Akademiska sanningssägare

30 april 2015 kl 8:08 |

Tidskriften Dagens Samhälle har på några år blivit en mycket intressant och betydelsefull aktör i samhällsdebatten. I veckans nummer finns flera artiklar som förtjänar stor uppmärksamhet.

Professor Magnus Henrekson och docent Andreas Bergh följer i en helsidesartikel upp resonemangen från den viktiga boken ”Varför går det bra för Sverige ?” som utkom för tre år sedan. Det är en lång artikel och resonemangen bör läsas i sin helhet men slutsatsen är denna:

”Flera av de reformer som bidragit till att främja Sveriges utveckling – såsom skattereformen, pensionsreformen och budgetlagen – tillkom efter grundligt utredande och mödosamma förhandlingar över blockgränsen. Nuvarande riksdagsöverenskommelse innebär i kontrast till detta att det ena blocket låter det andra hållas. Det bådar inte gott för framtiden.” 

Domen över Decemberöverenskommelsen kommer bli hård.

Professor Bo Rothstein intervjuas och säger en hel del som är i strid med samtidens politikerföreställningar. T ex detta:

”Gå inte Sverigedemokraterna till mötes, men erkänn problemen de pekar på och kom med lösningar, istället för att trycka ‘rasister’ och andra stämplar på den. Väljarna vill att politikerna ser de problem som de själva ser. Den beröringsskräck vi sett är inget svar.”

I veckans utgåva finns också en intressant genomgång av de 16 största välfärdsbolagen och den som läser den inser hur ogenomtänkt S/MP/V-överenskommelsen om ”vinst i välfärden” är. Den utredning som Ilmar Reepalu nu ska göra är ännu ett tecken på att Sverige är på väg åt helt fel håll och att konsekvenserna av det politiska vanstyret – brett politiskt förankrat tyvärr – kommer att bli förödande för landet.

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/30/akademiska-sanningssagare/

Politik är att genomföra

29 april 2015 kl 21:21 |

David Willetts lämnar aktiv brittisk politik i och med valet nästa vecka. Han började som 26-åring hos finansminister Nigel Lawson och två år senare kom han till premiärminister Margaret Thatchers Policy Unit. Han har nu senast suttit i David Camerons regering som universitets- och forskningsminister. Han har ett mycket gott anseende som en av sitt partis främsta intellektuella. Nu är han professor vid King’s College i London,

I nya numret av tidskriften Standpoint recenserar han Blairmedarbetaren Michael Barbers nya bok How to Run a Government So that Citizens Benefit and Taxpayers Don’t Go Crazy. Barber arbetade  med genomförandet av Blairs reformer.

Det slog mig att vi kanske alltför sällan har detta perspektiv på svensk politik trots rapporter från Riksskatteverket etc. Hur ser det ut inne i regeringsmaskineriet idag hos Stefan Löfven. Vem har koll på genomförande ?

Här tänkvärda ord från recensionen:

Once the policy or the strategy is formulated you then have to deliver it. This is where Michael Barber really gets going. Implementation is what truly interests him. I worked in the Number 10 Policy Unit 30 years ago and if I had my time again I would do more to follow up on implementation. We did try to spend a day a week out of London just seeing how things were going in the hospital or the business or the benefit office. Often Margaret Thatcher appreciated the notes we wrote for her afterwards with a bit of the salty reality to them. But instead it is easy to be seduced by the sweet smell of freshly baked policy and not focus on the tricky job of what happened afterwards. The final product is not the ministerial speech or the policy statement or even the legislation; the final outcome is when services and people’s lives are better.

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/29/politik-ar-att-genomfora/

De drömmande idealisternas land

27 april 2015 kl 12:12 |

Hur gick det till när Sverige blev ett land av drömmande idealister? Den frågan ställde Anna Dahlberg i Expressen för några veckor sedan.

Tidigare idag skrev jag om spänningarna inom borgerligheten. Det tycks mig att förutsättningarna är mycket bättre för borgerligheten att hitta fram till ett rimligare samtalsklimat än vad det är för den politiska vänstern (från S/MP och vänsterut). Där sitter man fast i drömmarnas värld. Det finns undantag som Widar Andersson men i övrigt är det tyst.

Dahlberg:

Politik kan beskrivas som ett spänningsfält mellan idealism och realism. Å ena sidan har vi drömmarna och idealen om hur vi bygger en bättre värld. Å den andra har vi krassa hänsyn som budgetar som måste hållas och annat som lägger hämsko på det möjligas konst.

Politiken mår som bäst när dessa båda synsätt är i någorlunda balans. Då fastnar den inte i en cynisk grimas av uppgivenhet, men den svävar heller inte ut i visioner och åtaganden som blir ohanterliga i längden. Problemet för svensk del är att denna balans sedan ett antal år tillbaka är satt ur spel.

Det saknas motvikter i debatten. Vi ser det i fråga efter fråga. Vem vill träda fram och tala om det ohållbara i dagens assistansersättning som är på väg att passera 30-miljardersstrecket? Vem vill ta debatten om sjuktalen som återigen rusar eller flyktingmottagandet som står på kollapsens rand?

Lika glest är det i debattleden när komplicerade sexbrottsmål ska diskuteras. Eller ta Fas 3 som ingen med överlevnadsinstinkten i behåll skulle få för sig att försvara i offentligheten.

I samma anda rasade en intensiv FRA-strid för ett antal år sedan. Den som misstänkte att det fanns goda skäl att vässa FRA:s verktyg gjorde bäst i att ligga lågt när idealisterna skanderade utanför riksdagen.

Alla vill vara på de godas sida – de som är säkra på att några målkonflikter inte existerar, att begräsningar är till för att sprängas och att allt ytterst är en fråga om människosyn. Den som kommer dragande med budgetar och andra begränsande perspektiv får genast höra att hen ”ställer grupp mot grupp” och saknar känsla för människovärdet.

Vad händer med det offentliga samtalet när varje fråga på detta sätt spjälkas ner i gott mot ont? En uppenbar risk är att kritiker och tvivlare tystnar. Jurister, nationalekonomer, tjänstemän och andra som ofta anlägger mer handfasta perspektiv på tillvaron drar sig rimligen för att medverka i offentligheten i besvärliga frågor. Få vill frivilligt spela rollen som skurk. (—)

Vi måste hitta ett sätt att prata om det svåra, utan ständiga moraliska glidtacklingar och utan att låta hatarna ställa sig i vägen. För om det bara hade varit drömmar som behövdes för att lösa besvärliga samhällsproblem hade Sverige för länge sedan bockat av samtliga.

 

 

 

 

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/politik-har-blivit-en-tavling-i-godhet/

 

Klyftan inom borgerligheten

27 april 2015 kl 10:10 |

Igår publicerade Expressen på nätet Annie Lööfs artikel ”Det räcker nu” som inleds så här:

Det finns enligt min uppfattning en gräns för när vi som vill leva i en värld präglad av omtanke för våra medmänniskor inte längre kan stå vid sidlinjen och bara se på medan samhällsklimatet blir allt hårdare.

Den gränsen är passerad när röster höjs för att stänga gränserna samtidigt som hundratals människor i överbelamrade och sjöodugliga båtar drunknar på flykt över Medelhavet, för att det inte finns någon laglig väg in.

