Bilden av Kina är ofta enkelspårig i västvärlden, och det finns en mer komplex bild av ta del av vad gäller Kinas inre och yttre utmaningar. (SvD 19 dec)

Janerik Larsson: Kina i ständigt politiskt inbördeskrig Bilden av Kina är ofta enkelspårig i västvärlden, och det finns en mer komplex bild av ta del av vad gäller Kinas inre och yttre utmaningar. . Extremvänsterns nationalism i Kina är det främsta hotet mot landets utveckling. Den tesen driver Wang Xiangwei i en krönika i South China Morning Post (SCMP). Artikelförfattaren är Hongkongtidningens tidigare chefredaktör, nu stationerad i Beijing som rådgivare till tidningen. SCMP grundades 1903 och förblev under tiden Hongkong var brittisk kronkoloni stadens viktigaste nyhetsorgan. Den förvärvades 2016 av Kinas mest kända företag, Alibaba Group, vars grundare, mångmiljardären Jack Ma försvann från offentligheten under en lång period. Den kinesiska ultravänsterns attacker mot framgångsrika kinesiska företag påminner om de ödesdigra misstag som begicks under Mao Zedong. Ma hade i oktober 2020 i ett tal anklagat den kinesiska finansindustrin för inkompetens. Det ledde till konflikt med Kinas mäktige ledare Xi Jinping. SCMP lever ett osäkert liv sedan kommunistregimen krossat både demokratin och ”ett land, två system”-principen. I sin krönika hävdar Wang Xiangwei att den kinesiska ultravänsterns attacker mot framgångsrika kinesiska företag påminner om de ödesdigra misstag som begicks under Mao Zedong. Hans styre ledde som bekant till miljoner människors död i den moderna historiens värsta hungersnöd. I krönikan åberopas ett tal av en prominent partibyråkrat, Han Wenxiu, som framförde en varning om hotet från extremvänstern, dagen efter att kommunistpartiet säkerställt Xi Jinpings fortsatta maktinnehav. Som exempel på skadlig extremism lyfter Wang Xiangwei fram Sima Nan, en tv-profil som har miljoner följare i sociala medier, hyllar Mao och går till attack mot it-företaget Lenovo. Wang Xiangwei påminner om hur Deng Xiaoping avslutade Maos kulturrevolution och lade grunden för den politik som ledde till Kinas framgångsrika ekonomi och som lyft hundratals miljoner från fattigdom. Många av Kinas nya miljardärer har mördats, begått självmord eller avrättats efter att ha dömts för brott. I Financial Times pekar Kina-experten James Kynge på hur Xi i dag ställs inför samma dilemma som kejsartidens härskare, nämligen att balansera i striderna mellan de elitfamiljer som hade kontroll över kejsarhovet. Sedan 211 f Kr har fler än en fjärdedel av alla Kinas 282 kejsare störtats, mördats eller tvingats begå självmord. När Xi nästa år upphöjs till en sentida kejsare på kommunistpartiets 20:e kongress är hans främsta utmaning inte relationen till USA, klimatfrågan eller ens ekonomisk tillväxt, utan hur han ska kontrollera den politiska eliten och behålla dess stöd. Och FT:s utrikesredaktör Gideon Rachman beskriver i en krönika att det numera inte bara handlar om den politiska eliten, utan också om den ekonomiska. Många av Kinas nya miljardärer har mördats, begått självmord eller avrättats efter att ha dömts för brott (oftast korruption). Den kinesiska partidiktaturen innebär att ingen framgångsrik person kan undgå det ständiga inbördeskriget runt kejsaren. Xi själv har hyllat inte bara Mao, utan också Lenin och Stalin. Rachman citerar Lavrenti Beria, chef för Stalins hemliga polis, som förklarade varje individs absoluta sårbarhet i en polisstat med orden ”peka på mannen och jag ska finna hans brott”. Bilden av Kina är ofta enkelspårig i västvärlden. En mer komplex bild av Kinas inre och yttre utmaningar tecknas i en lång essä i Foreign Affairs av Elizabeth Economy, Kina-specialist på Stanfords Hoover Institution. Hon understryker vikten av att inte överskatta Kinas styrka.

Janerik Larsson: Amerikanerna har alltid fruktat Asien (Smedjan)

Janerik Larsson: Amerikanerna har alltid fruktat Asien Under 1970- och 80-talen fanns en utbredd Japan-skräck i USA som delvis berodde på Japans ekonomiska framgångar. Argumenten är inte olika de som i dag hörs om Kina, skriver Janerik Larsson. JANERIK LARSSON 13 DECEMBER 2021 Efter att den svenske journalisten och Japan-kännaren Håkan Hedbergs bok ”Japans revansch” publicerades kom den snabbt att översättas till engelska. Japan’s revenge gavs ut 1972, och omslaget som fortfarande kan studeras på Amazons hemsida visar en segerpall med Japan på förstaplatsen. Japanen klappar Uncle Sam på huvudet men denne ser inte alls nöjd ut på plats två. Än mer obegripligt ur dagens perspektiv är att man på tredjeplatsen finner, inte EU, utan Storbritannien – britterna gick med i EU först året därpå. Bild: Pitman (förlag) Jag bodde i USA några år på 1970- och 1980-talen och minns väl den skräck som fanns i amerikansk debatt över det faktum att landet höll på att både köpas upp och utkonkurreras av japanska företag. Under ett besök i Washington DC nyligen påminde James Pethokoukis på American Enterprise Institute mig under en lunch om det perspektivet. Detta var en observation som gled förbi i lunchsamtalet, men efteråt har jag med hjälp av googlande återupptäckt minnena från den tiden. Den fråga man i dag kan ställa sig är om USA:s aktuella Kina-skräck är en sentida variant av samma omotiverade fenomen. Jag ska inte gå in på just den frågan, men Johan Norberg berörde perspektivet nyligen i Smedjan. Han skrev om utgångspunkten för dagens Kina-debatt som är lika felaktig som 70- och 80-talets Japan-skräck: Den nya berättelsen om Kina, som jag numera hör både från höger och vänster, populister och etablissemang, går ungefär så här: När vi handlade fritt med Kina tog de våra jobb, sänkte våra löner och lade våra industrier i ruiner. Vi reducerade oss till nyttiga idioter i kommunistpartiets långsiktiga plan för landets uppgång. Vi trodde att handeln skulle demokratisera Kina, men i stället har vi fått en rikare och farligare fiende. För att inte förlora det geopolitiska nollsummespelet måste vi nu lära oss av Kinas framgång och själva tillämpa en mer aktiv näringspolitik och repatriera viktiga värdekedjor. (- – -) Att vi förlorar fabriksjobb beror inte på import, utan på att vi klättrar i värdekedjan när vi tillägnar oss mer utbildning och kapital. Industriproduktionen har nästan fördubblats i Sverige och USA sedan 1980. Om varje arbetare producerade en konstant mängd hade vi alltså behövt fördubbla antalet industriarbetare sedan dess. Men vi har förstås blivit mycket mer produktiva. Det var maskinerna som tog jobben, inte kineserna. (- – -) Anledningen till att Kinas reformister tyckte att ett WTO-medlemskap var så viktigt var att utländsk konkurrens skulle disciplinera de kinesiska företagen och tvinga dem att ständigt uppgradera teknik och metoder. Om vi någonsin har något att lära av Kina är det här. Öppenhet är inte någon slags uppoffring, utan ett sätt att göra oss själva starkare. I mitten av 00-talet hade planekonomin i Kina brutit samman och landet hade ingen industripolitik. Det var gräsrotskapitalister och entreprenörer som skapade den kinesiska framgångsvägen. Den japanska framgången hade en stabilare och mer långsiktig grund men det riktigt viktiga är här att konstatera att det inte var statliga planer, utan skickliga företag som byggde det japanska välståndet. Norberg konstaterar att detta är helt fel ögonblick för västvärlden att förlora självförtroendet och överge sin tradition av öppenhet och frihandel av missriktad tro på kommandoekonomins överlägsenhet. Ett sådant historiskt misstag skulle nog vara det enda som skulle kunna realisera Xi Jinpings bisarra dröm om att västerlandet är på dekis. Det var inte statliga planer utan skickliga företag som byggde det japanska välståndet. Varför har USA glömt vad man kan lära sig av Japan/USA-relationen på 70- och 80-talen? Det finns flera förklaringar till detta. Protektionismen var stark i USA före andra världskriget och den återkom på 70-talet. Oljepriskriserna är en förklaring till känslan av otrygghet, men misslyckade krig – Vietnam, Afghanistan, Irak – hör definitivt till det som framkallat den ängslighet som gjorde Donald Trump till president. Hans helt misslyckade handelspolitik har tyvärr övertagits av den svaga Biden-administrationen. Precis som i fallet USA–Japan är det dock populistisk okunnighet om ekonomi som är den verkliga förklaringen till USA:s räddhågsenhet inför dagens Kina. Japan hade sedan 1950-talet ökat produktiviteten, inte minst i bilindustrin, och efter oljeembargot 1973 samt den iranska revolutionen 1979 hade de stora amerikanska bilarna blivit mindre attraktiva på hemmamarknaden. Mellan 1975 och 1982 ökade den japanska andelen av den amerikanska bilmarknaden från 9,4 procent till 22,6 procent. Detta blev en del av ett växande amerikanskt handelsunderskott. Resultatet blev att det japanska dollarinnehavet växte och för dessa köpte japanska företag bland annat en rad kända byggnader i USA – exempelvis Rockefeller Center. Underskottet i handelsbalansen ersattes därför av ett överskott i betalningsbalansen. Protektionismen var stark i USA före andra världskriget och den återkom på 70-talet. Detta tycks vara helt omöjligt att förklara i en amerikansk politisk debatt som enögt stirrat på handelsbalansen och inte förmått se uppsidan med betalningsöverskottet. Andra faktorer som den breda debatten undviker inkluderar det amerikanska överskottet i tjänstehandeln. Därtill kommer produktivitetens centrala roll. Debatten i kongressen är då som nu fylld av vänster- och högerpopulism, vars företrädare på 1980-talet alltså använde formuleringar som att USA hotades av ”ett ekonomiskt Pearl Harbour”. Det finns andra viktiga aspekter att beakta i dagens debatt om Kina – till exempel Taiwan-frågan – men det finns all anledning att nu dra lärdomar från den gamla debatten om hotet från Japan. JANERIK LARSSON Rådgivare på Timbro samt journalist och författare till ett 20-tal böcker i skilda ämnen. Arbetade på SAF 1980 – 1995 i olika roller bland annat som informationschef.

Svallvågor i dansk politik (SvD 12 dec)

Svallvågor i dansk politik Dansk turbulens när Dansk folkeparti ska byta partiledare, Venstre kämpar med formen och statsministern ska söka fördelar ur läget. Janerik Larsson Publicerad 14:30 De närmaste veckorna blir spännande i dansk politik. Sverigedemokraternas danska systerparti Dansk Folkeparti ska den 23 januari byta partiledare, en som kanske kan lära Jimmie Åkesson en del om den svåra konsten att balansera politiskt ansvar med att bibehålla väljarnas förtroende. Partiledaren i fråga heter Kristian Thulesen Dahl, och han valde att avgå efter det för partiet katastrofala resultatet i kommunalvalet i november i år, då Dansk Folkepartis stöd mer än halverades jämfört med valet 2017. Partiet förlorade 60 procent av sina mandat i landets kommuner. Thulesen Dahl blev partiledare 2012 och kunde i folketingsvalet 2015 kamma hem hela 21,1 procent av rösterna, vilket var en ansenlig ökning jämfört med tiden under hans företrädare Pia Kjærsgaard. Men i hans andra val till Folketinget 2019 rasade stödet till 8,7 procent. Även det tidigare regeringspartiet Venstre har problem efter att den tidigare statsministern Lars Løkke Rasmussen lämnat partiet. Venstres systerpartier i Sverige är Centerpartiet och Liberalerna. Spekulationer förekommer även om huruvida den socialdemokratiske statsministern Mette Fredriksen ska utlysa nyval för att dra fördel av läget. Det är statsministerns privilegium och i Danmark är nyval under mandatperioderna vanligt eftersom mandatperioderna inte ligger fast som i Sverige. Det som nu skapar mest dramatik är frågan om Thulesen Dahl ska få en efterträdare som har förmågan att återupprätta partiets tidigare maktposition i Folketinget. Efterträdarfrågan avgörs måhända i morgon klockan 13, då riksrättens dom faller över den tidigare vice ordföranden i Venstre, migrationsminister Inger Støjberg. Hon har stått anklagad för att hon som minister införde ett direktiv om att skilja asylsökande par åt, i de fall där den ena parten var minderårig. Totalt separerades 23 par, vilket gjordes utan individuell prövning, vilket är olagligt. En granskningskommission har kommit fram till att Støjberg var medveten om att instruktionen var lagvidrig och slår fast att den bröt mot såväl Europakonventionen som FN:s barnkonvention. Inger Støjberg har försvarat sig med att hon kämpat för att skydda minderåriga flickor – så kallade barnbrudar – i danska flyktingboenden. Spekulationerna i danska medier handlar om att hon efter domen kommer tillkännage att hon inte längre är politisk vilde, utan går in i Dansk folkeparti för att väljas till partiledare. Det hon står åtalad för är inget som partiets väljare håller emot henne. Den politiker som annars anses ha den starkaste positionen i Dansk folkeparti, Morten Messerschmidt, är åtalad för fusk med EU-medel från tiden då han var EU-parlamentariker. Han kandiderar, och har föreslagit en viceordförande som ska träda in om han fälls, men lösningen gillas inte i partiet. Så ställer Støjberg upp, lär hon med stor sannolikhet bli vald. https://www.svd.se/svallvagor-i-dansk-politik

