tisdag 30 september 2014




Så otroligt feltänkt


30 september 2014 kl 17:17 |

Socialdemokraterna och Miljöpartiet är överens om att föreslå en lagstiftning om kvotering i de börsnoterade företagens styrelser. Detta kommer bli verklighet 2016 om andelen kvinnor då inte uppgår till minst 40 procent, meddelar Ekot:             

– Det är viktigt att ta tillvara den kompetensen som finns hos alla kvinnor, också att den tas tillvara i bolagsstyrelserna, säger Magdalena Andersson, Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson.

Det är många som bidragit till denna stollighet. Även borgerliga politiker som Anders Borg och inte minst en hel del politiskt korrekta människor från näringslivet.

Få frågor är annars enklare att reda ut än just denna.

1. Alla företag är olika. ”De börnoterade företagen” är inte i någon rimlig mening ett kollektiv. Alla företag har olika ägare och det är dessa ägare som utser lämpliga styrelser. Om politikerna ska ta över den uppgiften så är frågan varför ägarna över huvud taget ska utse styrelser.

2. ”Den kompetens som finns hos alla kvinnor”, säger Andersson. Det vill säga att vilken kvinna som helst kan av politikerna placeras i ett börsbolags styrelse. Det korrekta förhållandet är att precis som att alla börsföretag är olika är också alla kvinnor olika.

I denna debatt – i vårt land, i vårt västra grannland ”den sista Sovjetstaten” och så vidare – handlar det om oförståelse för hur marknadsekonomin fungerar.

Bolag med bra styrelser har bättre utsikter utvecklas positivt än bolag med dåliga styrelser. Bra/dåligt kan ha många olika aspekter men det är en ren lögn att könsfördelning spelar någon roll.

Marknaden löser problem – oavsett vilka de är – bättre än lagstiftare.


Dags för Alliansen att gripa in

30 september 2014 kl 7:07 |

Ekot rapporterar: Sedan i torsdags diskuterar Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hur vinsterna i välfärden ska kunna begränsas. Vänsterpartiet har krävt en uppgörelse i den här frågan innan partiet är berett att inleda förhandlingar om nästa års statsbudget.

Två funderingar:

1. Borde inte allt fokus ligga på kvalitet i stället för på denna mystiska marxistiska förvirring angående vad ”vinst” är ?

2. Borde inte Alliansen i denna ”fråga” sträcka ut handen till Löfven och erbjuda räddning från en destruktiv diskussion med Sjöstedt ?

 

 

 

måndag 29 september 2014




Mer norsk kritik av Sverige


29 september 2014 kl 17:17 |

I Morgenbladet skriver professor Grete Brochmann om den svenska invandrings- och integrationsdebatten. Brochmann var ordförande för den stora norska statliga utredningen om invandringens kostnader som blev klar 2011.

”Intressant nog visar det starkt anti-nationalistiska Sverige en nationell arrogans inför alla andra sätt att hantera invandring på. (—) Kanske blir debattklimatet nu öppnare, kanske blir det förlamat av polarisering. (—) Bland de få undersökningar som finns om hur invandrarna själva trivs i sina respektive nya hemländer är det lite som tyder på att ‘snälla’ Sverige kommer bättre ut än ‘elaka’ Danmark.”

Brochmann avslutar med en öppen fråga om Sverige kanske klarar av att bevara något av den hedervärda humanismen i mötet framöver med en mer självsäker högerpopulistisk opposition. Men det kommer, menar hon, sannolik att kräva en tuffare reglering av invandringen, en öppnare diskussion om de vanliga medborgarnas framtidsoro och inte minst en fördelningspolitik som inte offrar de svagaste svenskarna (nya och gamla) på de öppna hjärtanas altar.

Detta är några klipp ur en längre, läsvärd essä som inte låter sig inrangeras i den svart/vita debatt vi sett och ser så mycket av.


 



Begrava löntagarfondsspöket ?


29 september 2014 kl 15:15 |

Anders Lindberg skriver idag på DN-debatt om att det är dags att begrava löntagarfondsspöket.

Eftersom jag var aktiv i löntagarfondsdebatten då det begav sig kan någon hävda att det är nostalgi som gör att jag hävdar att det är ett högeligen nyttigt spöke, som förhoppningsvis ska fortsätta vara en allvarsam påminnelse om hur ett dynamiskt svenskt näringsliv inte kan se ut.

Själva föreställningen om långsiktigt ägaransvar bygger på en misstro mot marknadsekonomins dynamik. Det kan te sig önskvärt i ögonblicket att ”skydda” den ena eller den andra storföretagsföretagsledningen från marknadsekonomins dynamik, mot otåliga ägare som kräver att företagsledningen ska vässa sig och som annars är beredda att låta nya ägare ta över.

Det är så välstånd skapas.

Det viktiga är att nya företag kommer till, att de kan utmana etablerade bjässar utan att dessa skyddas av ointagliga miljarder pensionspengar.

Låt löntagarfondsspöket leva annars är vi snart åter i Statsföretag AB eller andra vilsna försök att skapa skyddsmurar för trötta företagsledningar.

lördag 27 september 2014




Mister Luleå

27 september 2014 kl 16:16 |

När Facebook gjorde sin stora investering i Luleå för några år sedan var det den största näringslivsinvesteringen i staden sedan 1941. De tre år som gått sedan dess har inneburit en dramatisk förändring av samhällsklimatet. Det är budskapet på en konferens i Luleå som jag ägnar helgen åt.

Värdar är stadens båda ledande politiker, Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström. Deras berättelse om ”samverkan och tillit” har kompletterats med konkreta illustrationer av vad som sker i staden – och i Norrbotten – av LKABs koncernchef Lars-Erik Aaro, LTUs rektor Johan Sterte och en rad entreprenörer som exempelvis Tobias Lindfors från mycket intressanta Student Consulting.

Jag har upplevt det gamla, röda Norrbotten med sin misstänksamhet mot företagande, sin förkärlek för statliga och kommunala monopol etc. Nu har socialdemokraterna i Luleå egen majoritet i kommunfullmäktige, men det är ett nytt rött Norrbotten med kärlek till entreprenörskap och företagande. En av de senaste satsningarna är samarbetsavtalet med staden Austin i Texas – en knutpunkt för nytänkande i USA.