Artikeln finns i papperstidningen idag.

Igår skrev Anna Dahlberg om Asylvisum är en dröm utan verklighetsförankring.

Idag lever vi i en globaliserad värld med över 50 miljoner flyktingar. Svaret på den utmaningen har blivit att göra det så svårt som möjligt att använda sig av asylrätten genom att stänga gränser och införa transportöransvar. Den enda större ventil som återstår är Medelhavet.

Det kan beskrivas som en skyddsparadox. Alla har rätt att söka asyl, men ingen har rätt att lagligen ta sig till Europa för att göra det.

Vill man till varje pris få stopp på drunkningsdöden och människosmugglingen är det denna paradox som måste dyrkas upp. Antingen inför man fri invandring eller så låter man ingen invandra illegalt och krossar därigenom drömmen om Europa. Det senare är den väg som Australien har valt, där asylsökande hänvisas till fattiga öar som Papua Nya Guinea och Nauru.

Annars återstår den frustrerande verklighet vi har. Det går att skruva på och förbättra insatserna, men någon lösning på det grundläggande problemet finns inte.

Jag tror att medborgarna vill ha ett seriöst samtal kring detta akuta moraliska dilemma i stället för dagens nonsenssvar från politiskt håll. Jag tror också att de efterlyser ett ledarskap. Dessvärre har vi fått en statsminister som duckar och snärjer in sig i fullständigt obegripliga resonemang så fort migrationsfrågor kommer på tal.

Det är faktiskt bedrövligt.

Före riksdagsvalet kom frågeställningen om hur den svenska välfärdsstat medborgarna trott sig investerat i skulle hantera denna problematik att mötas av Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”. Det ledde till ett påtagligt väljarflöde från moderaterna till SD.

Efter valet inledde Tove Lifvendahl, Anna Dahlberg och PM Nilsson i DI en diskussion om kvaliteten i integrationen av flyktingar. Det försöket till en seriös debatt har som Anna Dahlberg berört nu och tidigare inte lett till politiska åtgärder – kanske därför att det är en så svår utmaning.

Men här finns nu en betydande klyfta inom den svenska borgerligheten, en klyfta som inte underlättas av SDs retorik.

Delegationen för migrationsstudier ger på DN debatt idag bidrag till en sansad diskussion.

Jag tror att det går att överbrygga den djupa klyfta som idag finns inom borgerligheten – Allianspartierna – men det kräver respekt både för Annie Lööfs känslor och för Anna Dahlbergs krav på realism. Att bara studsa fram och åter mellan verkligheten och ”öppna era hjärtan” kommer inte att lösa en klyfta som i längden kan få betydande konsekvenser också för t ex synen på det svenska EU-medlemskapet.

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/27/klyftan-inom-borgerligheten/

Oviss framtid för SD

26 april 2015 kl 16:16 |

I Expressen idag rasar en distriktsordförande i Sverigedemokraterna mot partiledningen.

Det kommer många mejl till mig från SD-anhängare som hävdar att partiet är ett helt vanligt, välordnat parti som visst skulle kunna ingå i en borgerlig regering.

Jag var med då Ny Demokrati behövde hanteras av Bildt-regeringen. Det gick – med vissa problem. Sedan försvann partiet ut i interna strider och är nu bortglömt av alla utom historikerna.

Hur det kommer att gå för Sverigedemokraterna är ovisst. Dagens opinionssiffror tolkas av många som att partiet får en permanent plats i riksdagen. Så kan det vara, men det beror nog mera på hur övriga partier hanterar de utmaningar som göder SDs opinionssiffror än på vad som sker internt i partiet.

Något helt vanligt, välordnat parti är det inte – och kommer kanske aldrig att bli ett sådant.

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/26/oviss-framtid-for-sd/

 

Kritiken mot ”de policyprofessionella” och andra rådgivare vilar ofta på lösa grunder. Om riktiga makthavare döljer sig bakom rådgivare, om gränslandet mellan makten och deras rådgivare blir diffus – ja, då finns det skäl till debatt. Fast problemet är snarare att det råder brist på tillräckligt kvalificerade rådgivare, skriver Janerik Larsson.

 

Dåliga råd till makthavare

kan bli dyra för alla parter

 

CITAT

 

”Den grundläggande sanningen om rådgivarrollen i förhållande till uppdragsgivaren är alltid – och undantagslöst – uppdragsgivaren som bär hela ansvaret för de beslut som vederbörande fattar.”

 

D

en brittiska författarinnan och Bookerprisvinnaren Hillary Mantels bestsellers om Henrik VIII:s viktigaste rådgivare, Thomas Cromwell, har blivit en i brittiska medier mycket hyllad TV-serie.

 

Cromwell avrättades den 28 juli 1540, anklagad för högförräderi. Orsaken sägs vara att Englands mordiske kung var missnöjd med äktenskapet med den tyska prinsessan Anna av Kleve, vilket enligt rådgivaren borde ha varit ett bra parti för både kungen och England.

 

En ung och oerfaren bödel fick hugga tre gånger innan huvudet avskiljdes från kroppen. Därefter kokades Thomas Cromwells huvud och sattes upp på London Bridge – med ansiktet bortvänt från City of London.

 

Och den 22 september 1568 avrättades kung Erik XIV:s rådgivare Jöran Persson på galgbacken på nedre delen av Brunkebergsåsen i Stockholm.  Avrättningen var sadistiskt utdragen för att Persson skulle lida maximalt – kroppsdel efter kroppsdel stympades.

 

Så kan det gå när maktens rådgivare faller i onåd. Deras dystra öde belyser den misstänksamhet, ja det hat som mäktiga personers rådgivare ofta utsätts för.

 

Vår egen tids rådgivare kallas numera för ”de policyprofessionella” och de utsätts flitigt för mer eller oftast mindre berättigad kritik i media. Men jämfört med plågsamma halshuggningar är ”avrättning” i Aftonbladet nog tveklöst ett öde som de flesta rådgivare föredrar. Makthavares behov av rådgivare är inte något alls nytt påfund. Jöran Persson och Thomas Cromwell är inga undantag.  Det som gör att man idag kan studera rådgivarna är att de på ett annat sätt än förr är kommersialiserade.

 

Det finns kring makten ett växande utbud av företag där vissa av outgrundlig anledning inte brukar räknas in som ”policyprofessionella”; advokatbyråer, revisionsbyråer, managementkonsulter med flera.

 

Rådgivare från sådana företag anses    inte av journalister som lika intressanta som de som anses påverka makthavarnas mediehantering. Att fokus i debatten nästan alltid hamnar på just mediehanteringsfrågor belyser vad som gör den inhemska diskussionen så skev.

 

Ty mediehantering är för det första sällan direkt maktutövning även om journalister kan uppleva det som sådan. För det andra missar diskussionen då helt vad som borde vara huvudpunkten i varje diskussion om rådgivarmakt, nämligen vem som har ansvaret.

 

Den bild som ofta tecknas av okunniga eller lätt bortkollrade makthavare kan säkert i enskilda fall ha fog för sig. Men det minskar inte det minsta den grundläggande sanningen om rådgivarrollen i förhållande till uppdragsgivare: det är alltid – och undantagslöst – uppdragsgivaren som bär hela ansvaret för de beslut vederbörande fattar.