USA kämpar mot brottsligheten (SvD 5 nov)

USA kämpar mot brottsligheten Janerik Larsson När jag för andra gången bosatte mig i USA 1985 oroade sig mina och min frus vänner, eftersom de läst i tidningar att staden vi flyttade till kännetecknades av mycket omfattande brottslighet. ”Världens mordhuvudstad” var en dåtida rubrik som beskrev läget. Våra år i Washington DC blev ytterst fridsamma, men varje dag kunde vi se på tv, lyssna på radio eller läsa i Washington Post om mord och annan grov brottslighet. I huvudsak hände allt detta i delar av staden som vi aldrig hade besökt eller kom att besöka. Ett återbesök nyligen aktualiserade frågor som i dag spelar en central roll i svensk politik: brottslighet i allmänhet och mord i synnerhet. I Washington Post ägnades samma dag två politiska krönikor åt läget i frågan. Colbert I King, en av tidningens välkända profiler, skrev med förtvivlan om stadens mordkris. Nytt rekord i antal mord har noterats. King, som är svart, kontrasterar olika stadsdelar mot varandra och ifrågasätter polisfackets och republikanska politikers argumentation för hårdare tag i olika avseenden. Washington DC styrs av demokrater. Kings krönika andas hopplöshet. Det handlar inte bara om hårda tag, skriver han, utan också om förbittring, girighet, hämndbegär, mentala problem och om känslan att vara föraktad. James Hohman, en yngre men mycket rutinerad kollega till King, skrev att det demokratiska partiet måste finna en politisk balans mellan säkerhet och rättvisa. Han menar att Demokraternas trovärdighet har skadats av den kampanj som drivs av vänsterrörelser under slagord om att man måste minska på anslagen till polisen. Demokraterna måste, skriver han, bygga en bro som överbryggar spänningen mellan å ena sidan väljarnas skräck för brott, å den andra rädslan för polisbrutalitet och orättvisa som finns i delar av samhället. Den aktuella debatten om brottslighet fokuserar just nu i USA inte minst på de mycket omfattande brott som begås mot stora varuhus i Kalifornien. Journalisten och författaren Michael Shellenberger skriver i Wall Street Journal att invånarna i San Francisco är offer för den politik som drivs av chefsåklagaren Chesa Boudin. Boudin kallar prostitution, öppen droganvändning och drogförsäljning för ”brott utan offer”, och anser att de därför inte behöver hanteras i domstol. Brottsligheten har ökat i rekordsnabb takt. I Los Angeles, delstatens andra stora stad, har en annan chefs-åklagare, George Gascón, också folkvald, drivit en liknande politik. Gascón motsätter sig exempelvis att tonåringar som begår grova brott, döms att avtjäna tid i fängelser för vuxna förbrytare. Om de straffas så kommer dessa ung-domar, menar han, förmodligen att förbli brottslingar resten av livet och kosta skattebetalarna miljontals dollar och leda till ännu fler brottsoffer. Gascóns radikala politik är starkt ifrågasatt och har lett till en kraftig, folklig motreaktion. New York Times beskriver det som att han har riskerat allt i sin iver att tömma fängelserna. Ökande våldsbrottslighet, personaluppror och inte minst – risken att bli avsatt av väljarna. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Dödssynden går i arv i amerikansk debatt (SvD 28 nov)

Dödssynden går i arv i amerikansk debatt Janerik Larsson En av amerikansk litteraturs stora klassiker utspelas 1934 i den lilla staden Maycomb i den fattiga och av rasmotsättningar präglade delstaten Alabama. Klassikern är romanen ”To Kill a Mockingbird” av Harper Lee som utkom 1960 och året därpå fick det fina Pulitzerpriset. På svenska finns boken både under den ursprungliga titeln ”Att döda en härmtrast” och som ”Dödssynden”. Aaron Sorkins teaterversion av boken hade premiär på Broadway på Shubert Theatre i december 2018. Strax före pandemins utbrott hade pjäsen tjänat in 100 miljoner dollar och var Broadways hittills mest framgångsrika amerikanska pjäs. Pjäsen kommer att ha premiär i Londons West End på Gielgud Theatre i mars 2022. Broadwayföreställningen tvingades ta pandemipaus, men spelas sedan september för fullsatta hus. När jag såg den häromdagen slogs jag av vilken god illustration den är av viktiga aspekter på amerikansk samhällsdebatt. Det förklarar också föreställningens framgång. Pjäsen handlar om småstadsadvokaten Atticus Finch som åtar sig att försvara en svart man falskt anklagad för våld mot en ung vit kvinna. I den vita rasismens Alabama fanns ingen rättvisa. Atticus Finch förknippas med tron på att alla är lika inför lagen och hoppet att en enskild advokat kan göra skillnad. I nättidningen Slate berättar juridikprofessorn Thane Rosenbaum om hur Finch även i dag får många unga amerikaner att studera juridik. Innan Centrum för rättvisa bildades i Sverige 2002 var juristrollen i hög grad kopplad till det offentliga rättskipningssystemet. Här är skillnaden stor mellan Sverige och USA. På New York Historical Society pågår just nu en minnesutställning ägnad den framgångsrika högsta domstolsledamoten Ruth Bader Ginsburg vars viktiga insatser också inkluderar hennes arbete som advokat innan hon blev domare. Hon verkade då på American Civil Liberties Union för att främja kvinnors lika rättigheter. Författningen och domstolssystemet är centrala i USA, men därtill kommer de många jurister som på olika sätt arbetar för den sak de tror på. Detta är en av anledningarna till att berättelsen om Atticus Finch fyller teatersalongerna. Den andra aspekten på pjäsens – och bokens – popularitet är att den lever så starkt utanför den mycket polariserade dagsdebatten om den så kallade kritiska rasteorin. USA:s rasistiska historia är ett faktum, men i vilken utsträckning landet forfarande är rasistiskt i dag splittrar folket. I ungdomstidskriften Teen Vogue hittar jag en intressant artikel som belyser den mångfacetterade amerikanska diskussion som ”To Kill a Mockingbird” fortfarande är en viktig utgångspunkt för. I både boken och pjäsen är Atticus Finchs unga dotter ”Scout” en av huvudpersonerna. I Teen Vouge-artikeln säger Gbenga Akinnagbe, som på Broadway spelar den åtalade svarte mannen, att barnets klara blick skapar utrymme för en viktig samtidsdiskussion om rasismen i USA. Kan man som Atticus Finch önskade skapa rättvisa inom den amerikanska rättsordningen som den ser ut idag – eller måste den utplånas? Debatten kommer att fortsätta.

Mediernas svek bidrog till Trumps framgångar (SvD 21 nov)

Mediernas svek bidrog till Trumps framgångar Janerik Larsson ”En lätt kulturchock” var orden Carl Bildt använde för att på sin blogg beskriva sitt första besök i USA efter det långa pandemi-uppehållet: ”Ett redan förut polariserat samhälle framstår i dag som om möjligt än mer polariserat.” Från New York kan jag intyga att polariseringen här är högst uppenbar. Bildt pekade på de diametralt motsatta verklighets- beskrivningarna i tv-kanalerna Fox News och CNN. Det är ett faktum, men problemet slutar inte där. The Economist konstaterar att journalister som varit beredda att alltid tro det värsta om Donald Trump, redan före valet 2016 spred vad som därefter visat sig vara uppenbara lögner. Det har främst handlat om den brittiske ex-spionen Christopher Steeles kreativa sammanställning över Trumps relationer till Ryssland. Konservativa New York Post har i en ledare sammanfattat hur Hillary Clinton-kampanjen 2016 innehöll lögner om Trump; lögner som sedan fortsatte florera i Trump-negativa medier under dennes fyra år i Vita huset. Nyhetssajten Axios publicerade däremot aldrig något om Steele-rapporten och är i dag mycket nöjd över beslutet. Washington Post har på sin hemsida samlat material om detta och sammanfattar läget med att det ser dystert ut för ett antal medier som okritiskt spritt Steele-berättelsens lögner. Detta svek gentemot sitt granskande uppdrag som ledande medier har gjort sig skyldiga till, är ett av skälen till Donald Trumps tal om ”fusk” i förra årets val. När anklagelserna om regelrätt valfusk inte längre har trovärdighet kommer den förre presidentens attacker på medier med solkad trovärdighet att bli en del av hans ambition att komma åter till Vita huset i januari 2025. Även om Donald Trump kanske inte skulle bli den republikanske kandidaten i valet november 2024, är det uppenbart att varken Joe Biden eller hans vicepresident Kamala Harris i ett sådant läge framstår som starka kandidater. Janan Ganesh, skarpsynt USA-baserad kommentator i Financial Times, har konstaterat att det demokratiska partiet av respekt för gamla kämpar tenderat att förlora val, precis som Hillary Clinton gjorde 2016. Och behåller partiet Joe Biden (då 82 år gammal), är det som att bjuda Trump åter till Vita huset. Dessutom finns ett annat, bakomliggande perspektiv som Ed Kilgore i New York Magazine har lyft: inget har egentligen förändrats i amerikansk politik de senaste decennierna. Det handlar om ett ständigt pågående kulturkrig mellan å ena sidan progressiva koalitioner, å den andra traditionalister. Kilgore, som är en väletablerad vänsterskribent, konstaterar att de progressiva krafterna i amerikansk politik har god anledning att oroa sig för påståenden om att vänstern håller på att förstöra Amerika. Den föreställningen står sig starkare i dag än på mycket länge. Talrika andra politiska kommentatorer har lyft fram den besvikelse många amerikaner känner för president Biden. Efter de mycket turbulenta Trump-åren hade folket väntat sig lugn och ordning. Så har det inte blivit. Och inflationen stiger. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

”Näringslivet en garant för att valet handlar om sakfrågor – inte spelet” (tn.se)

”Näringslivet en garant för att valet handlar om sakfrågor – inte spelet” Sakfrågorna har tappat kraft. Istället är det politiska spelet numera överordnat. Det är inte en sund utveckling, menar Janerik Larsson. Vilken roll kommer sakfrågorna att spela under den valrörelse som ligger framför oss? Det är en högst relevant fråga givet att det är där politiken spelar sin egentliga roll. Det är för att företrädare x tror på samma sak som jag som jag röstar på x. För näringslivet, vilken jag har en bakgrund i, är dessutom utfallet av politiken det som avgör hur det går för företagen i Sverige. Hur många man klarar av att anställa och hur lönerna kan utvecklas liksom om man som ny entreprenör ens vågar ta steget att starta och utveckla en ny verksamhet. Det är medborgarna som avgör vilka som sitter i den lagstiftande församlingen och i näringslivets intresse ligger förstås att alla dessa är så väl informerade som möjligt om de frågor som är centrala för företagandets utveckling. Faktum är att sakfrågornas betydelse har minskat över tid och inte minst sedan Sverigedemokraterna klev in på den politiska scenen. Istället för att primärt fokusera på frågor där partierna kan komma överens eller inte, som underlag för arbetet i riksdagen och som grund för regeringsbildningarna, så har på senare tid mycket kraft lagts och gått till spillo på att redovisa hur partierna förhåller sig till SD. Min uppfattning i denna fråga har varit klar sedan riksdagsvalet 2010. Det är medborgarna som avgör vilka som sitter i den lagstiftande församlingen och i näringslivets intresse ligger förstås att alla dessa är så väl informerade som möjligt om de frågor som är centrala för företagandets utveckling. Det har dock inte varit en helt okontroversiell ståndpunkt. SD:s historiska rötter har kunnat anföras som ett argument för att hålla distans till partiets ledamöter. Men faktum är att näringslivet har aldrig förr avstått från att söka påverka andra politiker oavsett partinamn och tillhörighet. Ett intressant exempel i sammanhanget rör arvsskattefrågan. Arvsskatten i Sverige avskaffades av en enig riksdag 2004 därför att den försvårade och i värsta fall omöjliggjorde generationsskiften i familjeföretag. Skatten gjorde också att många entreprenörer och mycket investeringskapital lämnade Sverige vilket gjorde att vi förlorade både företag och arbetstillfällen. Det var således ett pragmatiskt beslut som i efterhand visat sig lyckosamt för privat ägande, företagande och därmed för svenskt välstånd. Vänsterpartisten Per Rosengren var en nyckelperson bakom reformen som finansminister Bosse Ringholm först avvisat. Han backade inför hotet om att Vänsterpartiet skulle stödja ett borgerligt förslag i frågan. Detta är en glimt från historien som illustrerar min principiella syn på näringslivets förhållningssätt till de folkvalda. Arvsskattefrågan var ett pragmatiskt beslut som i efterhand visat sig lyckosamt för privat ägande, företagande och därmed för svenskt välstånd. Sverigedemokraterna har sedan dess varit en central aktör i svensk politik. Frågan om partiets rötter har hela tiden anförs som ett skäl att förhålla sig till SD på ett annat sätt än man förhållit sig till kommunisterna. Den fråga som spelat en förunderligt liten roll i diskussionen under alla dessa år är hur det kommer sig att SD:s opinionsstöd ökat till ungefär en femtedel av valmanskåren. Det finns en effekt av det perspektivet, nämligen att de långsiktiga och strukturella samhällsfrågorna blivit alltmer perifera i den politiska debatten. Det handlar bara om maktspel, brukar det heta och det ligger såklart mycket i det. Men rimligen borde ett långsiktigt perspektiv på näringslivets och därmed landets utveckling inta en betydligt mera central roll i samhällsdiskussionen. Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom i våras.

