Kriget om Norges energi (SvD 28 aug)

Kriget om Norges energi Den norska gasen har nu kommit i hetluften av utrikes- och säkerhetspolitiska orsaker. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Vilken roll ska Norge spela för hanteringen av Europas energikris? Den frågan ska avhandlas på ett extraordinärt möte i det norska stortinget den 19 september. Energifrågan är minst lika politiskt het i Norge som i Sverige. Men i Sverige handlar det ytterst om en i hög grad självförvållad kris. Den norska minoritetsregeringen, som består av Arbeiderpartiet och Senterpartiet, står idag inför en helt annan utmaning än de svenska politikerna. Det handlar om frågan om export av olja, gas och el. Norge är ett av världens rikaste länder tack vare oljan och gasen som upptäcktes på 1960-talet. Den norska gasen har nu kommit i hetluften av utrikes- och säkerhetspolitiska orsaker. Financial Times har i en från norskt håll mycket uppmärksammad analys pekat på att det är dags att be Norge att sälja gas till EU till ett lägre pris än dagens marknadspris. Artikeln skisserar hur en lösning skulle kunna se ut. Skälet är givetvis Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Nato-landet Norge har ett starkt intresse av att bidra till en stabil ekonomi i Europa och därmed till ett stöd för Ukraina. I FT-artikeln heter det att det är av kritisk betydelse för Europa att inte falla i den fälla som utgörs av en resursnationalism som skulle stärka Vladimir Putins position. Inom Arbeiderpartiet råder fullt krig om landets elprisområden. I söder vill man ha lägre elpris och i norr avvisas det med motiveringen att stora, energislukande projekt ska komma dit under kommande år. Statsminister Jonas Gahr Støre är hårt klämd också vad gäller energiexporten; ”Jag vill inte vara statsminister i det Norge som stänger kraftexporten till Europa. Vi har stora intäkter som gas¬exportör och då kan vi inte stoppa elexporten till en kontinent i kris.” Norge har dock redan signalerat en del åtgärder som väckt stor oro i Norden. Inom det andra regeringspartiet, Senterpartiet, finns starka krav på energinationalism. Det norska populistpartiet Fremskrittspartiet är under sin nya ledare Sylvi Listhaug inne på samma linje och kallar statsministern oansvarig. Statsministerns uppgift är, säger hon, att säkerställa att landets befolkning och näringsliv åter får rimliga elpriser, inte att hjälpa europeiska länder som i åratal fört en oansvarig energipolitik. Den norska regeringen tillträdde efter valet i september 2021 och något nyval medges inte varför nästa val kommer först om tre år. De senaste opinionsundersökningarna är dock katastrofala för de båda regeringspartierna. Norska statliga NRK:s politiske kommentator Lars Nehru Sand konstaterar att Arbeiderpartiet idag för första gången befinner sig under 20 procent, regeringspartnern Senterpartiet på femprocentsnivån. Høyre, som ledde borgerliga koalitioner i åtta år fram till 2021, ligger på 30 procent. Men skulle en regering ledd av Høyre bedriva en annan energipolitik? På den frågan svarar Aftenpostens politiske redaktör Kjetill B Alstadheim kort och gott nej. Stortingets ordförande, Masud Gharahkhani från Arbeiderpartiet, lär få händerna fulla när han ska leda stortingets extraordinära möte den 19 september.

”Presidentval” är inget för Danmark (SvD papperstidningen 21 aug)

