Visst kan Trump besegra Clinton

 

Av Janerik Larsson

Visst kan Donald Trump besegra Hillary Clinton i presidentvalet.

Will Rahn på CBS News Digital hävdar det i en krönika där han kombinerar Clintons kända svagheter med det faktum att Trump vid sidan om några uppenbart helt orimliga positioner (typ muren mot Mexiko) är vad hans tidigare rådgivare Roger Stone kallar ”a big picture guy”: pro-business, pro-military, pro-America.

Vad därutöver är är öppet för förhandling. Han citerar Jim Antle som i konservativa The Washington Examiner hävdat att Trump befinner sig i politikens mitt.

Där tycker man så här, menar dessa kommentatorer:

“It thinks America is the best country in the world. But it hates our political system and our elites. It doesn't like immigration or Affirmative Action or other programs explicitly designed to help minorities.”

De tycker att Amerika är det bästa landet i världen. Men de hatar USAs politiska system och USAs eliter. Det gillar inte invandring eller kvotering eller andra program som uttryckligen utformats för att hjälpa minoriteter.

Det är långt till november - men detta perspektiv måste finnas med.

Janerik Larsson Följ skribent

T

 

http://www.svd.se/visst-kan-trump-besegra-clinton

Socialdemokrati utan framtid?

 

Av Janerik Larsson

”Frågan är inte längre vad socialdemokraterna vill. Utan om socialdemokraterna har någon framtid.”

Så sammanfattar Torbjörn Nilsson i en längre essä i senaste Fokus den diskussion som idag förs inom det en gång som dominerande s-partiet.

Regeringsinnehavet innebar inte slutet på opinionsutvecklingen neråt utan ”har blivit en sista ställningarnas samling”.

”Nu är det regeringsdugligheten som vittrar sönder.”

Det stora trumfkortet. I decennier bakåt.

Den borgerliga oppositionen eldar på. Undviker efter bästa förmåga agera konstruktivt. Den anseendeförlust detta agerande kan innebära anser man sig kunna strunta i.

S-drömmen är en Alliansregering nu med SD-stöd. Den kommer inte att gå i uppfyllelse.

Nilsson rapporter från ett Löfven-möte i Katrineholm:

”Medlemmarna klappar tills de får ont i händerna när han lovar att vinstjakten i välfärden ska stoppas.”

Fokus-essän går grundligt igenom socialdemokratins gamla framgångsformel, populistisk retorik, och hur den övergavs när välfärdsstaten byggdes.

Populismen finns i partiets dna – hos Aftonbladets ledarsida och hos Daniel Suhonen – men inte i dagens s-politik eller s-retorik.

Partiet möter idag ”de sjunkande förväntningarnas missnöje”. Och, skriver han, den vreden klarar socialdemokraterna inte av att hantera.

Det är ett intressant perspektiv men jag skulle gärna se att någon analyserar hur detta perspektiv ser ut när den nedåtgående kurvan för socialdemokratin möter en ny borgerlig regering 2018.

Hur mycket har då förtroendet för alla politiker, alla partier (utom möjligen duon vänsterpartiet och SD, den svenska motsvarigheten till USAs Bernien Sanders och Donald Trump) raserats ?

Finns det kanske rentav en alternativ borgerlig strategi som stärker demokrati och partiväsende ?

Det är en fråga som kanske borde ställas.

Och i näringslivet ska man nog ta sig en funderare på vad som finns i förlängningen av jakten på "vinst i välfärden". Varför ska det förekomma vinst i företag över huvud taget ? Behöver företag ha privata ägare ? Är det inte dags för pensionsfonder och andra kollektiva ägarformer att ta över ?

Frågan lever sitt liv. Inte bara i Suhonens artiklar och på Aftonbladets ledarsida.

Janerik Larsson Följ skribent

 

http://www.svd.se/socialdemokrati-utan-framtid/i/senaste

Läget i Norge

Av Janerik Larsson

Norge har nu i många år varit ett land vars ekonomi och politik sett högst annorlunda ut jämfört med vad vi upplevt och upplever här hemma.

Jag vill inte påstå att Norge är mera likt Sverige idag men häromdagen rapporterade norska Dagens Næringsliv om läget under denna rubrik:

Bekymringsfullt for norsk økonomi

Prisutvecklingen för norsk olja och gas har haft betydande effekter som nu märks på den norska konsumtionen. Norsk fastlandsekonomi är i hög grad konsumtionsdriven.

Den norska centralbanken har ännu inte nått ner till nollränta (idag är styrräntan 0,50 ) men ekonomerna räknar med en räntesänkning efter sommaren. Norges bank vill inte hamna under noll, har det sagts.

Men i övrigt ser det ju mycket ljusare ut i grannlandet. Arbetslösheten är låg jämfört med Sverige.

Politiskt har flyktingproblematiken stärkt minoritetsregeringen. Eller rättare sagt: den har stärkt Fremskrittspartiet så att norska bedömare idag spekulerar i att stortingsvalet i september nästa år kommer innebära en fortsättning för Høyre + Fremskrittspartiet-regeringen.

För regeringens båda parlamentariska stödpartier – Kristelig Folkeparti och Venstre – är det politiska dilemmat uppenbart.