Labour byter spår efter Corbyns katastrof (nätet 13 nov, pappret sönd 14e)

Labour byter spår efter Corbyns katastrof Jeremy Corbyn i demonstrationstagen. Foto: Tayfun Salci/TT Janerik Larsson Den brittiske premiärministern Boris Johnson har i veckan upplevt hård motvind. Opinions- siffrorna har vänt och torypartiet har för första gången sedan valet 2019 lägre väljarstöd än Labour. Trots det kan man inte påstå att läget ser bra ut för det stora oppositionspartiet. De interna spänningarna kvarstår från den förre labourledaren Jeremy Corbyns tid, men som även fanns före honom. BBC har nyligen sänt en mycket intressant dokumentärserie om Labours regeringsår under Tony Blair och Gordon Brown. Den belyser både Tony Blairs politiska geni – och hans misstag att ställa sig bakom George W. Bush i Irakkriget – och Gordon Browns politiska oförmåga. Brown lyckades inte förvalta Blairs tre valsegrar (1997, 2001, 2005) utan förlorade makten till den konservative David Cameron 2010. I The Times har den interna debatten i Labour uppmärksammats i en artikel om partiets strategi för att återvinna de många mandat som man i valet 2019 förlorade till Boris Johnsons toryparti. Det valet var en politisk katastrof för Labour som då anfördes av den vänsterradikale Corbyn. Partiet förlorade 60 platser i parlamentet, Johnson vann 48. Under Corbyn blev Labour fixerat vid de kulturkrigsfrågor som är populära inte minst på amerikanska och brittiska universitet. Där är man mycket upptagen med att tysta oliktänkande och söka skapa åsiktsmonopol för vänsterradikala föreställningar. The Times berättar nu hur några parlamentsledamöter i gruppen Renaissance (Renässans) ledda av Stephen Kinnock ger den nuvarande partiledaren Sir Keir Starmer rådet att återkoppla till den klassiska identiteten ”partiet för arbete och goda jobb”. Kinnock, son till en tidigare Labourledare, är gift med Danmarks tidigare S-ledare och statsminister Helle Thorning-Schmidt. Renaissances råd baseras på insikter från intervjuer med tidigare Labourväljare i norra England som i det senaste valet gick över till torypartiet. I debatten om valförlusten har det hävdats att väljarna som lämnade partiet var främlingsfientliga rasister som också hatade homosexuella och förvärvsarbetande, välutbildade kvinnor. Kinnock säger i tidningsintervjun att sådana åsikter förekom bland de intervjuade: ”Det finns såklart fickor av rasism i det brittiska samhället, men vårt land är inte rasistiskt.” Rådet till Starmer är därför att fokusera på framtiden i stället för på det förflutna, och framför allt att värna yttrandefrihet och öppen debatt. Det gäller att undvika att förknippas med den cancel culture som finns i vissa elitkretsar och som går ut på att förvägra åsiktsmotståndare yttranderätt. Detta kallas i USA och UK för ”woke”, det vill säga de som tystar andra menar att bara wokevänstern har vaknat och fått insikt om vad som är sanning. Och då är det bara den som gäller. Boris Johnson är en skicklig politiker. Det är obestridligt att han har samma vinnarförmåga som en gång Tony Blair. Johnson kan utlysa nyval redan 2023, men det ordinarie valet ska äga rum i maj 2024. Många politiska bedömare tror fortsatt mest på Johnson. Labour har en lång väg till 10 Downing Street.

Woke är ingen väljarmagnet (SvD nätet 6 nov, pappret 7 nov)

Woke är ingen väljarmagnet Wokeideologin och dess tendens att göra grupper till offer eller förövare möter motstånd i väljarkåren. Janerik Larsson Publicerad 14:00 Iveckan som gick var det val i USA. Igen. Det handlade om guvernörsval i delstaterna Virginia och New Jersey, borgmästarval i Boston och New York samt omröstning i Minneapolis om att avskaffa polisen. Två storstäder fick nya borgmästare. New Yorks nye borgmästare Eric Adams är en svart tidigare polis och Bostons nya borgmästare Michelle Wu är en radikal demokrat vars föräldrar kom till USA från Taiwan. Huvuddelen av alla kommentarer handlade efter valdagen om guvernörsvalet i Virginia, som haft en demokratisk guvernör sedan 2104. I det senaste presidentvalet röstade delstaten för Biden med stor marginal. Youngkins segervapen var demokraternas misskötsel av det offentliga skolsystemet under pandemin. Där besegrade en republikansk politisk nybörjare, riskkapitalisten och miljardären Glenn Youngkin, en riktig tungviktare från det demokratiska partiet, Terry McAuliffe, som tidigare varit guvernör i Virginia och även varit ordförande för det demokratiska partiet. McAuliffes huvudbudskap var att alla republikaner är som Donald Trump. Det misslyckades. Youngkin höll god distans till Trump trots att denne sökte tränga sig in vid segrarens sida. Den politiske analytikern Ross Douthat skrev på Twitter att Youngkin kan bli republikansk presidentkandidat 2024. Han utvecklade i sin krönika i New York Times resonemanget om hur republikanerna kan hålla Trump borta från presidentvalet 2024. De väljare som förra året valde demokraten Joe Biden till president önskade inte fyra år till med Trump. Nu kom de väljarna tillbaka till republikanska partiet. Youngkins segervapen var demokraternas misskötsel av det offentliga skolsystemet under pandemin. Skolbyråkrater och det mäktiga lärarfacket stängde alla delstatens skolor under hela pandemin. De svek elever och föräldrar. Nu hämnades föräldrarna som ofta tvingats lämna sina jobb för att ta hand om sina barn. Effekten av skolbyråkratiernas och lärarfackets agerande kan finnas kvar landet runt i mellanårsvalet. Om ett år ska hela representanthuset och en del av senaten väljas. Mest uppmärksamhet i media fick en annan skolfråga, nämligen i vilken utsträckning USA:s skamliga, rasistiska historia ska ses som en heltäckande beskrivning av dagens USA. Att lära alla små vita barn att de bär på en arvsynd i form av rasism var inte något som gick hem hos deras föräldrar. Att svarta barn bara är offer accepterade inte dessa barns föräldrar. Detta är en del av budskapet från den woke-rörelse som rört sig från universitet till storföretagens HR-avdelningar och vidare till skolsystemet. Att lära alla små vita barn att de bär på en arvsynd i form av rasism var inte något som gick hem hos deras föräldrar. Att svarta barn bara är offer accepterade inte dessa barns föräldrar. McAuliffe gjorde bort sig genom att hävda att all sådan oro var obefogade Trump-påhitt. Han ställde sig bakom skolbyråkratin. Wokedebatten har förvisso gått överstyr också inom högern, men wokeproblemet är verkligt och det drabbar nu demokraterna. Gerard Baker, tidigare chefredaktör för Wall Street Journal, skrev i sin krönika i brittiska The Times, att frågan är vad som är mest skrämmande: Trumpismen eller woke-ideologin. Guvernörsvalet pekar mot att svaret är woke vilket bör leda till nytänkande också i vissa svenska storföretag. De har obetänksamt omfamnat woke genom att förespråka grupptänkande i stället för meritokrati.

USA är inget demokratiskt föredöme (31 oktober)

USA är inget demokratiskt föredöme Janerik Larsson På tisdag är det val igen i USA. Mest uppmärksamhet kommer efteråt ägnas resultatet av guvernörsvalet i Virginia. Det ses som en indikation på hur det kommer att gå för de båda stora partierna i mellanårsvalet nästa år. Republikanerna kan då återta makten över kongressen. Som vanligt kommer det också efteråt att debatteras i vilken utsträckning det förekom oegentligheter i samband med valen – de kan handla om den valordning som satts upp före valdagen eller om hanteringen av exempelvis förhands- och poströstning, men också om hur rösträkning och kontrollen av denna sett ut på valdagen och därefter. Manipulerade regler för valen och valfusk är två olika problem men båda landar i anklagelser om ”stulna val”, vilket var stridsropet i den våldsamma mobbattacken mot Kapitolium den 6 januari. Just nu pågår i USA:s 50 delstater – som alla har sina egna vallagar – en intensiv kamp om hur dessa vallagar ska se ut i mellanårsvalet nästa år och i presidentvalet 2024. Kampen handlar också om regelverken för övervakningen av de kommande valen. Båda partierna vill ha största möjliga insyn och kontroll. Det utgör en väsentlig del av den strid som rasat sedan presidentvalet förra året. Debatten kan ge intryck av att det som hänt endast är en följd av Donald Trumps kampanjande mot valresultatet i förra årets presidentval. Verkligheten är mer komplicerad än så. 1812 såg Massachusetts guvernör Elbridge Gerry till att förändra valdistrikten så att de skulle gynna hans parti. Eftersom ett av de nyskapade valdistrikten såg ut som en salamander kallas manipulerandet av dessa för gerrymandering. Jonathan Bernstein, som är redaktör för Bloomberg Opinion, har konstaterat att debatt om ”stulna val” är något som ständigt återkommer i amerikansk politik. John F Kennedy blev president tack vare valfusk i Texas och Illinois. Bernstein har noterat valfuskdebatter efter valen 1968, 1992, 2004, 2008, 2012, 2016 och givetvis efter valet 1972 då Richard Nixon valdes med en rekordstor majoritet, Hans kampanj hade trots det på olika sätt försökt manipulera valet. Den debatt vi nu ser och kommer att se har alltså rötter tillbaka till tidigt 1800-tal. Så länge USA:s nuvarande författning består, kommer kampen om väljarna att fortsätta också med föga anständiga metoder. Ur ett europeiskt perspektiv har USA främst varit nationen som tillsammans med Sovjet räddade Europa från nazismen. Genom Marshallplanen säkrade därefter USA det demokratiska Europas återväxt. Dessa historiska insatser kan vara en förklaring till att USA ses som ett demokratiskt föredöme, av andra och av sig självt. USA må ha världens äldsta författning men något riktigt demokratiskt föredöme är det inte. Reglerna för elektorsvalet, som avgör presidentvalet, kommer knappast att förändras. Det innebär att delstater med jämförelsevis få invånare får en oproportionerligt stor betydelse i presidentvalen. Och det osunda klimat av misstankar som präglat amerikanska val, lär därför tyvärr bestå. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson https://esvd.svd.se/1001/svenska-dagbladet/462511/2021-10-31/24006547/usa-ar-inget-demokratiskt-foredome

I Finland kan det ske som är uteslutet i Sverige (papperstidningen lördag 23 oktober)

I Finland kan det ske som är uteslutet i Sverige Janerik Larsson Det som upplevs som helt ute-slutet efter det svenska riksdagsvalet i september nästa år är inte otroligt på andra sidan Östersjön. Det finländska riksdagsvalet äger rum den 2 april 2023 och kan leda till att det bildas en regering bestående av Socialdemokraterna och Samlingspartiet (Moderaternas motsvarighet). Det skulle exempelvis kunna bli en borgerlig statsminister och socialdemokrater som regeringsmedlemmar. Finland har inte den svenska parlamentariska traditionen med politiska block som står emot varandra. Det vanliga har i stället varit ganska breda regeringar. Susanna Ginman, chef för ledarredaktionen på Hufvudstadsbladet, skissar en möjlig politisk framtid där Sverigedemokraternas finländska motsvarighet Sannfinländarna lämnas utanför regeringen och social-demokrater och moderater blir samarbetspartier: ”För Socialdemokraterna är en regeringsposition allra viktigast och när det gäller är nog ett samarbete med Samlingspartiet tänkbart även för vänstersocialdemokraterna med partiord- förande Marin i spetsen.” För många inom Samlingspartiet vore Socialdemokraterna en betydligt lättare samarbetspartner än Sannfinländarna. Det gäller frågor som EU-politiken, arbetskraftsinvandringen och relationen mellan de stora städerna och landsbygden. Under den senaste tiden har den socialdemokratiska statsministern Sanna Marins kritik mot Samlingspartiet tystnat, noterar Ginman. Marin leder dagens finländska regering som utgörs av en bred koalition bestående av Socialdemokraterna, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet i Finland. Ett närmande mellan Samlingspartiet och Sannfinländarna kan inte heller helt uteslutas. Skulle även Centern hänga med skulle koalitionen Juha Sipilä ledde, kunna återskapas. Men minnet av hur det gick förra gången kan spela en viktig roll. Centerledaren Juha Sipiläs regering (maj 2017–juni 2019) blev allt annat än en framgång. Den bestod av Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna. Det senare partiet splittrades i stor oenighet över regeringspolitiken och utbrytargruppen Blå framtid, som stannade kvar i regeringen, försvann sedan ur finländsk politik. Den falang inom Sannfinländarna som övertog partiet har nyligen bytt partiledare, vilket väckt spekulationer om ökade möjligheter till samarbete med Samlingspartiet. Till bilden hör också att Finlands ekonomiska situation är prekär. Pandemin har slagit hårt. Rege-ringens expansiva ekonomiska politik är inte hållbar, och ansvaret för en mer restriktiv politik kan leda till samma problem som fällde Sipiläs regering. I det läget öppnas alternativ som i dag ter sig helt osannolika i Sverige, Norge och Danmark. Läget på arbetsmarknaden är bekymmersamt och en färsk forskningsrapport från Ratio pekar på de problem som förestår i vinter. Alltför höga löne- avtal kan leda till att landets euromedlemskap utsätts för betydande bekymmer. Det samarbets-klimat som finns i Sverige sedan Industriavtalet 1997 har ingen finländsk motsvarighet. I Finland spelar i stället regeringen ofta en viktig roll i avtalsförhandlingarna, precis som i Sverige före 1997. Någon utsikt till ett bättre samarbetsklimat på arbetsmarknaden går inte att skönja. Det kommer vara kärvt att bära regerings- ansvaret i Finland. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Nostalgin driver både USA och EU åt fel håll (papperstidningen 17 okt)

