Jag skriver i denna bok som utkom idag

Vem granskar granskarna? Den svenska mediegranskningen 1990-2012

2012-10-15

Varför behöver medierna granskas?
Vilken mediegranskning finns?
Har granskningen någon inverkan på mediernas uppförande och innehåll?
Om detta handlar en ny bok från Sim(o), Institutet för mediestudier.
I antologin medverkar:
Axel Andén, Medievärlden
Maria Bjaring, tidigare Second Opinion
Kerstin Brunnberg, tidigare SR
Helena Giertta, Journalisten
Maria Edström, forskare
Nils Hanson, Uppdrag granskning
Håkan Hvitfelt, forskare
Gunilla Jarlbro, forskare
Christina Jutterström, tidigare bla DN och SVT
Mats Olin, Timbro Medieinstitut
Thomas Mattsson, Expressen
Janerik Larsson, tidigare Näringslivets Medieinstitut
Olof Petersson, forskare
Ola Sigvardsson, PO
Lars Truedsson, Medierna
Susanne W Yngvesson, forskare
Roland Poirier Martinsson, tidigare Timbro Medieinst.
Torbjörn von Krogh, Sim(o)

Janerik Larsson: Kriget om väljarna

 

08 Nov 2012

av Janerik Larsson

 

USA Den amerikanska valprocessen dras med en lång rad tvivelaktigheter. Det skriver Janerik Larsson, som redogör för några av systemets allvarligare brister och hur de olika parterna förhåller sig till dessa.

Den riktigt fundamentala politiska skiljelinjen i amerikansk politik handlar om avvägningen mellan central, federal makt och den makt som delstaterna ska ha över sina medborgares villkor. Det var den frågan mer än någon annan som utlöste den häftigaste debatten om president Obamas sjuk- och hälsovärdsreform.

Frågan om reformen var förenlig med den maktdelning som USA:s författning från 1789 föreskriver, avgjordes av Högsta domstolen precis innan årets valrörelse gick in i sin slutfas. Frågan avgjordes av HD:s ordförande på ett sätt som väckte en omfattande debatt.

Ur ett svenskt perspektiv är det inte helt lätt att förstå de mycket starka känslor som finns här i USA i denna fråga. Men om man betänker hur stort USA är och hur många invånare det finns (över 310 miljoner) är det inte så svårt att förstå hur stor kontrasten är till lilla Sverige som sedan 1500-talet haft en stark, central statsmakt som endast i ganska begränsad omfattning delegerar till landsting, län och kommuner.

Denna decentraliserade statsmakt i USA får konsekvenser. Nu när vi kan se tillbaka på det som i Sverige kallas ett presidentval så ska man vara medveten om några saker som gör att det amerikanska valet skiljer sig från svenska val till riksdag, landsting och kommuner.

För det första väljs medborgare till otroligt många fler politiska uppdrag i USA än i Sverige. Otaliga positioner tillsätts, till exempel skolstyrelser. Därtill kommer en lång rad folkomröstningar på delstatsnivå.

För det andra så finns det inte ens för presidentvalet en enhetlig, för hela USA gemensam valprocess. Trots den närmast osannolika skandalen kring presidentvalet 2000 som fick avgöras av Högsta Domstolen som avbröt omräknandet av mer eller mindre felaktiga röster i Florida har USA ännu inte fått en ordning som med mina (svenska) ögon uppfyller kraven på minimal demokratisk anständighet. Möjligheterna att manipulera valutfallet är fortsatt stora. Det finns flera skäl till detta.

Ett skäl är att hela valadministrationen är decentraliserad och överlämnad till företrädare för de politiska partierna. Någon rimlig garanti för oberoende från de direkta intressenterna finns således inte.

Ett annat skäl är att vallängderna görs upp på ett sätt som får en ordentlig svensk att baxna. Det ser olika ut i olika delstater, men i huvudsak handlar det om att man måste registrera sig för att få rösta. Redan det är i mina ögon något som kanske hade sitt berättigande för mycket länge sedan, men knappast idag. Det finns få delstater med delstatsövergripande vallängder, vilket gör att det nog är möjligt att rösta flera gånger om man skulle vilja. Det kanske inte är ett stort problem i praktiken, men…

Vidare behöver man inte identifiera sig på samma sätt som vi gör i Sverige när man röstar. Just den frågan har blivit föremål för en hel del debatt i USA. En del av den debatten har också gjort resan över Atlanten. Traditionellt har republikanerna verkat för en striktare ordning medan demokraterna historiskt har varit kända för valfusk. Delstaten Illinois, som helt domineras av demokraterna, är ökänd för detta. Inte minst döda har uppväckts och blivit väljare. Delstatens tidigare guvernör sitter i fängelse och han är inte den ende.

Det paradoxala är att en del svenska debattörer, som starkt identifierar sig med demokraterna, i media agiterat mot krav på det som i Sverige är ett minimikrav, alltså att en väljare nöjaktigt ska kunna legitimera sig.

Frågan är komplex, det ska erkännas. Det är sant att republikanska aktivister gjort vad man kunnat för att hålla nere valdeltagandet från grupper som man inte hyser förhoppningen om att få stöd från t ex svarta amerikaner.

Det sker mycket smutsigt på den kanten och så har det varit också inför årets val. Men det hindrar inte att man argumenterar för att valen ska organiseras så att de inte är så lättmanipulerade som de är idag.

Det finns inget som tyder på att valfusk idag är ett stort problem i USA. Det beror inte minst på att båda partierna på valdagen – och under förhandsröstningen – mobiliserat var sin armé av jurister som håller koll på vad ”den andra sidan” gör. Att döma av de rapporter som kom in under gårdagen har denna ”terrorbalans” inneburit att inget stort problem dykt upp. Dock vet man inte hur det gått till då vallängderna upprättats.

Professor Richard L. Hasen skriver i nyutkomna The Voting Wars. From Florida 2000 to the Next Election Meltdown (Yale University Press) om behovet av en riktig reform. Inget tyder på att hans önskan ska uppfyllas. Boken är intressant för den som inte bara vill delta i demokratiska vänsteraktivisters kamp mot en anständig ordning utan som vill ta del av en genomgång av alla de problem som finns här i den amerikanska demokratins kärna.

USA är ett mycket konservativt land. Författningen ruckar man inte på. Starka delstatsintressen slåss mot varje försök att skapa en nationell ordning. Tanken att just presidentvalet skulle kunna ha en egen, nationell ordning ter sig naturlig för mig – men det är en tanke som inte många amerikaner ens verkar överväga.

Istället är det domstolarna som i fall för fall ska lösa de tvister som uppkommer. Så var det exempelvis inför årets val. Domstolar hanterade då bland annat republikanska delstaters krav på att väljare skulle kunna legitimera sig. Men domsolar fick också ta ställning till frågor som uppkommit kring de röstningsmaskiner som används efter år 2000. Man har från federalt håll finansierat inköp av sådana maskiner. Maskinerna fungerar inte alltid så väl och det finns olika typer av maskiner. De ska sedan hanteras av personer med ringa kunskap om programmering etc. Bäddat för problem!