Kan de före valet signalera att de skulle vilja samregera med den rödgröna koaltionen (Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstre och Senterpartiet) ?

Eller ska de som inför förra stortingsvalet säga att de vill ha en borgerlig regering – men också säga att de inte önskar delta i regeringsarbetet annat än i parlamentet som nu ?

Många hade trott att KrF och V skulle söka gå in i Erna Solbergs regering efter regionalvalet förra året, men så blev det inte.

Fremskrittspartiets position är för närvarande stark och det strider mot den tes jag brukar hävda, nämligen att populistpartier inte ska sitta i en regering eftersom de då utsätts för beslut som deras anhängare ogillar.

http://www.svd.se/laget-i-norge/i/senaste

Amerikansk populism

 

Av Janerik Larsson

Populistisk retorik som den som levereras av Donald Trump och Bernie Sanders eller för den delen också av Ted Cruz är inget nytt i amerikansk politik.

Poilitiker från båda partierna har alltid ägnat sig åt detta.

Det skriver två akademiker i en artikel i Washington Post.

Bart Bonikowski och Noam Gidron – båda på Harvard –skriver:

For the past 60 years, populism has been a recurrent feature of U.S. presidential elections among candidates from both parties.

De har granskat presidentkandidaters tal i 60 år och ser hur ett populistiskt språkbruk ständigt är närvarande.

The populist style in U.S. politics has a long history in both parties, and it continues to shape presidential rhetoric today in patterned ways.

Men de konstaterar också att Trump är unik genom sin radikala och oortodoxa retorik som mest påminner inte om andra amerikanska populister utan mest om europeiska högerextrema politiker.

 

 

http://www.svd.se/amerikansk-populism/i/senaste

Den nya svenska nån-annan-ism-modellen

 

Av Janerik Larsson

Jag har just läst LO-ekonomerna Linda Grapes och Torbjörn Hållös rapport ”Kunskapsklyftor raserar svenska modellen – en strategi för stat och parter”.

Den innehåller en hel del för mig nya, intressanta fakta om t ex den internationella PIAAC-undersökningen som mäter praktiska färdighetsnivåer hos den vuxna befolkningen (inom läsning, räkning, problemlösning med dator och internet).

Den grupp i undersökningen som uppvisar de lägsta färdigheterna har lägre sysselsättningsgrad i Sverige än i OECD i genomsnitt, samtidigt som övriga grupper har högre sysselsättning i genomsnittet.

När OECD jämför färdigheter i läsning har Sverige det största gapet i OECD mellan arbetslösa och sysselsatta.

En växande grupp i den vuxna befolkningen saknar och kommer att sakna de grundläggande färdigheter som krävs för en varaktig etablering på arbetsmarknaden.

Vad ska då göras för att den del av den pågående folkvandingens effekter i Sverige ska kunna hanteras ?

Här blir texten mest fromma förhoppningar. Huvudansvaret ligger hos politikerna. ”Bara om politiken gör sitt kan facket ta vid.” Detsamma skriver LO-ekonomerna i SvD Näringsliv idag (i papperstidningen).

Det är något som är lite mystiskt här.

Den folkvandring som pågår handlar ingalunda bara om kriget i Syrien, Irak och Afghanistan utan vi ser mycket stora befolkningsrörelser också från Eruitrea, Somalia etc. Många länder påverkas av att miljoner människor nu söker ett bättre liv.

Detta kommer inte att sluta med EUs överenskommelse med Turkiet eller olika nationella beslut i EU-länder (nu senast Österrike).

Problemen kommer inte bara att finnas kvar, de kommer sannolikt också att växa.

Det kommer att innebära mycket stora förändringar. Hela det svenska samhället kommer att påverkas. Att låtsas som om ”någon annan” (”politiken”) skulle kunna lösa problemen kan tolkas som en flykt från ansvarstagande.

Raseras den svenska modellen? Den modellen handlar ju om korporationernas samverkan i kollektivavtalsprocessen. Den kommer givetvis också att påverkas.

En ny modell kommer att behöva växa fram – om man nu fortsätt ska hålla fast vid tänkesättet ”modell” som i detta skede av vår historia kanske snarast förhindrar nytänkande än understöder sådant.

Ledande personer i ”politik” och ”fack” har ett ansvar att tala klarspråk, att inte söka dölja sig genom nånannan-ismen.

Det politiska spel som nu pågår är begripligt – men det riskerar att underminera förtroendet för de institutioner (inklusive politiken) som ansetts utgöra den ”svenska modellen”.

Det är ett högt spel.

Men visst är det intressant ta del av LO-ekonomernas analys av utbildningsproblematiken. Det är dock den långsiktiga hanteringen av utmaningarna som man måste gripa sig an i nästa steg.

Janerik Larsson Följ skribent

 

http://www.svd.se/den-nya-svenska-nan-annan-ism-modellen

 

Perspektiv på avtalsrörelsen

Det är säkert något för tidigt att hävda att årets avtalsrörelse är över, men jag vågar ändå mig på några funderingar.

Den första funderingen rör det enormt uppskruvade tonläget med en omfattande reklamkampanj som fackförbundsalliansen 6F gick ut med i avtalsrörelsens inledning.