 

Varje kommunalråd eller landstingsråd, eller för den delen varje statsråd, är hela tiden omgiven av många rådgivare. En del av dessa finns ”på insidan” men många tjänster köps upp på marknaden för särskilda ändamål.

 

Det mest knepiga uppdraget handlar tveklöst om krishantering. Många i media tror att krishantering primärt handlar om makthavarens relation till media. Det är förvisso en viktig aspekt, men sällan den viktigaste. I nästan varje kris finns det till exempel juridiska aspekter. Där kommer ofta synpunkterna från en inkallad advokat att krocka med medierådgivarens synpunkter. Det bästa rådet här är också det svåraste, nämligen att på ett så tidigt skede som möjligt koppla in de rådgivare som behövs bäst.

 

Detta är svårt av flera skäl men främst på grund av den evigt mänskliga förmågan att förtränga obehagligheter och problem. Särskilt medierådgivare har ett mycket bättre utgångsläge om vederbörande inte blir kontaktad förrän när det står arga medborgare och journalister utanför kommunkontoret.

 

En särskild fördel med externa rådgivare är att de – om de är verkligt professionella – aldrig drar sig för att säga obehagliga sanningar. Rådgivare som bara är ja-sägare är inte värda sitt arvode. Anställda rådgivare har nog ofta anledning att vara mera försiktiga. En diskussion i kritiska lägen på tu man hand mellan uppdragsgivare och rådgivare kan betyda mycket för ett gott fortsatt förlopp.

 

Ofta är de frågor och samband som utlöser kriser mycket komplexa. Många människor är inblandade och mängder av hänsyn ska tas. Detta gör att frasen ”lägg alla papper på bordet direkt” sällan är så lätthanterad som man tror. Inte minst därför är externa rådgivare nyttiga om de förstår sin roll och är ärliga och tuffa mot kunden.

  

I slutändan är det uppdragsgivaren som har hela ansvaret och rådgivarens roll är att hantera uppdragets komplexitet.

 

I varje kris är misstro mot media oftast missriktad. En skicklig rådgivare ser media som en möjlighet att få den aktuella frågan väl belyst. Journalisters misstro mot kommunikationsrådgivare är därför obegripligt ur ett rationellt perspektiv. Mötet mellan professionella personer bör i princip ge goda resultat för bägge parter.

 

Varför diskuteras frågan om särskilt kommunikationsrådgivarna så flitigt i media? Varför hävdas det ibland att de är ett ”hot mot demokratin”? Att de tillskansat sig makt ”utan ansvar”? Urholkar verkligen rådgivare till de som har makt demokratin?

 

Den högadel som såg till att Jöran Persson avrättades ansåg tveklöst att hans makt och hans lojalitet med kungen var ett hot mot deras makt.

 

Vår egen tids politiska värld är mera komplex, men också idag finns det olika intressen som upplever att deras positioner hotas. Om politikerna blir skickligare på att själva hantera kriser och problem innebär det att en rad intressenter får mindre inflytande än de önskar sig.

 

Det gäller inte bara medier utan även de politiska partiernas tjänstemän och för den delen också så kallade opolitiska tjänstemän i kanslihusen. Att dessa är lika litet demokratiskt förankrade hör inte hit. I synnerhet journalister anser ju ofta att de har ett ”demokratiskt uppdrag från folket” och kan känna sig hotade av rådgivarna. Det finns många frågetecken att sätta kring den journalistiska självbilden, men den finns där ändå.

 

Samhället förändras och det går inte att vrida klockan bakåt. Verkliga problem tål seriös debatt. Hittills har kritiken mot de ”policyprofessionella” inte uppvisat några riktigt tunga anklagelsepunkter. Om rådgivarna ”tar över”, om de riktiga makthavarna döljer sig bakom rådgivare, om gränslandet mellan makthavare och rådgivare blir diffus – ja, då finns det tveklöst anledning till seriös debatt.

 

Men idag är nog det största problemet brist på tillräckligt kvalificerade rådgivare i ett läge där efterfrågan växer snabbt. De som köper rådgivartjänster har all anledning att vara sparsmakade och eftertänksamma.

 

Ett särskilt problem i det sammanhanget är hanteringen av rådgivarnas tystnadsplikt. Förmodligen slarvas det en hel del på den punkten och det kan vara ett skäl till att det ibland förs ganska oseriösa, offentliga diskussioner om vad rådgivare gjort eller inte gjort. Om det är helt tydligt för alla att det är kunden som talar och rådgivarna som tiger blir det sällan problem.

 

Makthavarna har alltid det yttersta ansvaret, rådgivarna är bara deras redskap. Det går inte att fly från ansvar genom att – som Henrik VIII och Erik XIV – avrätta rådgivarna.

 

JANERIK LARSSON

 

Janerik Larsson, journalist, författare och opinionsbildare. Knuten till Prime PR och är rådgivare till företag och organisationer. Tidigare vice VD och kommunikationsansvarig på Svenskt Näringsliv. 1980 tilldelades han Stora Journalistpriset.

När företagarna är amatörer

22 april 2015 kl 23:23 |

Nobelpriset i ekonomi till psykologen Daniel Kahneman innebar att beteendepsykologin (behavioral economics) fick ett viktigt erkännande.

Jag kom att tänka på detta att det finns viktiga aspekter på ekonomi som man inte kan räkna ut ens med de mest sofistikerade matematiska formler när jag hörde några samtal på den norska konferens om familjeföretagares och entreprenörers villkor som jag skrev en bloggpost om igår.

Det var dels roligt för en svensk att höra om hur mycket mindre byråkratiska tillvägagångssättet är i Sverige för företagsetableringar jämfört med Norge. En av företagarna sa självironiskt till mig att Björn Rosengrens berömda uttalande (mer känt i Sverige än i Norge) om den sista Sovjetstaten inte alls var så felaktigt.

Jag tror att få politiska åtgärder betytt så mycket positivt för att förbättra det svenska företagsklimatet som avskaffandet av arvs-,gåvo- och förmögenhetsskatterna. Här har politikerna verkligen gjort en insats som nog få politiker riktigt förstår vidden av. Och ingen ekonom kan göra en kalkyl.

Det är därför som vilseledande jämlikhetsprofeter som Thomas Piketty kan vara så farliga.

En diskussion jag hörde idag handlade om hur man i Norge ska avskaffa förmögenhetsskatten som skadar företagsklimatet mer än politikerna förstår. En röst sa att näringslivet får hitta på en stor skattereform där man ”byter” förmögenhetsskatt mot någon skatteökning på företagandet.

Nu är jag svensk och inte norrman, men jag tyckte det lät som en dålig idé. Åtminstone en dålig idé i Sverige. Skattetrixande av det slaget ger aldrig näringslivet trovärdighet och förbättrar inte näringslivsklimatet.

Näringslivet ska – menar jag ödmjukt – ägna sig åt att tala om precis hur det år, hur illa det fungerar. Och upprepa och upprepa och upprepa detta så att ”politikernas chefer” – dvs medborgarna förstår. Ty annars kommer politikerna förmodligen aldrig att göra det som behöver göras.