Jag passade på att under min Washington DC-vistelse träffa John Fortier som är valexpert på Bipartisan Policy Center, en tankesmedja som startats av republikaner och demokrater som förskräcks av polariseringen i amerikansk politik. Initiativtagarna har haft prominenta positioner i Washington DC under en tid då spänningarna var betydligt mindre och då förmågan att kompromissa var mycket större. Fortier har forskat kring de förändringar av representanthusets valdistrikt som genomförs efter folkräkningarna. Hans senaste rapport har titeln 2012 Redistricting: Will the House be More Polarized than Ever?

Genom att manipulera valdistrikten skapas ”säkra mandat”, alltså valdistrikt där den sittande innehavaren av mandatet kan vara ganska säker på att bli omvald. Det leder i sin tur till en polarisering, eftersom det i varje fall makthavande partiets företrädare kan välja alltmer extrema företrädare. Här finns förklaringen till en del av Tea Party-rörelsens framgångar inom det republikanska partiet.

John Fortier skulle – som jag – hellre se ett mycket mera välordnat valförfarande i USA. Men han menar att man både till höger och till vänster överdriver problemen. Till höger heter det att systemet möjliggör massivt valfusk, till vänster hävdas att varje försök till ordning innebär att man förhindrar svaga medborgare att rösta. Det finns en kärna av sanning hos båda, men den är mycket mindre än vad de som driver respektive agitation tycks tro. Det är också Richard L. Hasens ståndpunkt.

I svenska medierapporter brukar t ex Brennan Center ofta åberopas. John Fortier konstaterar att de kan ha delvis rätt, men att det är en klart vänsterradikal organisation med en egen agenda.

En annan fråga som diskuterats i år handlar om röstningsmaskinerna. Fortier menar att de stora inköp som gjordes för delstaternas räkning efter fiaskot 2000 inte lett till ett bra resultat.

Han påpekar också att det riktigt omfattande fuskandet säkert inte pågår i nationella val utan i de många mindre val som äger rum vid andra tillfällen än den dag i november vart fjärde år då presidenten väljs.

Kongressen har efter tisdagens val inte blivit mindre polariserad. Hur Barack Obama ska hantera den situationen är det ingen som vet. Time will tell.

Men inget tyder på att förfarandet i samband med valet 2016 kommer vara mera välordnat än 2012. Alla problem lär kvarstå. I USA ändrar man inte saker så lätt.

http://www.frivarld.se/magasin/janerik-larson-kriget-om-valjarna/

Janerik Larsson om USA-valet 2012

Jublet kommer snart att tystna

Publicerad: 2012-11-07 12:11, Uppdaterad: 2012-11-07 12:11

Om jag skulle vara en riktigt tråkig kommentator mitt i Obamajublet skulle jag säga att USA-valet inneburit två bortkastade år och många miljarder i bortslösade kampanjbidrag. Ty faktum är att den tuffa ekonomisk-politiska utmaningen Obama nu står inför inte på något sätt förändrats.

När de amerikanska TV-kanalerna kring midnatt lokal tid utropat Barack Obama som presidentvalets segrare hörde jag utanför mitt hotell i centrala Washington DC jublande ungdomar som sjöng – eller kanske snarare skrålade – segersånger. Jag bor bara två stenkast från Vita huset och jag tror de var på väg dit för att glädjas över den återvalde presidenten trots att han ju inte ”var hemma” utan i Chicago.

Det är självklart att många kommer att glädjas över Obamas seger. Det är särskilt politiker som David Cameron i Storbritannien, Fredrik Reinfeldt i Sverige eller Angela Merkel i Tyskland som har anledning att ta åt sig det amerikanska presidentvalets viktigaste budskap till politiker: det går att bli omvald även när arbetslösheten är hög och ekonomin är skakig.

Däremot tror jag inte mycket på de förutsägelser jag ser på en del håll i svenska kommentarer nämligen att Obamas seger skulle vara ett ideologiskt vänsterbudskap som kommer sprida sig över världen.

Obamas seger är en arbetsseger. Det handlar inte särskilt mycket om sakpolitik. Sakpolitiken har lyst med sin frånvaro i den amerikanska valkampen. Vad Obamakampanjen lyckades med var i stället att hålla samman den vinnande koalitionen från 2008. Demografi, ålder, utbildning, härkomst och andra sådana faktorer spelade stor roll.

Mycket kommer att skrivas om republikanernas kandidat och hans kampanj. Det kommer säkert att bli en hel del sanningar som sägs där, men faktum är ju att republikanerna bibehåller sitt starka grepp över representanthuset vilket gör att Vita huset och den demokratiska majoriteten i kongressen kommer att ha ett tufft jobb att söka skapa en politik som håller i den verklighet som utgörs av den amerikanska författningens maktdelning.

Om jag skulle vara en riktigt tråkig kommentator mitt i Obamajublet skulle jag säga att USA-valet inneburit två bortkastade år och många miljarder i bortslösade kampanjbidrag. Ty faktum är att den tuffa ekonomisk-politiska utmaningen Obama och demokraterna i senaten nu står inför inte på något sätt förändrats. Valresultatet innebär status quo ante bellum, dvs inget har hänt som underlättar hanteringen av USA:s ekonomiska, statsfinansiella problem.

Man kan ju då säga att inget blivet värre heller. Jag har under hela valkampen trott att Obama skulle bli återvald. Mina amerikanska vänner har stärkt mig i den uppfattningen. Inte därför att de är Obama-anhängare – vilket de i huvudsak är – utan för att de hävdat att två faktorer kan komplettera en väl genomförd kampanj:

1.     ”Något måste han ha lärt sig”. Att kasta ut en president efter en mandatperiod innebär att man får en president som omedelbart måste sikta på sitt eget omval vilket förtar en del politisk kraft.

2.     ”He is running for history, not for reelection”. En omvald president kan överraska. Om han är en skicklig politiker – vilket Obama tyvärr hittills inte varit vilket belyses t ex I Bob Woodwards nya bok “The Price of Politics” – kan han lösa upp knepiga politiska knutar just därför at than kan välja att ta hänsyn till sitt folkliga mandat.

Hur det blir med detta återstår att se. Andrew Ross Sorkin i New York Times – som bl a skrev den kanske bästa boken om den stora finanskrisen 2007/2008 ”Too Big To Fail” – skrev igår att osäkerhet kommer att vara valets huvudresultat. Oavsett utfallet.

Hur aktiemarknaderna reagerar kortsiktigt tror jag inte är särskilt intressant. Det viktiga blir reaktionerna från företagen. Kommer de enorma belopp som nu finns i företagen att användas för offensiva investeringar ?

Tyvärr tror jag inte det. Ett skäl är Europa. Krisen infom EU, krisen för euron kommer fortsatt att dämpa det ekonomiska humöret i världsekonomin.

I samtal här har en fras återkommit ”kick the can down the road”. Det är ju samma politik som tillämpas i EU. Man skjuter problemen framför sig. Nu kommer man i USA sannolikt att fortsätta den politiken. Här finns ett utrymme för överraskningar – men jag skulle inte vara beredd att sätta något större belopp på ett sådant scenario. Ekonomin i USA och Europa kommer således fortsatt präglas av svårigheterna att få till sådana strukturella politiska grepp som krävs för att statsfinanser och nationell ekonomi på sikt blir sund.

