EU-valet avgör Europas styrka

30 januari 2014 kl 01:26 , uppdaterad: 30 januari 2014 kl 03:50 OP-ED | Janerik Larsson

När olika inrikespolitiska amerikanska frågor diskuteras – till exempel sjuk- och hälsovårdsförsäkringen som kallas ObamaCare – tror många i Sverige att USA är ett land och att en sådan lagstiftning, precis som här hemma, gäller alla amerikaner.

Det är inte riktigt sant. USA är sedan 1700-talets slut ett land – en union – men delstaterna har kvar en betydande beslutsrätt i många frågor. Jag ska inte här diskutera konsekvenserna för ObamaCare-reformen men de är betydande. Medborgare i olika delstater får högst skiftande villkor beroende på delstaternas egenmakt.

Striderna mellan olika amerikanska delstater om utformningen av samhället har pågått sedan 1700-talet. I utrikes- och säkerhetspolitiska frågor är USA ett enda starkt patriotiskt land, men exempelvis den gemensamma penningpolitiken är bara hundra år gammal.

<

Den europeiska unionen ses med amerikanska ögon som ett ambitiöst och mycket viktigt försök att säkerhetspolitiskt och ekonomiskt stärka Europa. Men ur det amerikanska perspektivet lämnar EU ännu mycket övrigt att önska.

Det beror, menar jag, främst på att EU inte som USA har flera hundra år på nacken och att historiska, nationalistiska reflexer alltjämt är starka. Häromdagen meddelade till exempel den brittiske kommunministern Eric Pickles, sprickfärdig av stolthet, att brittiska regeringsbyggnader inte längre behöver flagga med EU-flaggan.

Den pågående brittiska EU-debatten handlar inte om EU eller om hur EU kan förbättras. Den handlar om brittisk hypernationalism: öriket som vänder sig bort från kontinenten och drömmer om imperiet. Det finns svenska politiker som lurats att tro att David Camerons löfte om en brittisk folkomröstning om EU-medlemskapet har relevans utanför Storbritannien. Så är det inte. Detta är en sorglig, men rent intern politisk strid. Den kan förvisso få stora konsekvenser för EU. Men den har inget att lära oss. Sverige bör leta efter seriös EU-debatt på andra håll och blunda för det brittiska eländet.

Det är osannolikt att EU kommer få någon ny författning som David Cameron söker inbilla de egna medborgarna och omvärlden. EU må vara allt annat än perfekt, och oenigheter kommer bestå i allehanda frågor precis som i USA. Men här bör européerna lära av amerikanerna – att hålla fast vid det vi har, och inte drömma om sådant vi inte kan få. Med fokus på säkerhetspolitik och ekonomi är EU trots allt det bästa Europa har.

Men frågan om hur starkt och framtidsinriktat EU vi får, avgörs av de företrädare vi väljer att leda arbetet. Därför är EU-parlamentsvalet faktiskt riktigt viktigt.

Janerik Larsson är rådgivare och författare. janerik.larsson@frittnaringsliv.se

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/eu-valet-avgor-europas-styrka_8943002.svd

svensktidskrift.se

 

http://www.svensktidskrift.se/?p=67094

Finansfurstar?

Lotta Engzell Larsson
Finansfurstarna – berättelsen om de svenska riskkapitalisterna
Weyler förlag

Samtidigt som Vänsterpartiet började sin kongress utkom boken Finansfurstarna – berättelsen om de svenska riskkapitalisterna. Boken har flera brister och är vilseledande, menar Janerik Larsson. Bland annat saknas både företagar- och fackligt perspektiv, såväl som ett internationellt perspektiv.

Det var förmodligen en ren tillfällighet att Lotta Engzell-Larssons bok Finansfurstarna – berättelsen om de svenska riskkapitalisterna (Weyler) utkom samtidigt som vänsterpartiet började sin kongress med attacker mot – just riskkapitalister.