Jag känner Niklas Nordström sedan han var SSU-ordförande och vet att han representerar en nytänkande, framtidsinriktad socialdemokrati. Det är inte riktigt den sortens socialdemokrati man mest hört talas om på senare tid.

Sannolikt känner Stefan Löfven igen sig i Nordströms Luleå. Men kommer Niklas Nordström att känna igen sig i det regeringsprogram som Löfven och hans allianspartner Miljöpartiet kommer att producera ?

Jag är övertygad om att Mister Luleås sätt att agera politiskt vore nyttigast för Sverige.

.

 

 

 

torsdag 25 september 2014





Anti-vaccinationsepidemin


25 september 2014 kl 10:10 |

Professor Paul A. Offit har en intressant artikel i Wall Street Journal om den amerikanska anti-vaccinationsepidemin, dvs ett växande antal föräldrar som underlåter att vaccinera sina barn.

Man kan ju tro att det är okunskap som leder till detta och det stämmer. Men professorn lyfter fram det faktum att det är välbeställda föräldrar som uppvisar en okunnighet och naivitet som gör att vaccinationer i dessa områden når ner till nivån i t ex Sydsudan. I Sydsudan är det givetvis helt andra skäl som ligger bakom.

Offit:

Who is choosing not to vaccinate? The answer is surprising. The area with the most cases of whooping cough in California is Los Angeles County, and no group within that county has lower immunization rates than residents living between Malibu and Marina Del Ray, home to some of the wealthiest and most exclusive suburbs in the country. At the Kabbalah Children’s Academy in Beverly Hills, 57% of children are unvaccinated. At the Waldorf Early Childhood Center in Santa Monica, it’s 68%, according to the Hollywood Reporter’s analysis of public-health data.

These are the kind of immunization rates that can be found in Chad or South Sudan. But parents in Beverly Hills and Santa Monica see vaccines as unnatural—something that conflicts with their healthy lifestyle. And they have no problem finding fringe pediatricians willing to cater to their irrational beliefs.

När jag läste hans artikel undrade jag om man inte skulle kunna hitta en samvariation i dessa områden med andra i välbeställda kretsar populära vanföreställningar (klimatkatastrof etc). Men jag känner inte till något sådant vetenskapligt underlag.


 

onsdag 24 september 2014




Studio ett idag


Publiceringen i SvD idag av Elin Ørjasæters artikel med ett norsk perspektiv på svensk invandringsdebatt ledde till ett längre inslag i Studio ett i eftermiddag.
Hennes huvudpoäng är ju att man i Sverige till skillnad från i Norge inte skaffat sig kunskap om kostnaderna för invandring/integration. I Norge redovisades sådana data i den statliga utredningen Velferd og migrasjon – Den norske modellens framtid (2011) som leddes av professor Grete Brochmann.
Professor Jan Ekberg intervjuades i Studio ett och han sa då att forskarna minsann hade koll på siffrorna. Dock finns det vad jag vet ingen svensk motsvarighet till den gedigna Brochmann-rapporten.
En av mina bloggläsare tipsade dock om att något sådant kanske är på väg. Långtidsutredningen 2015 berättar nämligen om denna kommande rapport:

Migration och offentlig ekonomi

Klar preliminärt: september 2014 Rapporten analyserar migrationens långsiktiga betydelse för de offentliga finanserna. En dynamisk analysmodell används för att beräkna det framtida offentlig-finansiella nettot för migrationen under olika förutsättningar.
Det är inte så många dagar kvar av september så kanske får vi snart se något som liknar Brochmann-rapporten som ju var en statlig utredning tillsatt av dåvarande SV-statsrådet.

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/09/24/studio-ett-idag/



Entreprenörer löser sociala problem


24 september 2014 kl 8:08 |

Den svenska valrörelsen har för mig tett sig högst sällsam. Entreprenörskapets betydelse för att lösa samhällsproblem har förnekats eller avvisats. Det har talats om att förstatliga än det ena, än det andra.

Men, tro det eller ej, det finns en värld utanför Sverige. En helt annan värld.

John C. Williams, som är chef för den amerikanska centralbankens San Francisco-kontor, skriver i Wall Street Journal idag om social impact bonds: 

What if there were a way to solve the country’s most intractable social problems—homelessness, crime or inequities in education, for example—without putting taxpayer money at risk? There might be. Rather than paying upfront for social services, a number of states and local governments are testing initiatives that pay upon completion, based on results. No success, no payday. This ”social impact bond” financing, or SIB, is a new approach to contracting that allows government, businesses, nonprofits and investors to find solutions to some of the country’s most deeply rooted social ills.

Han beskriver därefter en rad exempel på sådana projekt. Detta är ännu en ny – och nyskapande – verksamhetsform, men nog ter det sig mer löftesrikt att söka kraft ur entreprenörenergi än att låtsas att statliga monopol löserallt ?

Williams avslutar:

There is no panacea in public policy, and there are some caveats. SIBs are still new to the U.S., though they have seen some initial success in the United Kingdom and Australia. Governments must structure the contracts in a way that best achieves their goals without allowing anyone to game the system. Still, SIBs may have the potential to help governments address some of our nation’s most obstinate problems and score wins for everyone: the private sector, nonprofits, government at the local, state, and federal level, and, most important, citizens across the country.

Jag skänker härmed denna idé till Stefan Löfven eftersom Alliansen blundande för detta intressanta utvecklingsalternativ.

tisdag 23 september 2014




Kunde vi veta att det skulle bli såhär ?


23 september 2014 kl 15:15 |

Robert Gates memoarbok ”Duty” utkom i januari i år. Den fick ganska växlande recensioner. Flera som skrev om den tyckte att Gates varit för öppenhjärtlig, för odiplomatisk. Det kanske hade åtminstone en del av sin förklaring i att han under i stort sett hela sin karriär haft anledning att hålla inne med mycket av sina åsikter och analyser. Nu var det dags för honom att tala ut.