I USA är skatteintäkterna för decennier framöver redan spenderade. Väljarna har fått löften som utgått från en helt annan ekonomisk tillväxt än den man har idag. Kommer det problmet att lösas på sedvanligt sätt – dvs med inflation ? Det finns ekonomiska bedömare som tror att det på sikt blir ”lösningen”. Men vägen dit är krånglig. Ken Rogoffs och Carmen Reinharts ”This Time Is Different” torde vara en mest releventa läsningen för den som vill se framtiden i historiens ljus.

“Yes, an enormous sum of money was spent on the campaigns; and, yes, many promises were made as the candidates sought to differentiate themselves. Yet, after an initial flurry, it is essentially déjà vu for investors. They will continue to hope for political sputnik moments while worrying about potential market instability.”

Så sammanfattade en av världens viktigaste investerare, amerikanen Mohammed El-Erian, läget efter valet i en krönika i Financial Times.

Jag tror tyvärr inte att det kommer att bli några sensationella Sputnik-uppskjutningar utan nu kommer snart det politiska förhandlingsspel som Woodward beskriver på ett så intressant sätt i sin bok att fortsätta som om inget hänt. Valrörelsen och valnatten kommer snart vara blott minnen för de som glatt skrålade utanför mitt hotellfönster.

http://www.newsmill.se/artikel/2012/11/07/jublet-kommer-snart-att-tystna

Det spelar inte så stor roll vem som vinner valet

Av Mathias Bred | 2 november 2012

Intresset för det amerikanska presidentvalet är stort även i Sverige. Men hur väl förstår vi egentligen den amerikanska politiken? Mathias Bred har intervjuat Janerik Larsson, journalist, USA-kännare och tidigare vice vd på Svenskt Näringsliv.

Varför ska man som svensk intressera sig för valet i USA?

– I en skakig och osäker världsekonomi är USA fortsatt – som världens största ekonomi – en oerhört viktig faktor. Om USA inte efter valet förmår att hantera sina statsfinansiella problem kommer världen förr eller senare att drabbas av mycket stora bekymmer som får eurokrisen att framstå som en bagatell.

Urban Ahlin säger i ett pressmeddelande att det är självklart för socialdemokrater att hålla på Obama. Går det att översätta partipolitiken mellan Sverige och USA?

– Det är i grunden trams. Men det finns sedan länge en tradition att behandla amerikanska presidentkandidater ungefär som man behandlar fotbolls- eller ishockeylag. Man har sitt ”favoritlag”. Av tradition har demokraterna haft många sympatisörer utanför USA t ex hos de svenska socialdemokraterna. Men även moderatledaren signalerar ju gärna att han gillar Obama-laget. För mig är den viktiga frågan vilken president som har störst förutsättningar att styra den amerikanska statsskutan genom den mycket besvärliga tid som kommer efter valet.

Går det att kort beskriva skillnaderna och konfliktytan mellan demokrater och republikaner?

– Nej, det går det inte. Båda partierna är mycket breda koalitioner med många olika intressegrupper. Om man tittar historiskt har det funnits geografiska avgränsningar som kanske allra tydligast beskrivit skillnaderna. Dessa skillnader har förändrats under tiden. Det tidigare demokratiska södern är nu det republikanska södern. Men alla försök att mycket enkelt beskriva partierna som starkt ideologiska är vilseledande. Båda partierna har historiskt pendlat i de flesta politiska sakfrågor men om man ska beskriva någon aktuell konflikyta så handlar den om spänningen mellan demokrater som har en mer positiv syn på den federala statsmaktens roll medan republikanerna nu företräder ett mer decentraliserat, delstatsinriktat perspektiv.

Hur rättvis är den svenska bevakningen av presidentvalet?

– Den präglas av det lätt enfaldiga perspektivet att man söker lyfta det som är positivt om ”Obamalaget” och det som är negativt om ”Romneylaget”. Men det finns undantag. Ett sådant är Martin Gelins bok ”Den amerikanska högern”. Gelins personliga politiska preferenser finns inte hos den amerikanska högern, men han skriver sakligt och intressant om sitt ämne.

I Sverige hänger vi gärna upp oss på religionens närvaro i amerikansk politik. Vilken roll spelar den egentligen?

– Den spelar en stor roll. Ingen amerikansk president kan vara ateist utan kyrksamheten hör till. Det finns en del intressant litteratur just om religionens roll i amerikansk politik och intrycket jag har är knappast att detta inflytande är i avtagande. Snarast motsatsen.

Vem vinner valet?

– Ärligt talat tror jag inte det spelar så himla stor roll vem som vinner valet eftersom den amerikanska författningens maktdelning (president, kongress, HD) gör att vem som än vinner kommer att få hantera svåra frågor och skapa en god, konstruktiv relation till kongressen. Jag har själv länge tyckt att Obama möjligen framstår som den något starkare kandidaten just därför att han inte behöver bry sig om presidentvalet 2016 vilket Romney säkert skulle göra för att bli omvald. Jag tror att USA behöver mycket impopulära ekonomiska krafttag och då är en hänsynslöshet inför omvalsperspektivet en fördel.

Vad betyder det för Sverige?

– Det som betyder något för Sverige är inte vem som blir vald – det tror jag alltså är ointressant ur ett svenskt egenintresseperspektiv – utan vad som sker i amerikansk politik de närmaste åren. De svåra framtidsfrågorna har över huvud taget inte diskuterats i den mycket ytliga presidentvalskampanjen. (SNB)

Mathias Bred är politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån.