MEDIEKRÖNIKA | USA Nostalgin driver både USA och EU åt fel håll Janerik Larsson Det är många amerikaner som anser att alla landets problem beror på president Joe Biden. Det finns också många amerikaner som menar att alla USA:s samhällsproblem har orsakats av den tidigare presidenten Donald Trump. Det verkliga problemet är att den misströstan som präglar stämningen i delar av det stora landet, i lika hög grad beror på Trump som på hans efterträdare i Vita huset. Det pågår redan nu en debatt om huruvida presidentvalet 2024 kommer att leda till att Donald Trump blir president. Ska man göra en realistisk bedömning av USA:s framtid ter sig ett gradvis förfall och en kollaps som betydligt mera sannolik. USA har under sin korta historia upplevt och klarat sig igenom många dramatiska kriser, så ett ljusare framtidsperspektiv ska inte uteslutas. Men då måste USA överge de av nostalgi präglade tankarna på att återskapa det gamla industrisamhället. Något som kan sammanfattas som en självförstörande ekonomisk reträtt. USA:s handelsrestriktioner gör amerikanska konsumenter fattigare och skapar inte nya jobb. Adam S Posen, som är chef för den respekterade ekonomiska tankesmedjan Peterson Institute for International Economics, har i en bister men pedagogisk essä i tidskriften Foreign Affairs förklarat hur USA:s ekonomiska utveckling präglats av utmaningar som först Trump och nu Biden försöker hantera genom att bygga tullmurar. Den texten har fått skarpsynta skribenter både till höger och vänster att instämma i kritiken. Ramesh Ponnuru från konservativa National Review citerar i sin Bloomberg Opinion-krönika den tidigare biträdande handelsministern Ed Gresser som konstaterar att varken Trump eller Biden erkänt att den protektionistiska politik som bedrivits, och alltjämt bedrivs, är ett misslyckande. Den bygger på föreställningen att USA:s gamla industristruktur, som i decennier utmanats av globaliseringen, kan återskapas. Både Trumps och Bidens retorik bygger i varierande grad på den fiktionen. Fareed Zakaria är än vassare i sin kritik. Protektionism har blivit, skriver han i Washington Post, en av de zombie-idéer som rör sig framåt trots alla bevis för att den är felaktig: ”Vi amerikaner har trott att vi kunde leva ett gott liv i en värld där också andra gör så. Nu har vi retirerat till en kall, mörk värld av nollsummespel där vi söker bovar som vi kan skylla våra problem på. En värld där vi försöker vinna små fördelar för oss själva genom att lura alla andra.” Adam Posen skriver att ju mer USA träder tillbaka från världshandeln, desto mer har ilskan och extremismen vuxit i landet. Det är ingen framgångsväg för USA. Problematiken är tyvärr inte avgränsad till USA utan utgör också relevant kritik av den väg som EU nu är inne på, vilket Fredrik Erixon, chef för Brysseltankesmedjan ECIPE, påpekar i boken ”Bortom den stora staten” (Timbro): ”Protektionismen och merkantilismen expanderar – och med dem myten om att ekonomisk styrka kommer av din förmåga att gynna exporten och dämpa importen. Industripolitik blir viktigare än öppen konkurrens. Näringslivet skolas i att bli kreativa bidragssökare i stället för innovativa entreprenörer. Staten växer sig starkare – men inte ekonomin.” Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Parlamentarisk mardröm väntar i oljelandet (i papperstidn 10 okt)

Parlamentarisk mardröm väntar i oljelandet Janerik Larsson I morgon öppnar stortinget. Norges näste statsminister har ett utgångsläge som alla andra rege-ringschefer i västvärlden har all anledning att avundas honom. Landet har OECD:s starkaste ekonomi och en gigantisk oljerikedom som skapar unika möjligheter för framtiden. I synnerhet nu när oljepriset rusar i höjden. Drömmen lär dock snart överskuggas av den parlamentariska mardröm som väntar, eftersom det kommer att bli en svag regering som bildas inom kort. Norges näste statsminister, den social-demokratiske partiledaren Jonas Gahr Støre, hade önskat sig en majoritetsregering bestående av det egna Arbeiderpartiet (Ap), Senterpartiet (Sp) lett av Trygve Slagsvold Vedum och Audun Lysbakkens Sosialistisk Venstreparti (SV). Men Lysbakken har hoppat av med motiveringen att det förslag som fanns på bordet varken innebar en tillräcklig begränsning av norsk olje- och gasindustri eller en acceptabel fördelningspolitik. Det betyder att Arbeiderpartiet och Senterpartiet under tiden till nästa stortingsval i september 2025 kommer bilda en minoritetsregering. I Norge finns inte möjligheten till nyval under en mandatperiod. Frågan är därför om Støre kommer att få stöd från SV för sin budget eller om man kommer att behöva söka det stödet från den borgerliga oppositionen? Sp-ledaren Trygve Slagsvold Vedum höll under valrörelsen länge fast vid sin önskan att bara bilda regering tillsammans med Ap. Men efter valet har en valanalys visat att var tredje Sp-väljare hade ett borgerligt parti som andrahandsval. Klyftan till SV är stor. Olje- och gasindustrin som började sin utveckling på 1970-talet har en betydelse för de norska statsfinanserna som kan jämföras med dess motsvarighet i de arabiska oljestaterna. Under de åtta borgerliga regeringsåren har olje- och gasindustrin expanderat och i valrörelsen var avståndet i den frågan stort mellan höger- och vänsterblocken. Den markering som SV har gjort nu mot fortsatta satsningar på oljan och gasen, står i stor kontrast till vad som gällt under Stoltenbergs åtta år som statsminister. Däremot har Arbeiderpartiet i sitt ungdomsförbund samma motstånd som SV mot fortsatta satsningar på oljan och gasen på den norska kontinental-sockeln. Det är en generation som aldrig upplevt det fattiga Norge före oljan. Det finns även en rad frågor där det finns konfliktytor mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet. Främst av dessa är relationen till EU. Arbeiderpartiet har förlorat två folkomröstningar (1972 och 1994) om norskt EU-medlemskap. Senterpartiet var vid båda tillfällena stark motståndare till EU och är fortsatt negativt inställd till det norska EES-avtal som i hög grad binder Norge till EU:s politik. Däremot är Senterpartiet mycket positivt inställt till olje- och gasindustrin och ser gärna att rikedomarna från Nordsjön används för att stärka en decentraliserad regionalpolitik. De åtta år av borgerligt regerande som nu tar slut har präglats av betydande politiska spänningar mellan de fyra regeringspartierna. Det finns inte mycket som talar för att den kommande vänster- regeringen kommer att präglas av större politisk samsyn. Den goda ekonomin möjliggör visserligen intressanta överenskommelser, men oredan i norsk politik kommer tveklöst att fortgå. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Lögner bekämpas med debatt, inte förbud (SvD nättidningen 2 okt, papperstidn 3 okt)

Lögner bekämpas med debatt, inte förbud Janerik Larsson Auktoritära ledare världen runt försöker misstänkliggöra yttrande- och pressfriheterna. Det är ett effektivt sätt att tysta kritiska röster. Men det innebär också att förutsättningarna för demokratin undermineras. Mest omtalad på senare tid är den kinesiska kommunistregimens nationella säkerhetslagstiftning som systematiskt omöjliggjort den politiska frihet och demokrati som tidigare fanns i Hongkong. Även länder som Kambodja, Singapore och Malaysia har på senare tid infört lagstiftning som gett sken av att, bland annat på grund av pandemin inskränka spridning av falska nyheter. Det har i själva verket primärt syftat till att inskränka demokratisk opposition. Reportrar Utan Gränser har i sin World Press Freedom Index visat hur pressfriheten inskränks i regionen. Amerikanska tankesmedjan Center for Strategic and International Studies (CSIS) i Washington har publicerat rapporter som redovisat var som händer. I en CSIS-studie konstateras att myndigheters och politikers inskränkningar av yttrande- och pressfrihet med syfte att begränsa falska påståenden om covid- vaccinering snarast har lett till ökat vaccinmotstånd. Det gäller exempelvis i Thailand där en partiledare, Thanathorn Juangroongruangkit, åtalades för majestätsförbrytelse efter att ha kritiserat regeringens satsning på Astra Zenecas vaccin som tillverkas av ett företag som ägs av Thailands kung. Karen Lee och Andreyka Natalgegawa som skrivit CSIS-rapporten menar att attackerna mot pressfriheten ökar medborgarnas okunnighet om pandemin. Fake news om covidvacciner har lett till krav på inskränkningar i press- och yttrandefriheten också i liberala demokratier. Sydkoreas regerande Minjooparti har under året arbetat för att öka straffen för medier som sprider ”falska nyheter”. Motiveringen från regeringen är här att man vill ”skydda ömtåliga medborgare” och att dessa medborgares ”grundläggande rättigheter och frihet är viktigare än pressfriheten”. Oppositionspartiet i Sydkoreas parlament invänder att detta är struntprat och att regeringens verkliga avsikt är att slippa kritik. The Economist har intervjuat Park Kyung-sin, juridikprofessor och förkämpe för yttrandefrihet på Korea University i Seoul. Han säger att president Moon Jae-in sedan han valdes 2017 har verkat för ökad pressfrihet och att landet nu placeras högre på Reporter Utan Gränsers index. Därför är det förvånande att den politiska makten nu tycks söka inskränka pressfriheten i Korea. Förklaringen verkar vara att alla nyhetsmedier är mer regeringskritiska än tidigare. Givetvis förekommer det överallt falsk information och falska nyheter. Detta är lika gammalt som mänskligheten. Dessvärre är också impulserna att kväva yttrande- och pressfriheten i jakten på ”fake news” tämligen tidlösa. Det är läge för oss som lever i demokratier att påminna varandra om att det inte är med förbud, utan med öppenhet och öppen debatt som lögner mest effektivt bekämpas. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

När framgångsrika skolor blir ett hot (nätet 25 sept, papperstidn 26 sept)