Han hade arbetat på den amerikanska underrättelsetjänsten i mer än två decennier när han utsågs till chef för CIA av president George H W Bush. George W Bush utsåg honom 2006 till försvarsminister och han fortsatte på den posten under president Obamas första mandatperiod.

Jag har mest intresserat mig för svensk, nordisk, brittisk och amerikansk politik. Det betyder att jag idag känner att jag har kunskapsluckor som kunde fyllas. Så jag har börjatt läsa ”Duty” inte minst för att få mer kunskap om särskilt två områden – dels Mellanöstern (inte minst Irak som nu står så centralt i världsmedias fokus), dels Ryssland som ju inte är lika mycket i centrum för världens uppmärksamhet idag men som onekligen inte minst ur ett nordiskt perspektiv ter sig högintressant.

På sidorna 153 – 171 skildrar han sina kontakter med Ryssland runt Georgienkriget. Jag fann det vara en fascinerande läsning.

”After meeting with Putin in 2001, President Bush had said he looked into Putin’s eyes and ‘got a sense of his soul.’ I said to some of my collegues privately that I’d looked into Putin’s Eyes and, just as I expected, had seen a stone-cold killer.”

Men den andra sidan av det myntet är att Gates är mycket tydlig med sin kritik av hur USA (och dess NATO-allierade) hade skött relationerna med Ryssland: ”I belived the relationship with Russia had been badly mismanaged after Bush 41 left office in 1993.”

Han är särskilt kritisk på vissa punkter: ”Trying to bring Georgia and Ukraine into NATO was truly overreaching. The roots of the Russian Empie track back to Kiewv in the ninth Century, so that was an exceptionally monumental provocation. Were the Europeans, much less the Americans, willing to send their sons and daughters to defend Ukraine or Georgia ? Hardly. So NATO expansion was a political act, not a carefully considered military commitment, thus undermining the purpose of the Alliance and recklessly ignoring what the Russians considered their own vital national interests.”

Han fortsätter: ”Throughout my career I had been caracterized as a hardliner on the Soviet Union. Guilty as charges. (—) When Russia was weak in the 1990s and beyond, we did not take Russian interests seriously, We did a poor job of seeing the World from their point of view, and of managing the relationship for the long term.”

Avsnittet om Georgienkriget är för långt för att citeras här men är rekommenderad läsning för de som söker svaret på frågan ”kunde vi veta att det skulle bli såhär ?”

Gates skrev sin bok förra året innan händelseutvecklingen i Ukraina tog fart, men hans bok får ses som ett jakande svar på frågan.


 

måndag 22 september 2014





Omvald igen – tredje gången

22 september 2014 kl 21:21 |

 

Högerregeringen på Nya Zealand blev i helgen omvald. För tredje gången. Med ökat antal parlamentsledamöter så att man inte behöver stöd från något annat parti.

Triangulerande politik ? Ligga så nära socialdemokraterna som möjligt ? Nej tvärtom.

The Economist rapporterar om regeringspartiets löften för nästa mandatperiod:

The National Party campaigned on stability, sound economic management and educational changes which would give more weight to charter schools (which are privately run) and improve teacher quality. It favours changes to the employment law, to make it easier for employers to take on and dismiss staff

Somligt känns välbekant:

Labour got 24.7% of the vote, giving it 32 seats—a disastrous result. The Greens, who had been counting on 15% of the vote, got just 10%.

Det kanske finnas någon svensk  borgerlig partiledare som skulle hälsa på John Kay, premiärministern som enligt The Economist nu har siktet inställt på en fjärde mandatperiod.

 

 

 



SD-läsning


22 september 2014 kl 10:10 |

Jag har i helgen läst dels SDs budgetmotion (2013/14 Fi12) dels ”Bevara Sverige svenskt” av Expressenjournalisten David Baas.

Eftersom så mycket av all diskussion om SD handlar om partiets syn på invandring/integration är det några saker som slår mig.

I budgetmotionen redovisas SDs politik på en lång rad områden. Ett genomgående drag, menar jag, är att resonemang och förslag är konsekvent populistiska. I få om ens några andra politiska ämnen söker man konflikt med andra politiker som föreslår mer bidrag etc. Det gäller högkostnadsskydd, tandvårdsbidrag och mycket annat.

Detta är en politisk profil som är väl känd från andra liknande partier runt om i Europa. Själv har jag särskilt följt Danskt Folkeparti och dess politik. Just nu pågår en intensiv debatt i Danmark om den danska arbetslöshetsförsäkringen som för några år sedan av statsfinansiella skäl stramades åt. Nu är de flesta partier på väg att – mot betydande kostnader för skattebetalarna – göra systemet mer generöst. I den debatten är det DF som vill vara mest generöst.

För fortsättningen av denna mandatperiod kommer SD, menar jag, sannolikt få mer politiskt utrymme för en sådan populistisk linje.

Exakt var SD kommer att hamna är dock svårt att förutse. Här är David Baas’ bok en intressant vägvisare. Förutom allt det som vi Expressenläsare väl känner till om SD så innehåller boken en hel del intressanta interiörer från SDs inre politiska strider. SD kommer nu ha 49 riksdagsledamöter. Det är inte osannolikt att dessa kommer att representera högst varierande politiska uppfattningar i rader av frågor.

Kort sagt, jag tror att SDs politik framöver behöver bevakas med ett bredare perspektiv.

söndag 21 september 2014




Den listige Göran Persson

21 september 2014 kl 11:11 |

 

I Agenda ikväll intervjuas Göran Persson:

– Löfven måste naturligtvis också lyssna på opinionen som är emot den här kommersialiseringen av grundläggande välfärd som exempelvis grundskolan. Om jag skulle ge ett råd skulle jag säga: Dela upp den här diskussionen. Börja med skolan. Det finns ett brett folkligt stöd och en bred folklig förvåning över att vi har släppt in aktiebolag och vinstdrivande verksamhet i grundskolan

Göran Persson är ordförande i sjukjournalsbolaget Cambio Healthcare Systems som ägs av riskkapitalfonden Valedo.

