Öppna ögonen för de asiatiska ekonomierna

Singapore har på 40 år gått från att vara en fattig tredjevärldenekonomi till en stat där BNP per capita ligger på västeuropeisk nivå. Siktet är inställt på att gå om USA inom en relativt snar framtid. En av stationerna som ska passeras på vägen är Sverige, med nuvarande trender sker det år 2011. Perspektivet svindlar.

 Lee Kuan Yew grundade Singapore på 60-talet, och har sedan dess haft en dominerande roll i samhället.

Kommer Singapore att dra med sig resten av ASEAN-länderna i denna fredliga erövring av hög levnadsstandard? Uppenbart är att Singapore ser ASEAN som ett viktigt instrument för att sammanföra Kina, Japan och Indien i en ekonomisk gemenskap där relationerna mellan länderna i sig blir en ekonomisk kraft som mer än väl balanserar relationerna till USA och EU. Numera hör även Australien och New Zeeland till ASEAN. I samspelet mellan dessa länder finns en kraft som ofta helt förbises i den svenska debatten.

I de fall asiatiska länder alls förekommer i svensk samhällsdebatt handlar det uteslutande om Kina – Kina som jättemarknad, som lågpriskonkurrent, som säkerhetspolitiskt hot, som miljöförstörare. ASEAN-länderna i övrigt nämns sällan. Och i synnerhet inte den starka reformvilja som finns i denna region.

Ett besök nyligen i Singapore och en del läsning före och efter besöket har lett till en hel del reflektioner. Singapore är en auktoritär stat med begränsad yttrandefrihet. Det historiska arvet från stadsstatens grundande 1965 och den fortsatt helt dominerande roll som statens skapare Lee Kuan Yew har, sätter i hög grad sin prägel på Singapore. Det är ett samhälle som saknar mycket av den öppenhet och demokrati som är självklar i Sverige. Men samtidigt förs en diskussion jag tror kan vara av betydelse även här hemma.

Singapore har byggt sin enorma ekonomiska succé på en påfallande ekonomisk öppenhet. En nyckelfaktor har varit den flexibla arbetsmarknaden. Det är givetvis inte möjligt att dra alltför långtgående paralleller med Sveriges problem. Men det är ett faktum: för Singapore har frånvaron av omfattande arbetsmarknadsregleringar varit en viktig förutsättning.

En annan sådan är den omfattande satsningen på utbildning och forskning. Här finns dock samtidigt ett dilemma. Singapore är vad vi i Sverige skulle uppfatta som en renodlad ”gammaldags” meritokrati, men utbildningssystemet premierar inte nytänkande och kreativitet. Att utmana auktoriteter är inte det man lärt sig i Lee Kuan Yews samhälle. Här framgår den auktoritära samhällsmodellens brister tydligt.

Ekonomen Henri Ghesquieres nytkomna bok ”Singapore’s Success – Engineering Economic Growth” är en rutinerad IMF-tjänstemans balanserade och mycket analytiska genomgång av de faktorer som skapat landets framgång. 27 år på IMF och några år i Singapore har gett författaren insikter som hjälper honom att bena upp faktorerna bakom världens snabbast växande ekonomi 1960 – 2000.

Kan Sverige verkligen lära sig något av Singapore? Jag tror det. I den globala konkurrensen har vi alla något att lära av varandra. Inget land är unikt, det finns lärdomar överallt.

Den mycket intensiva omvärldsbevakningen i Singapore är en faktor Henri Ghesquiere framhåller. Den regerande eliten tar aldrig något för givet: det finns alltid nya utmaningar att hantera. Om man överför det perspektivet till Sverige framstår vår samhällsdebatt närmast som bekvämt tillbakalutad. Den svenska känslan av att vi ”alltid kommer klara oss” är mycket farlig.

Arbetsmarknaden i Singapore ser fundamentalt annorlunda ut än i Sverige. Här finns ingen arbetslöshetsförsäkring, den som förlorar ett jobb måste snabbt skaffa sig ett nytt. Fackföreningarna tillåts inte skapa lönebarriärer som håller de arbetslösa utanför. Här finns inga minimilöner. Men det innebär inte fattigdom. Tvärtom har reallönerna vuxit med cirka fem procent per år sedan början av 1970-talet.