När framgångsrika skolor blir ett hot Pauli Murray, mottagare av ett Rosenwald- stipendium och senare medborgarrätts-aktivist, advokat, präst, socialist, poet och författare. Foto: AP Janerik Larsson I den heta debatten om det amerikanska skolsystemet har på sistone 4 978 skolor lyfts fram som viktiga föredömen, där engagemang och entreprenörskap övertrumfar politisk byråkrati. Det handlar om ett samarbete i början av förra århundradet mellan Booker T Washington, en svart ledare som var djupt engagerad i utbildningsfrågor, och den judiske filantropen Julius Rosenwald. Booker T Washington är en känd profil i afro-amerikansk historia men Rosenwald har varit helt okänd innan det nyligen kom en bok om de bådas samarbete och de närmare 5 000 skolor som de tillsammans såg till att förverkliga. Rosenwald var från 1908 till sin död 1932 chef för ett av dåtidens största företag, varuhuskedjan Sears, Roebuck & Company. Han satsade miljoner på att bygga skolhus med kvalitet på den landsbygd som då i hög grad befolkades av mycket fattiga svarta. Skolhusen donerades till den lokala skol- administrationen som såg till att de höll god kvalitet. Booker T Washington föddes som slav men efter inbördes- kriget fick han en universitets- utbildning. Han ledde från 1881 det som i dag är Tuskegee University i Alabama. Andrew Feiler som skrivit boken ”A better life for their children” berättar i Wall Street Journal om många kända svarta företrädare som startade sin utbildning i dessa skolor som kom att kallas Rosenwaldskolor: Medgar Evers, Maya Angelou, John Lewis. Feiler skriver att Rosenwalds och Washingtons samarbete sträckte sig över de gränser som ras, religion och region utgjorde och skapade en väg framåt för barn som annars inte skulle haft en sådan. Detta är en framgångssaga. Forskare har analyserat de positiva effekterna av skolprogrammet. Det handlar till exempel om höjda reallöner; klyftorna mellan vita och svarta barn minskade eftersom de svarta barnen lyftes. Man kan tycka att detta exempel på filantropi skulle vara ett okontroversiellt, lysande exempel. Det är det dock inte i dagens USA. Joe Bidens administration har lanserat en filosofi som fokuserar på utfall och inte på att skapa möjligheter. Begreppet Biden introducerat är ”equity” som i praktiken betyder ”lika utfall för alla”. I klartext: politisk styrning är det enda acceptabla. I USA finns det många skolor som drivs av oberoende aktörer – så kallade charter schools. De utgör en nagel i ögat på de offentligt drivna skolorna och inte minst på det mäktiga lärarfacket. Charter schools är populära bland svarta amerikaner eftersom de erbjuder hög utbildningskvalitet i ett land där kvaliteten på skolutbildning är ett problem inte bara för svarta barn. Undersökningar visar att stora delar av skolsystemet inte är förmöget att ge eleverna – oberoende av etnisk bakgrund – grundläggande kunskaper. Den vänsterideologi som nu sprider sig i USA avvisar sådana mätningar. För när det lika utfallet blir viktigare än att skapa likvärdiga möjligheter, blir den förmåga att utvecklas och fullgöra kunskapsuppgiften som lärare och elever uppvisade i Rosenwaldskolorna närmast ett hot. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Här bjuds kvalificerad politisk underhållning (nätet 18 sep, papperstidn 19 sept 2021)

Här bjuds kvalificerad politisk underhållning Janerik Larsson Ett av de hetaste stridsämnena i brittisk politik de senaste decennierna har varit finansieringen av sjuk- och hälsovårdsystemet NHS (National Health Service). Under pandemin har den brittiska staten flitigt använt valspråket ”stanna hemma, skydda NHS, rädda liv”. Enligt WPP, världens största reklammakare, är NHS det starkaste varumärket i Storbritannien, större än både BBC och Amazon. Britterna är mer stolta över NHS än över kungafamiljen, det olympiska landslaget, eller Oxford- och Cambridgeuniversiteten. För en brittisk premiärminister vore det otänkbart att bli anklagad för att svika NHS. ”Vårt parti är NHS-partiet”, fastslog den nuvarande premiärministern Boris Johnson häromdagen, när han försvarade en rekordstor skattehöjning för att finansiera NHS. Det är en av världens största arbetsgivare, och har framförallt av konservativa kritiker betecknats som ett stort hål i statens budget. Trots att organisationen har decentraliserats och arbetar med upphandling av tjänster, lägger NHS ändå beslag på mer än en tredjedel av den brittiska statsbudgeten. Premiärministrar från båda regeringspartierna har i decennier brottats med kostnaderna. De skattehöjningar som Johnson nu presenterat är en del av den budget som föreläggs parlamentet om en dryg månad. När de olika skattehöjningarna träder i kraft kommer landet att ha ett högre skattetryck (35,5 procent av nationalinkomsten) än man haft sedan 1950. Det är inte direkt svensk nivå men Storbritannien närmar sig därmed EU:s stora högskatteländer Tyskland, Frankrike och Italien. Det konservativa partiets principfasta och lilla skattesänkarskara protesterade högljutt, men Johnson slog fast att det hade varit värre att inte ”rädda NHS” som drabbats hårt av pandemin. Det fick nästan alla att tiga. Debatten handlar annars mest om att skattetrycket börjar bli kännbart för en växande del av befolkningen. Fokus är främst på skattetrycket, inte NHS, bortsett från några upprörda konservativa röster. Näringslivet är kritiskt till höjd företagsbeskattning. Nästa ordinarie parlamentsval ska äga rum först den 2 maj 2024 men efter veckans regeringsombildning spekuleras det nu i val under 2023. Just nu gör Torypartiets stora parlamentsmajoritet att Johnson kan få igenom nästan vad som helst. Men för första gången på länge gick Labour nyligen om Torypartiet i opinionen. Johnsons stora valseger i juli 2019 byggde på löftet att avsluta den segdragna brexit-frågan som blev resultatet av folkomröstningen tre år tidigare om att lämna EU. Nu har Storbritannien lämnat men allt ser ändå inte ljust ut, vare sig för landet eller premiärministern. Ekonomin är inget glädjeämne, pandemin har härjat svårt och drabbade även premiärministern, som svårt covidsjuk fick föras till sjukhus. På sistone har dessutom Boris Johnsons viktigaste valstrateg från brexitfolkomröstningen och valsegern, Dominic Cummings, förföljt honom i offentligheten med långa, hatfyllda litanior. Till det minst förolämpande hör att Cummings har kallat sin tidigare chef för en shoppingvagn som kunde köra vart som helst med skiftande politiskt innehåll. Vill man följa en politisk debatt med rejält hårda tag är det alltså i Storbritannien som det för närvarande erbjuds kvalificerad underhållning. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Demokraternas ledarskap prövas (sVd PÅ NÄTET 11 SEPT, I PAPPERSTIDNINGEN 12 SEPT)

Janerik Larsson: Demokraternas ledarskap prövas Janerik Larsson Kaliforniens guvernör Gavin Newsom riskerar att få sparken av väljarna. Utfallet säger både något om stödet för Demokraternas vänsterflygel, men kommer också att tas som signal om partiets ledarskapsförmåga. Under strecket Janerik Larsson Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. På kvällen den 6 november i fjol deltog Kaliforniens guvernör Gavin Newsom i en middag på en av USA:s mest exklusiva restauranger, trestjärniga The French Laundry i Napa Valley. Vid den tidpunkten rådde på grund av mycket omfattande spridning av covid-19 hårda restriktioner. Restauranger fick inte servera gäster inomhus, alla skulle bära ansiktsmask på offentlig plats. Bilderna som San Francisco Chronicle spred från festen visade att Newsom struntat i den försiktighet som han borde ha visat. Det blev en skandal. Newsom bad om ursäkt men många medborgare i delstaten kräver alltjämt att Newsom ska få sparken som guvernör, för sin maktarrogans. Kalifornien har en hög grad av direktdemokrati. Väljarna i världens femte största ekonomi ska nu i ett återkallelseval ta ställning till om guvernörens mandat ska avslutas. Detta på många sätt intressanta val äger rum på tisdag. För det första finns en koppling till den nationella politiken. Joe Bidens vicepresident Kamala Harris var Kaliforniens justitieminister 2011–2017 och därefter ledamot av USA:s senat. Demokraterna har länge haft den politiska makten i delstaten och valresultatet skulle kunna leda till att Joe Biden och det demokratiska partiet drabbas av efterverkningar på det nationella mellanårsvalet i november nästa år. För det andra: Det missnöje som nu hotar Newsom handlar först och främst om hans person – och festen – men också om delstatens många andra problem: den stora hemlösheten (ofta kombinerad med missbruk) och den omfattande brottsligheten. Även guvernörens hantering av pandemin, av skogsbränderna och av elförsörjningen gör honom till en måltavla för ett brett missnöje. För det tredje: Om man söker på Twitter och YouTube efter inlägg om butiksstölder i San Francisco får man snabbt upp mängder av inlägg, ofta innehållande övervakningskamerors filmer av brottslingars stöldräder i butiker. Lagstiftningen i delstaten innebär i praktiken att den som stjäl för under 950 dollar går straffri. För butiksägarna innebär det att de i praktiken är rättslösa mot sådan kriminalitet. Personal i butikerna har ibland misshandlats eller dödats. Även kunder påverkas givetvis av stöldräderna som äger rum också dagtid. Newsoms budget pressas av höga kostnader för delstatens fängelser. Hans ”lösning” har varit att släppa fria fångar tidigt, vilket har ökat brottsligheten. En intressant faktor i ekvationen är San Franciscos chefsåklagare Chesa Boudin, som blivit en nationellt känd exponent för den så kallade demokratvänstern. Boudins bakgrund är intressant: hans föräldrar var vänsterextremister i terroristgruppen Weather Underground och dömdes båda för mord. Pappan sitter fortfarande i fängelse. Boudins motstånd mot fängelsestraff och uttryckta vilja att även återfallsförbrytare ska släppas fria efter kort tid har gjort honom till hett debattstoff. Tisdagens val blir därför en betygssättning av partiets vänsterflygel – men demokrater styr de flesta av USA:s storstäder och valresultatet kan därför i förlängningen betraktas som en bedömning av Demokraternas ledarskapsförmåga.

Auktoritära styren är på frammarsch (på nätet 4 sept, i papperstidningen 5 sept)

Auktoritära styren är på frammarsch Bara 14 procent av världens befolkning har lyckan att bo i en liberal demokrati. Och om Indien fortsätter i en mer auktoritär riktning så kommer den liberala demokratin att bli alltmer marginell på det internationella planet. Janerik Larsson Publicerad 17:30 Två tredjedelar av världens människor bor numera i länder med någon form av auktoritärt styre. För bara tio år sedan var de färre än hälften. Klart fler länder är inne i en auktoritär utvecklingsprocess, än i en utveckling mot demokrati. Det konstaterar V-Dem, forskningsinstitut knutet till Göteborgs universitet som undersöker demokratiutvecklingen i världen. Antalet liberala demokratier är nu nere i 32, en minskning med 25 procent på tio år. Bara 14 procent av världens befolkning har lyckan att bo i en liberal demokrati. Hufvudstadsbladet konstaterar rakt på sak i en ledare att ”demokratin är på dekis”. Det finns en risk för att pandemin och alla undantagsregler den har gett upphov till på olika håll i världen kan tära på demokratin och ge den auktoritära utvecklingen än mer fart. En stor förändring skedde exempelvis nyligen i Indien, då landet konstaterades ha förvandlats till en ”elektoral autokrati”, det vill säga ett land som visserligen ordnar flerpartival men som i övrigt inte uppfyller demokratiska krav. Den gamla definitionen för Indien som ”världens största demokrati” är numera historia. Det har inte uppmärksammats i någon högre grad i den demokratiska västvärlden, men James Crabtree, chef för IISS-Asia som är en del av International Institute for Strategic Studies, skrev nyligen i Financial Times om två böcker som beskriver Indien i dag. Det är dels ”To kill a democracy: India’s passage to despotism” av Debasish Roy Chowdhury och John Keane (Oxford University Press), dels Sciences Po-akademikern Christophe Jaffrelots ”Modi’s India: Hindu nationalism and the rise of ethnic democracy” (Princeton University Press). Båda böckerna analyserar den hindunationalism hos premiärminister Narendra Modis parti Bharatiya Janata Party som medfört den grundläggande förändring som ägt rum i Indien under senare tid. Crabtree utgår från ett digitalt toppmöte mellan den brittiske premiärministern Boris Johnson och Modi, i vilket Johnson är inriktad på att etablera det ”globala Storbritannien” efter brexit. Det var därför inte förvånande att Johnson hävdade att Storbritannien och Indien delar många grundläggande värderingar: ”Storbritannien är en av de äldsta demokratierna och Indien är världens största demokrati”. Crabtree konstaterar att inte bara Storbritannien utan även USA omfamnar Indien och dess potentiellt enorma ekonomi på snarlika sätt, för att söka en naturlig geopolitisk balanspunkt mot Kina. Men om Indien fortsätter i en mer auktoritär riktning så kommer den liberala demokratin att bli alltmer marginell på det internationella planet. Nästa nationella val äger rum 2024 och Crabtree tror att Modi kan bli omvald. Utsikterna att Indien kommer att återgå till den liberala sekularism som gjorde att begreppet ”världens största demokrati” var relevant, tycks därmed små.