http://www.svensktidskrift.se/?p=47693

Janerik Larsson: Kritiska granskningar av president Obama

0

30 Okt 2012

av Janerik Larsson

Foto: Marcus Ricci/Obama for America

USA Vid sidan av den extrema kritiken mot president Obama som ofta ges stort medieutrymme, finns en rik flora av seriösa böcker som kritiskt går igenom vad som uträttats den senaste mandatperioden. Janerik Larsson gör nedslag i bokutgivningen inför valet.
Inför det amerikanska presidentvalet har det getts ut ett stort antal böcker. Det finns särskild anledning att uppmärksamma några av dessa som tittat närmare på hur president Barack Obama fungerat i sin roll som president.
Ett av de största politiska mysterierna i världen bortom USA:s gränser är hur det kommer sig att den republikanske utmanaren Mitt Romney står så starkt i opinionsmätningarna. Barack Obama borde vara självklar som president i ytterligare fyra år…
Så kan det bli. Det är när detta skrivs omöjligt att med hjälp av alla de opinionsmätningar som redovisas varje dag förutse de amerikanska väljarnas beslut den 6 november. Den osäkerheten förstärks av den 1700-talsprocess med elektorer som USA:s författningsfäder skapade. Tanken att i grunden ändra USA:s författning har hittills varit helt otänkbar i USA och har goda förutsättningar att förbli otänkbar. Så det blir sannolikt minst lika spännande och ovisst 2016.
Spådomarna nu berör också de mest osannolika utfall. Man kan tänka sig att en kandidat vinner elektorsmajoriteten men att den andre kandidaten får flest röster. Man kan tänka sig att elektorskollegier slutar i 269 – 269. Då ska representanthuset välja president – och senaten vicepresident. Romney/Biden i Vita huset?
Men bortom det dagsaktuella finns den intressanta frågan vad det är som de amerikanska väljarna vet, men som resten av världen inte har en susning om. Eller mera korrekt kanske: vad är det som medierna i resten av världen inte vill berätta för sina läsare/lyssnare/tittare ?
Det finns idag en gedigen litteratur som ger svaret på den frågan. Svaret kan sammanfattas såhär: Barack Obama var en oerhört orutinerad politiker när han valdes till president och han har haft stora svårigheter att sköta sitt jobb. Inte därför att politiska motståndare varit elaka mot honom utan faktiskt helt enkelt för att hans personliga egenskaper gjorde att han var mycket svagt rustad för det uppdrag som han fick i november 2008.
Några nerslag i denna rika, seriösa och tankeväckande litteratur illustrerar vad det handlat om. De böcker jag här tar upp är skrivna av personer som i flera fall haft stark sympati för personen Barack Obama, som tjusats av hans retorik och charm men som inte kunnat underlåta att kritiskt granska hur han skött sitt jobb.
Bob Woodward är ju ända sedan Watergate-avslöjandena i Washington Post den amerikanska huvudstadens mest välinformerade journalist. Hans förmåga att få tillträde även till de hemligaste diskussioner i maktens korridorer är legendarisk.
Hans senaste bok, som kom ganska nyligen, heter ”The Price of Politics” är är oumbärlig läsning för den som verkligen vill ha närkontakt med det politiska spelet i Washington DC. Det finns anledning varna potentiella läsare för boken: det är en bitvis oerhört detaljerad – och därmed för läsaren ganska tråkig – redovisning av förhandlingsspelet mellan Vita Huset och kongressen om USA:s ekonomiska politik.
En av den amerikanska huvudstadens mest mytomspunna företeelser är den årliga Gridiron-middagen. Jag blev själv bjuden på den en gång när jag bodde i Washington DC och en journalistvän var vänlig nog att ta med mig. Här möts de ledande journalisterna och de ledande politikerna. Presidenten är nästan alltid på plats och hans uppgift är att hålla ett roligt tal. 2006 var det alltså George W Bush som höll det talat. Woodward beskriver i bokens prolog hur det demokratiska partiets svar levererades av Barack Obama, då senator från Illinois sedan 14 månader men partiets älskling sedan han höll nomineringstalet för John Kerry på konventet 2004.
Woodward beskriver Obamas självironiska tal på Gridiron-middagen och noterade särskilt denna replik:
”I want to thank you for all the generous advance coverage you’ve given me in anticipation of a successful career. When I actually do something, we’ll let you know”.
Stort jubel! Woodward skriver att det i journalistiken bara finns två berättelser: dels ”Oh, the horror of it all”, dels ”Oh, the wonder of it all”. Obama var kvällens under… och två och ett halvt år senare hade han valts till USA:s president.
Det finns i den bokens långa, detaljerade genomgång av Obama-årens förhandlande om ekonomin en detalj som väckt stor uppmärksamhet och som kanske inte är sann – den har bestritts – men den bär sanningens prägel.
Under en fas i förhandlingarna med kongressen äger det rum ett telefonmöte. I Vita huset sitter Barack Obama vid sin högtalartelefon och håller ett allvarsamt ”tal” till de båda som sitter vid en annan högtalartelefon på Capitol Hill: representanthusets demokratiske ledare Nancy Pelosi och senatens demokratiske ledare Harry Reid. Pelosi och Reid tröttnar på Obama och trycker på MUTE-knappen så att de kan prata sinsemellan utan att Obama hör dem.
Där fångas ganska väl den bild av den i maktens amerikanska huvudstad desorienterade presidenten.
Den kanske vassaste och mest avslöjande boken om Obamas oförmåga som politisk ledare i politikens verklighet kom redan för mer än ett år sedan: Ron Suskinds ”Confidence Men”. En huvudperson i boken vid sidan om presidenten är hans ekonomiska rådgivare Larry Summers, vars stentuffa stil gjorde presidenten osäker. Bilden som tecknas är hur Obama söker skapa fred mellan sina rådgivare, vilket inte lider till beslut utan till komplexa processer.
Paul Volcker, den gamle riksbankschefen, säger i boken om Obama:
”Obama is smart, but smart is not enough. Leadership is another thing entirely, about knowing your mind enough to make real decisions, ones that last”.
Bilden av Obama handlar givetvis också om det som hänt i sak – och det som inte hänt – men psykologin är viktig för förståelsen för bilden av Obama. Bakom sin teleprompter är han ständigt denne lysande talare med välskrivna manuskript. Men amerikanerna nöjer sig inte med tal.
När det gäller Obamas psykologi fäste jag mig vid en liten detalj i New York Times-journalisten Jodi Kantors bok om herr och fru Obama: ”The Obamas – A Mission, A Marriage” Obamas sällsamma uppväxt, utan en pappa, utan en riktig familj gjorde honom till en i praktiken en mycket ensam människa. När han gift sig och fått barn hade han detta distanserade förhållande, skriver Kantor:
”Barack had begun fatherhood a near stranger to the rituals of family life, and initially she had to teach him basic things such as calling home every day from a trip. Barack, so rational, didn’t see the point of phoning if you had nothing to say”.
Maureen Dowd har i sin krönika i New York Times träffsäkert tecknat bilden av den ensamme, briljante presidenten:
”President Obama likes to be alone. When he speaks at rallies, he doesn’t want the stage cluttered with other officeholders. When he rides in his limo, he isn’t prone to give local pols a lift. He wants to feel that he doesn’t owe his ascension to anyone else — not a rich daddy, not a spouse or father who was president, not even those who helped at pivotal moments. He believes he could do any job in his White House or campaign, from speechwriter to policy director, better than those holding the jobs”.
Hans förtrogna från Chicago, Valerie Jarrett, blir i många analyser av Obamas illa fungerande Vita Hus en viktig delförklaring. Hon vaktar över Obama, håller andra rådgivare på distans och söker fylla en roll som hon med sin obefintliga kunskap om politik utanför Illinois inte kan fylla.
En förklaring till Obamas inte särskilt övertygande insatser i debatterna med Romney kan finnas just här: Obama är lysande när han talar till en publik där ingen har möjlighet att replikera. Ställd inför en debatt byggd på dialog är situationen en helt annan.
I förra veckans utrikespolitiska debatt var Obama bitvis nästan lika arrogant som Joe Biden var i sin debatt mot Paul Ryan. MSNBC:s Rachel Maddow, som hör till yttersta vänstern i amerikansk TV, konstaterade nöjd att presidenten använde ”very, very overtly patronizing terms”. Frågan är hur vinnande den stilen är.
Steget mellan den lysande retoriken och den faktiska politiken är det som rader av författare nu kritiserat honom för.
Inte ens den mest entusiastiskt Obama-hyllande författaren jag stött på, Michael Grunwald i ”The New New Deal: The Hidden Story of Change in the Obama era” kan undgå att ta upp presidentens ledarstil:
”My sources mostly describe the same cerebral, low-blood-pressure, somewhat aloof alpha male. They marvel at his uncanny ability to boil down a meeting to its essence”. Men: ”There’s something vaguely enigmatic about their boss. He’s so modulated, so left-brain, so unruffled. They admire him, but they’re not sure they truly know him”.
Litteraturen kring Obamaadministrationen handlar också om hur de miljarder som finansdepartementet strödde ut hanterades på allt annat än tillfredsställande sätt. Den tuffe åklagaren Neil Barofsky skriver i ”Bailout” om detta.
Många har i olika sammanhang skrivit om förvåningen över att inga av de människor i finansvärlden som ansvarade för den gigantiska finanskrisen hamnat inför domstol.
Från vänster har Obamas misslyckande beskrivits av bland andra Joseph Stiglitz i ”Freefall: America, Free Markets, and the Sinking of the World Economy”, och av Michael Hirsh i ”Capital Offense: How Washington’s Wise Men Turned America’s Future Over to Wall Street”.
När jag talar med mina vänner i den amerikanska huvudstaden är de, trots att de är trogna demokrater sedan decennier och aldrig skulle kunna rösta på en republikan, väl medvetna om hur svag Obama varit som president. Men de har sökt förklara för mig att Barack Obama säkert lärt sig en hel del under dessa fyra år. Det blir bättre framöver.
Det kommer vi kanske att kunna avgöra 2016.