I en intervju här i SvD härom året  berättade han att han gått in i fler liknande styrelser eftersom han har kompetens på området. I den intervjun sa han bl a:

– Jag tycker att riskkapitalbolagen är lite orättvist behandlade. Det är faktiskt en verksamhet som löser ett av de problem vi har i svenskt näringsliv, nämligen bristen på tydliga ägare. Nu ser vi också att riskkapitalisterna blir kvar längre som ägare, inte sällan i åtta-tio år.

SvD:

Göran Persson är övertygad om att fler sjukvårdstjänster går att köpa i framtiden. Men han påpekar att det offentliga alltid måste se till att alla får vård utifrån behov. På en punkt är han helt klar. Det går inte att förbjuda att privata vårdaktörer gör eller plockar ut vinster.

– Du kan inte släppa in privata aktörer om de inte tillåts att göra ett överskott i verksamheten. Sedan kan man diskutera hur stort det ska vara och hur det ska regleras.

Göran Persson är solklar. Rör inte de företag där jag har intresse.

Någon friskolekoncern borde tagit in honom i sin styrelse.

 

 


 



Reinfeldts avgång

21 september 2014 kl 10:10 |

Det är självklart att ingen (utom han själv) hade funderat på möjligheten att Fredrik Reinfeldt skulle meddela sin avgång samtidigt som han meddelade på valnatten att regeringen skulle avgå.

Men jag tycker att eftertanken gör att beslutet ter sig helt naturligt. Något bra alternativ föreligger knappast.

Efter ett stort valnederlag avgår en partiledare.

Dessutom har Reinfeldt alltid agerat så att han har kontroll över det som händer. Han ville givetvis inte att någon annan skulle ta upp frågan. Han avslutade diskussionen innan den hann starta.

Högst begripligt.
 


 

lördag 20 september 2014




Klimatfrågan avgjord ? Inte !


20 september 2014 kl 20:20 |

Jag har några gånger anspelat på Naomi Kleins nya bok där ”klimatfrågan” påstås kunna lösas med global planhushållning. Det är strunt, men många människor undrar ändå om vad vi egentligen vet eller inte vet om interaktionen mellan frågan om global uppvärmning å ena sidan och politiska ingrepp av olika slag å den andra.

Idag har Wall Street Journal en intressant artikel i ämnet. Författare till den är Steven E. Koonin  som var presenteras så: He was undersecretary for science in the Energy Department during President Barack Obama’s first term and is currently director of the Center for Urban Science and Progress at New York University. His previous positions include professor of theoretical physics and provost at Caltech,

Han skriver:

The idea that ”Climate science is settled” runs through today’s popular and policy discussions. Unfortunately, that claim is misguided. It has not only distorted our public and policy debates on issues related to energy, greenhouse-gas emissions and the environment. But it also has inhibited the scientific and policy discussions that we need to have about our climate future.

My training as a computational physicist—together with a 40-year career of scientific research, advising and management in academia, government and the private sector—has afforded me an extended, up-close perspective on climate science. Detailed technical discussions during the past year with leading climate scientists have given me an even better sense of what we know, and don’t know, about climate. I have come to appreciate the daunting scientific challenge of answering the questions that policy makers and the public are asking.

The crucial scientific question for policy isn’t whether the climate is changing. That is a settled matter: The climate has always changed and always will. Geological and historical records show the occurrence of major climate shifts, sometimes over only a few decades. We know, for instance, that during the 20th century the Earth’s global average surface temperature rose 1.4 degrees Fahrenheit.

Nor is the crucial question whether humans are influencing the climate. That is no hoax: There is little doubt in the scientific community that continually growing amounts of greenhouse gases in the atmosphere, due largely to carbon-dioxide emissions from the conventional use of fossil fuels, are influencing the climate. There is also little doubt that the carbon dioxide will persist in the atmosphere for several centuries. The impact today of human activity appears to be comparable to the intrinsic, natural variability of the climate system itself.

Rather, the crucial, unsettled scientific question for policy is, ”How will the climate change over the next century under both natural and human influences?” Answers to that question at the global and regional levels, as well as to equally complex questions of how ecosystems and human activities will be affected, should inform our choices about energy and infrastructure.

But—here’s the catch—those questions are the hardest ones to answer. They challenge, in a fundamental way, what science can tell us about future climates.

I sin långa artikel pekar han sedan på helt funamentala faktorer – t ex kunskap om världshaven – som gör att man idag inte kan avgöra vad som är möjligt att påverka och vad som inte kan påverkas genom mänskligt beteende.

We often hear that there is a ”scientific consensus” about climate change. But as far as the computer models go,there isn’t a useful consensus at the level of detail relevant to assessing
human influences.


While the past two decades have seen progress in climate science, the field is not yet mature enough to usefully answer the difficult and important questions being asked of it. This decidedly unsettled state highlights what should be obvious: Understanding climate, at the level of detail relevant to human influences, is a very, very difficult problem.

Det är inte bara Naomi Klein som har en politisk agenda som i grunden helt struntar i vad vi vet eller inte vet om klimatförändringar. Det kommer att debatteras mycket om detta framöver. Koonins artikel är ett viktigt bidrag som belyser den osäkerhet som råder.

Jag är ju ingen klimatexpert, men det behövs ju inte några stora kunskap för att genom att se bakåt konstatera att världens klimat dramatiskt förändrats tidigare.


 

torsdag 18 september 2014





Om röstfisket


18 september 2014 kl 14:14 |

Jag får nu många mejl och samtal om den s k pensionärsskatten. Jag besvarar i huvudsak alla mejl och har alls inget emot samtal (070 7620630 ). Jag är själv inte vare sig skatte- eller pensionsexpert men jag anlitar givetvis den yppersta kompetens som står till buds.

Flera av de som hört av sig och som instämmer i min kritik av valrörelsens röstfiske har bett mig ånyo understryka följande.