Boken är ett barn av sin tid. Det är Occupy Wall Street-stämning inte bara i boken utan också i en del av samhällsdebatten. Medan det i andra västländer med samma stämningslägen varit finansiella institutioner – främst banker – som stått i skottgluggen är det i Sverige efter Dagens Nyheters och Uppdrag Gransknings kampanj mot äldreboendet Koppargården i Bromma hösten 2011 private equity-företagen med verksamhet inom vård/skola/omsorg som stått i centrum för kritiken.

Vintern och våren 2012 ägnade jag tid åt att intervjua företagsledare som varit aktiva inom venture capital och private equity. Resultatet blev boken De nya industrialisterna (Ekerlids 2013). Det som jag då fick fram ledde till en helt annan bild än den Engzell-Larssons bok tecknar.

Jag använde inte begreppet ”riskkapitalister” eftersom det är så missvisande. Allt företagande innebär risk och allt kapital som investeras i företag är definitionsmässigt riskkapital.

Den främsta anledningen till den annorlunda bilden är att jag fokuserade på de verkliga företagen – det vill säga de företag som ”riskkapitalisterna” ägt eller äger. I Finansfurstarna förekommer endast en företagsledare från ett sådant företag. Det är en anonym person som tycker illa om sina ägare. De som jag intervjuade berättade om spännande och utvecklande arbetsuppgifter, om engagerade och kunniga ägare. Jag tror att marknadsekonomin behöver olika företagstyper och att det tydliga ägandet i private equity-ägda företag ofta är ett viktigt bidrag till dessa företags utveckling. Hela diskussionen om ”kort sikt” och ”lång sikt” tror jag i hög grad är en fiktion som Engzell-Larsson inte genomskådar.

Jag fick också höra berättelser – redovisade i min bok – om hur företag missköttes av de svenska konglomerat som Engzell-Larsson närmast gör till Den Svenska Modellen.

Finansfurstarna fokuserar däremot på de ”riskkapitalister” som lett eller leder företag som EQT, Nordic Capital och IK. Nordic Capitals ledning har inte ställt upp för intervju, vilket lett till ett helt kapital som ägnas denna oförrätt. Som läsare kan man konstatera att Nordic Capital knappast kommer sämre ut än de som ställt upp. Avsikten hos författaren har ju inte varit att teckna en bild av en komplex verklighet utan den har så uppenbart varit att helt döma ut i synnerhet de ledande personer som ställt upp för intervjuer.

Det är lätt att peka på det som saknas i boken.

För det första är det givetvis avsaknaden av företagsperspektiv. För en läsare måste det efter läsning av boken framstå som ett mysterium hur man kan utveckla företag, göra dem framgångsrika och därmed skapa vinster i första hand åt investerarna (oftast stora pensionsfonder). De företagsnära exempel som tas upp är några konkurser. Sådana inträffar även i företag med andra ägare än riskkapitalfonder. Det finns i boken inget exempel på hur ett ägarskifte varit positivt för ett företag – bara en massa gnäll om att nya ägare hotar företagskulturen etc. Jag ägnade mycket intresse åt de fackliga företrädarnas perspektiv. Engzell-Larsson har uppenbart inte ägnat en minut åt vare sig IF Metall eller Kommunal. Det är en stor brist och gör att perspektivet blir Sjöstedts eller Aftonbladets ledarsidas.

För det andra är avgränsningen till Sverige gravt vilseledande. En titt på exempelvis EQTs hemsida ger en bild av ett företag som förvisso finns i Stockholm men vars verksamhet sträcker sig över hela världen. Över huvud taget är den starka nostalgin i boken närmast obegriplig, men så ser ju svensk samhällsdebatt ut i år. Världen utanför existerar inte, företags verksamhet i Sverige är det som diskuteras. Även när företag som till exempel SCA behandlas så är det ett helsvenskt perspektiv som gäller. Svenska ägare är svenskar. Investerare i svenska så kallade riskkapitalbolag är svenskar. I själva verket är den svenska delen av ägandet av de avhandlade företagen högst begränsat. Vissa av företagen har inga svenska investerare men är mycket stora internationellt.