”Presidentval” är inget för Danmark Danska socialdemokrater är splittrade om partiets valstrategi. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Flera kommentatorer har beskrivit det svenska riksdagsvalet som ett ”presidentval” mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Snart är det även dags för val till det danska folketinget, och om man följer dansk press är det uppenbart att det där inte kommer att bli ett ”presidentval”. Det danska socialdemokratiska partiet har historiskt aldrig haft samma maktposition som det svenska, vilket gör att det inte går att bedriva en dansk ”statsministerkampanj”. Samtidigt pågår intressanta politiska förändringar både till höger och vänster. Just nu ser det ut som att Dansk folkeparti, som före valet 2019 var ett mäktigt oppositionsparti som styrde och ställde med den borgerliga regeringen, kanske inte klarar sig kvar i folketinget. Om man läser danska politiska kommentatorer är det spänningarna på vänsterkanten som framstår som mest intressanta. Kanske därför att debatten som förs nästan helt saknar svensk motsvarighet. Två prominenta danska samhällsdebattörer, som båda är fristående socialdemokrater, tecknar helt olika bilder av S-partiets förutsättningar i det folketingsval som lär komma i höst. I nyhetsmagasinet A4 skriverDavid Trads att den socialdemokratiska segertaktiken 2019 inte kommer att fungera 2022. 2019 satsade S-ledaren Mette Frederiksen på att stjäla Dansk folkepartis väljare, vilket hon också lyckades med. Stram invandringspolitik, förankring utanför storstäderna, en pensionsreform för utslitna arbetare, utbildningsmöjligheter för de som behövde yrkesutbildningar, med mera. Det ledde till att Danmark fick en socialdemokratisk minoritetsregering. Men faktum är att partiet bara fick 25,9 procent av rösterna, en nedgång med 0,4 procent¬enheter jämfört med 2015. David Trads polemik riktas mot Lars Olsen som i Politiken och i Jyllands-posten argumenterat för en fortsättning av den politik som ledde till valsegern. Enligt Olsen riskerar partiet stora problem om man inte fullföljer den framgångsrika kursen från 2019. Trads lyfter i stället fram bland annat stjärnskottet Laura Rosenvinge, 28 år, som är ordförande för S i Köpenhamn. Hon har i en artikel i Politiken drivit tesen att partiet skrämmer bort storstadsväljare med sin anti-storstad, anti-identitets och anti-woke-politik. Hon har också varnat för den invandringskritiska linjen. Trads drar slutsatsen att S måste ändra kurs. Nu ska politiken handla om LGBTQI+ (på svenska hbtqi), normkritik, etnicitet, anti-rasism och andra nya politiska agendor. Det intressanta är att det bakom den enhetliga partiprofileringen i en valrörelse kan döljas just sådana motsättningar, som nu blir tydliga i den danska debatten. Är det framtiden för svensk socialdemokrati man kan studera på andra sidan Öresund?

Striden om att utmana Trudeau (SvD papperstidningen 14 aug)

Striden om att utmana Trudeau Blir Pierre Poilievre Kanadas konservative partiledare kommer han att bli en utmaning för den woke-liberale Trudeau. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se ”Jag får frågan vilken konservativ partiledare jag skulle vilja se”, skriver den brittiske politiske krönikören Daniel Hannan i engelska Daily Telegraph. Han har svaret helt klart: ”Min kandidat är den mest begåvade parlamentsledamoten, en sakkunnig konservativ, en principfast anhängare av marknadsekonomin och en makalöst skicklig politisk debattör: Pierre Poilievre.” Hannan skriver alltså inte om den pågående striden om vem som ska bli det brittiska konservativa partiets ledare efter Boris Johnson. Den striden avgörs i början av nästa månad. Då avgörs också striden om vem som ska bli det kanadensiska konservativa partiets ledare och därmed sannolikt landets näste premiärminister. För de flesta som följer kanadensisk politik har den under lång tid nästan bara handlat om familjen Trudeau. Pierre Trudeau och hans son Justin Trudeau har haft en unik maktposition jämfört med andra västerländska demokratier.Fadern Pierre var det kanadensiska liberala partiets ledare från 1968 till 1984 och premiärminister 1968-1979 samt 1980-84. Sonen Justin har varit samma partis ledare sedan 2013 och premiärminister sedan 2015. I valet 2015 fick det liberala partiet majoritet i parlamentet. Den majoriteten försvann i valet 2019, men Justin Trudeau fortsatte som regeringschef för en minoritetsregering. I augusti 2021 utlyste Trudeau ett extraval som slutade med att han fick fortsätta som ledare för en minoritetsregering. Men tack vare de befolkningsrika delarna av Ontario och Quebec fick liberalerna 159 mandat mot de konservativas 119. Nästa ordinarie val äger rum i oktober 2025, och Justin Trudeaus parti är garanterade regeringsmakten fram tills dess efter en uppgörelse med det social¬demokratiska partiet NDP. Sannolikt blir det ändå nyval senare i år. Det är premiärministern som fattar beslutet, och skälet är att en svag minoritetsregering inte har den handlingskraft som världens nionde största ekonomi kräver i dag. Jag följer kanadensisk politik främst genom dagstidningen Globe and Mail och dess bevakning har i år i hög grad varit fokuseradpå denutdragna process som pågår för att utse ny partiledare för det konservativa partiet. Den tidigare partiledaren Erin O'Toole avgick efter valnederlaget 2021. Partiledarstriden har därefter bland annat varit fokuserad på långtradarchaufförernas kampanj, Freedom Convoy, som riktade sig mot de pandemirestriktionerna som regeringarna i Kanada och USA hade infört. Freedom Convoy var en mycket omfattande politisk konflikt. Av de kandidater som nu är tänkbara som partiledare var Pierre Poilievre den som tidigast stödde proteströrelsen. Poilievre är en utmaning för den woke-liberale Trudeau. Om Poilievre skulle leda en majoritetsregering skulle landets politik förändras radikalt, skriver Hannan i Daily Telegraph. John Ibbitson som kommenterar politik i Globe and Mail skriver att Poilievre inte är en kanadensisk Trump utan en mycket intressantare och mer begåvad politiker. Kanske dags att börja följa kanadensisk politik?

