tisdag 28 oktober 2014







Rick for president ?



28 oktober 2014 kl 5:05 |


Om en vecka är det mellanårsval i USA. Det betyder att hela underhuset och en tredjedel av senaten ska väljas. Att det republikanska partiet kommer att behålla majoriteten i underhuset (representanthuset) är klart på förhand. Amerikanska valkretsar har manipulerats genom åren så att de oftast är säkra för den sittande företrädaren. I senaten tror de flesta bedömare att det demokratiska partiets majoritet ska ersättas av att republikanerna får en klar majoritet. Där är utfallet på förhand mindre säkert.


I POLITICO, den eminenta politiska nyhetskällan, intervjuades härom dagen den republikanske majoritetsledaren i underhuset, Kevin McCarthy. Han blev majoritetsledare för några månader sedan då hans företrädare Eric Cantor oväntat slogs ut som sitt partis kandidat i Virginia. McCarthy kommer från Kalifornien och har goda kontakter i Silicon Valley.


Om republikanerna tar kontrollen över hela kongressen kommer den handlingsförlamning som rått där sannolikt att upphöra. McCarthy har stora planer för hur republikanerna (GOP) via sin kongressmajoritet ska visa det amerikanska folket att de är värda att belönas med Vita huset i presidentvalet i november 2016.


Risken är uppenbar att GOP inte ska lyckats med det McCarthy önskar sig. Det finns starka politiska spänningar i partiet och en kraftfull, attraktiv framtidspolitik är inte självklar.


POLITICOs Mike Allen kommenterade McCarthy-intervjun i sitt nyhetsbrev igår: Lots of smart, 2016-minded top Republicans are worried upcoming wins are nothing more than a sugar high. They know they’re going to win because voters disdain Democrats slightly more than Republicans. These top Republicans admit they have done little to narrow the data and demographic gaps that killed them in 2008 and 2012 — and that will kill again if they don’t make some radical changes in rhetoric and governing style in the House. McCarthy, who has found his footing much quicker than many expected, is simply going public with a very real private concern.


En detalj i intervjun med McCarthy var att han som en tänkbar GOP-presidentkandidat 2016 pekade på Rick Snyder, guvernör i Michigan, som nu kommer att bli omvald om opinionsmätningarna talar sanning.


New York Times har samtidigt meddelat att Jeb Bush nu är beredd att ställa upp som GOP-kandidat. Vill amerikanerna ha en tredje president Bush ? Kanske. Det är dock något mindre osannolikt att det kan bli en andra president Clinton (Hillary). Men kom ihåg 2008 – det kan vara en tidigare föga känd politiker som i januari 2017 installeras som USAs president.


Liksom McCathy har Snyder starka kopplingar till IT-industrin. Han har bl a varit VD för IT-företaget Gateway som numera ingår i Acer.


Här nedan en länk till Rick Snyders guvernörskampanj:


Rick




 

måndag 27 oktober 2014







Varken förhandlare eller politiker


27 oktober 2014 kl 8:08 |


Tänk att du sitter i styrelsen för ett stort börsbolag. Det blir uppenbart för styrelsen att den anställde verkställande direktören är en katastrof som kommer att förstöra företagets framtid. Vad gör du då ?


Det socialdemokratiska partiet befann sig i en sådan situation när det blev uppenbart att Håkan Juholt var en katastrof som partiledare och att sannolikheten att han skulle kunna övertyga de svenska väljarna att han borde bli statsminister snabbt närmade sig nollpunkten.


Partiets verkställande utskott – motsvarigheten till styrelsen i ett börsbolag – våndades inför det nödvändiga. Daniel Suhonens bok handlar om denna vånda och om Håkan Juholts oförmåga att inse att det han hade sagt på förhand – att han var på tok för ostrukturerad för att vara tänkbar som partiledare – verkligen stämde.


I Suhonens bok får Stefan Löfven beröm för att han inte satte ner foten, inte klart sa ifrån att Juholt måste bort. Kanske var det ett skickligt spel för att han själv skulle bli Juholts efterträdare ? Jag tror inte det. Jag tror som Irene Wennemo i hennes krönika i senaste Fokus att Löfven helt enkelt visade sig upp en pojkscoutmentalitet.


Det har diskuterats om Löfven är en förhandlare eller en politiker. Från den tid då jag vistades i arbetsgivarkretsar minns jag väl att bilden av IF Metalls ordförande var att han mest var en politiker. Inte en förhandlare.


