När förhandlingarna om Sveriges EU-medlemskap pågick var ett förverkligande av EMU i den form som nu är aktuell, dvs med de flesta EU-stater som deltagare, tämligen osannolikt. Vid den tidpunkten var det mest sannolika att EMU på samma sätt som EMUs föregångare Werner-planen en gång i tiden skulle skjutas på en oviss framtid
Den svenska regeringens deklaration att beslutet om EMU-inträde skulle fattas i Sverige i separat ordning innebar inte, som Lennart Berntson påstod den 27 januari, ett dubbelspel - dvs att man låtsades en sak i Bryssel och sa en annan sak här hemma. Tvärtom var alla inblandade, inte minst de dåvarande EU-medlemsländerna och EU-kommissionen, väl medvetna om att frågan om Sverige och EMU inte avgjordes slutligt av vare sig medlemskapsförhandlingar eller av den svenska medlemskapsfolkomröstningen.
Eftersom jag hade anledning att mycket nära följa den process som ledde fram till ja-et i folkomröstningen i november 1994 kan jag försäkra Berntson att om ett EMU-medlemskap skulle funnits med i ja-sidans argumentation skulle Sverige idag inte varit medlem i EU. Därför underströk ja-sidans företrädare så tydligt att EMU skulle avgöras separat längre fram i tiden - om det nu skulle bli så att man verkligen behövde ta ställning till EMU. Sannolikheten att det skulle bli så var ju ringa 1994.
Den skepsis som finns mot EMU i många svenska sinnen må vara mindre sofistikerad än den skepsis som finns hos otaliga ekonomiskt sakkunniga. Den EMU-eufori som råder denna vinter torde ingen seriös bedömare se som särskilt stabil eller långlivad. Personligen tror jag att EMU är en dålig idé bland annat därför att detta projekt skjuter det för EU och Europa riktigt viktiga - utvidgningen österut - på en oviss framtid.
Däremot håller jag med Bernston om att det vore bäst för Sverige att gå med, eftersom utanförskapet har allvarliga nackdelar för en liten ekonomi som den svenska.
Berntson tar upp frågan om svenskt Natomedlemskap. Det är givetvis en mycket central fråga i ett läge där EU svikit sin grunduppgift - att stärka freden i Europa - till förmån för det äventyrliga EMU-projekt vars potentiella vinster ter sig så begränsade. Nato är idag den överstatliga organisation i Europa som är den säkerhetspolitiska garanten för freden i Europa. De som trodde att Natos roll skulle minska när EU vidgades har således fått fel. Ett svenskt Natomedlemskap framstår därför som en väsentligare debatt än EMU-diskussionen.
Tonfallet i Bernstons artikel stör mig. Upplös folket och välj ett nytt, är ett tema i en hel del överhetspersoners attityd till svenska folket i bl a denna fråga. Ibland får jag en känsla av att en del av ja-till-EMU-agitationen syftar till att få ut Sverige ur EU för att vi inte säger ja och amen direkt till alla brysselpåfund.
Sverige kommer inte att gå in i EMU utan socialdemokratins uppslutning. Den insikten fanns i början av 90-talet när det gällde EU-medlemskapet. Nu tycks den vara bortblåst. Detta tyder inte på en särskilt stark önskan om att nå målet.
Det föraktfulla språk som Berntson och många andra (Bildt, Hamilton, Wibble m fl) använt i EMU-debatten är direkt kontraproduktivt. Det är ungefär lika begåvat som Linda Stenebergs agerande som EU-kommissarie i Stockholm.
Svenska folkets känsla för den nationella suveräniteten må vara värd det berntsonska föraktet, men det förblir en politisk realitet. Man kan försöka förändra denna realitet genom diskussion, genom dialog. Att den skulle förändras genom spott och spe förefaller mig högst osannolikt. Anhängare av europafederalism som Berntson måste hitta ett tonläge och ett språk som värvar anhängare. Detta gäller i än högre grad anhängarna av ett svenskt ja till EMU. Med ödmjukhet och respekt, genom allianser och dialog kan man säkert nå sitt mål. I annat fall återstår bara en återgång till utanförskap eller att man upplöser folket och väljer ett nytt.