Jag antog då att den i första hand var avsedd som en käftsmäll mot LO och i andra hand mot facken inom industrin dvs de som står bakom Industriavtalet.

I annons- och kampanjretoriken var det givetvis ”direktörerna” som var måltavlan, men det underförstådda budskapet var att LO och i synnerhet industrifacken varit för mesiga.

För att retoriken i någon mån skulle sätta avtryck i verkligheten blev det också konflikter – särskilt Byggfackets.

Men hur blev det till slut?

Platt fall är väl den bästa sammanfattningen.

Jag vet inte om en förklaring kan ha varit statsminister Stefan Löfvens tuffa uttalande om vikten av industriavtalets s k märke och därmed om vikten att bevara Svenskt Näringslivs konkurrenskraft – och därmed jobb.

Hur som helst är statsministern värd en stjärna, vilket jag hoppas han tycker är extra kul i denna för regeringen så dystra tid.

Jag skulle kunna tänka mig att retoriken framöver kommer att tonas ner en del även om LO:s roll som samordnare av LO-facken nog fortsatt förblir ett stort frågetecken.

LO-fackens minskande medlemsantal gör att det säkert även fortsättningsvis kommer att bli en hel del högljudd retorik som syftar till att behålla eller värva medlemmar. Icke-facksanslutna medarbetare som tas ut i strejk (dvs som inte kan/får/vill arbeta) får ju ingen konfliktersättning från facket, vilket såklart ger argument för fackmedlemskap.

Min andra fundering gäller det som händer på tjänstemannasidan. Där har det gått mycket lugnare till med undantag för Unionens hantering av kravet på flexpensioner. Men det är förhoppningsvis ett undantag från regeln, dvs att tjänstemannafacken inte har någon aptit på revolutionsretorik a la 6F.

http://arbetsmarknadsnytt.se/blogg/inlagg/perspektiv-pa-avtalsrorelsen/

En borgerlig idéhistoria

 

Av Janerik Larsson

Tidskriften Kvartal (kvartal.se) är en ny”periodisk skrift som publicerar välunderbyggda artiklar i aktuella samhällsfrågor”. Det är Peter Santesson som är chefredaktör – en alltid läsvärd och intressant samtidskommentator.

Häromdagen publicerades ekonomhistorikern Håkan Boströms essä”Efter marknadsutopin – en borgerlig idéhistoria”.

Den är tveklöst läs- och tänkvärd, men jag har ändå några invändningar.

Boström antyder att borgerligheten sedan 90-talet präglats av en oreflekterad vurm för marknadslösningar. Han drämmer till med att ta avstånd från en borgerlighet ”som förknippas med skattesubventionerade ’jobbcoacher’, spekulanter och bedragare”.

Även om jag inte riktigt vet vad jobbcoacher gjort för ont (det har de kanske gjort ?) så tycker jag att Boströms efterlysning av ett samhälle med ”moraliska grundvalar” knappast står i motsättning mot den förändring av det svenska samhället som ägt rum sedan 1980-talet.

Det som slår med är snarast hur nära Boströms resonemang ligger i linje med den vänsteragitation mot allt annat än statscentralism som Daniel Suhonen, Aftonbladets ledarsida m fl bedriver.

Eftersom jag varit med som hyfsat aktiv deltagare i samhällsdebatten sedan 60-talet vill jag därför ge min bild av den förändring som ägt rum. I långa stycken avviker den från den bild Boström tecknar.

1960-talets Malmö där jag började min journalistkarriär kännetecknades av en auktoritär, konservativ socialdemokrati. Svensk politik vid denna tid innehöll knappast något som helst ifrågasättande av den starka centralism som präglat vårt land sedan Gustav Vasa.

Professor Emil Uddhammas lysande avhandling ”Partierna och den stora staten” från 1993 bör studeras av alla som är intresserade av hur det såg ut förr.

Några år tidigare (1990) hade Matutredningen presenterat sin slutrapport ”Demokrati och makt i Sverige ”(SOU 1990:44):

Flera av gårdagens lösningar, såsom stordrift, standardlösningar och offentlig expansion, framstår idag inte längre som möjliga. Samhällsförändringarna framtvingar därmed ett sökande efter nya samhällsorganisatoriska lösningar. På punkt efter punkt kan man därför iaktta hur de drag som en gång förknippats med den svenska modellens samhällstyp idag utmanas och omprövas.

Idén om det starka samhället innebar att motsättningar kunde förvandlas till hanterbara sociala problem som kunde lösas genom offentlig expansion. På den höga skattenivå som det numera är fråga om i Sverige är ytterligare skattehöjningar förknippade med så stora samhällsekonomiska kostnader att de i praktiken knappast är möjliga. Med så stor del av arbetskraften i offentlig anställning väger den offentliga sektorns organisation, resursanvändning och anpassningsförmåga tungt när det gäller hela ekonomins tillväxt och effektivitet. Det har blivit svårare att bedriva politik genom reformer och offentlig expansion. För många framstår den offentliga sektorn idag inte som lösningen utan som problemet.

Det var i denna tid av förändring som marknadsliberalismen vann insteg inte bara i borgerliga kretsar utan brett i svensk samhällsdebatt.

Den karikatyr som Boström tecknar har föga gemensamt med den verklighet som han söker beskriva.