Näringslivets trovärdighet handlar om att förklara – inte att agera politiker. Där är näringslivets folk alltid amatörer.

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/22/nar-foretagarna-ar-amatorer/

 

 

Har kompassriktningen gått förlorad ?

22 april 2015 kl 15:15 |

Nordstjernans styrelseordförande Viveca Ax:son Johnson avslutar sitt ordförandeord i den färska årsredovisningen med ett tankeväckande samtidsperspektiv:

96 procent av alla familje­företag går under i den tredje generationen. Det ligger således mycket i talesättet ”förvärva, ärva och fördärva”. Kanske gäller samma slags lag­bundenhet på den världspolitiska scenen. Det Europa som byggdes upp på ­ruinerna efter andra världskriget av i första hand ­amerikanskt kapital, globala institutioner och tysk arbetsdisciplin bidrog till att skapa dagens EU. Idag ser många främst problemen med EU, exempelvis trög byråkrati och invecklade regler, men glömmer vad EU-samarbetet har skänkt oss: fred och de fyra ­friheterna – fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och EU:s ­medborgare. De fria rörligheterna medförde ökad ­handel och stärkt konkurrenskraft för europeiska företag. Härigenom ­skapades förutsättningar för ökad ekonomisk tillväxt, sysselsättning och välfärd. 

Kanske har vårt samhälle, likt ett tredje generationens familjeföretag, tagit det uppnådda välståndet för givet och freden och stabiliteten som alltför självklar. Utifrån historisk kunskap vet vi att det är då som ­nedgången börjar. Vi förstår inte längre att uppskatta drivkrafterna och förutsättningarna som en gång skapade vad som uppnåtts. Men utan drivkraft och motivation löper samhället och kulturen risk för att mista sin energi. I den meningen förefaller den västerländska kulturen ha hamnat i ett tredjegenerationsproblem. Vilken är ­målsättningen utöver rikedom och välfärd? Om man glömmer sin historia och inte inser att i varje generation måste samma ansträngningar upprepas, kan man inte heller längre urskilja det meningsfulla från det meningslösa. Kompassriktningen har gått förlorad.

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/22/har-kompassriktningen-gatt-forlorad/

 

The sky is the limit för Heine Wang

21 april 2015 kl 18:18 |

I början av 1970-talet när jag var ledarskribent på Sydsvenskan förmedlade tidningens chefredaktör och ägare Olof Wahlgren kontakten med det globala säkerhetsföretaget Securitas skapare och ägare Erik Philip-Sörensen. Det var början på en flerårig, mycket spännande dialog. För mig var det fängslande att höra Eriks berättelse om hur han från en mycket anspråkslös start i ett litet vaktföretag i Helsingborg med tiden skapade detta jätteföretag. Det är en av dessa entreprenörsberättelser som inte – vad jag vet – riktigt dokumenterats och berättats.

Erik ville ha min hjälp med något helt annat, nämligen att få välformulerade argument till varför arv borde förbjudas i alla världens länder. Så vi talade förbi varandra. Jag hopades få skriva boken om hans företagarresa och han hoppades omvända världen så att arv avskaffades.

Jag kom att tänka på Erik när jag idag var gäst på en konferens på den norska ambassaden. Svenskt Näringslivs motsvarighet i Norge, NHO, arrangerar tillsammans med den norska redareföreningen en ”eierskapskonferanse” dvs en konferens för familjeföretagare / ägare / entreprenörer.

En av talare tedde sig för mig som en ung, norsk version av Erik. Han heter Heine Wang och är ägare och VD för det norska tjänsteföretaget Nokas som likt Securitas började som ett litet bevakningsföretag. På NHOs hemsida kan man läsa en intervju med Wang:

Privat eierskap står sterkere i Sverige enn i Norge og Wang mener vi med fordel kan se til Sverige på flere områder.

- Jeg mener at privat eierskap er utelukkende positivt. Det er mer langsiktig og gir bedre tilgang på risikovillig kapital. Fordi svenskene ikke har formuesskatt er det også flere som er villige til å investere i bedrifter der. Formueskatten i Norge en konkurranseulempe de ikke har i Sverige.

I intervjun finns skarpsynta, bitvis roande kommentarer till norsk och svensk kultur såväl i näringslivet som i övrigt.

Wang har nu byggt ett skandinaviskt företag (Norge och Sverige först men Danmark och Finland på gång).

Jag skulle inte bli det minsta förvånad om Nokas är europeiskt om ett antal år. Och sen ? The sky is the limit för Heine Wang.

 

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/21/the-sky-is-the-limit-for-heine-wang/

Sir Humphrey Appleby har makten

20 april 2015 kl 20:20

Tidigare idag arrangerade Institutet för framtidsstudier ett seminarium om boken ”Makt utan mandat – de policyprofessionella i svensk politik”.

I inbjudan stod det att de policyprofessionella som studerats är ”en grupp som på oklara grunder utövar politisk makt och inflytande”.

Att så skulle vara fallet framgick inte på seminariet.

Av de tre författarna är Stefan Svallfors sociolog och Christina Garsten socialantropolog. Det framgick att de båda var fascinerade av att ha upptäckt denna nya stam av svenska politikinfödingar som ingen sociolog eller socialantropolog tidigare studerat.

Bokens svagaste del och den svagaste presentationen stod statsvetaren Bo Rothstein för. Hans presentation i dag och hans avsnitt i boken bygger i hög grad på ett lösryckt citat från den berömde amerikanske statsvetaren Robert Dahl som 1989 oroade sig för det växande inflytandet som lobbyister och de dessa företrädde började få. Men det amerikanska politiska systemet – i synnerhet 1989 – var ju högst korrumperat och det gick att via de politiska partierna tillskansa sig ohemula ekonomiska fördelar – s k pork barrell .

Men det finns knappast någon koppling till svensk politik 2015 även om just Göteborg har affärer mellan företag och politiker lett till korruptionsskandaler. Men de har inte haft något med ”policyprofessionella” att göra.

Statsvetaren Rothstein är från Göteborg vilken kanske förklarar något, men hela hans presentation bygger mer på insinuationer än på stabila fakta.

Anette Törnqvist, ansvarig för samhällsrelationer på Svenska spel och tidigare mångårig politisk tjänsteman i s-regeringar, hade en dräpande uppgörelse med ett av Rothsteins favoritexempel (Nuon).

Som nästan alltid när forskare undersöker något är slutsatsen krav på ”mer forskning”, vilket gör att jag funderar över om inte ett intressant forskningsprojekt vore att studera hur forskare genom att ”upptäcka samhällsproblem” (som nu de ”policyprofessionella”) tillskansar sig forskningsmedel och ibland också prestige.

Men den forskaren som skulle våga ge sig på det ämnet är väl inte född, antar jag.

Rothsteins nostalgi för det korporativa systemet som avskaffades i början av 90-talet lyste igenom i hans presentation. Det var när de stora korporationerna försvann från de statliga myndigheternas styrelser etc som antalet ”policyprofessionella” började växa, sa han sorgset.