http://www.frivarld.se/magasin/janerik-larsson-kritiska-granskningar-av-president-obama/

Valets i särklass viktigaste fråga

 

Det är en viktig fråga, kanske valets viktigaste, som i stort sett aldrig – vad jag sett – nämns i svenska eller för den delen i europeiska medier. Nämligen sannolikheten att den amerikanske president som tillträder i januari nästa år kommer att få möjlighet att ändra sammansättningen av den amerikanska Högsta Domstolen, som ju är maktens tredje pelare i den amerikanska författningen.

Att man i Sverige (eller i Europa) aldrig nämner frågan beror på att den är så specifikt amerikansk. Den amerikanska författningen med dess maktdelning är förvisso en import från Europa på sent 1700-tal, men någon motsvarande författning finns – vad jag vet – inte på denna sidan om Atlanten.

Det talas ibland om exempelvis den ”amerikanska abortlagstiftningen” men det man då åsyftar är inte en lagstiftning i den bemärkelse vi är vana vid, dvs något som de folkvalda avgjort. Den amerikanska lagstiftningen i den frågan vilar i stället på ett HD-utslag, Roe vs Wade från1973, som skapar den legala grunden för aborträtten.

De senaste 21 åren har HD haft en ”konservativ” majoritet. Det var då som Clarence Thomas ersatte den då 82-årige Thurgood Marshal som varit en central kraft i den tidigare ”liberala” domstolen.

Jag menar att de i USA vanliga begreppen ”liberal” och ”konservativ” i detta sammanhang måste förstås på ett annat sätt än vi är vana att använda orden. Den centrala fråga som skiljer de båda ”lägren” är synen på den federala makten i relation till delstaternas makt. De ”liberala” ser inga problem med att expandera den federala makten och exempelvis skapa en grund för en nationell abortlagstiftning, medan de ”konservativa” har den motsatta uppfattningen: man vill så långt möjligt låta delstaterna själva avgöra så mycket som möjlig – restriktionen är det som författningen uttryckligen stadgar – författningen har kompletterats men inte ändrats sedan september 1787 och som nu således är världens i särklass äldsta.

Tre domare (Ruth Bader Ginsburg ”liberal” och de ”konservativa Antonin Scalia och Anthony M Kennedy) kommer under de närmaste fyra åren att vara äldre än 80, vilket onekligen ökar sannolikheten för att dagens 5 – 4 majoritet för de konservativa kan ändras om Obama blir omvald men å andra sidan att den konservativa majoriteten kan förstärkas om Romney blir president. Medelåldern är hög i hela domstolen så det är fullt tänkbart att det kan bli skiften på andra stolar än de tre jag nämnt. Stephen Breyer fyllde t ex 76 i augusti.

Det finns ingen pensionsålder för HD-domarna men sannolikheten är stor att Scalia och Kennedy skulle välja att avgå ”av taktiska skäl” med Romney som president. Då skulle en yngre konservativ majoritet kunna prägla HD under mycket lång tid.

Exakt vilka förändringar som skulle ske i författningsuttolkandet vid det ena eller andra valutfallet spekuleras det en del kring i USA. Romney har t ex uttryckt sig positivt om HD skulle avskaffa Roe och därmed den författningsenliga rätten till abort. Men det finns rader av andra centrala politiska – och konstitutionella – frågor som kommer att avgöras under de närmaste fyra åren.

 

https://www.facebook.com/CNNSVERIGE#!/CNNSVERIGE/app_404536999611736

http://bit.ly/PcPU6W

Vinstförbud i mataffären

I stort sett alla mataffärer ägs ju av privata vinstdrivna utförare. Hur kommer det sig att vi tillåter riskkapitalisterna att göra vinst på något så grundläggande och livsnödvändigt som mat? Om Handels får bestämma ligger den frågan nära till hands, menar Janerik Larsson.

Sven-Erland Västros är en politisk satiriker. Eftersom han (eller hon?) är en pseudonym så finns Sven-Erland för närvarande endast på nätet (svenerland.se men också på Facebook). Västros skildrar det som sker på Partikansliet (s) på Sveavägen i Stockholm.

Häromdagen hjälpte han en kollega på partikansliet att besvara den högst motiverade frågan om varför Partiet aldrig varit för vinstförbud i livsmedelsbranschen.

Hans kollega formulerade problemet:

I stort sett alla mataffärer ägs ju av privata vinstdrivna utförare. Hur kommer det sig att vi tillåter riskkapitalisterna att göra vinst på något så grundläggande och livsnödvändigt som mat?

Sven-Erland svarade att kollegan ”som sant progressiv redan hade besvarat frågan genom att ställa den: Mat är livsnödvändigt. Om det blir brödköer förlorar man valet, men vårdköer gör att Partiet kan höja skatten.”

En smula allvarligare tror jag att det är viktigt att notera att det riktigt komplicerade i debatten om ”vinst i välfärden” inte är vad som sker i den så kallade välfärden utan just ordet ”vinst”.

Mina erfarenheter av decennier i samhällsdebatten med ett näringslivsperspektiv är att detta ord, vinst, alltid haft en dålig klang i alla tänkbara sammanhang.

Vinst förknippas med tips eller lotterier, men har aldrig förståtts som något viktigt för en fungerande ekonomi. Man kan tala om ”ränta på pengarna” eller ”avkastning på insatt kapital” och då få en viss förståelse för vad det handlar om.

Den motion från Handels som LO-kongressen antog och som startade den debatt som nu rasar syftade inte bara till avskaffande av ”vinst i välfärden” utan gick ut på detta:

”att LO initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll, samt utarbeta strategier för hur denna demokratiska kontroll ska utövas och hur dessa sektorer ska organiseras för att bidra till största möjliga samhällsnytta.”

Det är Handels som drivit detta och Sven-Erlands skojande om livsmedelsbranschen kan säkert bli verklighet – åtminstone om de på Handels som låg bakom motionen får sin vilja igenom.

På 70-talet motiverades löntagarfonderna av att somliga företag ansågs göra ”övervinster” som stred mot LOs solidariska lönepolitik. Idag är det andra företag som anses göra ”övervinster” och receptet är idag som på 70-talet: socialistiskt maktövertagande.