Viktiga inslag i förändringsprocessen var striden om löntagarfonder (från slutet av 1970-talet och fram till dess avskaffande av Bildt-regeringen) och diskussionen om Sveriges anslutning till den europeiska gemenskapen (folkomröstningen 1994).

Carl Bildts regering byggde på en reformagenda som inte minst Kjell-Olof Feldt som finansminister i Ingvar Carlssons regering hade pekat på (se t ex Berndt Ahlqvists intervjubok "Samtal med Feldt” (tillsammans med Lars Engqvist 1984).

Men Bildt-regeringen var tillsammans med främst Göran Perssons första regering de som i politiken kom att förverkliga mycket av den reformagenda som vuxit fram.

Saknade denna reformagenda det Boström efterlyser, dvs moraliska grundvalar ? Nej så är inte fallet.

Man kan givetvis peka på enskilda närmast anarkoliberala debattörer som pekat i den riktning som Boström kritiserar. Men har de någonsin haft något nämnvärt inflytande över svensk samhällsdebatt ? Nej. Och än mindre över hur svensk politik utformats.

Min bedömning är att vi idag snarast möter en i huvudsak radikal vänsterkritik mot mångfald och valfrihet. Där moralisk grundval är liktydigt med samma auktoritära statscentralism som jag mötte i Malmö på 60-talet.

Diskussionen kommer säkert att fortsätta, men frågan är nog ändå vad som idag är hotet mot ett moraliskt, liberalt samhälle. Knappast marknadslösningar.

http://www.svd.se/en-borgerlig-idehistoria/om/larsson-laser

 

En stor koalition ?

 

Av Janerik Larsson

Den 26 juni är det val i Spanien. Igen. Nyval. Valet förra året val resulterade inte i att en regering kunde bildas med en fungerande majoritet.

I Spanien talas det redan om möjligheten av en stor koalition mellan de båda stora partier som har lång regeringsvana.

Jag funderade en stund över om det finns lärdomar att dra av det som händer i Spanien för den svenska politiken.

Valet 2015 resulterade inte i att en fungerande majoritetsregering kunde bildas. MPs kris nu är bara en illustration. Den helt feltänkta Decemberöverenskommelsen var en annan illustration av politisk oförmåga att ta ansvar för landet.

Nu ska Sverige uppenbart halta vidare mot september 2018 – oändligt långt bort – med en mycket svag regering och med en opposition som av valtaktiska skäl söker undvika ansvar så långt detta är möjligt.

En fråga man skulle kunna ställa är om det inte också i Sverige förr eller senare kommer att väckas frågan om en stor koalition.

http://www.svd.se/en-stor-koalition-/i/senaste

 

Brexit och "steget ut i det okända"

 

Av Janerik Larsson

Jag var ganska rejält engagerad i den svenska EU-folkomröstningen 1994. Det är ett skäl varför jag med stort intresse följer debatten inför den brittiska Brexit-folkomröstningen.

Jag är övertygad om att det vore en stor olycka både för Storbritanniebn, för EU och för Sverige om britterna valde att ta steget ut ur EU.

Men jag kan inte låta bli att känna viss förståelse för den tuffa uppförsbacken som Brexit-anhängarna har.

Den har ju likheter med det som var allra svårast att hantera 1994, nämligen ”man vet vad man har men inte vad man får”-argumentet.

I Sverige gick det då att övertyga en klar majoritet att det var värt att pröva något nytt. Det fanns många faktorer som tillsammans gjorde att det var rätt tidpunkt för svenskt EU-medlemskap.

Men att Storbritannien nu efter att ha varit EU-medlem sedan 1973 skulle ta steget ut skulle verkligen vara ett steg ut i något okänt.

Brexit-förespråkarna fokuserar därför på sådant som anses negativt med EU – men saknar en trovärdig berättelse om UK utanför EU.

President Obamas kraftfulla uttalande i Brexit-frågan har haft tydlig effekt på den brittiska opinionen.

Financial Times ledarsida är kanske inte lika kraftfull men idag petar man elegant hål på Brexit-anhängarnas föreställning att Brexit skulle innebära ett invandringsstopp:

In the run-up to June 23, the Leave campaigners are likely to return again and again to the theme of immigration, believing it resonates with the public. But we cannot know how much “control” a post-Brexit Britain would exercise over its borders unless the Out camp first declares where it stands on questions regarding trade and the economy. This brings us back to the central flaw that bedevils the Leave campaign: it refuses to define what the world outside the EU looks like. Instead, it is asking the British people to take a leap in the dark.

http://www.svd.se/brexit-och-steget-ut-i-det-okanda

Trump skrämmer generalerna

 

Av Janerik Larsson

 

Andy Kroll har en lång men klart läsvärd artikel i The Huffington Post om hur USAs stora, mäktiga militära establishment ser på möjlighten att näste överbefälhavare kan heta Donald Trump.

Det som skrämmer är inte i första hand hans redan offentligt redovisade okunnighet om utrikes- och säkerhetspolitik. Nej det Kroll pekar på är Trumps ledarstil och personlighet.

Trump är - kort sammanfattad - mycket svårförutsägbar, vilket givetvis skulle påverka inte minst USAs militära ledning.