Vägen från den 11 september till Kabuls fall (SvD 29 augusti)

Vägen från den 11 september till Kabuls fall Janerik Larsson Intervjuad av Martha Raddatz, värd för amerikanska TV-kanalen ABC:s ”This Week”, hävdade USA:s försvarsminister Lloyd Austin att ingen förutsåg att det bara skulle ta elva dagar innan Kabul kapitulerade. Eftersom det är president Joe Biden som är USA:s överbefälhavare kommer Austin knappast att få den kritik han förtjänar för den demonstrationen av den amerikanska militär- och säkerhets-apparatens oförmåga. I många år har journalister, inte bara amerikanska, rapporterat om hur ihålig den militära maktstrukturen är som USA byggt upp i Afghanistan. Hur kommer det sig då att USA:s försvarsminister inte hade en aning? CNN-programledaren och Washington Post-kolumnisten Fareed Zakaria skrev 2008 boken ”The post-american world”. Den handlar om att USA inte längre har den dominerande position landet haft mellan andra världskrigets slut och Sovjetimperiets fall. USA borde ha dragit slutsatser av detta men så har det inte blivit. I en nyligen publicerad kolumn, efter Kabuls fall, har Zakaria beskrivit en amerikansk byråkrati som bara lyssnar på sig själv. Nationella säkerhetsrådet har bara i år sammanträtt 36 gånger, innan Kabul föll. Men den militära och säkerhetspolitiska hjärntrusten har, skriver Zakaria, förvandlats till en dinosaurie med stor kropp och liten hjärna. All tid läggs på att sammanträda. Man pratar i stället för att dra slutsatser och vidta åtgärder. Detta säkerhetsråd skapades av Henry Kissinger och innehöll 50 ledamöter. I dag är de fler än 350. Pentagon, det amerikanska försvarsdepartementet, är världens största byråkrati med en årlig budget på över 700 miljarder dollar. De fem högsta nivåerna i Pentagons byråkrati bestod 1998 av 363 personer – nu är de 870. Antalet biträdande ministrar har under den tiden ökat från 193 till 629. Zakaria konstaterar att sammanträden leder fram till konsensus kring den minsta gemensamma nämnaren, som inte utmanas av någon. Han citerar ledande amerikanska generalers befängda påståenden om hur stark den afghanska militären var. President Obamas militära satsning 2009–2017 beskrevs som en framgång, trots att talibanerna hade kontroll över större del av landet efteråt än före. Den revision som försökt hålla kontroll på miljarderna som gick till Afghanistan hade varnat för att den afghanska militären till betydande del bestod av ”spök-soldater”. Har man ingenting lärt av historien? Fiaskot med invasionen i Grisbukten på Kuba under John F Kennedy ledde till att presidenten organiserade om säkerhetsrådet för att vara säker på att där skulle komma fram avvikande åsikter. Det fungerade väl under missilkrisen med Sovjet 1962. USA:s största underrättelse- fiasko, 11 september-attackerna, undersöktes efteråt av en kommission, som gjorde en analys av de många misstag de olika regeringsorganen hade begått före terrordåden. En slutsats var att CIA, FBI, amerikanska UD och Pentagon omsorgsfullt hade undvikit att förmedla viktig information till varandra. Om man i stället hade gjort det, skulle attackerna ha kunnat förhindras. Vägen från den 11 september till Kabuls fall är lärorik. Och illa fungerande byråkratier är inte bara något som finns i USA. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

”Norska valet ger fingervisning om hur 2022 kan bli” (tn.se)

”Norska valet ger fingervisning om hur 2022 kan bli” Inför det svenska valet finns det lärdomar att hämta från Norge, skriver Janerik Larsson som gör ett nedslag i det norska näringslivet inför Stortingsvalet 13:e september. Den 13:e september kan det norska näringslivet se tillbaka på åtta år med borgerliga regeringar och se fram emot åtminstone fyra år som sannolikt leds av den socialdemokratiske partiledaren Jonas Gahr Støre. I veckan som gick har den norska motsvarigheten till Almedalsveckan, Arendalsuka, ägt rum och Svenskt Näringslivs systerorganisation NHO (Näringslivets huvudorganisation) har haft ett intensivt program som syftat till att upplysa om både generella näringslivsfrågor (som den i debatten heta skattefrågan) och rader av sakfrågor som NHO:s medlemsorganisationer vill lyfta i valdebatten. De åtta åren med Erna Solbergs borgerliga regeringar har likheter med borgerliga partiers bekymmer i Danmark och Sverige. Regeringsförhandlingen efter valet 2013 slutade med en uppgörelse där Solberg (Høyre) bildade regering tillsammans med Fremskrittspartiets Siv Jensen (finansminister). Kristelig folkeparti och Venstre, beslöt att ge regeringen sitt stöd men att stanna utanför av rädsla för samröre med Frp. Det parti som står svenska Centern närmast, Senterpartiet, ingick i den senaste socialdemokratisk ledda koalitionen och är idag helt inställt på en fortsättning. Precis som centerns Thorbjörn Fälldin ledde den första borgerliga regeringen 1976 ledde Senterpartiets Per Borten den första borgerliga samlingsregeringen (oktober 1965 till mars 1971). Är det något norskt näringsliv skulle kunna lära sig av svenska regeringserfarenheter så är det mardrömmen med ett miljöparti i regeringen. Efter att det blev borgerlig majoritet igen i valet 2017 valde först Venstre och sedan också Kristelig folkeparti efter ett partiledarskifte att gå in i regeringen Fremskrittspartiets ledare, finansminister Siv Jensen avgick tidigare i år och partiet lämnade då regeringen. Hennes efterträdare Sylvi Listhaug har under sin tid i den borgerliga regeringen markerat både mot sin partiledare och mot statsministern. Hon säger sig nu se fram emot en mandatperiod där hon inte är bunden av regeringsmakten. Opinionsundersökningarna pekar idag mot att Arbeiderpartiet kommer att bilda regering – men med vilka partier är ännu oklart vilket gör att valrörelsens sista veckor kommer vara spännande och tiden efter valdagen kan bli lika komplicerade för Störe som för Solberg efter valsegern 2013. Opinionsmätningar nu pekar på att en regering med Arbeiderpartiet och Senterpartiet inte räcker till majoritet i stortinget utan att vänstersidan behöver vara representerad: Socialistisk Venstreparti och kanske också MDG, miljöpartiet de gröna. Är det något norskt näringsliv skulle kunna lära sig av svenska regeringserfarenheter så är det mardrömmen med ett miljöparti i regeringen. Oavsett hur man mäter är Norge ett av världens absolut rikaste länder och det märks på flera sätt i valdebatten. Argumentet att den svenska privata äldrevården skulle varit sämre än de offentliga stämmer knappast men påståendet lever sitt eget liv i den norska debatten. Det betydligt fattigare grannlandet Sverige spelar ingen stor roll annat än som avskräckande exempel. Det handlar om pandemihanteringen och om vågen av våldsbrottslighet i Sverige. Det begrepp som då och då dyker upp i den norska debatten handlar om de bekymmersamma ”svenske tillstander” som råder. Det är framför allt i synen på hur den norska välfärdsstaten ska vara organiserad som de ”svenska tillstånden” dyker upp. Arbeiderpartiet hävdar att sjukvårdsförsäkringar och de alternativ för patienter som möjliggjorts av regeringen Solberg leder till ett tvådelat hälsovårdssystem och till ”svenska tillstånd”. Den höga dödligheten inom svensk äldrevård under pandemins första fas 2020 används som argument mot valfrihet i vården. Argumentet att den svenska privata äldrevården skulle varit sämre än de offentliga stämmer knappast men påståendet lever sitt eget liv i den norska debatten. Solberg argumenterar för den valfrihet som möjliggjorts och understryker att det leder till innovationer som man annars aldrig skulle fått se. Det privata utförandet av offentlig service är därmed en av valets tydliga konfliktfrågor. Den hetaste stridsfrågan handlar annars om beskattningen av näringslivet som ger utländska företag en skattefördel jämfört med de inhemska företagen. Vänstern hävdar att detta inte är något problem och söker lyfta fram avundsjuka mot framgångsrika företagare som ett argument för en hårdare beskattning. Här kämpar Solberg och hennes parti förmodligen i viss motvind. Till bilden hör också att den aktuella klimatdebatten tycks leda till en näringslivsnegativ opinionsvind. I centrum då står den för landets rikedom så betydelsefulla olje- och gasindustrin. Efter FN:s klimatrapport meddelade Erna Solberg (bland annat i Financial Times) att hon inte vill ändra på den norska oljepolitiken. Arbeiderpartiet har i grunden samma synsätt, men pläderar för ett större statligt energiägande framöver. Inför det svenska valet om ett drygt år finns det en lärdom att hämta från Norge. Det är svårt att hitta stabila regeringslösningar. Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom i våras.

Om Pär Stenbäcks nya bok (SvD i papperstidningen 22 augusti, på nätet 21 aug)

Samma problem, andra perspektiv Pär Stenbäcks bok påminner om gemensamma frågor över granngränserna, och man bör inte utesluta att det även som svensk kan vara värdefullt att ta del av andras perspektiv på sakernas tillstånd. Janerik Larsson Publicerad 17:30 Pär Stenbäck har varit en av Finlands mera kända företrädare under lång tid: partiledare för Svenska folkpartiet (SFP), utbildningsminister och utrikesminister, generalsekreterare för Internationella Röda Korset, generalsekreterare för Nordiska ministerrådet och mångårig samhällspolitisk debattör. Han återkommer ofta på opinionssidorna i Hufvudstadsbladet där hans artikel signeras med hans hederstitel ”Minister”. I Finland kan man bli bergsråd om man hör till näringslivstoppen, presidenten utdelar titeln minister till prominenta politiker. En idé att importera till vårt titelfattiga land? I Stenbäcks senaste bok ”All världens vägar – reflektioner på distans” (Litorale) behandlas flera politiska frågor. Sedan 2010 har Sverigedemokraterna spelat en allt viktigare roll i svensk politik. Sannfinländarna har en liknande roll i Finland. Stenbäck är mycket oroad över partiets växande makt. Moderaternas finländska systerparti Samlingspartiet hotas av väljarflykt till Sannfinländarna som Stenbäck menar företräder en proto-fascistisk ideologi. I Samlingspartiet ser man dock samarbete med Sannfinländarna som ett sätt att integrera dessa genom att ge dem politiskt ansvar. Stenbäck tror inte på den vägen. I stället skriver han att Centern ”är det enda parti som på sikt kan förhindra att en populistisk våg sköljer” över Finland. Stenbäck varnar för legitimering av Sannfinländarna eftersom man då gör det ”lättare för väljarna att experimentera – rösta på ett nytt alternativ utan att de blir påminda om möjliga konsekvenser för stabilitet och demokrati”. Sannfinländarna bytte partiledare härom veckan och man kan ställa sig frågan hur finländsk inrikespolitik kommer utvecklas. Finns även där utrymme för en positiv utveckling på sikt? Stenbäck öppnar i sin bok inte för det alternativet. Det mest intressanta kapitlet handlar om Stenbäcks ambivalens inför Ryssland. Här anas däremot en viss framtidsoptimism. Stenbäck understryker sitt eget engagemang genom att peka på att han tagit initiativet till en svensk-rysk förening som förenar ryska invandrare med finlandssvenska russofiler, och att han är rysk hedersdoktor för sina insatser i det ryska Karelen. Ryssland spelar med sin närhet och mot bakgrund av historien (vinterkriget november 1939–mars 1940, fortsättningskriget juni 1941–september 1944) en viktig roll i finländsk utrikespolitik. Att Putins Ryssland tagit tre avgörande steg bort från demokrati (statskontrollerade medier och domstolar samt att valen är ofria) gör ändå inte att Stenbäck utesluter att det ryska civilsamhället sakta kan förstärkas – efter Putin. Den ryska samhällsdebatten är cyklisk: ”efter den inåtvända västfientliga fasen kommer alltid en öppnare period då Ryssland vänder sig till två länder för draghjälp: Tyskland och Finland”. Men där är vi inte nu. Det saknas förtroende för Ryssland i väst. Putins Ryssland kommer med improvisationer, infiltration och provokationer att agera mot omvärlden. Stenbäck hoppas ändå att Ryssland en dag ska lösgöra sig från historiens bördor. Att våra nordiska grannländer följer svensk politik och samhällsutveckling med ett intresse som saknar motsvarighet i svensk debatt är väl känt. Men Pär Stenbäcks bok påminner om att vi har många frågeställningar gemensamma med grannarna. Och man bör inte utesluta att det även som svensk kan vara värdefullt att ta del av andras perspektiv på sakernas tillstånd.