Ty med den logik som LO nu driver finns det faktiskt ingen anledning att tillåta företag över huvud taget – all verksamhet som syftar till vinst bör inrangeras i en socialistisk planhushållning. (SNB)

Janerik Larsson är seniorrådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv.

http://www.svensktidskrift.se/?p=47314

http://www.facebook.com/CNNSVERIGE/app_404536999611736


Vågar man tänka tanken att Mitt Romney skulle bli en bättre president än Barack Obama ?

 

 

När den norska Nobelpriskommittén i oktober 2009 utsåg den i januari samma år installerade amerikanska presidenten Barack Obama som mottagare av Nobels fredspris var det inte bara ett utslag av denna norska kommittés naivitet utan det speglade också en vitt sprid europeisk föreställning om allt det Obama skulle tillföra världen. Denna Obamakult fortsätter i Europa och det mest överraskande skulle vara om han inte blev omvald den 6 november.

I USA skulle överraskningen bli betydligt mindre. Men för att stimulera en svensk debatt vill jag drista mig att söka ge svar på frågan om man vågar tänka tanken att Mitt Romney skulle bli en bättre president än Barack Obama?

 

Det finns nu en fyllig amerikansk litteratur om Obamas år som president. Den har inte uppmärksammats nämnvärt på denna sida om Atlanten. Skälet kan vara att amerikansk politik faktiskt är ganska svår att förstå, men det kan också vara att den bild som tecknas av presidenten inte är särskilt positiv eller ens uppskattande.

 

Den mest kände författaren till en av dessa böcker är Washington Posts legendariske Bob Woodward. I hans just utkomna ”The Price of Politics” finns inledningsvis en bild av Obama som är mycket tänkvärd. Woodward beskriver hur den då ganska nyvalde senatorn, denna lysande talare, på en middag för den politiska och mediala eliten i Washington DC självironiskt talar om sin mycket begränsade politiska erfarenhet. Obama torde vara den politiskt minst erfarna president USA har haft.

 

Woodward konstaterar att det sedan inte dröjde så länge innan den briljante, självironiske middagstalaren var USAs president.

Woodwards bok handlar om förhandlingarna mellan presidenten och kongressen 2009 – 2012 om budgeten och om hur man skulle hantera hotet att USA gick i statsbankrutt genom att kongressen vägrade godkänna ytterligare upplåning.

 

Bilden av Obama är föga smickrande. I korthet: han förmår inte hantera det politiska systemet i den amerikanska huvudstaden. Hans stab är, särskilt inledningsvis, högst inkompetent och presidenten själv har inte förmågan att skapa relationer med nyckelpolitikerna vare sig i det egna partiet eller hos republikanerna.

 

Det finns än mer avslöjande böcker – t ex Ron Suskinds ”Confidence Men” – men hos Woodward finns t ex den nu i USA mycket omtalade scenen från ett telefonmöte mellan Obama och de ledande demokraterna Nancy Pelosi och Harry Reid. Pelosi stänger av telefonen så Obama inte kan höra dem, medan de fortsatt ”lyssnar” till Obamas tal till dem – men i själva verket struntar de i honom.

 

Men då är frågan: skulle Romney vara bättre? Ja, det är högst tänkbart. Som republikansk guvernör i det starkt demokratiska Massachusetts lyckades Romney mycket väl – inte minst med att skapa politisk enighet över partigränserna. Som företagsledare som haft att hantera många mycket svåra situationer har han varit ytterst framgångsrik när det gällt att skapa handlingskraft och goda resultat.

 

Är det Romney USA behöver nu? Är det en republikansk president som skulle kunna hantera de onekligen ytterst besvärliga och orealistiska Tea Party-anhängarna i representanthuset?

 
Men Romneys valkampanj får ju kritik…? Ja, men tänk på att det är en sak att driva kampanj – en helt annan sak att vara president. Det kan vara den viktigaste lärdomen av Obamas första fyra år som president. Det kan bli fyra år till tack vare en bra kampanj och kanske har han lärt sig en del under de år som gått. Det får framtiden utvisa

Recension i Neo nr 5/2012 om två böcker om USA



Tidigare i år träffade jag Norman Ornstein på American Enterprise Institute som tillsammans med Thomas Mann på Brookings skrivit den mycket upmärksammade debattboken It’s even worse than it looks like. Ornstein och Mann är inte de enda i Washington som är frustrerade över att kongressen under de senaste fyra åren varit så politiskt polariserad att beslutskraften i krisen varit så svag.
President Obamas första mandatperiod har kännetecknats av en mycket rejäl politisk pendel- rörelse. Först en stark gir åt vänster med Nancy Pelosi som representanthusets talman och Harry Reid som demokraternas majoritetsledare i senaten. De hade inte mycket till övers för Obama – såg närmast med förakt på honom att döma av Bob Woodwards nya bok – och bidrog till den radikalisering av republikanerna som brukar sammanfattas som Tea Party-rörelsen.
Obama skapade makt åt demokraterna i kongressen 2008. Tea Party skapade ett starkt nej-till-allt-mandat för republikanerna i kongressvalet 2010.
Ornstein var i vårt möte mycket pessimistisk om framtiden. Jag har inte svårt att förstå den känslan. USA:s politiska värld kännetecknas å ena av en oerhört storståtlig retorik (”city on a hill”) som tecknar USA som världens frälsare; å andra sidan finns ett politiskt 1700- talssystem som har mycket svårt att hantera dagens och morgondagens utmaningar.
Ornstein och många med honom skulle uppenbart vilja se mindre retorik och mera förstånd. Mitt Romneys politiska profil har paradoxalt nog satsat just på detta. Jag var på republikanernas konvent i Tampa och lyssnade med intresse på Romneys tal. Det kom som avslutning på tre dagar av överdriven retorik. Romney var konventets mest återhållsamma talare. Jag tror Ornstein gillade det.
Efter att talare i dagarna tre hade kritiserat Obama och Obamaårens politik kom Romney och konstaterade att han också hade hoppats 2008 att de fyra åren med Obama skulle bli lyckosamma.
Om Obama är retorikern i Vita huset är hans utmanare den raka motsatsen: en praktisk person med stor erfarenhet av att leda människor i komplexa projekt. Obama var ju när han blev president den kanske minst erfarne innehavaren någonsin av huset på 1 600 Pennsylvaniua Avenue.
Resultatet av striden om vem som ska vara nästa person som mantalsskrivs här, blir klart i november när elektorskollegiets sammansättning är klart. I väntan på detta finns det ett flertal nya böcker om amerikansk politik som är läsvärda. Mikael Törnwalls USA vid ett vägskäl (Atlas) är en habil sammanställning av dagens amerikanska politiska frågor.
Törnwall citerar Mike Tanner på Cato som beskriver Mike Huckabees anhängare som de ”som drömmer om att ta USA tillbaka till 1950-talet, för där känner de sig trygga.” Törnwall påpekar att det riktigt attraktiva i drömmen handlar om att framtiden aldrig tett sig så ljus som på 1950-talet.
Om Törnwall tecknar ett brett perspektiv så gör Martin Gelin något annat och i grunden mycket mera ambitiöst. I sin bok om Den amerikanska högern (Natur & Kultur). Det är en mycket imponerande djupdykning i olika aspekter av denna mångsidiga ”höger”.
Gelins resa är både geografisk och tematisk. Han belyser olika aspekter av ”den amerikanska högern” på ett sätt som gör att boken skulle göra stor nytta om den översattes till flera europeiska språk. Jag undrar om inte förlaget borde fundera på detta när väl presidentvalet är överstökat och den politiska dimman lämnat ”slagfältet”.
Gelin gör ju ingen hemlighet av att han kommer från vänster. Hans fina bok om Obama visade hur han rycktes med i den drömmen och 2010 arbetade han för vänstern i det svenska riksdagsvalet. Men det han visar i sin bok är två saker: dels att han är en riktig, undersökande journalist som inte drar sig av närkontakt med verkligheten; dels att han är en journalist som sätter sin sakkunskap i första rummet – inte ideologin.
Min enda anmärkning gäller det faktum att Gelin i allt väsentligt låter historien börja med Gold- water. Den amerikanska populismen – stundom vänster, ofta höger – sträcker sig ända tillbaka till 1700-talet och utgör en stark och levande tradition. De som 2008 var förbannade över att staten räddade bankerna kan nu beskrivas som höger (Tea Party) men i grunden står många av dess företrädare nära Occupy Wall Street-vänstern med den skillnaden att Tea Party var smartare och mer välorganiserad medan OWS var ganska förvirrad.
Men rådet är klart: köp den och läs!  