 

Här ett kort utdrag ur artikeln:

 

In the many books by and about Trump, and in interviews given by his employees past and present, a clear picture emerges of his leadership style. Trump prides himself on his unpredictability—“My moves are totally uncalculated,” he boasted to one biographer. He’s known as a micromanager who insisted on personally signing company checks and calling people his employees had already contacted to check their work. By his own admission, he gets “bored too easily” and relishes shaking up a company or an industry. “My attention span is short and probably my least favorite thing to do is maintain the status quo,” he has written. “Instead of being content when everything is going fine, I start getting impatient and irritable.” The culture at Trump’s company has been described as Darwinian. “He really believed that having people fighting and in conflict for approval made them work harder,” Trump’s former executive secretary, Rhona Graff, once recounted.

http://www.svd.se/trump-skrammer-generalerna/i/senaste

 

 

Hillary Clinton kämpar i motvind

 

Av Janerik Larsson

 

Jag hör ofta detta resonemang:

”Mot en stolle som Donald Trump kan väl inte Hillary Clinton förlora…”

Svaret: jo det kan hon visst.

För det första är justitiedepartementets undersökning av Clintons hantering av hemligstämplade e-mail via hennes privata server inte avslutad. Skulle hon åtalas är hennes kampanj avslutad.

Sannolikheten för detta är under 50% - men osäkerheten består.

För det andra har tidigare undersökningar visat att hon skulle klara sig bra mot Donald Trump.

Men idag redovisar The George Washington University Battleground Poll detta:

In a head-to-head matchup of each party’s frontrunner, Mrs. Clinton leads Mr. Trump by only 3 percentage points nationally (46 to 43; 11 percent undecided). Comparatively, Mr. Sanders fares slightly better against Mr. Trump (51/40/10).

Clinton leder alltså idag endast med 3% mot Trump. Bernie Sanders klarar sig i den undersökningen lite bättre.

Allt kan fortsatt hända och vem som står som ny president i januari 2017 är en fråga som inte kan besvaras idag.

För att ytterligare komplicera bilden: USAs president väljs i ett indirekt val av elektorer från alla delstaterna. Hur det går i delstatsvalen är svårt att förutsäga och GW Battleground Poll säger inget om den saken.

http://www.svd.se/hillary-clinton-kampar-i-motvind/i/senaste

 

Vad handlar MP-krisen om?

 

Av Janerik Larsson

Vad handlar krisen inom Miljöpartiet egentligen om?

Knappast om personfrågor.

Det som nu utspelas inför ganska obönhörlig mediegranskning handlar i grunden om ett politiskt parti som inte varit och inte är moget att sitta i en regering.

Miljöpartiet är inte och har aldrig varit ett maktparti. Det är ett grönpopulistiskt parti.

Populistiska partier klarar aldrig att hantera makten.

Våren 2014, ett drygt halvår före riksdagsvalet, skrev jag en Timbro-rapport om två vänsterpopulistiska partiers uttåg ur den danska respektive den finländska regeringen.

Jag ägnade mig då främst åt att titta på Vänsterpartiets obefintliga förutsättningar att ingå i en s-ledd regering. Stefan Löfven besparade Vänsterpartiet det problemet.

Maktens ok, regeringsansvaret, är lätt att prata om men svårigheten är stor för vänsterpopulistiska partier att bära regeringsansvar. Även högerpopulistiska partier har samma problem.

Lärdomen är att partier som i grunden är populistpartier har svårt att bära maktens ok eftersom det aldrig varit deras väljares avsikt att de skulle ta regeringsansvar.

Problemen för Fremskrittspartiet i den norska, Höyre-ledda minoritetsregeringen är en annan illustration av samma dilemma. Facit för det experimentet får vi i samband med stortingsvalet den 11 september nästa år.

I förlängningen innebär MP-krisen ett grundläggande problem för statsminister Löfven. Det finns egentligen inte ett stabilt regeringsunderlag för hans regering. Men det finns inte heller ett sådant underlag för en ny Alliansregering.

I det läget återstår rimligen bara att ansvarstagande politiker söker se till landets bästa i stället för till opinionssiffrorna.

Men något sådant alternativ tycks inte heller existera nu. Det är beklagligt.

Men det är där medias fokus nu borde ligga. Inte på det sorgesamma skeendet kring Miljöpartiet.

http://www.svd.se/vad-handlar-mp-krisen-om/i/senaste/om/ledare

 

Paul Krugman om Brexit

 

Av Janerik Larsson

Boris Johnsons smaklösa attack mot president Obama har fått Nobelpristagaren, nationalekonomen Paul Krugman att sätta ner foten i frågan om Storbritannien och Brexit.

Krugman är ju i grunden handelsexpert – det var det som gav honom hans Nobelpris – och han konstaterat att Brexit skulle få betydande negativa effekter för brittisk ekonomi.

Hans avslutande kommentar är tänkvärd. Han utgår från Boris Johnson och menar att det säger om EU-motståndarna i det konservativa partiet:

It tells us not just that they are pretty close to UKIP, but that intellectually and emotionally they live in the same fever swamps as the American right. And they would, all too probably, take on a strong, even dominant role in British politics post-Brexit. So Britain, don’t do this. You would pay a fairly large economic price, and in return you would get governance so bad that it would make the EU look good.