För det tredje lanseras i boken en, såvitt jag förstår, ganska illa underbyggd tes att riskkapitalföretagen skulle utgöra början på nästa finanskris. Jag är förvisso inte ekonom, men om man tittar tillbaka på den finanskris som på allvar bröt ut i september 2008 när Lehman Brothers gick i konkurs så klarade sig private equityföretagen väl ur krisen. Och de utgjorde till skillnad från amerikanska bolåneinstitutioner och dessa institutioners politiska uppbackare inte en orsak till krisen.

För det fjärde hade det varit klädsamt om Finansfurstarna åtminstone i en bisats antytt att mediebilden av den så kallade Caremskandalen inte är särskilt sanningsenlig. Cecilia Stenshamns bok Lögnen om Koppargården : Skandalen bakom Caremaskandalen (Timbro 2013) har tigits ihjäl av etablerade svenska medier, men både den och en rad reportage i Dagens Samhälle påvisar att mycket i den nu aktuella debatten bygger på osanning.

För det femte. De som investerar i private equity eller venture capital vet vad de gör. De stora finansiella institutioner som satsar här vet att de högst sannolikt får en avkastning som de inte får på andra håll. Här finns det således anledning tro att debattens vindar inte betyder så mycket – oavsett vad svenska medier hittar på.

För det sjätte. Engzell-Larsson klagar över att de nya, rika kapitalisterna ännu inte skaffat sig de kontakter och den legitimitet i det svenska systemet som till exempel familjen Wallenberg. Så är det säkert. Men det krävs alltid ett par generationer innan den effekten uppstår. Kanske är Conni Jonsson, Björn Savén och andra inte så angelägna om just detta bland annat därför att Sverige inte är en särskilt viktig arena för dem.

Till slut – givetvis finns det skäl att kritiskt granska alla företag. Det gäller såklart i synnerhet sådant som finansieras med skattemedel. Konkursen i JB Education har tveklöst skadat private equity mer än Carema. Balansen mellan politiker, myndigheter och medborgare å ena sidan och företag å den andra är nu under ständig debatt.

Men det som debatten hittills missat är, menar jag, att det knappast finns en stark opinion för en återgång till en samhällsordning utan valfrihet. En av de bästa passagerna i Finansfurstarna handlar just om Maktutredningen från 1980-talet som pekade på medborgarnas krav på självbestämmande. Engzell-Larssons och Jonas Sjöstedts nostalgiska dröm om en återgång till offentliga monopol – i Sjöstedts fall om att helt lämna marknadsekonomin – lär förbli en dröm. Hoppas jag.

Janerik Larsson

Janerik Larsson är i dag knuten till stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har tidigare vunnit Stora Journalistpriset, givit ut bl a reportageböcker och varit informationsdirektör vid SAF.

En skör frihet

Regeringsformen, 2 kap. 17 §: "Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag." Detta är näringsfriheten.

Jag tror att den i dag – 2014 – är mer hotad än den varit på mycket länge. Finanskrisen från 2008 har utlöst en våg av hat mot företagande och entreprenörskap som inte skådats sedan 1980- och 1970-talen. Det är en dramatisk pendelsvängning som har sin grund i många människors förlorade tro på de resultat marknadsekonomins frihet erbjuder dem.

Med start på 1990-talet övergavs över hela västvärlden tron att en hårt politikerstyrd ekonomi kunde säkerställa den leveransen. Men minnet är kort. Och nu behövs det en hård, uthållig kamp för näringsfrihetens grunder – en kamp som i hög grad kommer att behöva riktas mot politikers maktanspråk.

Den maktlöshet som det hårt politikerstyrda och politikerreglerade samhället skapade kommer alltför få i dag ihåg. Kanske måste näringsfriheten vinnas. Om och om igen. Av varje generation.

 

 

http://www.naringslivshistoria.se/Bloggare/Teamblogg/Naringsfriheten-150-ar-52-profiler-bloggar/Dates/2013/12/Janerik-Larsson/