Det han visade upp i VU var att han egentligen inte är en politiker heller. Och det bestyrks mer och mer för varje dag.


Fortsättning följer….


 


 


 



söndag 26 oktober 2014







Cecilia Malmströms politiska såpa



26 oktober 2014 kl 15:15 |


Katrine Marcal skriver i Aftonbladet idag om den ”politiska såpa” som omger EUs handelskommissionär Cecilia Malmström. Det är en politisk berättelse med flera bottnar.


Den berättelse Marcal berättar handlar om hur ”goda” socialdemokrater motsätter sig att man i ett kommande frihandelsavtal mellan EU och USA inkluderar det beprövade systemet med skydd för företagsinvesteringar (ISDS, Investor state dispute settlement).  Marcals udd riktas mot näringsminister Mikael Damberg som tillsammans med 13 andra EU-länders ministrar kritiserat Jean-Claude Juncker som sökt ta bort ISDS från förhandlingsbordet.


Det Marcal inte upptäckt är vad detta politiska maktspel handlar om. Delar av det tyska näringslivet och av landets politiska elit driver en kampanj mot framgångsrika amerikanska storföretag. De konkurrerar ut tyska företag.


Marcal citerar okritiskt artiklar i Der Spiegel – som hård driver den antiamerikanska linjen – som gått ut på att Malmström är alltför pro-amerikansk.


Den tyska protektionistiska linjen syftar att sabotera TTIP. Det är inte någon riktigt svår uppgift, eftersom president Barack Obama och hans administration sannolikt skulle ha svårt att få kongressens godkännande för ett handelsavtal helt oavsett ISDS. De protektionistiska tongångarna i USA ska inte underskattas.


Det faktum att TTIP skulle ha mycket positiv betydelse för både EUs och USAs ekonomier motiverar helt klart att den svenska regeringen söker bidra till att förhandlingsprocessen når fram till ett avtal. Oavsett problemen är det ett önskvärt resultat. ISDS är bara en förevändning för att slippa ett avtal som skulle innebära ökad konkurrens och ökad ekonomisk effektivitet. I USA och i EU.


Cecilia Malmström behöver allt stöd hon kan få.




 

torsdag 23 oktober 2014







Irene Wennemo tystad


23 oktober 2014 kl 15:15 |


Regeringen har utsett Irene Wennemo till statssekreterare hos arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, enligt ett pressmeddelande.


I veckan som gick noterade jag en krönika signerad Wennemo i tidskriften Fokus:


Är Löfven en ny Juholt ?


17 oktober 2014 kl 10:10 |


Irene Wennemo har en spännande krönika i dagens utgåva av tidskriften Fokus. Wennemo skriver om hur makt hanteras i det socialdemokratiska partiet. Hon avslutar så här:


”Går det att vara pojkscoutigt korrekt i en miljö av ständiga politiska intriger ? Ja, det känns verkligen som om Stefan Löfven försöker det.


De upprivande striderna under Juholteran gjorde att Stefan Löfven fick en rekordlång smekmånad. Ingen ville driva in socialdemokraterna i kaos igen. Nu har en ny tid börjat. Regeringsmakten är återerövrad. Nu är det upp till bevis för Stefan Löfven att visa att hans ledarskap inte bara betyder att han blivit vald, utan att han också tagit positionerna i besittning. Han har antagligen sitt tuffa år framför sig.”


Om man ser på Löfvens första tid – klantigheter om energin, ”vinst i välfärden” etc – är det mycket som tyder på att de som satte frågetecken för Löfven – helt utan politisk erfarenhet – kan få rätt.


 


 


 









Claes de Faire – felet är ditt !


23 oktober 2014 kl 14:14 |


Hur kunde det gå så här illa ? Jag möter varje dag bekymrade medborgare som tar del av den nya ”regeringen” i landet och staden har för planer (numera kallade ”ingångsvärden”).


Jag har ett kanske något förenklat svar, men det verkar som det tröstar en del.


Allt är Claes de Faires fel.


Om ni inte läser tidskriften Resumé kanske ni inte känner till den ansvarige för allt elände.