Det säger oss inte bara att de är ganska nära UKIP, men att de intellektuellt och känslomässigt lever i samma träsk som den amerikanska högern. Och de skulle alltför sannolikt få en stark, kanske även dominerande roll i brittisk politik efter Brexit.

Så Storbritannien, inte gör det. Du skulle betala ett ganska stor ekonomiskt pris, och i gengäld skulle få en så dålig politisk ledning att det skulle få EU ser bra ut.

http://www.svd.se/paul-krugman-om-brexit

 

Charles Koch om republikanerna

 

Av Janerik Larsson

Charles Koch är en av USAs rikaste och en av USAs mest förtalade. Han är VD för Koch Industries som är USAs största, helt privatägda företag. Det är ett mycket framgångsrikt företag.

New Yorkers Jane Mayer gav tidigare i år ut “Dark Money - The Hidden History of the Billionaires Behind the Rise of the Radical Right” som är en anklagelsebok mot David och Charles Koch.

I går sände amerikanska ABC en intervju med Charles Koch som Jonathan Karl, TV-kanalens Chief White House correspondent, gjort.

Den första delen av hela intervjun finns nu som podcast och nästa del kommer på torsdag.

Den är värd att lyssna på.

Bröderna Koch är liberterianer och har finansierat Cato Institute.

De är motståndare till den rådande ordning i USA som t ex ger företag och andra välorganiserade intressen stora skattefördelar samtidigt som den diskriminerar de som inte har samma tillgång till makten.

Koch talar klarspråk om sitt förakt för det som Donald Trump och Ted Cruz, de ledande republikanska kandidaterna, står för.

Han jämför i intervjun Trumps uttalanden om muslimer med nazisternas syn på judar.

Intervjun har utlöst spekulationer om att bröderna Koch skulle ge sitt stöd till Hillary Clinton i presidentvalet om hon blir demokraternas kandidat.

Det skulle egentligen inte förvåna om det hände, men det mest sannolika är istället att bröderna Koch inte ger sitt stöd till någon av presidentkandidaterna.

http://www.svd.se/charles-koch-om-republikanerna-x4m2/i/senaste/om/ledare

 

Den senaste franska revolutionen

 

Av Janerik Larsson

I helgutgåvan av Financial Times fastnade jag för ett reportage om den senaste franska vänsteraktivismen som nu gestaltas i dygnetruntlånga möten som kallas “Nuit Debout”.

Udden är vänd mot den franska regeringens reformer som syftar till att minska arbetslösheten.

En av de intervjuade är Noémie Peyrel, 32-årig socialarbetare, som svarar så här på FT-reporterns fråga hur hon skulle vilja se att arbetslösheten minskades:

“Unemployment will always exist.”

“Some people are better off unemployed than with crap jobs.”

Det är bättre att vara arbetslös än att ha ett “skitjobb”.

En annan av de intervjuade, Guillaume, berättar för FT att han har “a problem with authority” och “often arrived late at work.”

Hans recept mot arbetslösheten:

“Working should be optional, not obligatory.”

Arbetet borde alltså vara frivilligt. Som ofta i vänsterföreställningar finns det alltid någon annan som betalar.

Artikeln avslutas med en kommentar från en ung IT-entreprenör ,Mickael Sayad, som bor i en av de fattigaste stadsdelarna I Paris men som varit på “Nuit Debout”för att debattera med arrangörerna.

“The true revolutionaries are the Ubers, Airbnbs and Apples. They managed to disrupt the system.”

De sanna revolutionärerna är Uber, Airbnb och Apple.

Så är det.

Janerik Larsson Följ skribent

 

http://www.svd.se/den-senaste-franska-revolutionen/i/senaste

Flyktingar och låga löner

 

Av Janerik Larsson

Professor John Hassler skrev häromdagen klokt och intressant på SvDs näringslivsdebatt om den mycket omdebatterade frågan ”Sätter låg lön till flyktingar press på andra löner?”

Hans nyanserade och eftertänksamma svar på frågan kan sammanfattas som ett nej.

Jag tror att det är mycket viktigt att uppmärksamma en passus i artikeln:

”I debatten har framförts förslag om statligt in¬gripande i löneprocessen genom lagstiftning. Jag vill av flera skäl bestämt avråda från detta. Om förslaget om avsteg från avtalade lägstalöner införs mot fack¬föreningarnas vilja riskerar det att bli verkningslöst. Många potentiella arbetsgivare skulle säkert avstå från att anställa flyktingar till lägre lön om man riskerar att utsättas för kritik eller andra aktioner från facket. De som eventuellt anställs skulle förmodligen också komma att hamna utanför fackföreningarna. Det vore olyckligt eftersom det som ny svensk är ¬extra värdefullt att få det stöd och skydd som ett medlemskap i facket utgör. Att bli medlem i facket är helt enkelt en viktig del av integrationsprocessen.”

Hassler bortser här från den viktigaste aspekten på frågan, nämligen fackföreningarnas möjligheter att vidta stridsåtgärder.