Evanston prejudikat för diskrimineringsoffer (SvD 17 juli)

Evanston prejudikat för diskrimineringsoffer Janerik Larsson Debatten om skadestånd till USA:s svarta – ”reparations” – har pågått i decennier på federal nivå utan att något har hänt. Det har nu förändrats. New York Times dagliga podcast ”The Daily” belyste ingående i måndags det som har hänt i Evanston, Illinois – en förstad till Chicago. Reportern Megan Twohey intervjuade sin gamla klasskamrat från high school, Robin Sue Simmons, som i egenskap av ledamot av stadsfullmäktige i Evanston lyckats genomdriva ett beslut om skadestånd till stadens svarta befolkning, för den diskriminering den utsatts för. Tio miljoner dollar har avsatts för skadeståndet som endast ska gå till bostadsmarknaden. Det finns i diskussionen om rasdiskrimineringen i USA – både inom och utanför landet – en föreställning om att ”reparations” handlar om de svarta slavar från Afrika som kom över Atlanten före USA:s tillkomst eller före slaveriets avskaffande. Men beslutet handlar inte om skadestånd för slaveriet, utan är en kompensation till dem som lever och har levt med konsekvenserna av rasdiskrimineringen under 1900-talet. Efter inbördeskriget avskaffades slaveriet men rasdiskrimineringen återkom över hela USA från början av 1900-talet och fram till medborgarrättslagstiftningen på 1960-talet. Det handlade oftast om förbud i olika former för svarta att röra sig i ”vita” stadsdelar eller – ofta – om att svarta inte i praktiken hade rätt att skaffa bostäder i ”vita” stadsdelar. I Evanston fanns ”Fifth ward”, en stadsdel för svarta. De svarta som före 1919 hade byggt bostäder i andra delar av staden fick se dessa antingen nedbrända eller borttransporterade till denna stadsdel. Det handlade omväxlande om stadsplaneringsregler, omväxlande om att bostadsfinansieringen var oåtkomlig för svarta som sökte bo i andra delar av staden. De svarta krigsveteranerna som återvände från första och andra världskriget utsattes för den diskrimineringen trots att det fanns federala stödprogram som i princip – men alltså inte i praktiken – gällde alla krigsveteraner. I Evanston avser skadeståndet dem som kan visa att de eller deras anhöriga utsatts för diskrimineringen på bostadsmarknaden mellan 1919 och 1969. Efter beslutet i Evanstons stadsfullmäktige har borgmästare i elva amerikanska städer utlovat liknande skadestånd. (I Evanston tas ersättningen från de intäkter man får från den nu legala cannabisförsäljningen.) Det lagförslag i kongressens representanthus – HR 40 – som vilat där sedan 30 år och som handlar om skadestånd till de av rasdiskriminering drabbade svarta har behandlats i år, men sannolikheten att en sådan lag skulle passera senaten får anses minimal. Men det som nu hänt i Evanston illustrerar dels att frågan om ersättningar fått mycket större dimensioner både i tid och i rum. Den omfattar långt mycket senare tider än slaveriets, och gäller inte bara den amerikanska Södern, utan hela landet. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson https://esvd.svd.se/1001/svenska-dagbladet/429665/2021-07-17/21804587/evanston-prejudikat-for-diskrimineringsoffer

kommentar på Facebook 29 juni ang regeringsfrågan

Janerik Larsson Professor Johannes Lindvall skrev i en tänkvärd Understreckare i SvD härom dagen bl a dessa rader: Baksidan är att det politiska spelet om regeringsfrågan ter sig som alltmer frikopplat från de underliggande konflikterna i politiska sakfrågor. För att förstå varför regeringen Löfven tvingades avgå krävs goda kunskaper om svensk politisk samtidshistoria och om de politiska partiernas strategiska och taktiska överväganden. Det är ganska mycket begärt av väljarna. Fixeringen vid regeringsfrågan har också inneburit att viktiga politiska sakfrågor har hamnat i skymundan. De politiska partierna har fått svårare att erbjuda väljarna tydliga politiska alternativ på valdagen. Här är ett faktum som de politiska partierna kanske borde betänka: det finns ett parti i Sveriges riksdag som konsekvent sätter sina sakfrågor före regeringsfrågan, och det partiet, Sverigedemokraterna, har i de senaste tre valen vuxit från 2,9 till 17,5 procent av väljarkåren. Jag tycker det är en mycket tänkvärd kommentar. Till det kan fogas att jag förvånas över att många näringslivsröster (t ex på nyhetsplats i Dagens Industri) tycks så uppskrämda av ordet "kris" att de gör högst ogenomtänkta kommentarer som DI idag sammanfattar under rubriken "Viktigt med stabilitet". Men det viktiga är sakpolitiken och inte "stabilitet" - och det gäller i allra högsta grad för näringslivet. Min rekommendation är att dessa ängsliga själar bör läsa DI:s ledarsida.

Tilliten minskar i västvärlden (SvD papperstidningen 27 juni, nätet 26 juni)

Tilliten minskar i västvärlden Kan bristen på förtroende för medmänniskor och för den politiska överheten förklara inkomstskillnaderna i norra och södra Italien? Och hur ökar man tilliten om den väl har sjunkit? Janerik Larsson Publicerad 16:30 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Fyllnadsvalet i valkretsen Chesham and Amersham i sydöstra England resulterade i en överraskande stor seger för det i brittisk politik länge bortglömda liberaldemokratiska partiet. Partiets kandidat tog hem en rejäl del av den tidigare solida torymajoriteten och vann valet. En teori är att Boris Johnsons toryparti håller på att glömma bort sin fasta bas i den välmående södra delen av landet. I stället satsar Johnson på att fortsätta erövra tidigare labourfästen i norr som har betydande sociala och ekonomiska problem. Johnson talar oupphörligen om hur hans regering ska ”lyfta upp” den delen av landet, vilket har fått väljarna i Chesham and Amersham att fråga sig vem som bryr sig om dem. Matthew Syed som skriver politiska analyser i Sunday Times lanserar en annan teori. Han menar att det som hände är uttryck för ett större samhällsproblem i hela västvärlden, nämligen bristen på förtroende. Det handlar både om förtroende för medmänniskor och för den politiska överheten. Förtroende – trust på engelska – är något som det skrivits mycket om genom åren. Den amerikanske samhällsvetaren Francis Fukuyama skrev på 1990-talet den då uppmärksammade boken ”Trust: The social virtues and the creation of prosperity”. I början av pandemin återkom han till samma ämne i en essä i tidskriften The Atlantic. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein hör till de svenska forskare som ägnat sig åt frågan om tillitens betydelse. Matthew Syed menar att minskad tillit är västvärldens djupaste problem. Han hänvisar till en berättelse från södra Italien som den amerikanske statsvetaren Edward Banfield lyfte fram i en analys av frågan varför södra Italien är så fattigt och norra Italien så mycket rikare. Historien handlar om en pappa någonstans i södra Italien som placerar sin sexårige son på en hög avsats och säger: ”Hoppa! Pappa kommer att ta emot dig!” Pojken hoppar men pappan låter pojken falla till marken och förmanar sin skadade son: ”Kom ihåg, i detta liv ska du aldrig lita på någon.” I Norge anser 70 procent av befolkningen att man kan lita på de flesta medborgare. I det fattiga Colombia är siffran bara 4 procent. I New Hampshire i norra USA är motsvarande siffra 60 procent medan den ligger på 20 procent i de fattiga sydstaterna Alabama och Mississippi. Tilltron till den federala regeringen i USA har sjunkit från 75 procent vid 1950- talets mitt, till 19 procent i dag. Donald Trump är en symbol för och produkt av detta dåliga förtroende. Han skröt gärna om hur han hade lurat affärspartners. Syed konstaterar att Boris Johnsons karriär är fylld av liknande händelser. En svår fråga är om det finns en koppling mellan minskad tillit och ökad ojämlikhet, och hur den i så fall ser ut. Och: hur ökar man tilliten i ett samhälle när den väl fallit? Här finns en komplicerad länk till diskussionen om meritokratins betydelse. Underminerar varje form av ojämlikhet tilliten i ett samhälle? Sannolikt inte – men frågan om moralens och tillitens roll i det goda samhället är utmanande. Inte bara i England.

Energiomläggningen och Norges oljerikedom (SvD 20 juni)

Energiomläggningen och Norges oljerikedom Janerik Larsson Behöver Norge inriktas på att hantera en framtid utan olja och gas? Det internationella energi-organet IEA har presenterat en rapport om hur världens väg kan se ut mot en starkt minskad förbrukning av olja och gas fram till 2050. Frågan är om det för norskt vidkommande innebär att olje-rikedomen, som gjort landet till ett av världens rikaste länder, är något som med tiden hör historien till. Vilka konsekvenser får det i så fall för norsk politik och ekonomi? Med tanke på att den internationellt mycket uppmärksammade rapporten kom i början av den norska valrörelsen inför stortingsvalet i september hade man kanske väntat sig starka reaktioner och intensiv debatt. Men icke. De norska väljarna kommer sannolikt inte att störas märkbart av frågeställningarna. Kjetil B Alstadheim, politisk redaktör på Aftenposten, sammanfattade reaktionen väl i en krönika med rubriken ”Med hodet i oljen”. Alstadheim skriver om hur coronakrisen ledde till statliga subventioner för nya investeringar i norsk oljeindustri. Ett risk-tagande som inte borde ha tagits av staten och medborgarna, utan av oljeföretagen. Alstadheim noterar att de stora partierna Arbeiderpariet, Høyre och Fremskrittspartiet, är inställda på att fortsätta på samma kurs. Han varnar: ”Världen kan förändras snabbare än norsk oljepolitik. För Norge kan det bli obehagligt.” Alstadheim kan få rätt, men det är inte självklart. Och om det är ”huvudet i oljan” eller en annan bedömning, tycks de ledande samhällsaktörerna ta IEA-rapporten med ro. Olje- och energiminister Tina Bru från Høyre konstaterar: ”Om denna framtidskarta blir verklighet kommer det självklart att påverka norsk olje- och gas-produktion och det kan på sikt påverka företagens intresse för att leta efter nya olje- och gasfyndigheter.” Näringslivet och de fackliga organisationerna står bakom denna försiktiga kurs och har bildat en superlobby för att försäkra sig om en fortsatt satsning på norsk olja och gas. Initiativet följer en tradition som säger att LO och Svenskt Näringslivs motsvarighet NHO brukar samarbeta och kompromissa om större samhällsförändringar, och presenterades av LO-chefen Peggy Hessen Følsvik och NHO:s Ole Erik Almlid. Norges borgerliga regering har följt upp IEA-rapporten genom att presentera en energipolitisk plan, och givet de ingångsvärden som kommit från LO och NHO är det sannolikt att det blir andra frågor som kommer att dominera valrörelsen. Arbeiderpartiets oljepolitiske talesperson sa att han tyckte att huvudintrycket av den borgerliga regeringens plan var ”ganska positivt”. Den gigantiska oljefonden kommer sannolikt att vårdas av landets politiker också framöver, och det verkar inte som att världens energipolitiska diskussioner på något dramatiskt sätt kommer att påverka vårt grannland och dess välstånd. Den globala energipolitiska kursen framöver är på inget sätt självklar. Den diskussion som pågår är inte helt lätt att basera framtidsbedömningar på. Det norska lugnet är värt att notera. Kanske är detta helt enkelt det rimligaste förhållningssättet. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson https://esvd.svd.se/1001/svenska-dagbladet/421891/2021-06-20/21293673/energiomlaggningen-och-norges-oljerikedom

Pensionskostnaden för utrikes födda är en bomb (DI)

Pensionskostnaden för utrikes födda är en bomb Den låga självförsörjningsgraden hos utrikes födda beräknas påverka statsutgifterna väsentligt. Den viktigaste debatten om pensionerna bör vara hur man ska få dessa personer i arbete, skriver Janerik Larsson. Debattredaktionen Publicerad: 13 juni 2021, 16:30 När den svenska migrationspolitiken diskuteras nämns nästan aldrig det långsiktiga, statsfinansiella perspektivet. Hur ser migrationspolitiken ut om man sätter fokus där? I Entreprenörskapsforums rapport ”Vägar till självförsörjning” som offentliggjordes 2020 finns en kort passage som borde väcka mångas intresse: ”Vissa kostnader kan antas öka markant över tiden. Pensionsmyndigheten prognostiserar till exempel att pensionskostnaderna för grundskyddet för utrikes födda kommer att stiga från dagens 4,1 miljarder (Pensionsmyndigheten, 2017) till elva miljarder 2030 för att 2060 uppgå till hela 69 miljarder. Enligt prognosen kommer kostnaderna enkom för grundskyddet motsvara 1,2 procent av BNP. Till detta kommer svårkvantifierbara kostnader i form av minskad tillit, kriminalitet och sociala problem i kölvattnet av bristande ekonomisk integration och låg självförsörjningsgrad. Utan att fördjupa oss i dessa kostnader nöjer vi oss med att konstatera att om det finns en önskan att minska dem är det nödvändigt att öka självförsörjningsgraden.” Både det stycket och rapportens resonemang om den långa och sjunkande självförsörjningsgraden i landet har inte kommit att inta någon central position i diskussionen om den kommande samhällsutvecklingen och vad som skulle kunna göras för att påverka denna i positiv riktning. Hur uppmärksammades Pensionsmyndighetens undersökningar 2016 och 2017 om asylinvandringens effekt på pensionssystemet? De pressmeddelanden som publicerades ger hyfsade möjligheter att förstå att det finns problem på sikt. Myndighetens analyschef Ole Settergren säger i ett av pressmeddelandena att grundtryggheten som skattefinansieras enbart för de ca 100 000 som fick asyl i Sverige 2015 (inte de 160 000 som sökte) kommer innebära ökade kostnader under perioden 2017 – 2100 som beräknas bli 150 miljarder kronor. Hur har dessa beräkningar speglats i samhällsdebatten? Expressen uppmärksammade (15 april 2016) under avdelningen ”Dina pengar” Pensionsmyndighetens rapport 2016 under rubriken ”Rapport: Så påverkas pensionen av asylinvandringen”. Den artikeln är en kort sammanfattning av pressmeddelandet. Ingen uppföljning. Rapporten 2017 ledde till en artikel i Dagens Industri (17 oktober 2017) med rubriken ”Migrationen kan fördubbla statens kostnader för pensionärer”. Analyschefen Ole Settergren påpekar där att ”det avgiftsfinansierade allmänna pensionssystemet stärks finansiellt av invandringen men samhällets kostnader för grundskyddet ökar mer”. En fråga man bör kunna ställa sig är hur det kommer sig att detta perspektiv är som bortblåst ur svensk politisk debatt? Kanske är det så att det finns en stark svensk opinion som menar att kommande generationer ska stå för dessa betydande kostnader; eller är det så att detta är alltför oroande perspektiv för att man ska göra annat än blunda? Detta är också ett perspektiv som kan tas med i den debatt om ”de usla pensionerna” som tycks leda till en helt oseriös överbudspolitik inför valet nästa höst. Anna Dahlberg hade väl valda ord om den debatten i Expressen nyligen. Hon citerade DN:s Johan Croneman som nyligen efter en pensionsdebatt i Agenda skrev att ”vi borde känna skräck inför de usla pensionera”. Vänsterdebattören Daniel Suhonen på tankesmedjan Katalys beskriver situationen som ”kris” och en ”tickande bomb”. Han vill förvandla valet 2022 till en folkomröstning om ”de urusla pensionerna”. Men det är inte sant att det svenska pensionssystemet är underfinansierat. Sanningen är att pensionssystemet aldrig har varit så överfinansierat som i dag. Pengarna räcker gott och väl. Köpkraften hos svenska pensionärer har ökat. Dagens 66-åring har i snitt 72 000 kronor mer om året att röra sig med jämfört med en 66-åring för 12 år sedan. Pensionen stiger för varje årskull som går i pension. Ett skäl till det är att tjänstepensionerna har levererat långt över förväntan; ett annat att fler väljer att arbeta även efter 65 år. Var fjärde svensk får till och med en högre inkomst som pensionär än under sin yrkesverksamma ålder. Fattigpensionärerna var tidigare fattigare före pensionen än efter, tack vare garantipensionen och bostadstillägget. Om man tittar på hur många pensionärer som lever i materiell fattigdom ligger Sverige tvärtom bäst till inom EU, enligt Pensionsmyndigheten. Mindre än en procent av de svenska pensionärerna har svårt att klara de nödvändigaste utgifterna, vilket ligger långt under EU-snittet på åtta procent. Men i det längre perspektivet påverkas uträkningarna alltså av den bristande självförsörjningsgraden. Ett viktigt uppdrag till Pensionsmyndigheten nu borde både att redovisa fakta i den kortsiktiga, politiska pensionsdebatten och redovisa hur kostnadsperspektivet för staten ser ut på sikt om inte självförsörjningen ökar vilket sannolikt måste få kortsiktiga effekter på migrationspolitiken. Det vi ser i dag och det vi har framför oss är djupt oroande – men det allra mest oroande är både en falsk pensionsdebatt och den långsiktiga diskussion som i stort sett helt saknas. Det råder naturligtvis osäkerheter kring denna typ av prognos och de är inte huggna i sten. Klart är dock att det handlar om mycket stora belopp som kommer att belasta statsfinanserna och vill vi minska dessa kostnader bör vi fokusera på att få fler människor i självförsörjning. Janerik Larsson Tidigare vice vd Svenskt Näringsliv.