Från  http://frivarld.se/magasin

 

Om presidentvalet

 

5 snabba frågor till…

Janerik Larsson, USA-kännare och seniorkonsult på Prime PR, nyligen hemkommen från USA där han studerat valupptakten och bland annat besökt Republikanernas konvent i Tampa.

 

Mitt Romney har kritiserats för att inte kunna entusiasmera. Hur medryckande var hans tal i Tampa?

– Det var ett mycket habilt tal; bra tonläge, moderat och balanserat. Hans beskrivning av Obama var, till skillnad av det mesta som uttalades från talarstolen i Tampa, mycket klok. Den uttryckta önskan om att Obama lyckats uppfylla löftena från 2008 kan bli ett vinnande tema. Men det förutsätter att kampanjen nu släpper det detaljerade fokus på komplicerade budgetfrågor som vicepresidentkandidaten Paul Ryan aktualiserat. Jag tycker att Ryan var ett dåligt val av vicepresidentkandidat.

Har Romney förmågan att ”få med sig massorna”?

– Det är en fråga som inte kan besvaras förrän i oktober, eller kanske först den 6 november. Men om du med ”massorna” syftar till de egna partiaktiva så är svaret ja. Politik är ju inte minst i USA mycket som en idrottstävling. Man håller på ”sitt lag”.

Hur är stämningen bland dem som arbetat för någon av Romneys konkurrenter?

– Det märks inga dolkstötar. Chris Christie som nämnts som tänkbar vicepresidentkandidat höll ett konventstal som jag och många andra tyckte var en omdömeslös egotripp – kanske är han intresserad av att kandidera 2016. Ron Paul är den ende ”konkurrent” som inte kommer att sluta upp bakom Romney och Ryan.

Romney har kritiserats för att vara ryggradslös. Har han tagit åt sig av den kritiken?

– Den kritiken kommer från den hårda högern inom partiet. Deras politik saknar möjlighet att föra en presidentkandidat till Vita huset. Romney är en helt normal mittenpolitiker som anpassar sig till den politiska verkligheten. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt. Det är normalt att politiker kompromissar i en demokrati.

Opinionsmätningen går upp och ned, vad innebär det inför den stundande valspurten?

– Att båda kandidaterna nu kommer att kämpa hårt för att segra den 6 november. Utgången är oviss. Jag tror att man efter de tre kandidatdebatterna i oktober kan få en bättre känsla för vartåt det är på väg, men spännande blir det!

 

Janerik Larsson om Vinst i välfärdsföretag

Newsmill

LO:s krav på vinstfri välfärd lär bli mardröm för S

 

Publicerad: 2012-09-10, Uppdaterad: 2012-09-10

Om författaren:

Opinionsbildare. Seniorrådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv och Prime PR. Tidigare bland annat journalist och vice vd på Svenskt Näringsliv.

Det stora misstag som LO och socialdemokraterna begick i samband med löntagarfondsfrågan var att man trodde att de borgerliga partiernas och näringslivsorganisationernas inledande ganska diffusa kritik mot LO-kongressens beslut skulle bestå.

Stefan Carlén tror att samma förhållande ska upprepas nu i en debatt som liksom löntagarfondsdebatten utgår från ett skenproblem. Då var det den solidariska lönepolitikens fördelningseffekter som skulle lösas genom att näringslivet socialiserades. Nu är det en mer avgränsad socialisering som i första hand står på agendan, men som jag visade i min förra artikel innebär motionen från Handels till LO-kongressen ett mycket mera långtgående socialistiskt perspektiv. Man ställde detta krav:

”att LO initierar ett långsiktigt arbete för att identifiera sektorer som på grund av deras centrala funktion för vår gemensamma välfärd bör undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll, samt utarbeta strategier för hur denna demokratiska kontroll ska utövas och hur dessa sektorer ska organiseras för att bidra till största möjliga samhällsnytta.”

Det är detta jag kallar en kommunistisk dröm.

De borgerliga partierna och näringslivets organisationer har reagerat avvaktande inför den opinionsvåg som följde en i väsentliga avseenden falsk nyhetsrapportering om ”kissblöjvägande” med mera.

Men jag tror knappast att de borgerliga partierna och näringslivsorganisationerna i längden kommer att acceptera denna problemformulering. Den accepteras inte heller av socialdemokratiska kommun- och landstingspolitiker som vet hur verkligheten ser ut och som inte önskar återinföra monopol.

Det kommer knappast att finnas någon bred opinion mot valfrihet och mångfald i utförandet av tjänster som upphandlas av landsting och kommuner - varken nu eller senare. I den uppsjö av opinionsundersökningar som tar sikte på inställningen till vinst och valfrihet får man olika svar beroende på hur man ställer frågorna. Men hur man än frågar får man samma besked på ett område: medborgarna värdesätter verkligen möjligheten att bestämma över sina välfärdstjänster. Den möjligheten är helt avhängig av att det finns olika alternativ att välja bland. Och vem tror att alternativen skulle bli fler eller bättre utan företag som tillåts gå med vinst?

Jag tror att Carléns dröm kommer att förbli en dröm – men den kan lätt bli en mardröm för många socialdemokratiska politiker både på riksnivå och på kommun- och landstingsnivå.

När medborgarna får information om vad som egentligen står på spel kommer man inte att acceptera det Carlén (och LO-kongressen) drömmer om. Det finns verkligen inte någon borgerlig opinion för det han vill åstadkomma. Snarare finns här ett embryo till en kraftig reaktion mot den socialdemokrati som än en gång av vänsterradikala ideologer drivs iväg bort från den terräng där man med framgång regerat under olika epoker.

Skulle Carlén få rätt så beror det på inkompetens hos de borgerliga partierna och hos näringslivets organisationer. Men till skillnad från löntagarfondsdebatten finns det inget borgerligt parti som har en ambition att förverkliga LO-kongressens beslut. Då var det folkpartiets partisekreterare Carl Tham som drev iväg vänsterut – och med tiden blev socialdemokratiskt statsråd. Men någon parallell där finns knappast idag.