Den 23 november 22  2013 jublade Margret Atladottir, på vänsterbloggen Politism över att ”reklamtidningen Resumés chefredaktör Claes de Faire vill inte ha 600 kronor mer i plånboken”. de Faire hade skrivit ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. ”Jag vill inte ha ytterligare en skattelättnad. Jag är nöjd nu. ”


de Faire var tidsandan. Inte bara på Söder. Nu var det i stället skattehöjningar och FI som gällde. Vi hade det så bra att det inte spelade någon roll vilket parti man röstade på. ”Någonting hade gått sönder” – oklart vad, men vad spelade det för roll ? Incitament till jobb – nej tack.


Nu sitter vi där.


 


 









Glöm inte storföretagen !


23 oktober 2014 kl 10:10 |


Det finns inget som är mindre farligt för en politiker än att tala i allmänna, oprecisa ordalag om sin kärlek till småföretag.


Ed Conway som är näringslivsredaktör för Sky News skrev nyligen i The Times:


Here are the eight least controversial words in the English language: “We must do more to help small businesses.”


Men därifrån till konkreta åtgärder är det många, långa mil.


Dock – det viktigaste budskapet idag när det gäller näringslivets agenda tror jag är ett annat. Visst ska man fortsatt krama småföretagen och peka på vad som verkligen är bra typ mindre regelkrångel.  Men jag tror att det är hög tid – för all del inte bara i Sverige – att tala om de stora företagens betydelse för vår välfärd i en tuff internationell konkurrens.


Min favoritpodcast är ”Did you read ?” från The Times. I veckans avsnitt kommer bl a Richard Fletcher, tidningens näringslivsredaktör till tals. Han pekar på en konkret fråga där storföretagen är tysta:


The hostile rhetoric surrounding immigration has spooked big business. Capping EU immigration is not the answer, warns the CBI. But will big business be heard in a post crisis environment where politicians will only talk about small businesses ?


EU-medlemskapet är en nyckelfråga för brittiska storföretag och hur den kommer att hanteras framöver är ovisst. Att Storbritannien kommer att lämna EU är en högst realistisk tanke även om en valseger nästa år för Labour skulle förhindra detta – åtminstone på kort sikt.


Men det är både där och här en lång rad frågor där storföretagandet helt orättvist ställs i skamvrån. De följer skattelagstiftningen – men i dagens politiska klimat räcker inte det. Här har politiker av alla kulörer skapat en odefinierad ”moralisk reglering” som ingen kan tolka – allra minst börsföretagens aktieägare. Hetsen mot ”vinst i välfärden” har drabbat större företag särskilt hårt, trots att just de har alla incitament att vara långsiktiga, effektiva och vårda kvalitet. Internationellt är det främst amerikanska, framgångsrika storföretag typ Amazon, Google, Apple som ”ställs i skamvrån”. Detta är både olyckligt och felaktigt.


Vi är på väg mot mer subventioner, mer protektionism, mer komplexa skatteregler – varken små eller stora företag kommer att dra nytta av detta. Både Sveriges och Europas ekonomi mår bara väl om både stora och små företag blir framgångsrika.


 


 


 


 









Förlusttak i stället för vinsttak


23 oktober 2014 kl 8:08 |


Till sist blev det Vänsterpartiet som fick det mödosamma uppdraget att rädda partiet till torra land, skriver Carl Tham på Dagens Arena. Och läser man budgetpresentationen på DN debatt idag besannas den bilden. Det är Vänsterpartiets retorik och tankemodeller som dominerar den text som signerats av Magdalena Andersson, Per Bolund och Ulla Andersson. Även om det givetvis inte handlar om ”torra land” utan om en ideologisk vänstersväng som kommer skada socialdemokratin på sikt.


Den slutsats SvD drar i sin huvudledare idag besannas. En socialdemokratisk minoritetsregering skulle ha betydligt bättre förutsättningar att bedriva en rimlig och anständig politik.


Då skulle det privata näringslivets betydelse för allas vår välfärd inte först avfärdas i tre meningar. Därefter följer en frontalattack mot marknadsekonomin:


”Vi behöver stoppa den vinstjakt som pågår inom hälso- och sjukvården. Både för att resurserna ska användas till det de är avsedda för, men också för att kommersialiseringen inverkar negativt på likvärdighet, kvalitet, effektivitet, behovsstyrning och öppenhet”.


Detta är bara Vänsterpartistisk retorik utan koppling till verkligheten.


