Spelreglerna för press, radio och TV ger som bekant de intervjuade personer som vet att ta vara på möjligheterna en chans att se att de blivit rätt återgivna. Min erfarenhet är att detta fungerar bra.
Och den som har skickat in en debattartikel kan som regel vara ganska säker på att den inte beskärs eller förändras utan att upphovsmannen blivit tillfrågad.
Men det finns också i de etiska reglerna en tydlig paragraf om att ”löpsedel, rubrik och ingress ska ha täckning i texten”.
Ändå är det närmast omöjligt för en intervjuad person eller för författaren till ett debattinlägg att i förväg få reda på hur löpsedel, rubrik och ingresser ser ut. Frågor kring detta avvisas som regel. Det blir för ”bökigt” eftersom det jobbet görs av andra och ofta tätt inpå tryckningen. Ibland möts frågeställaren av harmsenhet – ingen ska lägga sig i hur vi redigerar tidningen.
Här finns det, som jag ser det, mycket av dubbelmoral.
Rubrikerna är viktiga för tidningen. De säljer eller får i varje fall folk att läsa texterna. Därför finns det en frestelse att hårdra, spetsa till och förenkla. Utan att här nämna exempel vill jag påstå att rubriken alltför ofta inte har täckning i texten.
Att rubriker är viktiga märks givetvis bland läsarna. Det är rubriken som koms ihåg, det är den som gör att nyheten sprids. Det är den som gör människor upprörda eller häpna.
Men säger någon att rubriken är felaktig blir svaret av bagatelliserande karaktär. ”Jaja, det var ju bråttom och redigeraren hann kanske inte ta in alla nyanser. Men det som står i texten är ju ändå det väsentliga. Och det vet ju alla att rubriker kan bli lite tillspetsade.”
Jaså. Det är väl just för denna risk som paragrafen finns. Och när den inte följs, så borde väl det vara en anledning att fundera över om inte intervjuade personer borde få en möjlighet att också få reda på om de blir rätt återgivna även i rubriken?
Nyheter sprids i dag snabbare än någonsin tidigare. Den felaktigt satta rubriken finns på hundratals webbplatser, i nyhetsbrev och i bloggar innan den intervjuade personen ens hunnit vakna på morgonen. Skadan kan vara stor. Den kan vara närmast irreparabel.
Det finns en annan regel som numera närmast framstår som ett skämt. Den inleds så här: ”Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noga som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats.”
Min erfarenhet är att detta sällan sker. Om en ansedd tidning satt en felaktig rubrik eller hårdragit ingressen så att den inte har någon täckning i brödtexten passerar detta utan vidare ut i all annan press.
Det finns också en annan företeelse som jag tycker borde tas upp till etisk debatt. En person kan ha ställt upp på någon längre intervju för TV och kan där ha svarat på en rad frågor som täcker många områden.
Ett sådant bandat material ger närmast outtömliga möjligheter att långt efter intervjun ta med något fragment som känns relevant i något sammanhang som kan ha uppstått långt efter det att intervjun gjordes.
I bästa fall får tittaren en tydlig vink om att inslaget gjorts i ett annat sammanhang och vid tidigare tidpunkt. Men långtifrån alltid! Också här kan det bli väldigt fel. Ett arkivmaterial av det här slaget kan få en person att verka helt okänslig inför den situation som vederbörande till synes kommenterar. Och det är ju inte så konstigt, om situationen vid intervjutillfället var okänd.