Det är idag omöjligt att veta hur ett sådant hypotetiskt ingripande i kollektivavtalsprocessen skulle se ut, men jag känner mig övertygad om att en sådan lagstiftning på ett eller annat sätt skulle mötas av fackliga konfliktåtgärder. Kanske också av sådana som inte är direkt förenliga med avtal och arbetsrätt.

Många som diskuterat kring denna fråga tycks bortse från den makt korporationerna på båda sidor på arbetsmarknaden besitter.

Den makten har förvisso sina positiva sidor - men den har verkligen också motsatsen.

De politiker – främst Annie Lööf – som leker med lagstiftningstanken bör nog undvika att göra så i ett läge då det skulle finnas sannolikhet för att vederbörande fick politisk makt.

Jag är ganska pessimistisk vad gäller möjligheterna att integrera ens mycket kvalificerade nyanlända på den svenska arbetsmarknaden.

Kombinationen av en mycket trögrörlig byråkrati – med få incitament att göra annat än att bygga ut den egna maktapparaten – och kollektivavtalsparter som har andra prioriteringar gör att jag befarar att mycket litet positivt kommer att hända i ett kort tidsperspektiv.

Det hävdas att den tvärpolitiska överenskommelsen i höstas om migrationen skulle ha löst några viktiga problem för Sverige.

Det betvivlar jag.

http://www.svd.se/flyktingar-och-laga-loner/i/senaste

 

Hillary Clinton mot Brexit

 

Av Janerik Larsson

Jag såg på twitter att brittiska Brexit-anhängare gladdes över en YouGov-undersökning som tolkades som att britterna inte skulle bry sig om president Obamas klarspråk angående Brexit.

 

By 41% to 28%, more Brits annoyed/angered by Obama on Brexit than pleased/inspired.

 

Jag är övertygad om att Onamas klarspråk gjort intryck och kommer få en betydande effekt inte minst därför att Brexit-argumentationen är så oklar om de framtida konsekvenserna av ett sådant kliv ut i det okända.

 

The Observer rapporterar idag att Hillary Clinton sagt detsamma som presidenten. Damian Green, tory MP och motståndare till Brexit kommenterar Clintonuttalandet:

 

“This shows how misleading it is to say this is just the view of a president in his last days in office. It confirms that mainstream political opinion in the United States is in favour of Britain remaining in the EU, and that the transatlantic values that we share with the US are expressed most strongly in Europe by a fully engaged Britain.”

 

"Detta visar hur missvisande det är att säga Obamas uttalande inte bara är en åsikt från en president mot slutet av sin regeringstid. Det bekräftar att en bred politisk opinionen i USA önskar att Storbritannien ska förbli i EU, och att de transatlantiska värderingar som vi delar med USA uttrycks starkast i Europa med ett fullt engagerat Storbritannien. "

http://www.svd.se/hillary-clinton-mot-brexit/i/senaste

"An ever closer union"

 

Av Janerik Larsson

 

Europeiska rådets beslut i februari om EUs långsiktiga utveckling talar klarspråk på en punkt som åtminstone tidigare spelat en betydande roll i den brittiska Brexit-debatten, dvs frågan om EU rör sig mot ett enda mål nämligen “an ever closer union”.

 

Såhär löd rådsbeslutet:

 

Recalling that the Treaties, together with references to the process of European integration and to the process of creating an ever closer union among the peoples of Europe, contain also specific provisions whereby some Member States are entitled not to take part in or are exempted from the application of certain provisions or chapters of the Treaties and Union law as concerns matters such as the adoption of the euro, decisions having defence implications, the exercise of border controls on persons, as well as measures in the area of freedom, security and justice.

 

Treaty provisions also allow for the non-participation of one or more Member States in actions intended to further the objectives of the Union, notably through the establishment of enhanced cooperations. Therefore, such processes make possible different paths of integration for different Member States, allowing those that want to deepen integration to move ahead, whilst respecting the rights of those which do not want to take such a course.

 

I beslutet finns vidare ett antal särskilda undantag för Storbritannien.

 

Unionen stipulerar således inte som sitt viktigaste mål ”an ever closer union”

 

Det är viktigt att ha detta i åtanke inför den fortsatta diskussionen om den brittiska folkomröstningen.

http://www.svd.se/an-ever-closer-union

Barack Obama övertygar mot Brexit

 

BBC sände tidigare idag från president Barack Obamas ”town hall”-möte med 500 unga britter i London.

Bland modern politiks kampanjpolitiker är det enligt min mening bara Bill Clinton och Tony Blair som har samma förmåga som Obama att etablera kontakt och argumentera på ett mycket övertygande sätt.

"For more than 1,000 years this continent was darkened by war and violence. It was taken for granted. It was assumed that was the fate of man."

"We see new calls for isolationism, for xenophobia."

"When I speak to young people, I implore them, and I implore you, to reject those calls to pull back."

Mot Europas dystra historia argumenterade Obama för europeiskt samarbete. Hans attack mot isolationism och utlänningshat hade en underförstådd udd mot det republikanska partiets ledande företrädare i den pågående presidentvalskampanjen – Ted Cruz och Donald Trump.

Kommer unga brittiska väljare att lyssna på Obama och av det skälet – och av många andra tunga skäl – rösta nej till Brexit den 23 juni ?

Det hoppas jag.