Jobbskatteavdraget  har olika utformning beroende på om den som arbetar fyllt 65 år eller inte. De som fyllt 65 år får ett större jobbskatteavdrag, dvs. lägre skatt, än de som inte passerat åldersstrecket 65 år.  Förutom den särskilt förmånliga skattebehandlingen av pensionärer med arbetsinkomster, har de som fyllt 65 år även ett förhöjt grundavdrag. Det förhöjda grundavdraget för pensionärer infördes 2009 och har därefter höjts ytterligare vid flera tillfällen. En pensionär har i dag åtminstone dubbelt så högt grundavdrag som de som inte fyllt 65 år.

Jag förstår av mejlen att många pensionärer önskar att de hade högre pension. Det är givetvis en helt rimlig önskan.

Men det jag understryker är att det finns inget i jobbskatteavdragets utformning som diskriminerar pensionärer. Tvärtom är detta avdrag en mycket viktig faktor bakom tillflödet av ekonomiska resurser till det allmänna pensionssystemet. Det är nämligen så att detta inte bygger på tidigare inbetalningar utan varje yrkesverksam generation försörjer dagens pensionärer.


 



Vi får se


18 september 2014 kl 5:05 |

Valanalysen kommer att visa att pensionärerna inte accepterar att man betalar mer skatt än motsvarande löneinkomst. Detta är politisk verklighet, heter det i ett mejl till mig. Jag antar från en pensionär.

Det kommer att ta ett tag innan statsvetarna eventuellt kan identifiera denna faktor. Men det jag hävdat och hävdar är att det inte finns någon särskild skatt som drabbar pensionärer och att de resonemang som t ex socialdemokraterna använde i valrörelsen (uppskjuten lön) inte är sakligt korrekt.

Jobbskattavdraget har bidragit till att stärka pensionssystemet.

Min hypotes är att det enda parti som eventuellt gynnades av de olika kampanjerna om ”pensionärsskatt” var Sverigedemokraterna.

Vi får väl se.


 

onsdag 17 september 2014




Lögn nr 1: pensionärsskatten


17 september 2014 kl 11:11 |

Valrörelsens förmodligen största enskilda lögn var ”pensionärsskatten”. Det var inte bara socialdemokraterna och Sverigedemokraterna som drev denna myt. Pensionärsorganisationernas ohederlighet nådde oanade höjder och även andra organisationer som borde veta bättre – t ex Skattebetalarna – hängde på.

Men – det finns inte någon pensionärsskatt.

Jobbskatteavdragen är en skattelättnad för alla som arbetar – men de som inte arbetar får därför inte någon särskild skatt.

Alliansregeringen har däremot skattemässigt gynnat pensionärer med arbetsinkomster genom förhöjda grundavdrag. Det är utmärkt och bidrar till att luckra upp ”pensionsåldern” för många.

Jobbskatteavdragen har varit bra för alla – inte minst för de pensionärer som inte arbetar. Sysselsättning och skatteintäkter har ökat tack vare jobbskatteavdragen.

Jobbskatteavdragen har således förbättrat för dem som arbetar utan att försämra för någon annan.

I debatten har det också påståtts att pensionen skulle vara uppskjuten lön.  Det är en av de osanningar socialdemokraterna drev. Men Sveriges allmänna pensionssystem är ”pay as you go”. De yrkesverksamma betalar för dagens pensionärer.

Professor Daniel Waldenström skrev på bloggen Ekonomistas i somras upprört om de politiska lögnerna om pensionärsskatten.

Sammantaget är det faktiskt ganska tragiskt att åse det röstköpande som just nu pågår inför öppen ridå i det svenska valrörelsen. Förhoppningsvis kommer den fortsatta diskussionen om svenska pensionärers välfärd vara befriad från grundlösa påståenden om att pensionärer straffbeskattas och att pensioner är huvudsakligen uppskjuten lön. Endast då skapas förutsättningar för en rättvis välfärdspolitik för dagens och morgondagens pensionärer. Även under valår.

Tyvärr fick Waldenström inte rätt. Kan man hoppas att ”pensionärsskatten” nu är definitivt begravd ?


 



Valrörelsen är slut - dags för politisk realism


Demokrati. Det finns ingen anledning för Alliansen att inte sikta på att vara det stabila regeringsalternativet 2018. Men under resan dit finns det inte heller något som talar emot att man bistår Stefan Löfven att hitta rätt i de stora och viktiga frågor som ska hanteras under mandatperioden. Ett sådant samarbete kräver åtminstone att både FP och C ger sitt stöd i konkreta sakfrågor.

Den borgerliga eftervalsdebatten har knappast börjat. Det man ser i medier inklusive sociala medier är mest ett partibundet sorgearbete från de som inte fattade att Alliansen förlorade redan 2010 när man gick till val med en mycket skral reformpolitik. Alliansen förlorade tempo när man då och under de år som följde omvandlade regeringsmedlemmarna från politiker till någon sorts duktiga superbyråkrater helt fastklistrade i detaljer.

Den 16 september 2010 skisserade PJ Anders Linder i en lätt satir på Svenska Dagbladets ledarsida hur en regeringsombildning skulle sett ut för att i bästa fall ge Alliansen en chans 2014.

”Hoppet om nyheter var högst begränsat när statsministern tog till orda i riksdagen. I flera veckor har det knappt gått en dag utan ministrar som viftat med nya sedelbuntar ämnade för behjärtansvärda ting.
Om det inte har varit storsatsning på Malmbanan eller lärlingar, så har det varit småsatsning på Thielska galleriet eller rovdjursförvaltning, och mot slutet kom till och med besked om sänkt skatt. Vad för äss kunde Reinfeldt ha kvar i rockärmen efter detta?
Det riktigt stora är att denne försiktige general har tagit ett så genomgripande initiativ i personfrågorna. Han har sett behovet av nytändning och lyckats få med sig partiledarkollegerna på förändring. Eller lyckats och lyckats, det bör ha stått klart även för FP, C och KD att nuvarande upplägg blivit olyckligt inte minst för dem själva.”

Men Reinfeldt lyssnade inte och hade det inte varit för nykomlingen Annie Lööf hade Alliansen säkert fått en än svårare smäll den 14 september. Lööf visade ha civilkurage och vågade mer än övriga i Alliansen ta debatten om vänsterns svartmålning av välfärden. Bland alla 28 EU-länder är den sociala rättvisan störst i Sverige. Det framgick av en undersökning från tyska Bertelsmannstiftelsen där uppgifter från de senaste sex åren jämförts.