Varken i boken eller i presentationen idag fördes det fram minsta tillstymmelse till bevis för att politiskt sakkunniga etc ”utövar makt”. Det är hela projektets stora svaghet och även där var Anette Törnqvist mycket pregnant i sin kritik. Även den andra opponenten – också en tidigare s-sakkunnig från kanslihuset – Lisa Pelling (nu utredningschef på tankesmedjan Arena Idé) tyckte att bokens fokus på politiskt sakkunniga var olycklig eftersom dessa ju arbetar med tydliga mandat från sina statsråd och deras ”makt” är milt sagt högst begränsad. I praktiken har de ingen makt eftersom ansvarsutkrävandet alltid riktas mot statsrådet, inte mot rådgivaren.

Anette Törnqvist fick in en riktig poäng när hon lyfte fram att professorerna i boken talar om ”House of cards”. Se i stället, sa hon, på ”Yes Minister” (kan ses på Axess TV)  där en smart opolitisk tjänsteman håller stenhård kontroll på sin folkvalde minister så att han inte ska göra något som stör ….

Det är även i dagens kanslihus Sir Humphrey Appleby som har det riktiga inflytandet tack vare sin sakkompetens. Det statsråd eller de politiskt sakkunniga som inte respekterar Sir Humphrey får det svårt…

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/20/sir-humphrey-appleby-har-makten/

 

DÖs oklarhet

19 april 2015 kl 20:20 |

Diskussionen om DÖ (Decemberöverenskommelsen) fortsätter. Min gamle vän Hans Bergström har skickat mig ett mejl med frågor på temat ”hur tänker de egentligen ?” som jag inte kan besvara. 

”Man skulle kunna tänka sig att Alliansen via DÖ sagt att ”minoritetsregeringar” ska kunna regera. Genom att avstå från gemensam reservation i Finansutskottet kunde så Allianspartierna släppa fram en ren S/Mp-budget, utan att Löfven behöver förhandla med Sjöstedt. Men det är inte så Decemberöverenskommelsen är skriven. Den säger att så snart Löfvén inte har även Vänsterpartiet bakom budgeten, så måste han avgå som statsminister, ty då är hans ”konstellation” inte längre större än Alliansen. Det är detta som ger Sjöstedt hans makt att socialisera två-tre hela branscher, då Sjöstedt kräver detta som pris för att stödja budgeten och därmed ingå i Löfvens ”konstellation”. Så snart V inte står bakom regeringens budget, så måste Löfven avgå, enligt Alliansen.

Samtal och överenskommelser över blockgränsen kan inte komma till stånd utan att DÖ dör. Decemberöverenskommelsen sågs av en del, när den gjordes, som ett utslag av svensk pragmatisk samarbetstradition. Men dess verkliga innebörd är motsatsen: att förhindra överenskommelser i viktiga sakfrågor över blockgränsen. Partierna ska via en formöverenskommelse befrias från trycket att samarbeta i sak över blockgränsen, även när sakfrågorna motiverar samarbete och klara besked för Sveriges bästa.  Detta är inte en pragmatiska samarbetslinje.”

 

En konkret illustration: Moderaternas partisekreterare Thomas Tobé har signalerat att han/M ska kunna samtala med S om modifierade direktiv för Ilmar Reepalus utredning, inom ramen för DÖ. Men direktiven är i detalj framförhandlade och låsta med Sjöstedt som konsekvens av DÖ.

 

Någon som kan bringa klarhet ?

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/19/dos-oklarhet/

Ett gott samhälle är ingen rättighet. Det kan bara förtjänas genom hårt arbete.

18 april 2015 kl 15:15 |

Sommaren 1991 utkom den amerikanske ekonomen Robert Reichs bok ”The Work of Nations: Preparing Ourselves for 20th Century Capitalism” där han lanserade beteckninegn ”symbolanalytiska yrken” på de yrken som han menade hade framtiden för sig. Han var mycket pessimistisk för de som inte hade förutsättningar för jobb i dessa sektorer.

I mars 1991 skrev Robert Samuelson, den ekonomiske kommentatorn som nu skriver i Washington Post, i Newsweek:

Just about everyone agrees that the United States’ growing involvement with the world economy is one of the great changes of our time. If you believe Robert B. Reich, we haven’t seen anything yet. In his new book, ”The Work of Nations,” he predicts the end of ”national economies, at least as we have come to understand that concept.” Mr. Reich argues that in a world without economic borders all people will rise or fall to their market values; the skilled and talented will prosper, while the uneducated and unskilled will not. In his view, then, the ”work” of a nation is to improve the skills of its people so that they will flourish in this new world order.

Samuelson hade ingen sympati för Reichs svartmålning:

We delude ourselves if we think our major economic problems somehow originate abroad. Our basic economic problem is not some massive global shift but low productivity growth. It was terrible in the 1970’s and, although it revived somewhat in the 1980’s, is still lower than it was during the early postwar decades. Yet this development has little to do with the economy’s increasingly international nature. We simply are not increasing output per worker fast enough to satisfy popular desires for higher living standards and more Government services (everything from health care to road renovation to police). American productivity mostly reflects American labor, management and Government. It has not suffered from foreign competition. Quite the opposite: foreign competition has become more intense precisely because American productivity has lagged.

Detta var sant då och fortsatte att vara sant och är sant idag.

Reich blev den policyentusiastiske president Clintons arbetsmarknadsminister.

När man läser om diskussionen i början av 90-talet slås man av hur lik den är dagens debatt. De relativa inkomstskillnader som Thomaqs Piketty har populariserat har lett till föreställningar liknande som de som följde Reichs bok, nämligen att politiska ingrepp skulle hantera utvecklingen.

I stället hände helt andra saker som inte minst illustrerar hur begränsad nationalekonomin är som diagnosställare på samhällsutvecklingen. Globaliseringen ledde till att massor med varor i USA blev mycket billigare – och det kom helt nya varor och tjänster i det som med tiden blev den första IT-eran i slutet av 90-talet. Börsen sköt i höjden och amerikanerna lånade som aldrig förr (främst på sina hus) fram till september 2008.

Det är svårt att att spå, särskilt om framtiden. Dagens oro är en kopia på oron i början av 90-talet. Helt andra saker inträffade under de 25 år som följt. Det finns nog anledning att i stället för att fokusera på social ingenjörskonst ställa de riktiga frågorna: hur ser man till att de grundläggande faktorerna för en framgångsrik ekonomi sköts ? Hur skapar man ett gott företagsklimat, med andra ord. Konkurrens och produktivitet är nyckeln till framgång.

Sedan krävs det bra utbildningssystem och god infrastruktur i andra avseenden. Men det är här fokus ska ligga.

Ett gott samhälle är ingen rättighet. Det kan bara förtjänas genom hårt arbete.

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/18/ett-gott-samhalle-ar-ingen-rattighet-det-kan-bara-fortjanas-genom-hart-arbete/

Den svåra frågan: skattemoral

16 april 2015 kl 9:09 |

Ett av de intressantaste tecknen i samtiden på den s k tidandan tror jag är diskussionerna om ”skattemoral”. Ett exempel från dagens The Telegraph. Tidningen har givetvis ett politiskt motiv – att skada Labour – men krav på ”moraliskt skattebetalande” surrar runt i debatten inte bara i UK.