Barack Obamas artikel i Daily Telegraph argumenterade han också vältaligt för att britterna skulle säga nej till Brexit.

When it comes to creating jobs, trade, and economic growth in line with our values, the UK has benefited from its membership in the EU – inside a single market that provides enormous opportunities for the British people. And the Transatlantic Trade and Investment Partnership with the EU will advance our values and our interests, and establish the high-standard, pro-worker rules for trade and commerce in the 21st century economy.

This kind of cooperation – from intelligence sharing and counterterrorism to forging agreements to create jobs and economic growth – will be far more effective if it extends across Europe. Now is a time for friends and allies to stick together.

http://www.svd.se/barack-obama-overtygar-mot-brexit

 

svensktidskrift.sehttp://www.svensktidskrift.se/ett-javla-skit/

Ett jävla skit

2013 var det 30 år sedan striden om löntagarfonderna. Svensk Tidskrift publicerade en serie artiklar för att påminna om de ibland halsbrytande turerna och ett inlägg, Lars Tobinssons ”Sista försöket att socialisera Sverige”, blev särskilt uppskattat. Reaktionerna på artikeln föranledde sedermera Tobisson att skriva en bok om vad kampen egentligen stod om. Janerik Larsson har läst den.

Politiken utspelas på många arenor. I vilken mån en arena är mer eller mindre viktig än en annan får historikerna avgöra i efterhand i varje större fråga.

Lars Tobisson har skrivit sin bok om löntagarfondsstriden: ”Löntagarfonder – så nära men ändå inte”(Dialogos).

Det är en viktig och högst läsvärd bok. Tobisson kompletterar andra skildringar av kampen för och emot fondsocialismens införande i Sverige.
Den mejslar fram viktiga perspektiv som verkligen är både intressanta och skrämmande.

Tobisson pekar på hur Rudolf Meidner genom sin kompromisslösa marxism, sin dröm om socialism i ett land, sin önskan att krossa det privata företagsägandet nådde en förbluffande lång väg mot det målet. Meidners förslag som så förbluffande snabbt blev LOs kongressbeslut illustrerar hur lätt de mest ogenomtänkta idéer kan laddas med en stor korporativ gigants – LOs – hela prestige.

Det i sin tur försatte det socialdemokratiska partiet i en svår dilemma som bäst sammanfattades av Kjell-Olof Feldts berömda dikt:

”Löntagarfonder är ett jävla skit / men nu har vi baxat dem ända hit.” (hans personliga kommentar nedtecknat på hans anteckningsblock under riksdagsdebatten 21 december 1983).

Tobisson har fokus på det han själv hade god inblick i nämligen fondfrågans hantering i de borgerliga partierna och i de utredningar som arbetade med frågan.
Det betyder inte att det var där som frågans öde avgjordes. Jag menar att Tobisson något underskattar den enligt min mening helt avgörande roll för fondsocialismens nederlag som en enda person bör tillskrivas: Curt Nicolin. Tobisson talar oftare om ”SAF” än om SAFs ordförande. Om man tittar i bokens personregister framstår Erland Waldenström som en viktigare person i fonddebatten än Nicolin vilket givetvis inte stämmer.

Men Tobissons lätt skadeglada skildring av den vänligt förvirrade Waldenström har såklart sina poänger. Så härbeskriver Tobisson honom: ”Alltid lika ämabel, förekommande och artig. Han verkade lite konflikträdd och framstod inte som en hårdhudad affärsman- snarare som en älskvärd gentleman med kulturella intressen som var stolt över sitt förflutna som barnskådespelare.”
Tobisson påpekar att farfadern var P.P. Waldenström, Svenska Missionsförbundets grundare.

Jag antar att Waldenström idag är helt bortglömd men hade han varit mera kraftfull hade hans insats kunnat bli lika förödande som Meidners. Waldenströms dröm om en kompromiss med LO hade kunnat förverkligas om det inte varit för Curt Nicolins – och för den delen också SAF-vd:n Olof Ljunggrens – klarspråk och kraftfulla agerande bakom kulisserna.
Tobisson nämner endast i förbigående den offentliga debatten under dessa ganska många år av fonddebatt. Det rör sig ju om hela perioden från 70-talets första del fram till Bildtregeringens avskaffande av fonderna.

Tobisson skriver om SAF att organisationen inte var en idéburen folkrörelse. Det är bara delvis sant. Under den avgörande delen av fondstriden i början av 80-talet var SAF både idéburet (vaktslåendet kring marknadsekonomin och det privata ägandet i centrum) och en folkrörelse byggd på ett brett engagemang främst i företagarleden (ägarledda företag i centrum).

På den tiden fanns det i detta organisationsnummer (som idag bytt namn till Svenskt Näringsliv) inga offentligägda företag som medlemmar vilket onekligen kraftigt underlättade fondmotståndet och Nicolins tuffa ställningstagande mot Waldenström.

I sin inledning skriver Tobisson att ingen idag ställer krav på införande av löntagarfonder. Det är sant, men jag tror att det finns all anledning att se upp för allehanda idéer som valsar runt nu och som har det gemensamt att de underskattar vikten av marknadsekonomi och aktivt företagsägande.

Janerik Larsson är seniorrådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv.

http://www.svensktidskrift.se/ett-javla-skit/