USA kommer fortsätta leda världen (SvD papper 7 aug)

USA kommer fortsätta leda världen Även om man har att skäl oroas över den nationella sammanhållningen kommer USA:s geopolitiska maktposition att vara det sista som försvinner. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Kan USA fortsätta vara västvärldens ledande nation även om Donald Trump skulle återväljas i november 2024 och således tillträda som landets president den 20 januari 2025? Det skrivs och tänks mycket om den frågan. Inte minst i USA finns det många som oroas. När man söker efter motargument i någon aktuell fråga är ett bra tips att kolla upp de senaste krönikorna signerade Janan Ganesh, Financial Times lysande politiske kommentator som efter åren i London (på Economist och FT) och i Washington DC nu skriver från Los Angeles. Det är en vanföreställning, skriver han, att kaos på hemmaplan nödvändigtvis leder till svaghet i utrikespolitiken. Se bara på situationen i dag: efter decennier av intern polarisering är det USA som står i spetsen för stödet till det av rysk invasion drabbade Ukraina. Västvärldens mest stabila land, Tyskland, syns knappast till i Ukrainafrågan. Hur förklarar Ganesh denna synbara paradox? Jo, de amerikanska väljarna bryr sig knappast om utrikespolitiken; sådana frågor spelar sällan någon roll i de federala valen till Vita huset och kongressen. Det betyder att den politiska eliten i Washington inte i nämnvärd utsträckning behöver bry sig om de internationella frågornas inrikes­politiska återverkningar. Det är också ett faktum att den amerikanska författningen gör stor åtskillnad på inrikespolitik och utrikespolitik. Den skrevs då den nya staten fortsatt befann sig i ett frigörelsekrig från den gamla, brittiska kolonialmakten. Ganesh: ”Även en president som inte klarar av att få sina lagförslag genom kongressen har mycket betydande makt som överbefälhavare för världshistoriens mäktigaste militärmakt”. Inte ens Donald Trump, som aldrig hade något intresse för USA:s internationella åtagande, lyckades trots en del prat om sådant inte skära ner på den amerikanska globala närvaron under sina fyra år som president. Det intressanta i dag är att trots att det i det republikanska partiet finns isolationistiska röster – nu precis som före andra världskriget – så är kritiken mot president Joe Biden från höger att han inte gör tillräckligt mycket för att hjälpa Ukrainas sak. När slutar en stormakt att vara en stormakt? Ganesh pekar på att det franska imperiet bestod trots franska revolutionen, trots den terror som följde på denna, trots monarkins återkomst, trots Dreyfus-affären och åtminstone fyra republiker. Pax Britannia överlevde en bitter strid om frihandeln, det irländska upproret och två världskrig. USA har klarat av att hantera sin maktposition efter 1945 trots raskrisen med Jim Crow-lagarna, trots våldsamma storstadsupplopp i omgångar, trots mordpåledande politiker, trots att en president tvingades avgå, trots riksrättsåtal och trots fiaskot i Vietnam. USA har världens starkaste valuta och är världens ledande ekonomi. Även om man har skäl att oroas över den nationella sammanhållningen kommer landets geopolitiska maktposition att vara det sista som försvinner.