Karin Båtelson, ordförande i Sjukhusläkarna, skriver i organisationens tidskrift bl a:


”I en vård med knappa resurser och bristande tillgänglighet är det inte bra att hämma de kreativa och engagerade.”


Hon fortsätter:


”När en privat vårdgivare inte klarar kraven går den i konkurs. När ett landsting eller sjukhus eller annan vårdinrättning inte kan ge den vård som utlovats borde också en gräns kunna sättas.


När man misslyckats tillräckligt många gånger med att hålla budget och behålla personal och inte kan erbjuda medborgare den kvalitet på vården som vi har rätt till borde det införas krav på förändring.”


Hon manar: ”I stället för vinsttak i offentligt finansierad vård borde man införa förlusttak, och varför inte personalflyktstak ?”


Det är ett exempel på ett perspektiv från verkligheten. Den av Vänsterpartiet styrda regeringen sitter nu tydligen helt fast i föreställningarna om att det enda goda är offentliga monopol oavsett hur ineffektiva och kostsamma de än är.


 


 


 




 

tisdag 21 oktober 2014




Om lobbyister och konsten att tänka

21 oktober 2014 kl 17:17 |

Ibland blir jag förbluffad över somliga debattörers oförmåga att tänka – eller kanske borde jag säga oförmåga att koppla dåtid med nutid.

En gång i tiden hade vi under ett halvsekel i praktiken en regering som bara befolkades av medlemmar av ett enda parti. Denna regering omgavs av tjänstemän som i många fall kunde räkna med att tillbringa hela sitt yrkesliv i detta partis maktapparat. På denna tid utgjordes maktapparaten av en jämfört med dagens förhållanden mycket liten krets människor. Politiken hanterades i hög grad av ämbetsmän. Dagens många politiska sakkunniga, pressekreterare etc har tillkommit under senare tid.

Från 1976 har vi också upplevt något nytt, nämligen maktväxling. Just nu har vi haft 8 år med Reinfeldt-regering. Nu försvinner den partistämplade delen av maktapparaten. Vart ?

Ja det är frågan. Oavsett om dessa nu arbetslösa tar anställning i ena eller andra sortens företag blir de stämplade med begreppet ”lobbyist” och det är ju det fulaste man kan tänka sig. De kan också få jobb i det egna partiet och det är väl OK enligt dagens tankeram. Men trots att det öses in enorma belopp från skattebetalarnas plånböcker i partisystemet så kan detta inte på långt när härbärgera alla de som nu tågat ut från regeringskansliet.

Om jag förstår alla de nu som yrar om lobbyisterns förfärande makt borde dessa arbetslösa personer nu tigga på gatorna i väntan på ett eventuellt maktskifte 2018.

Visst är det rimligt att t ex riksbankschefen har ett övergångsarrangemang och sådana har ju också många andra tidigare politiska medarbetare. Och det är väl bra.

Men vore det inte bättre att inse att landet fungerar bättre om organisationer och företag kan dra nytta av de kunskaper som dessa medarbetare skaffat sig i olika sakfrågor ? Eller borde denna kunskap på något mystiskt sätt nollställas ? Regeringskansliets datorer mals sönder vid regeringsskifte. Borde medarbetarnas hjärnor hanteras på ett snarlikt sätt ?

Jag måste säga att jag tycker att det mesta av diskussionen om lobbyisterns skräckvälde är helt orimlig. Det borde inte behövas så många minuters funderande för att inse att detta är en debatt byggd på orimliga premisser.

De enda som egentligen har anledning att stå på sig i kritiken mot ”lobbyismen” är de vänsterideologer som anser att socialdemokratin alltid ska ha makten och att maktväxling inte bör förekomma.

Det kändes som en statskupp, sa Marita Ulvskog 1976 när en borgerlig regering tog vid. Så har hon säkert känt också när Carl Bildt respektive Fredrik Reinfeldt blev statsministrar. Men det tänkesättet har inget med demokrati att göra.

 

 

 

 

 

 

 




Det Suhonen inte förstår

21 oktober 2014 kl 11:11 |

”Ett parti som vill vinna och framför allt behålla förtroende ska akta sig för att hävda att det kan uträtta mer än vad en kylig analys av de faktiska förutsättningarna ger utrymme för. En annan (lärdom) är att socialdemokratin inte kan leva på gammalt förtroendekapital. Många må tycka att det var bättre förr och längta tillbaka dit. Men att socialdemokratiska regeringar på 1950- och 60-talen kunde vara de goda gåvorna givare skapar ingen förtröstan idag. Tvärtom skapar alltför frikostiga utfästelser och löften misstro. Folk har lärt sig att gåvorna kan tas tillbaka när statens pengar inte räcker för allt den lovat.”