Det ställs krav på att t ex amerikanska pensionsfonders private equity-investeringar ska dubbelbeskattas. Det är en kärnfråga i den ytterst förvirrade svenska vinst-i-välfärden-debatten. Men krav hörs också på att börsbolag ska betala mer i skatt – av moraliska skäl – än vad skattelagstiftningen kräver. Dvs medel som tillhör aktieägarna ska tillfalla staten ”av moraliska skäl”.

Tja, det blir inte rätt att fastställa vad som är rätt moral….

Här The Telegraphs politiska utspel:

 

Ed Miliband’s most senior adviser pays no tax on his reported £300,000 earnings in Britain, The Telegraph has learned.

David Axelrod, a former adviser to Barack Obama, admitted that he is not resident for tax purposes in the UK.

Labour confirmed it pays Mr Axelrod in dollars through his consultancy and that he ”lives in the US, works in the US and pays taxes in the US”.

While it is unclear how much tax Mr Axelrod will pay in the US, the rates of tax for companies are often significantly lower than for individuals.

The admission comes after Ed Miliband put a crackdown foreigners who pay lower rates of tax at the heart of his election manifesto.

Critics said that there is a ”moral case” for Mr Axelrod to pay tax on his consultancy fees in the UK even if he does not need to do so under the law.

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/16/den-svara-fragan-skattemoral/

Borgerlig åsiktshegemoni i Danmark ?

15 april 2015 kl 14:14 |

Fem borgerlige politikere gør status: Vi vandt værdikampen over Thorning!

Det hävdade fem av Danmarks mest profilerade borgerliga politiker nyligen i tidningen Politiken

Bertel Haarder, Venstre, formulerade sig så här:

I hele indvandringsdebatten har Socialdemokraterne også pakket deres værdipolitik ned af frygt for Dansk Folkeparti. På begge sider af midten kæmper man om de samme vælgere med enslydende retorik som våben. Det er måske strategisk smart, for tænk bare på, hvor mange socialdemokratiske vælgere der står med det ene ben ude af stuen, parat til at stemme på nogle andre.

Det er måske også meget klogt at resignere lidt på den røde front, for vi kan jo se, hvordan 55 pct. af befolkningen er borgerlig i dag. Tiden er slet ikke til rød ideologi og dyre løfter. Den analyse må være trængt ind hos regeringen.

Per Michael Jespersen, som är Politikens debattredaktör och som inte hör hemma i något borgerligt läger, skriver idag en arg replik under rubriken Har vi fået et borgerligt meningstyranni?

For nu må jorden jo virkelig været gødet for gennemgribende privatiseringer, brugerbetaling, nedskæringer i den offentlige sektor og dybtgående forandringer af velfærdsstaten, ikke?

Vælgerne ville løbe skrigende bort fra en borgerlig fordelingspolitik

Men lur mig, det er det sidste, der vil ske. For vælgerne ville løbe skrigende bort fra en borgerlig fordelingspolitik.

Vælgerne er nemlig vilde med velfærdsstaten. Det gælder ikke mindst de arbejdere, der i de senere år har valgt at stemme på Dansk Folkeparti og Venstre på grund af udlændingepolitikken.

De er kun med på at sætte krydset ved DF og Venstre, hvis DF og V siger ja og amen til velfærdsstaten – fra en stor offentlig sektor til et højt skattetryk, til gratis uddannelser, sundhed og omfordeling.

Det ved begge partier naturligvis godt. Inklusive de politikere, der praler af, at de har vundet kampen om ideerne i det her samfund. ‘

Derfor skal vi ikke forvente, at der kommer meget borgerlighed i Løkkeposen op til valget. De tør ikke. Sejrherrerne har tabt kampen om samfundsmodellen.

Det gør det hele lidt kedeligt og farveløst, men sætter bestemt også det borgerlige praleri om at have sejret totalt i kultur- og værdikampen i relief.

Som opartisk domare i denna debatt – högst några månader kvar till valet till Folketinget – vill jag salomoniskt konstatera att båda lägren har rätt. Den danska bidragsstaten har ett fast grepp om danskarna, men det betyder inte att socialdemokratin kommer att gå fram med stora skattehöjningar eller liknande förslag som innebär mer fördelningspolitik. Någon ”röd politik” ligger inte framför Danmark.

Oavsett om socialdemokratin – som nu snabbt återhämtar sitt opinionsstöd – kommer behålla statsminister posten eller inte så kommer dansk politik sannolikt att vara fast förankrad i ett avståndstagande från den typ av vänsterpolitik som vi svenskar nu kan tacka Decemberöverenskommelsen för.

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/15/borgerlig-asiktshegemoni-i-danmark/

Ett mycket högt spel

15 april 2015 kl 7:07 |

Om man följer socialdemokratins historia sedan starten vet vi att det finns pendelsvängningar mellan att partiet dras långt till vänster med krav på socialistering av delar av näringslivet mm och å andra sidan ett ansvarskännande parti som är berett att samverka också med borgerliga partier. Den mest näraliggande illustrationen är den ekonomiska krisen under Carl Bildt-regeringen då Ingvar Carlsson ställde upp för landet.

I Andreas Norléns svar till Tove Lifvendal på SvDs ledarblogg finns några intressanta formuleringar som jag tror visar på den moderata strategi som gäller. Norlén räds uppgörelser med en ren socialdemokratisk minoritetsregering eftersom man den vägen skulle underminera den moderata triangulering som gör att m-partiet nu är ”det nya arbetarpartiet”. Därför ska socialdemokratin drivas åt vänster och till varje pris under denna mandatperiod förhindras från att ingå politiskt rimliga kompromisser med hela Alliansen eller delar av Alliansen.

Det var detta som låg till grund för att Alliansen i Decemberöverenskommelsen var motståndare till att föra in sakpolitik i denna. Sannolikt var det i första hand den moderata taktiken som styrde.

I hur hög grad den moderata strategin handlar om triangulering framgår av partisekreteraen Tomas Tobés artikel i Dagens Samhälle om hur moderaterna ”ställer upp för ordning och reda i välfärden”. Här accepteras vänsterpartiets och den socialdemokratiska vänsterfalangens problembeskrivning. Finns det bekymmer i välfärden så handlar det om de företag som är verksamma där. Att det skulle finnas minsta lilla problem i offentligt driven välfärdsverksamhet eller att välfärdsföretag kan bidra till kvalitetshöjning är ett perspektiv som helt saknas.

När Stefan Löfven efterträdde Håkan Juholt var det många som tolkade det som ett tecken på politisk tillnyktring i det socialdemokratiska partiet efter en mycket sällsam, retorisk sväng långt åt vänster.

Har Allianspartierna inget ansvar i detta sammanhang ? Jag antar att moderaternas strateger svarar nej. Moderaterna som det nya arbetarpartiet drömmer om att socialdemokratin ska försvinna som politisk maktfaktor i Sverige.

Det paradoxala kan nu, menar jag, inträffa att Decemberöverenskommelsen får den rakt motsatta effekten. Allianspartierna har medvetet av taktikskäl gjort sig själva politiskt helt impotenta. De erbjuder i fyra år inget alternativ. Kommer de vara ett intressant alternativ 2018 ?