Ser man på valresultatet kan man ana att det endast var SD som gynnades av att bilden om att ”något gått sönder” spreds så energiskt av så många. Den falska hetsen mot privata så kallade välfärdsföretag var en viktig del den bilden.

Oavsett hur historien nu ser ut finns det ingen anledning för Alliansen att inte sikta på att vara det stabila regeringsalternativet 2018. Men under resan dit finns det inte heller något som talar emot att man bistår Stefan Löfven att hitta rätt i de stora, viktiga frågor som ska hanteras under mandatperioden. Ett sådant samarbete kräver åtminstone att både FP och C ger sitt stöd i konkreta sakfrågor.

Att nu söka låsa in Löfven i ett i parlamentarisk mening icke existerande vänsteralternativ kan te sig attraktivt för en del borgerliga partister. Men det skulle knappast leda till en valseger 2018. Svenska folket kräver ansvarstagande politiker. Allt är inte politiskt spel, det finns en tid då det inte pågår valrörelse.

Att Löfven så modigt och klokt sa nej till Vänsterpartiet är en viktig signal. Socialdemokratin är på väg att återfå det förnuft man helt tappade bort då Håkan Juholt valdes till partiordförande. Om Löfven kommer att klara av den operationen de närmaste åren är ovisst. Men socialdemokraterna är fortsatt riksdagens största parti och det finns en tradition av ansvarskännande som de borgerliga bör ta fasta på. Precis som Ingvar Carlsson hjälpte Bildtregeringen i den svåra ekonomiska krisen måste dagens allianspartier inser att de har att ta ansvar också i opposition. Varför? Jo, därför att man inte vill ta över makten i en söndertrasad ekonomi.

Så har vi detta med Sverigedemokraterna och SD:s väljare. Kulturvänstern och vissa förvirrade ledarskribenter yrar nu om ”fascismen i Sverige”. Det har inte saknats kloka borgerliga röster som under mandatperioden varnat för att alliansregeringen blundat för de reella problem som ”invandringen” skapat. Det rör sig om allt från jihadister till romska tiggare. Allt har inte enkla lösningar, men att förneka problem som människor ser är aldrig klok politik.

Regeringens oförmåga att i debatten skilja på flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring har varit ett fatalt misstag där ansvaret i hög grad vilar på Erik Ullenhag.

Är SD ett starkt parti 2018? Svaret på den frågan handlar i hög grad om hur socialdemokrater och allianspartier hanterar de reella problemen – och hur man resonerar med väljarna om dessa. En generös öppenhet för flyktingar från kriget i Syrien måste inte kombineras med total tystnad om hur man ska hantera detta praktiskt.

·         Janerik Larsson, rådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv och Prime PR

 


 

tisdag 16 september 2014




Dansk upphetsning över SD


16 september 2014 kl 19:19 |

Medan svenska stolleskribenter menar att ett fascistiskt maktövertagande hotar i Sverige på grund av SDs valresultat så positionerar sig en dansk politiker från Venstre på den motsatta ytterligheten.

Politiken rapporterar:

Det er står skidt til med demokratiet og kulturen over sundet, hvis man spørger Søren Pind (V), der i morges skrev på Facebook antændt af diskussionen om Sverigedemokraterna.

Her gør han det klart, at kulturer uddør, hvis et lands borgere kommer i mindretal. Og det er netop, hvad der venter vores svenske naboer, hvis ikke de gør som Danmark, der tog Dansk Folkeparti ind i varmen.

»Det er, hvad der venter Sverige. Et ophør, reelt, af det land, vi har kæmpet med og mod i et årtusind – Astrid Lindgrens, Bellmans og den blide skandinavismes tågeland« afslutter hans sin Facebook-opdatering med, hvor han også får sammenlignet svenskernes situation med udryddelsen af indianerne.

Søren Pind var statsråd i den senaste borgerliga danska regeringen.

I våra nordiska grannländer följer man med intresse – och som synes ibland i upphetsat tonläge – svensk politik. Något riktigt motsvarande svenskt intresse för finländsk, dansk eller norsk politik kan knappast noteras utom just vad gäller Sannfinländarna, DF och Fremskrittspartiet i Norge.

Det är dock svårt att likställa dessa fyra partier – SD har en mera problematisk historia, för att uttrycka saken försiktigt, och om man ska dra en parallell till hur lång tid det tog för DF och FrP att ”komma in i värmen” så blir det Jimmie Åkessons efterträdare som får uppleva detta. Förutsatt att hans parti till dess klarar sig lika väl som DF och FrP vilket ingalunda är självklart.

I Danmark söker DF,som nu är näst största folketingsparti i opinionsmätningarna, att undvika att hamna i nästa borgerliga regering eftersom maktens ok är tungt för populistpartier. Hur FrP ska klara sig i Norge blir intressant att följa men där är ju förutsättningarna bättre än i den ekonomiska krisens Danmark.

I april nästa år är det riksdagsval i Finland och om man fortsätter med breda regeringar kanske det ånyo görs ett försök att hålla Sannfinländarna borta från regeringen. Det mest sannolika resultatet i så fall skulle nog bli än bättre opinionssiffror för Sannfinländarna.

måndag 15 september 2014




Ljuspunkter

15 september 2014 kl 20:20 |

Hela dagen har jag träffat omtumlade, dystra borgerliga vänner.

Men valresultatet innehåller ju så uppenbara ljuspunkter. Jag har i samtal sökt lyfta sådana.

På Facebook har Johan Norberg lyft fram tio sådana.