Så skrev Kjell-Olof Feldt i boken ”En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris” (2012). Varken den boken eller Feldts ”Alla dessa dagar…I regeringen 1982 – 1990″ (1991) ingår i den referenslitteratur Daniel Suhonen hänvisar till i sin Juholt-bok. Det är synd.

Daniel Suhonen förstår varken det parti han älskar och än mindre den tid han lever i. Detsamma gäller de som nu hyllar boken och tror att den har något viktigt att säga som socialdemokratins framtid.

För det första var det den socialdemokratiska valberedningen som kuppade fram Håkan Juholt till partiordförande. Detta var ett svek både mot Juholt och mot partiet. Att ingen fokuserar på detta är för mig – som utomstående – helt obegripligt.

För det andra fanns det ingen hjälp i världen som skulle kunnat se till att Juholt förblivit partiordförande. Inte ens Daniel Suhonen hade kunnat göra det och den insikten finns faktiskt av och till i hans bok om Juholt. Suhonen är verkligen ingen dumskalle, han är bara en naiv politisk romantiker som tror att retorik och politik är samma sak.

För det tredje var det självklart det verkställande utskottets uppgift att se till att Juholt försvann från partiordförandeposten. Suhonens initierade skildring avslöjar främst bristen på civilkurage i detta mäktiga utskott. Ingen vågade hålla i yxan och processen blev på tok för utdragen.

För det fjärde är Suhonens digra bok – och hans artikel i DN idag – en illustration av den naivitet som Feldt skriver om. Det socialdemokratiska partiets retorik har aldrig på allvar gjort upp med sina nostalgiska myter om ”hur det var” som om utbyggnaden av välfärdsstaten i efterkrigstidens ekonomiska dynamik skulle kunna kopieras i en samtid av globalisering och behov att stärka svensk konkurrenskraft på alla områden. Och det gör man inte genom en juholtretorik som byggde på en outtalad föreställning om att det bara finns ett land på jordklotet: socialdemokratins Sverige.

Efter 90-talskrisen har socialdemokratin bedrivit realpolitik – från Ingvar Carlssons EU-medlemskapsansökan till Göran Perssons hårdhänta men nödvändiga arbete med att koppla svenska statsfinanser till verkligheten. Tyvärr har den processen inte influerat den socialdemokratiska retoriken, vilket skapat den absurda situation som Håkan Juholt är den främsta symbolen för.

Han håller ett helt absurt tal när han väljs. Ett tal signerat Suhonen med flera – alla upphovsmän fast förankrade i en nostalgisk dröm. Utan verklighetskontakt. Stefan Löfven har ingen lätt uppgift som efterträdare och det är ingen tillfällighet att hans valrörelse 2014 främst präglades av tystnad och hänvisningar till att han skulle se till att saker och ting blev bättre efter valet. Talet om att ”någonting gått sönder” har tolkats som en anspelning på Reinfeldtregeringens politik men i själva verket är det den socialdemokratiska självbilden som gått sönder och som fortsatt är trasig.

Kommer svensk socialdemokrati att anpassa sig till verkligheten. Att nu ha en del av regeringsmakten (delad med MP och i praktiken med V) kommer innebära en svår resa framöver. Det förstår inte Daniel Suhonen, Göran Greider med flera. Kulturvänstern vårdar minnet av den socialdemokrati som fanns en gång för länge sedan.

Det behövs fler än Kjell-Olof Feldt som berättar om hur verkligheten ser ut. Jag tror att svensk politik behöver en klok socialdemokrati. Men då gäller det att lägga parentesen Juholt åt sidan och se framåt. Inte bakåt.

 

 

 

 

lördag 18 oktober 2014





Klassförrädaren Tage Erlander

18 oktober 2014 kl 14:14 |

Den centrala, övergripande tesen i Daniel Suhonens Juholt-bok är att varje antydan av närhet mellan socialdemokrati och näringsliv är klassförräderi, politisk kapitulation. Även tanken på en socialdemokrati som söker medelklasstöd avfärdas med hårda ord.