I Singapore har staten en betydande – ofta avgörande - roll i ekonomin. Samtidigt har landet lyckats med konststycket att inte hålla svaga statliga företag under armarna. Istället har man konsekvent låtit de statliga företagen utsättas för stenhård internationell konkurrens. Det gäller även det stora statliga holdingbolaget Temasek som bland annat kontrollerar Singapore Airlines och telekombolaget SingTel. Metoderna är andra än här hemma men öppenheten är genomgående normen. Det är en intressant lärdom för Sverige och många andra länder.

Jag menar givetvis inte att vi bör sträva efter att importera någon ”Singaporeansk modell” till Sverige. Min poäng är att man inte bara kan avfärda de erfarenheter som Singapore gjort.

Inom kort kommer regeringen att tillsätta ett Globaliseringsråd. Om jag skulle få önska något av rådet skulle det bli att det vågar öppna ögonen och se sig om i världen. Det finns inga ”modeller” som Sverige bör anamma istället för den svenska modellen. Men det vimlar av erfarenheter, lärdomar och inspiration, världen över. Om Globaliseringsrådet orkar och vågar ta sig an uppgiften att berika svensk debatt med sådana exempel kommer det att spela en enormt viktig roll för Sveriges framtid.

Det är hög tid att politiker över hela fältet och, inte minst, den svenska fackföreningsrörelsen tar andra länders erfarenheter på allvar.

Mångfald beror på vardagliga beslut

Det svenska näringslivet består inte av grupper, utan av individer med unika egenskaper. Bästa sättet att skydda minoriteter mot diskriminering är att låta kompetens styra. Därför är kvotering fel.
 Svenskt Näringsliv får ofta förfrågningar om vår syn på jämställdhet i näringslivet och kvotering till bolagsstyrelser. Det här är våra ståndpunkter:

Äganderätten en hörnsten
Svenskt Näringsliv kan aldrig vara en part i en diskussion om ägandet i svenska företag. Det är en fråga för de enskilda företagens ägare. Det finns inget näringslivskollektiv, som kan uppmanas ta ett "gemensamt ansvar" för hur svenska företags styrelser sätts samman.

Svenskt Näringslivs uppdrag handlar om de svenska företagens konkurrenskraft och om villkoren för att starta och driva företag i Sverige. I denna roll gör vi vårt yttersta för att säkerställa så goda möjligheter som möjligt för företagen att investera, anställa och växa. Hur de sedan väljer att sätta samman sina styrelser är inte en fråga som vi - eller någon annan utomstående part - har mandat att ställa krav på.

Äganderätten är en av hörnstenarna i vårt samhälle, ska den kunna upprätthållas måste ägarnas rätt till sina egna företag respekteras fullt ut. Då måste ägarna självfallet ha rätt att själva utse dem som ska sköta styrelsearbetet.

Vardagliga beslut leder till mångfald
Svenska företag har en naturlig drivkraft att ta till vara kompetensen hos samtliga sina medarbetare, och bejaka den mångfald som finns i dagens Sverige. Det företag som låter annat än kompetens styra kommer att bli lidande i den tuffa konkurrensen. Detta, och inte politisk aktivism, är det bästa skyddet för minoriteters ställning i det svenska näringslivet. Kön, ålder, etnicitet eller sexuell läggning får aldrig vara grund för diskriminering och orättvis behandling. Men det är heller ingen hållbar utgångspunkt för positiv särbehandling eller andra försök att ställa en grupp mot en annan.

Det svenska näringslivets medarbetare består inte av grupper, utan av individer med unika egenskaper. Strävan att ta till vara dessa individers egenskaper är en fråga som ständigt står på svenska företags agenda - och hanteras i varje företagares vardag. Mångfalden är därför inte en fråga för de politiska högtidstalen, utan för de vardagliga besluten i verkligheten.

Öppna upp offentliga monopol
Den viktigaste politiska insats som kan göras för att öka jämställdheten i samhället är att öppna upp de offentliga tjänstemonopolen och därmed stimulera kvinnligt företagande. Offentliga monopol hindrar effektivt kvinnors möjligheter till karriär och personlig utveckling. Ju öppnare och mer konkurrensutsatta dessa system blir, desto större möjligheter för kvinnor att bli framgångsrika. I en skyddad, monopoliserad sektor kan kvinnors kompetens och idéer negligeras. I ett fritt näringsliv är det i längden inte möjligt.