Inom näringslivets organisationer då fanns det en del anställda tjänstemannadirektörer som tänkte sig att de utan problem skulle fortsätta styra socialiserade företag – kanske med baktanken att de nya ägarna skulle vara mindre besvärliga, mindre krävande. Men inte heller det ter sig idag som ett sannolikt perspektiv.

Kvar står att Carlén m fl skapat problem för LO och socialdemokratin som kanske inte kan lösas annat än genom en rejäl politisk strid likt den på 80-talet. Det vore nog vitaliserande för samhällsdebatten!

Janerik Larsson(20 artiklar)

Amerikanskt skyttegravskrig

 Axess

 

USA:s politik utmärks av skarpa motsättningar och väljarförakt. Samtidigt saknas idéer och tankar om hur låsningarna ska brytas, skriver Janerik Larsson.

 

 

få ämnen är så flitigt debatterade i USA idag som polariseringen i Washington. Kongressen är intensivt impopulär– förtroendesiffrorna är lägre än någonsin.

Hur illa är det egentligen? Och vilka är i så fall orsakerna – och hur ser eventuella lösningar ut?

I våras utkom– den politiske kommentatorn David Frums satir, boken Patriots. Det är en allt annat än sympatisk bild av den amerikanska höger som Frum själv gjort en god del av sin karriär inom. Hans mest kända insats är att han som talskrivare till ­George W Bush i Vita huset formulerade den mångciterade frasen om ”axis of evil”, ondskans axelmakter som fanns i State of the Union-talet 2002.

Efter sin tid i Vita huset var Frum anställd på den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute men tvingades därifrån år 2010. Det rådde inget tvivel om att Frum bland annat genom att kritisera republikanernas syn på hälso- och sjukvårdspolitiken gjort sig impopulär i konservativa, republikanska kretsar.

Frum säger sig fortsatt vara en konservativ republikan – men en självständigt tänkande sådan. När jag första gången träffade honom underströk han att hans privatförmögenhet gör att han inte behöver ta några ekonomiska hänsyn när han deltar i samhällsdebatten. Frum, som är kanadensisk medborgare, är son till en framgångsrik kanadensisk fas­tighetsmagnat.

Idag är Frum bland annat en flitigt anlitad kommentator på CNN och regelbunden skribent hos The Daily Beast / Newsweek.

 

patriots är berättelsen om en ung, amerikansk Candide, Walter Schotzke, och dennes upplevelser i den amerikanska politikens hjärta, kongressen. Den som följer amerikansk politik har ingen svårighet att identifiera målen för Frums satir – inklusive givetvis AEI. Någon risk att Frum ska få ett erbjudande om återanställning finns inte nu.

Jag träffar Frum på vår vanliga mötesplats, en hotellbar några kvarter från CNN, helt nära Capitol Hill.

Jag ställer frågan om vad som gått snett – om nu något gått snett.

Frum är en mycket träffsäker kommentator också i detta format, långt från tv:s kameror:

– Den gamle talmannen Tip O’Neill sa att det som hänt under hans långa tid i kongressen var att ”the people are better but the results are worse”. En god sammanfattning av vad som hänt också därefter.

O’Neill, som var demokrat, satt i kongressen 1953–1987 och var talman 1977–1987.

Frum spaltar upp utvecklingen :

– På O’Neills tid fanns det en god partidisciplin. Den är borta idag. Republikanen John Boehner, dagens talman, har inte det stöd som krävs för att göra upp med presidenten.

– Det beror på att det finns så många som har makten att säga nej, att det inte finns några kvar som kan säga ja.

– Partiernas makt har minskat drastiskt. Kongressledamöterna sköter själva sin finansiering. Förr fick de ekonomiskt stöd från sina partier. Det gör att de blivit partioberoende.

– Kongressens kommittéer brukade vara öppna för politiska uppgörelser där man fick ta och ge. Så är det alltmer sällan nu.

Frum pekar också på andra faktorer som bidrar till låsningen:

– Opinionen i landet är mer polariserad. Medborgarna  är bättre utbildade och har starkare uppfattningar. De är mer engagerade och klyftan mellan olika åsiktsriktningar har vidgats.

Frum pekar på journalisten Bill Bishops bok The Big Sort. Why the Clustering of Like-­Minded America Is Tearing Us Apart från 2008 som beskriver hur medborgarna sorterar in sig i olika enklaver. Genom att bo åtskilt och genom att bara konsumera medier som förstärker deras egna uppfattningar vidgas klyftorna. Polariseringen har således många drivkrafter.

En annan faktor som Frum pekar på är att de superrika blivit mer hänsynslösa än någonsin tidigare:

– Förr var de mycket rika främst intresserade av att skydda vad de hade. Nu vill de ha mer makt. Tidigare skapades rikedomarna i företag med många anställda. Det krävde ett hänsynstagande av helt annat slag än idag då jätteförmögenheterna  uppstår i finansiella företag med få anställda.

 

detta polariserade Washington märks också på ett annat sätt. Jag bodde där i några år i mitten av 1980-talet. Då var stadens tankesmedjor intressanta mötesplatser för nya tankar – inte minst utvecklades det liberala idégods som kom att förknippas med Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Men det var inte en hårt polariserad miljö om man jämför med hur det är idag.

I den intressanta tidskriften National Affairs (som är en fortsättning på The Public Interest) skrev tidigare i år Tevi Troy från tankesmedjan Hudson Institute en essä om ”Devaluing the Think Tank”.

När jag på försommaren besökte den amerikanska huvudstaden var det lätt att möta människor från tankesmedjorna som instämde i den kritiken av hur de devalverats – och politiserats.

Man behöver bara följa de dagliga e-post­utskicken från de mest kända tankesmedjorna för att konstatera att de numera främst ägnar sig åt billig och ytlig politisk propaganda. Några nya intressanta idéer syns inte till. Söker man sådana får man tala med sina kontakter inne i tankesmedjevärlden, kontakter som numera ogärna skriver offentligt eftersom varje ny tanke riskerar att stämplas som inopportun av högerns eller vänsterns välfinansierade åsiktspoliser.

En illustration av hur taktiserande dagens tankesmedjor blivit kan hämtas från vänsterns Center for American Progress. Under George W Bushs presidenttid ägnades mycken energi åt att kritisera kriget i Afghanistan. När Barack Obama blivit president tystnade kritiken helt.

Troy sammanfattar sin kritik:

 

Det är ingenting fel i sig med ett överflöd av tankesmedjor och intresseorganisationer som försöker finslipa redan etablerade idéer eller utveckla bättre kommunikationsstrategier. I en tid där medier och politik rör sig allt snabbare spelar självfallet sådana organisationer en betydelsefull roll. Men just därför att vi lever i en sådan tid finns också ett verkligt behov av originell tankeverksamhet som kan ändra debattens inriktning och presentera trovärdiga lösningar på de enorma politiska problem som nu ligger framför oss.

 

Det är kanske så att ett år med presidentval inte är det mest lämpade tillfället att ta pulsen på den intellektuella samhällspolitiska debatten i USA. Politik engagerar amerikanerna på samma intensiva sätt som deras favoritsporter.

Men oavsett ”vilket lag som vinner” makten över Vita huset och kongressen den 6 november så kvarstår det som ett i mina ögon oomtvistligt faktum att USA behöver lösningar och inte bara en alltmer polariserad debatt.

 

---