Låt mig bjuda på några som jag verkligen helhjärtat instämmer i:

Med rätta var väljarna trötta på en allians som inte tycktes ha vilja och vision de senaste fyra åren.
 En tredje alliansperiod utan majoritet, mening och mål hade varit en katastrof för idéklimatet. Ibland behöver man vila upp sig för att orka tänka igenom, ompröva och restaurera.
 De rödgröna fick ingen majoritet. Löfven har varken ett mandat eller en majoritet för att rulla tillbaka allt alliansen åstadkommit.
 Enpartistaten är för alltid borta.
 Alla trodde att det nya, vänster-Miljöpartiet skulle bli tvåsiffrigt. Men V, MP och Fi får bara 15 procent – tillsammans. Den anti-materialistiska vänstervågen verkar begränsad till några kvarter i Stockholm. 
 Ibland vet man inte vad man har förrän det är borta. Fredrik Reinfeldt  kommer att gå till historien som mannen som lyckades avsocialdemokratisera Sverige och valde öppenhet när övriga Europa stängde gränserna.

Det är hög tid för nya tag i den liberala idékampen. Nya generationer behöver vinnas för marknadsekonomi och frihet.

Det är bara att kavla upp ärmarna.

 





Förhandlaren Löfven

15 september 2014 kl 19:19 |

Den rutinerade förhandlaren Stefan Löfven gjorde givetvis helt rätt när han avvisade tanken på att ta med Vänsterpartiet i sin regering.

Vad skulle Vänsterpartiet tillföra ? Ingenting. Partiets valresultat gav inget stöd för partiets hårt profilerade kampanj. Den ultimativa linjen i den diffusa diskussionen om ”vinst i välfärden” skulle vara omöjlig att hantera i praktisk politik.

Erfarenheter från andra länder av att ta in vänsterpopulistiska partier i regeringen är i huvudsak bara negativa. Maktens ok blir för tungt.

Vänsterpartiets närvaro skulle omöjliggöra varje sakpolitisk överenskommelse över blockgränsen.

Att driva valrörelse var inte Löfvens grej. Nu gillar han läget. Nu är det den tuffe förhandlaren som agerar.

  




Mona Sahlins klokskap

15 september 2014 kl 15:15 |

 

Det är många som i eftervalsdebatten anstränger sig för att hjälpa Sverigedemokraterna till ett valresultat över 20 % i nästa riksdagsval. Det vill säga den nivå där danska Dansk Folkeparti ligger idag efter att i EU-parlamentsvalet i år blivit Danmarks största parti (26,6 %).

Aftonbladets ledarsidan hejar givetvis på utan en sekunds eftertanke.

Därför var det intressant att i just Aftonbladet hitta denna kloka, eftertänksamma kommentar från Mona Sahlin:

Vi måste lyssna mer på SD:s väljare och mindre på SD:s företrädare, SD:s väljare litar inte på oss. Det är ett tappat fortroende för politik, partier, journalister och myndigheter.

Ur bokhyllan tar jag fram Markus Uvells och Erik Meier Carlsens ”Folkhemspopulismen – berättelsen om Sverigedemokraternas väljare” som utkom i april 2010, dvs före riksdagsvalet som förde in SD i riksdagen.

Den boken fokuserar liksom Sahlin på SDs väljare.

På DN debatt skrev Uvell i april 2010 bl a:

De personer som överväger att rösta på Sverigedemokraterna är frustrerade mittenväljare som upplever att det mesta – för dem personligen, för deras familj, för deras hemort och för Sverige – har försämrats de senaste decennierna. De tycks känna sig nonchalerade, bortglömda och föraktade av etablissemanget. Och de söker uppenbarligen någon att skylla allt detta på. Invandrarna blir för dem den perfekta syndabocken.

Jag säger inte detta för att på något sätt ursäkta eller förminska den invandringsfientlighet SD både piskar upp och profiterar på. Men för att rätt kunna bemöta den Sverigedemokratiska utmaningen måste man först förstå vari den består.

Inför Almedalsveckan i år varnade Tove Lifvendahl på SvDs ledarsida den 29 juni de övriga riksdagspartiernas ledare att ge svar på de problem som obesvarade gynnar Sverigedemokraterna.

Ingen lyssnade. Då.

 

 

 

 

söndag 14 september 2014




Valdagen 2018


14 september 2014 kl 7:07 |

Hur ser det ut på valdagen 2018 ? Här några funderingar.

1. Socialdemokratins väg från innehåll/sakpolitik till form/retorik/symbolik har fortsatt och partiet ter sig alltmer som två partier. En partisprängning är knappast på väg, men vandringen från S till de partier på politikens ytterkanter som blivit ett allt mer påtagligt inslag i svensk politik har fortsatt. Opinionsmätningarna talar om att partiet ligger på dansk eller finländsk nivå dvs några procentenheter upp eller ner från 20%.

Denna rörelse har förstärkts av att den oresonliga hatretorik som alltmer präglat t ex den ledande S-tidningen Aftonbladets ledare- och kultursidor tilltagit.

Stefan Löfven har drivits bort från partiledarposten.

2. Allianspartierna har rört sig i motsatt riktning och framstår som det enda regeringskapabla alternativet. Klyftan i svensk politik har alltmer kommit att handla om grundläggande frågor rörande välfärdens förutsättningar. Företagare och näringslivsorganisationer har höjt profilen och förmått förklara den fundamentala och grundläggande betydelsen av ett konkurrenskraftigt näringsliv. Stefan Löfvens hänvisning till WEF-mätningen i valrörelsen 2014 lyfts fram som en viktig profetia.

3. Utvecklingen i Stockholm, Göteborg och Malmö spelar en större roll i valdebatten 2018 än 2014. Politikens praktik ter sig viktigare än opinionsmätningar in absurdum av olika TV-debatter. Kort sagt: verkligheten gör come back i politiken.


 

fredag 12 september 2014




Om riskkapitalister


12 september 2014 kl 17:17 |

Bloomberg Businnes Week idag rapporterar om den mest framgångsrika riskkapitalaffären någonsin. Det handlar om amerikanska Blackstones köp av hotellkedjan Hilton.

För dem – och det är väl en majoritet av svenska folket – som tror att riskkapitalbolag bara sysslar med att snåla på kissblöjor till dementa åldringar är detta givetvis en stor nyhet.

Det finns åtskilliga journalister som också hör till den krets som kan få en aha-upplevelse av att läsa artikeln.

