Hur kommer det sig att man så ofta i amerikansk eller brittisk samhällsdebatt finner en lyskraft som saknas i den svenska motsvarigheten ? Förmodligen är svaret att i stora samhällen finns det många framgångsvägar, många möjligheter för en individ som inte känner sig hemma i det politiskt korrekta.
Tidskriften Moderna Tider gör svensk samtidsdebatt en stor tjänst när den i sitt sommarnummer, juli - augusti, publicerar Timothy Garton Ashs Foreign Affairs-essä om EU och EMU.
I den svenska EMU-debatten har det hittills saknats både denna typ av inlägg och, inte minst, respekt för denna typ av EMU-skepsis från de politiker inte minst inom folkpartiet och moderaterna som velat förvandla EMU till en okomplicerad självklarhet som inte får ifrågasättas eller diskuteras.
Allra värst har DNs ledarsida varit i detta avseende. DNs djupt anti-intellektuella polemik i EMU-frågan borde vara värd en analys av någon mediagranskare.
Den brittiska diskussionen om varför Tony Blair krossade torypartiet har redan fått många bidrag. Av de som jag hittills läst är Hywel Williams "Guilty Men – Conservative Decline and Fall 1992 – 1997" (Aurum Press, 1998) den vitalaste.
Hywel Williams är ett exempel på den breda yta över vilken en brittisk intellektuell kan röra sig. Han är en Cambridge-utbildad historiker som blev den ledande torypolitikern John Redwoods närmaste rådgivare 1993 – 1997. Efter "Guilty Men" skriver han nu en bok om Voltaire och upplysningen.
Den som är intresserad av 90-talets brittiska politiska debatt rekommenderas varmt denna bok. Man kan läsa den på två sätt. Dels kan man välja att bara läsa inledningskapitlet (Recessional – Departing Captains and Resentful Kings) och de båda avslutningskapitlen (Requiem – Where Are You Dying Tonight ? och The Gulity), dels kan man läsa de fyra kapitlen däremellan som är en insideskildring av Majors nedgång och fall.
Williams analys av dagens brittiska politik och stämningsläget hos de brittiska väljarna har en kritisk grundton. Vi lever i en epok vars högste präst heter Tony Blair och vars högste prästinna hette Diana, prinsessan av Wales. De brittiska konservativa har ingen som helst förståelse för en samtid som särskilt värdesätter förmågan att uttrycka känslor och självförverkligande. "Vi är alla existensialister i en tid då det är svårt att skilja mellan den som har verklig medkänsla och den som är en charlatan. Vår tid är skeptisk mot mer regeringsmakt och motståndare till höga skatter, men vår tids människor vill känna sig väl tillfreds med sig själva och sina känslor."
Tony Blair förstår det moderna Storbritannien, dess ytlighet och hur man spelar på denna. Han verkar i en tid där marknadsekonomins seger är ett faktum för både vänster och höger men i tecknet av marknadens seger föredrar väljarna politiker men en historisk vänsteretikett som de som hanterar det praktiska förverkligandet av den moderna högerpolitiken med marknad och lägre skatter.
Den nya högerns seger blev dess död både i ekonomisk politik (ingen ifrågasätter marknadsekonomin) och i säkerhetspolitiken (kommunismens fall).
Williams inledande kapitel, i praktiken en självständig essä, beskriver de nyliberala tankesmedjornas nedgång och fall och hur det efter Thatcher inte fanns någon intellektuell bas kvar. Hans beskrivning av hur den nya mäktiga mediaklassen tog över i detta tomrum är tankeväckande.
Torypartiet hade inga svar på tidens frågor: "Som klumpiga släktingar dök de upp när de var oönskade och när de efterfrågades hade de inget att komma med. De var antingen för dominerande eller frånvarande, deras egen osäkerhet var en spegling av samtidens och den maskerades alltför effektivt av arrogans och distans. Bortom portarna behövde väljarna svar. Innanför portarna fanns torypartiet med sin oförmåga att vilja, sin tankemässiga ytlighet och sin fantasilöshet."
Jag ska avstå från att dra paralleller med dagens svenska politik såhär 6 veckor före valet. Men sådana kan dras. Jag vill bara peka på den för mig slående likheten mellan Göran Persson och John Major (Williams om Major: "hans enda politiska övertygelse var den om önskvärdheten att han själv och partiet skulle fortsätta vid makten"".
Så ett avslutande kliv över Atlanten. Det var i somras 30 år sedan Robert F Kennedy mördades. I The New Republic (July 6) skrev Michael J. Sandel om vad RFK hade kunnat betytt för amerikansk politik om han fått leva vidare. RFK var inte, understryker han, en amerikansk socialdemokrat ("a liberal") utan han var samtidigt både mera konservativ och mera radikal än det samtida demokratiska partiet som ju hämtat mycket av sina attityder från europeisk socialdemokrati.
RFKs mest profilerade uppfattning i detta avseende handlade om hans avståndstagande från liberal-socialdemokratisk socialpolitik med dess betonande av rätt till socialhjälp etc. RFK kritiserade den s k välfärdspolitiken inte för att den kostade stora pengar utan för att den gjorde miljoner amerikaner beroende av bidrag och därmed oförmögna att spela en roll i demokratin vars grund han beskrev som utgående från "den delade känslan av individuellt oberoende och personlig ansträngning".
Publicerat i: tidningen NU 32/98