I Tage Erlandets dagbäcker som nu nått fram till 1966 – 67 kan följande citat hämtas:

”Jag har aldrig angripit näringslivet. Blandekonomin förutsätter ett väl fungerande  näringsliv.” (sid 146)

 ”Ingvar berättade att att Sifos senaste Gallup visade helt katastrofala siffror för oss. Mittenpartierna ensamma var större än [vi]. Bara nu partiexpeditionen ville ta detta på allvar. Vi måste göra något verkligt effektivt för att nå medelklassen och tjänstemännen.” (sid 157)

Förmodligen är det bara August Palm och Daniel Suhonen som är riktigt att lita på.

 

 

 

fredag 17 oktober 2014




Politisk turbulens på väg i Norge

17 oktober 2014 kl 16:16 |

”CO2 har erstattet Karl Marx” sa norska Fremskrittspartiets klimatpolitiske talesman Per Willy Amundsen härom året, påminner Morgenbladet. Tidningens ledare konstaterar att FrP nu lagt sig platt för den norska regeringens retorik om klimathotet .

Morgenbladet konstaterar att FrP:s skepsis mot klimathysterin är som bortblåst och att regeringen säkert kommer tvingas gå än längre för att, med Morgenbladets ord, ”skapa den ekonomiska omställning som krävs i mötet med den största utmaningen vi står inför i vår tid”.

Eftersom norsk politik sällan nämns i svenska medier kanske jag bör påpeka att FrP tillsammans med Høyre ingår i den norska minoritetsregeringen som nu ska budgetförhandla med stödpartierna Kristelig Folkeparti och Venstre.

Aslak Bonde skriver i sin krönika i tidningen att det inte är sannolikt att det blir regeringskris i höst, men att de förhandlingar som förestår blir besvärliga och att de kan försvaga statsminister Erna Solbergs maktposition.

Det är stortingsval i Norge nästa gång i september 2017 – i Norge finns inte möjligheten till nyval – och innan dess kommer mycket att hända.

Inte ens i världens rikaste land råder politisk stiltje.

 

 

 

 




Kommunismen idag

17 oktober 2014 kl 14:14 | Idag arrangerade Axess ett seminarium om ”Kommunism i dag?” med författarna Kjell Albin Abrahamson och Torbjörn Elensky. Det sades många kloka saker av dem och av publiken. Axess TV kommer med tiden låta alla ta del.

Helt i marginalen kan jag notera att en aspekt som inte berördes men som t ex återfinns i LO-tidningen Arbetets anmälan av Naomi Kleins nya bok ”This Changes Everything – Capitalism vs The Climate”. Recensenten skriver om hur Klein visar på ”sambandet mellan kapitalismens drivkrafter och dess oförmåga till hållbarhet”.

Kleins tes är att kapitalism – dvs marknadsekonomin – måste avskaffas och ersättas av en global planekonomi.

Jag tror det kallas kommunism.

 

 

 



Är Löfven en ny Juholt ?

17 oktober 2014 kl 10:10 |

Irene Wennemo har en spännande krönika i dagens utgåva av tidskriften Fokus. Wennemo skriver om hur makt hanteras i det socialdemokratiska partiet. Hon avslutar så här:

”Går det att vara pojkscoutigt korrekt i en miljö av ständiga politiska intriger ? Ja, det känns verkligen som om Stefan Löfven försöker det.

De upprivande striderna under Juholteran gjorde att Stefan Löfven fick en rekordlång smekmånad. Ingen ville driva in socialdemokraterna i kaos igen. Nu har en ny tid börjat. Regeringsmakten är återerövrad. Nu är det upp till bevis för Stefan Löfven att visa att hans ledarskap inte bara betyder att han blivit vald, utan att han också tagit positionerna i besittning. Han har antagligen sitt tuffa år framför sig.”

Om man ser på Löfvens första tid – klantigheter om energin, ”vinst i välfärden” etc – är det mycket som tyder på att de som satte frågetecken för Löfven – helt utan politisk erfarenhet – kan få rätt.

 

 

 

 

onsdag 15 oktober 2014





Samarbetsregering ?


15 oktober 2014 kl 10:10 | Permalänk | Kommentarer(22)  

Etreprenören Dan Olofsson, som själv inte har intressen inom den s k vinst i välfärden-sektorn, har i en serie debattartiklar på ett osedvanligt klarsynt och effektivt sätt argumenterat mot de politiska vanföreställningar som nu också kommit att styra regeringen.