Janerik Larsson: Europa måste våga ta fler risker (SvD 13 juni)

Janerik Larsson: Europa måste våga ta fler risker Utan modigt risktagande är inte framsteg möjliga. Under strecket Janerik Larsson Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Under 2018 minskade antalet patentansökningar i USA för första gången sedan finanskrisen 2008–09. Samtidigt gick antalet patentansökningar upp i Kina, Indien, och Sydkorea. James Pethokoukis på tankesmedjan American Enterprise Institute diskuterar i en podcast USA:s utveckling med Chad Syverson, ekonom på University of Chicago. Oavsett sätt att mäta dynamik pekar utvecklingen nedåt, menar de. I USA är diskussionen om hur världsekonomin kommer att förändras efter pandemin i full gång. En avgörande fråga är om USA håller på att förlora förmågan att ta de risker som är nödvändiga för att innovation och tillväxt ska bli möjliga. Redan före viruset fanns det oroande tecken på att den oräddhet som byggt nationens storhet håller på att försvinna. Utan modigt risktagande är inte framsteg möjliga. Redan före viruset fanns det oroande tecken på att den oräddhet som byggt nationens storhet håller på att försvinna. Det var några av teserna i ett uppmärksammat tal för ett par veckor sedan av Mitch Daniels, rektor för Purdue University och tidigare ledande rådgivare till presidenterna Ronald Reagan och George W Bush samt guvernör 2005–2013 i delstaten Indiana. Det borde finnas en motsvarande diskussion i Europa, som är mycket mindre dynamiskt än USA. Om det finns en negativ effekt i USA av pandemin är den sannolikt starkare i EU. The Economist noterade nyligen att Europa och EU håller på att bli alltmer akterseglade av världens mera vitala ekonomier – de asiatiska och den amerikanska. Mot den bakgrunden borde oron för framtiden vara större inom EU, men som The Economist påpekar är EU-kommissionens fokus i stället inriktat på att reglera näringslivet – och då främst villkoren för icke-europeiska företag. EU kallas för ”landet som glömde bort ambitionen”. Detta understryker behovet av nya sätt att diskutera risk. Nicklas Berild Lundblad, doktor i informatik som i dag arbetar med policyfrågor på teknikföretaget Stripe, skrev nyligen i en understreckare om hur risk och rädsla smälter samman på ett sätt som kan leda till irrationalitet. Risk och rädsla smälter samman på ett sätt som kan leda till irrationalitet. Genom att välja det välkända i stället för det okända – som upplevs som en risk – ger vi makt till europeiska politiker och regleringsmyndigheter som agerar med en logik som saknar det Mitch Daniels och andra i dagens amerikanska debatt efterlyser, nämligen entreprenörers risktagande. Till diskussionen hör den så kallade försiktighetsprincipen och föreställningen om hur ”hållbar utveckling” uppnås; båda begreppen bygger på en definition av risk som inte beaktar de långsiktiga ekonomiska konsekvenserna av alltmer långtgående regleringar. Patrick Tyrrell och Anthony Kim vid tankesmedjan Heritage Foundation påpekar att statliga försök att främja innovation inom specifika industrier – även de mest välmenande försöken – ofta belönar företag och produkter som redan är väletablerade. Detta skapar hinder för nya företag och produkter. Om europeisk samhällsstyrning stelnar i ambitionen att undvika risktagande, riskerar den långsiktiga utvecklingen sannolikt att bli fattigare och fylld av negativa överraskningar. Som Mitch Daniels konstaterade: ”Den största risken är att vi slutar ta risker”. https://www.svd.se/europa-maste-vaga-ta-fler-risker

Längtan efter det oförklarliga (SvD 6 juni)

Längtan efter det oförklarliga Janerik Larsson USA har under lång tid spenderat omfattande resurser på att undersöka rapporter om ufon, ”oidentifierade luftburna fenomen”, och på att söka efter potentiellt liv på andra planeter. Under 2007, till exempel, satsade den amerikanska försvarsmakten 22 miljoner dollar på att undersöka ufo-rapporter. Under de senaste veckorna har amerikanska medier också ägnat stor uppmärksamhet åt ufon, i väntan på en kongressrapport på samma tema som förväntas presenteras i sommar. Varför detta amerikanska intresse för det utomjordiska? Ett svar är att USA är världens militära stormakt, och att potentiella hot mot denna maktposition från okända fenomen av något slag tas på stort allvar. Efter Sovjetunionens fall och kalla krigets slut har USA inte mött hot av liknande slag. Det finns nu därför olika starka intressen som engagerat sig i frågan om hotande krafter som kan vara i besittning av utomjordisk militär teknologi. I USA har det sedan 1940-talet av och till försiggått sådana undersökningar. Nättidningen Politico har ägnat frågan ett mycket omfattande reportage för att försöka förklara frågans aktualitet i dag. Den republikanske senatorn Marco Rubio citeras: ”Det är något som flyger över våra militärbaser. Men militären vet inte vilka som flyger dessa. De vet inte vad det är. Detta är ett problem. Vi måste ta reda på vad det är.” Rubio lär för övrigt återkomma som tänkbar republikansk presidentkandidat. Politico-reportern Bryan Bender påpekar att den person som längst och mest energiskt drivit ufo-frågan är Robert Bigelow, en rik fastighetsmagnat i Nevada. Bigelows intresse härrör från upplevelser som äldre släktingar berättade för honom när han var tre år gammal. Han startade 1995 en tankesmedja som dels ägnar sig åt de okända flygande föremålen, dels åt frågan om människans medvetande efter döden. Den andra viktiga faktorn bakom det stora amerikanska intresset för dessa fenomen utgörs av att tron på intelligent utomjordiskt liv fyller en funktion som överensstämmer med många amerikaners gudstro. Amerikanska Vox har kopplat samman detta i artikeln ”Den nya amerikanska ufo-religionen” som bland annat nämner professorn i religionsvetenskap, Diana Walsh Pasulka, och hennes bok om religion och ufo, ”American cosmic: Ufo:s, religion, technology” (2019). Pasulkes poäng är att föreställningen om ufo-förekomster säger mycket om dagens amerikanska kultur och vilka skiftande roller religion och teknologi har fått. Frågan hon adresserar är vilken roll oförklarliga fenomen spelar för att skapa myter och religiösa föreställningar. I New York Times har psykologiprofessorn Clay Routledge skrivit om hur föreställningar om förekomsten av ufon kopplas till religiösa föreställningar. På 1980-talet förekom mycket skriverier om amerikaner som rapporterade att de blivit bortförda av utomjordingar. Under de senaste decennierna har andelen amerikaner som tror på Gud sjunkit. Samtidigt visar opinionsundersökningar att en tredjedel av amerikanerna i dag tror att några av de ufon som rapporterats, har varit utomjordiska rymdskepp. Detta är nog inte en slump. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler krönikor på SvD.se/av/janerik-larsson

Entreprenören är inte farlig (Svensk tidskrift 4 juni)

Entreprenören är inte farlig Av Janerik Larsson | 4 juni 2021 I amerikansk samhällsdebatt dyker det inte så sällan upp citat som hämtats från H.L. Mencken (1880 – 1956). Mencken är känd för sina nästan alltid cyniska men oftast insiktsfulla kommentarer – ofta relevanta inte bara under hans tid utan även idag. Ett sådant Mencken-citat som dyker upp nu är detta: “The purpose of practical politics is to keep everybody afraid all the time.” Stämmer det att effektiv politik syftar till att se till att alla är uppskrämda hela tiden? Den som svarar instämmande lutar sig förmodligen på föreställningen att politikerbudskapet till allmänheten handlar om att se till att hot och problem undanröjs. För att det ska bli effektivt är det givetvis nödvändigt att hotbilden sprids effektivt. Då kommer man till nästa steg: mediernas roll. Logiken här är i princip densamma. Hotbilder säljer. Här har givetvis de sociala mediernas genombrott ytterligare förändrat kartan. Det är inte så ofta man på Twitter eller Facebook möter budskap om att läget är positivt, att utvecklingen faktiskt i huvudsak går i rätt riktning. Människans skräck för människan är en avgörande faktor både för politik och media. Vårt bristande förtroende för människan kan ju lätt hänvisa till allt elände som ägt rum och äger rum. Det må vara koncentrationsläger, världskrig, utdragna inbördeskrig eller något annat vedervärdigt. Men en bild av människan som renodlat förödande förklarar inte allt gott som världen upplevt under de senaste århundradena. Om dessa nu hotas är givetvis en befogad fråga. Men en hypotes värd att pröva handlar om vad som i så fall är det riktigt problematiska hotet. Det kan ju mycket väl vara så att de positiva krafter som präglat människan under den epok vi befinner oss i är det riktigt viktiga, riktigt intressanta. Men detta kan så lätt hamna i skymundan för bilden av de destruktiva krafter som politiker och medier använder för att stärka sin makt och sina materiella intressen. Här kommer bilden av entreprenören in. Entreprenörskapet handlar ofta om en ”kreativ förstörelse” enligt Joseph Schumpeters berömda analys – men resultatet är oftast gott. Man kan lätt lika med föreställningar om det hade varit bättre om ny teknik inte kunnat frambringa vaccin mot covid-19 eller något annat av allt det nya och goda som vi ser runt om oss. Men ur politikerns eller mediemakthavarens perspektiv är det lättare att nedvärdera entreprenören än att lyfta fram det goda som företagandet hela tiden skapar. Politikerna och medievärlden har under senare decennier kompletterats av nya makthavare som sällan utsätts för en gedigen granskning: lobbyorganisationerna. En mycket mäktig del av det systemet är EU-finansierade eller – i USA – finansierade av stora stiftelser som efterhand fått ledningar som inte syftar till att bidra till att lösa de problem som de en gång skapades för att granska utan som nu driver egna maktagendor för att få expandera sina verksamheter. Den spänning som idag finns i politiken i många länder handlar inte minst om den mellan sådana elitinstitutioner (politiker, medier, lobbyorganisationer) å ena sidan och de delar av medborgarna som inte upplever att deras intressen beaktas. Den enskilde företagaren har här en intressant roll. Företagens organisationer söker bevaka företagarnas intressen, men i spelet med politiker, medier och lobbyorganisationer med företagsfientliga agendor är situationen komplicerad. Det handlar inte minst om det som händer i en tidsperiod då ”alla” enats om en viss bild av stora samhällsproblem. Då är det inte lätt för en företagarorganisation att behålla det långa perspektivet, insikten om vad som är bra för utvecklingen på sikt. Då krävs det ett ledarskap som tål en tids motvind. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv https://www.svensktidskrift.se/entreprenoren-ar-inte-farlig/