Det är ett mycket högt spel – med svensk ekonomi och välfärd och med bilden av Alliansen.

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/15/ett-mycket-hogt-spel/

 

Det värsta alternativet

13 april 2015 kl 11:11 |

Så här sammanfattade Daniel Suhonen på Twitter på valnatten valutfallet:

Det känns som en förlust, SD kan få Reinfeldt sitta kvar. Nu  direkt eller när de vill. Läget som 2010-14, SD och alliansen i majoritet.

Den 17 september, dvs några dagar efter valet, skrev jag i Dagens Samhälle: 

Det finns ingen anledning för Alliansen att inte sikta på att vara det stabila regeringsalternativet 2018. Men under resan dit finns det inte heller något som talar emot att man bistår Stefan Löfven att hitta rätt i de stora och viktiga frågor som ska hanteras under mandatperioden. Ett sådant samarbete kräver åtminstone att både FP och C ger sitt stöd i konkreta sakfrågor.

Den borgerliga eftervalsdebatten har knappast börjat. Det man ser i medier inklusive sociala medier är mest ett partibundet sorgearbete från de som inte fattade att Alliansen förlorade redan 2010 när man gick till val med en mycket skral reformpolitik. Alliansen förlorade tempo när man då och under de år som följde omvandlade regeringsmedlemmarna från politiker till någon sorts duktiga superbyråkrater helt fastklistrade i detaljer. (—)

Att nu söka låsa in Löfven i ett i parlamentarisk mening icke existerande vänsteralternativ kan te sig attraktivt för en del borgerliga partister. Men det skulle knappast leda till en valseger 2018. Svenska folket kräver ansvarstagande politiker. Allt är inte politiskt spel, det finns en tid då det inte pågår valrörelse.

Att Löfven så modigt och klokt sa nej till Vänsterpartiet är en viktig signal. Socialdemokratin är på väg att återfå det förnuft man helt tappade bort då Håkan Juholt valdes till partiordförande. Om Löfven kommer att klara av den operationen de närmaste åren är ovisst. Men socialdemokraterna är fortsatt riksdagens största parti och det finns en tradition av ansvarskännande som de borgerliga bör ta fasta på. Precis som Ingvar Carlsson hjälpte Bildtregeringen i den svåra ekonomiska krisen måste dagens allianspartier inser att de har att ta ansvar också i opposition. Varför? Jo, därför att man inte vill ta över makten i en söndertrasad ekonomi.

Jag läser på Ulf Bjerelds blogg när han kommenterar kritiken mot Decemberöverenskommelsen att det inte finns någon realpolitiskt möjligt alternativ.

Jag håller inte med. Vi har redan sett tillräckligt av vad ett på Vänsterpartiets röster baserad S+ MP-regering åstadkommer. Det är möjligt att Stefan Löfven skulle göra allvar av att utlysa nyval om regeringen nu fälls men med tanke på opinionsutvecklingen för hans eget parti tycks det betydligt mindre säkert än i december. En regeringsnybildning borde leda till en ren socialdemokratisk minoritetsregering, men det kräver såklart att Allianspartierna som helhet eller åtminstone FP + C gör som jag föreslog i december.

Med tanke på att alla fyra Allianspartierna ingick den skadliga Decemberöverenskommelsen vore det ju inte ett så stort steg att i stället stödja en socialdemokratisk minoritetsregering i de frågor där ett sådant stöd behövs.

Tanken att fram till valet låta Vänsterpartiet ha den avgörande rösten i svensk politik är faktiskt värre än något annat alternativ.

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/13/det-varsta-alternativet/

 

Kulturvänsterns nye hjälte

12 april 2015 kl 22:22 |

Sociologen Roland Paulsen dubbas av Expressens kulturredaktion till ”Sveriges svar på Thomas Piketty”.

Expressens Björn Barr har intervjuat Paulsen.

På Sydsvenskans kultursida idag heter det att ”om det håller på att formas en arbetskritisk rörelse är Paulsen dess självklara affischnamn. Även Sydsvenskans skribent drar parallellen med Piketty som ”hälsades som en rockstjärna” inte minst på kultursidorna.

Kanske är detta tidsandan eller möjligen bara det tankespår som präglar dagens vänster…?

Piketty dyrkas därför att han anses hävda att man genom högre beskattning av ”någon annan” kan skapa nya möjligheter för politiker att dela ut bidrag. Så enkel är nu inte Piketty i original, men nu talar vi om uppfattningen.

Paulsen har konstaterat att arbetsförmedlingen fungerar illa. Därför drar han slutsatsen att arbete är i huvudsak onödigt.

I den verkliga världen ser det annorlunda ut. Ska välfärdsstaten fungera och kunna betala Paulsens lön behövs det arbete och tillväxt. ”Någon annan” får faktiskt betala.

I morgondagens Dagens Industri talar IF Metalls ordförande Anders Ferbe klarspråk:

”Det är inte rimligt att vi satsar 70 miljarder kronor på en arbetsförmedling som inte förmår att matcha ihop bristen på arbetskraft med den arbetslöshet vi har”.

PM Nilsson skriver i sin ledare i morgon måndag:

.I valet röstade väljarna inte för en återgång till högskattesamhället. Enligt den enkla matematiken inom Decemberöverenskommelsen kommer de rödgröna att få igenom sina skattehöjningar, men det finns ingen prövad legitimitet för dem och det finns ingen riksdagsmajoritet bakom politiken.

Den fråga alliansledarna har att ställa sig är om man vill legitimera denna politik och vilken skada det i så fall riskerar att orsaka på ekonomin men också på demokratin som helhet.

En försynt fråga är i vad mån Alliansen i tysthet anpassat sig till kulturvänsterns nya hjältar och inte vill eller vågar ta upp striden mot de sällsamma vanföreställningar som redan vunnit starkt gehör inom S+MP+V och som därmed inte alls kan anses avgränsade till kultursidorna.

Ska vi alla lita på att ”någon annan” gör jobbet för oss ?

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/12/kulturvansterns-nye-hjalte/

 

SvT om nya moderaterna

9 april 2015 kl 21:21 |

SvT har igår och ikväll ägnat två timmar åt att beskriva de nya moderaternas väg från det att Fredrik Reinfeldt blev partiledare till idag.

Programmens huvudtes har varit att de nya moderaterna genom att ersätta verkliga politiska åtgärder med marknadsföringsteknik stulit den gamla, goda socialdemokratins kläder. Som huvudvittnen till detta använde man vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler och två av socialdemokratins mest uttalade nostalgiker: Daniel Suhonen och Handelsanställdas ekonom Stefan Carlén.

I övrigt hade man kallat in några varumärkesstrateger som vittnen och den som fick sista ordet tyckte illa om att moderaterna attackerat miljöpartiet.

Kvällens avsnitt inleddes med ett långt nostalgiskt collage med Olof Palme – syftet var uppenbart: så såg originalet ut.

Man kan givetvis hävda att genom att ge en så ytlig bild anpassade man sig till tv-mediets inneboende oförmåga att teckna mera komplexa sammanhang. Det antar jag var skälet till att inga akademiska experter hördes, inga av mediernas politiska analytiker etc. En mer komplicerad bild – en bild som t ex antytt att både KD och FP ingick i Alliansen – hade varit mindre ”TV-mässig”. Antar jag.

