foreign Relations presenterade nyligen en kritisk rapport om Bushadministrationens misslyckande med att förklara och försvara
USA:s politik och åtgärder. USA må vara framgångsrikt att sälja filmer och TV-program, men det betyder inte att man den vägen förklarar vad Amerika står för (en uppgift för akademiker, journalister, etc) eller vad USA:s regering tycker i olika frågor (en uppgift för administrationen och dess organ).
Snart är det ett år efter den 11 september. Envar kan ställa sig frågan: vad har jag gjort för att påverka de tecken på Amerikahat som jag märker?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)