Blackstone köpte Hiltonkedjan hösten 2007 – dvs vid värsta tänkbara tidpunkt med den stora finanskrisen på gång.

Men Blackstone kämpade med företaget och det börsnoterades i december 2013. Vinst: 12 miljarder USD.

Hur gick det till ?

The full story of the richest LBO in history is actually a story of private equity working as advertised. By persuading its lenders to exercise forbearance, restructuring its debt before it had to, and practicing smart management, as opposed to indiscriminate cost cuts and pink slips, Blackstone made Hilton perform better than most thought possible.

Det finns i den svenska debatten om riskkapitalbolagen ett förakt för skickligt arbete med problemföretag. IF Metall och Unionen vet hur viktigt sådana insatser är. Förhoppningsvis bidrar de efter valet till att sansa debatten. Deras röster har hittills inte hörts och det är lätt att förstå. Men det har ju inte varit särskilt modigt…

Jag har letat efter uppgifter om hur stor del av de svenska riskkapitalfondernas globala investeringar som ägnas de svenska  s k välfärdsföretagen. Någon sådan uppgift tycks inte finnas, men min gissning är att det handlar om någon tiondels procent. På sin höjd.

Detta fick jag fram när jag sökte:

Av de svenska riskkapitalfondernas investeringar var mindre än 1 % i vård/skola/omsorg i Sverige år 2013. 

Man kunde ju tänka sig att det skulle funnits något medieintresse för de 99% – men icke.

Dagens Industris ledare suckar idag:

Tänk om debatten kunde handla om hur man bäddar för fler sorters och långsiktigare ägare i välfärden i stället för hur planekonomin och alla dess tillkortakommanden ska återinföras? 

I Veckans Affärer berättar entreprenören Dan Olofsson – den ende i näringslivet som på allvar tagit debatten med Jonas Sjöstedts djupt okunniga vänsterpopulism – om hur hans bolag Sigma dels växte tack vare börsen dels varför han nu avnoterat bolaget och driver det via familjens ägarbolag.

Det finns många olika sorters kapitalism i Sverige. Det är bra. Vi behöver fler kapitalister i Sverige. Av alla olika slag.

Hela näringslivet har skadats av kampanjen mot ”riskkapitalisterna” eftersom själva drivkraften i en marknadsekonomi – vinsten – ifrågasätts.

Trots att det är just detta som skapat västvärldens – och Sveriges – välstånd. Politiker kan fördela, men de skapar inget välstånd.

Att även ledande företrädare för Alliansen sjungit med i denna falsksång är bekymmersamt och har tveklöst fördjupat de problem som ligger framför både företag och politiker.

Och man frågar sig hur kunskapen om verkligheten kommer se ut i den socialdemokratiska riksdagsgruppen när den samlas. Socialdemokratins inre idéstrid blir en mycket viktig fråga efter det här valet

Det finns fler siffror som skulle ge en bättre belysning av den debatt vi haft. Hur stora är de svenska riskkapitalfonderna i relation till de svenska pensionsfonderna – eller för den delen till börsbolagen ?

Att det handlar om en begränsad grupp företag med skickliga ledningar som gör stor nytta – precis som Blackstone i fallet Hilton – har varit en förbjuden sanning sedan hösten 2011.

Kan man hoppas på bättring ?

torsdag 11 september 2014




De vilseförda

11 september 2014 kl 10:10 |

 

Postmodernismen är den akademiska radikalvänsterns kunskapsteoretiska strategi för att i teori och praktik bemöta krisen som socialismens misslyckande gav upphov till.

Där har ni i en mening förklaringen till mycket av det som blivit konstigt i svensk politik och svensk samhällsdebatt på senare år.

Det är inte så många som tycks medvetna om hur postmodernismen infiltrerat mångas tänkande och hur den har släppt loss den våg av hatisk språkbruk som är något nytt. Spåren går tillbaka till Rousseaus antiindividualism och antiliberalism men postmodernismen har i nutid utvecklats både i Europa och inte minst på amerikanska universitet.

Stephen Hicks’ bok ”Postmodernismens förklaring” ger en bra introduktion för den som vill borra i frågan.

När boken kom skrev Susanna Birgersson detta om postmodernismen:

Upplysningens premiss är att förnuftet kan ge oss kunskap om verklig­heten. Men ett ordentligt försvar saknas fortfarande, varför själva grundantagandet är upplysningens akilleshäl – och det är den postmodernisterna står och sparkar på.

Sanningen om något finns inte, bara olika berättelser, olika upplevelser, hävdar postmodernisterna. Uppgiften är att genom dekonstruktion och demaskering avslöja den rasism, sexism och kolonialism som den vita, västerländska, heterosexuella mannen ägnar sig åt.

Konsekvensen är att minoriteters kampfrågor får enorma proportioner medan det vidrigaste mänskliga ­lidande kan förminskas och relativiseras om det blott sker i icke-västerländs­ka kontexter.

Det är inte sanningen som ska upp­dagas och presenteras. Under språk och föreställningar gömmer sig ingenting förutom mer språk och fler sociala konstruktioner. Språkets funktion är inte att så precist som möjligt beskriva verkligheten – vi kan ändå aldrig prata om samma sak. I stället syftar språkhandlingarna till att skapa ”verkligheten”. Den som kallar sin meningsmotståndare för fascist, säger inte nödvändigtvis ”sanningen” men använder språket på ett effektivt sätt. (DN 30/3)

Vrede, makt, skuld, lust och ångest utgör kärnan i det postmoderna känslospektrumet. Se där en orsak till hur kultursidors innehåll fått helt nya tonfall, till hur rader av tidigare balanserade socialdemokratiska politiska skribenter övergått till ett språkbruk som givetvis är en viktig del av Stefan Löfven och socialdemokratins bekymmer idag. Tolerans, anständighet och rent spel brännmärks eller avvisas. Det som var den moderna socialismens utgångspunkter avvisas av en ny socialism som blir ett sänke för socialdemokratin.

Men denna tankevärld är inte främmande för en del borgerliga debattörer som handskas vårdlöst med begrepp som postmodernismen lanserat.

De vilseförda är många.