Men jag tror inte att TV-programmens fokus på begreppet ”nya arbetarpartiet” (det som uppenbart gjort programmakaren så upprörd) är den intressanta berättelsen om de båda Reinfeldt-regeringarna utan det är berättelsen om Alliansen, om det framgångsrika arbetet med att hålla samman fyrpartikoalitionen i åtta år.

Det finns frågeställningar kvar att beskriva och analysera – men det kanske är ämnen mera lämpade för skrivande – kanske bokskrivande – journalister. Samt givetvis för dem som var med.

Fredrik Reinfeldts memoarbok kommer ju redan i höst.

Kanske kommer han där att beröra det som var mest intressant i programmen, nämligen Per Schlingmanns konstaterande att man  inför valet 2014 var uttröttade av maktinnehavet. Vi har ju redan tagit del av berättelser om hur Göran Perssons kraft tog slut 2006.

Den uttröttade Alliansen 2014 är ett riktigt spännande ämne som väntar på sin skildring.

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/09/svt-om-nya-moderaterna/

Makt utan mandat ?

8 april 2015 kl 19:19 |

I måndags  sände Vetenskapsradion Forum ett program som på SR:s hemsida presenteras så :

Idag bedrivs allt mer politik av andra än våra folkvalda politiker. På departementen och i partiernas riksdagskanslier, i tankesmedjor, intresseorganisationer och PR-byråer finns en växande grupp personer som är anställda för att bedriva politik. De kallas för policyprofessionella och har fått ett starkt inflytande över den politiska dagordningen. I programmet medverkar Karin Svanborg-Sjövall, VD på Timbro, Boa Ruthström, chef för Arena Idé, och Stefan Svallfors, professor i sociologi. Stefan Svallfors är tillsammans med Bo Rothstein, professor i statsvetenskap och Christina Garsten, professor i socialantropologi aktuell med boken Makt utan mandat, de policyprofessionella i svensk politik.

Svanborg-Sjövall och Ruthström intervjuades om sin roll som chefer på tankesmedjor och de svarade intressant och uppriktigt på frågorna. Men att döma av programmet hade de inte möjlighet att diskutera eller rentav kritisera boken ”Makt utan mandat, de policyprofessionella i svensk politik”.

Med policyprofessionella avses personer som arbetar med samhällsfrågor som rådgivare till politiker och intresseorganisationer – antingen som anställda eller som rådgivare med anställning i separata företag.

Den 300-sidiga boken kan jag inte referera här, men jag vill fästa uppmärksamheten på några helt centrala aspekter som på sin höjd antyds i boken.

1. Mediemakten. I boken förs ett resonemang om hur några större tidningsföretag dragit ner på sina redaktioner och antyder att det ökat makten för olika makthavares medierådgivare. I huvudsak är detta ett alltför snävt synsätt. Mediemakten utövas idag inte av de gamla papperstidningarna utan av dessa i samverkan med rader av andra format för opinionsbildning – t ex denna blogg. De ledande svenska mediernas ”gate keepers” har idag enligt min uppfattning en än större makt över bilden av viktiga samhällsfrågor än vad de hade när jag började som journalist på 60-talet. På den tiden ansträngde sig t ex radiomonopolet åt att varje sakligt och balanserat på ett sätt som är helt främmande för SR/SvT. DEt finns olika förklaringar till detta, men ska man fundera över maktproblem i dagens demokrati så är det närmast löjeväckande att först börja titta på statsrådens pressekreterare som boken gör.
2. Jag var verksam i Svenska arbetsgivareföreningens ledning i början av 90-talet när SAF bröt upp från den korporativa ordningen. I boken nämns att LO 1984 hade 1163 representanter i 663 olika centrala statsorgan. Bo Rothstein har hävdat – och det hävdas också i boken – att SAF ensidigt drog bort sina representanter från denna korporativa struktur 1991 för att man ville satsa mer på opinionsbildning. Det grundläggande motivet var ett annat: att den korporativa samhällsmodellen var djupt odemokratisk – och betydligt mera problematisk än statsrådens pressekreterare och andra ”policyprofessionella”. Att SAF samtidigt – inte minst inför och under EU-kampanjen 1994 – satsade på en nyskapande opinionsbildning hade inget kausalt samband med uttåget från den korporativa ordningen.
3. Att utkräva ansvar är en central fråga i boken och det är den punkt där jag är mest kritisk till framställningen. Jag har själv i olika roller haft ansvar för policyarbete och anlitat ”policyprofessionella”. Det ska medges att företrädare för de företag som verkar på denna marknad ibland i media stolt pekar på sig själva som ”ansvariga” för det ena eller det andra. Men detta är alltid falskt – och det är förvånande att detta inte belysts bättre. Det är den ansvarige för verksamhet eller beslut som har hela ansvaret. Rådgivare må vara briljanta tänkare – men de är bara rådgivare. De varken kan eller ska utkrävas ansvar av. Det perspektivet saknas helt i bokens avsnitt om den s k Nuonaffären som förvisso tål analys och diskussion – men den är knappast intressant som illustration av ”policyprofessionellas makt”. De verkligt ansvariga ska inte få dölja sig bakom bokens diffusa prat om de ”policyprofessionellas” otydliga, osynliga och oansvariga maktutövning. Detta för boken centrala resonemang bygger på ett grundläggande feltänk om politiskt ansvar.
4. Politikens internationalisering. Detta perspektiv belyses knappt i boken. Det talas bekymrat om övergången från ”partidemokrati” till ”åskådardemokrati”. Här finns sannerligen betydligt viktigare och mer komplexa frågor att studera än de som tas upp i boken. EU-medlemskapet 1995 och ekonomins internationalisering (globalisering) har förvisso skapat en helt ny politisk karta som ställer nya krav på både väljare och politiker. Jag har inga svar på alla de frågor som här väcks, men att politiker, företag, intresseorganisationer, tankesmedjor etc ställs inför utmaningar av olika slag (sakliga såväl som kommunikativa) är uppenbart. Att det vuxit fram olika aktörer (individer såväl som företag) som gör sitt för att hjälpa till att hantera denna nya verklighet är knappast något hot mot demokratin utan tvärtom innebär det möjligheter att hantera de utmaningar demokratin ställs inför idag.

Jag har själv som journalist, organisationstjänsteman och kommunikationsrådgivare gedigen erfarenhet från den nya värld jag här skisserar. Det är mot den bakgrunden som jag finner ”Makt utan mandat” så gravt otillfredsställande. Det finns i boken då och då formuleringar som skulle öppna dörrar till riktigt intressanta och viktiga resonemang, men de stängs snabbt igen och förklaringen till det tror jag beror på att kombinationen statsvetare/socialantropolog/sociolog är dömd att leda till detta intellektuella nederlag. Man låtsas undersöka en viktig statsvetenskaplig frågeställning men hela boken styrs i huvudsak av socialantropologens och sociologens ambition att avgränsa en liten krets personer som man sedan kan intervjua, väga och mäta på olika sätt.

 

 

 

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2015/04/08/makt-utan-mandat/