Idag skriver han i Sydsvenskan:

Efter valet var vi många som sympatiserade med Stefan Löfvens nyckelformulering i regeringsförklaringen: ”Vi tänker vara en samarbetsregering för hela Sverige. Vi kommer att söka breda uppgörelser i riksdagen för att säkra centrala politiska reformer.”

Det är därför djupt förvånande att han nu har valt att bortse från det breda samarbetet för att istället tillgodose Vänsterpartiets ganska extrema intressen när det gäller vinster i välfärden. Retoriken som används är tyvärr den vanliga och baseras på några enskilda exempel där det gått snett i privat drivna välfärdsföretag. Att det inte finns någon bred undersökning som visar att privata företag har fler fall av misskötsel än offentliga verksamheter eller att kvaliteten i snitt är sämre i privata företag bortser Löfven ifrån.

Det är också oroande att hela grunden för en bransch kan förändras med så tunt underlag. Historiskt har regeringar aktat sig för att ändra lagstiftningen för en bransch vid regeringsbyte, eftersom det sänder en tydlig negativ signal till hela näringslivet: att det inte går att lita på förutsättningarna som ges av regering och riksdag. Ska du investera i en sektor, oavsett vilken, behövs betydligt längre tidshorisont än fyra år som är en mandatperiods längd.

Som en person med ambitionen att samla breda uppgörelser i riksdagen borde Löfven se hur destruktiv vinstfrågan blivit. Den polariserar blocken, den polariserar partierna, den polariserar väljarna och den gör att många upprörs när Jonas Sjöstedt i sin propaganda kallar seriösa företagare i välfärdsektorn för ”plundrare”.

Dan Olofsson

 

http://blog.svd.se/larssonlaser/2014/10/15/samarbetsregering/

 

måndag 13 oktober 2014




Är Karin Olsson oskyldig ?


13 oktober 2014 kl 19:19 |

Jag får läsarmejl om jag verkligen tror att Karin Olsson är en del av en stor konspiration med koppling till Daniel Suhonens Juholt-bok.

Nej, det tror jag inte.

Jag ville bara ge ett exempel det konspirationstänkande som nu fyller över 500 sidor.

Boken missar vad det egentligen handlade om.

Håkan A Bengtsson sätter i Dagens Arena  fingret på det Suhonen missar:

När Håkan Juholt presenterades som ny partiledare blev de flesta tagna på sängen. Sättet han lanserades på låg honom i fatet. Fortfarande är processen höljd i dunkel. Han kunde ha fått en bättre start, men accepterades snart som ny partiledare. Hans första partiledartal mottogs med entusiasm av stora delar av partiet. Men sedan genomdrev han och valberedningen mindre lyckade personförändringar. I vissa fall (som Östros) var avpolletteringen närmast ett slags offentlig avrättning. Utnämningarna (som Tommy Waidelich till ny ekonomisk-politisk talesperson) höll inte måttet. Efter hand varierade Juholts politiska besked från dag till dag. Till detta kom avslöjanden om hans personliga vandel.

Kriser i organisationer härstammar ofta i toppen. I grunden berodde Håkan Juholts fall på hans egna tillkortakommanden. Inte på spänningar mellan höger eller vänster i partiet. Även de som inledningsvis stödde honom tog sin hand från honom. Han fick inte bara en chans, utan flera chanser. Det ska mycket till för att tvinga en sittande och kongressvald partiledare att avgå. Det har bara hänt en gång. Det krävs att grupptryggheten som håller ihop ett parti är på väg att brytas sönder och att partiets existens är i fara.

Som han antyder är det Berit Andnor Bylund,  landshövding i Blekinge län, som sitter inne med den enda verkligt intressanta berättelsen i sammanhanget, nämligen hur hon som ordförande i S-valberedningen kunde lansera Juholt som partiledare.

söndag 12 oktober 2014




Anna Dahlberg och vinsten

12 oktober 2014 kl 10:10 |

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg är en av de skribenter som sedan länge uttryckt stor skepsis mot att företag ska få bedriva verksamheter inom den s k välfärdssektorn.

Jag har i två tidigare inlägg kommenterat debatten. Jag kan inte se hur den överenskommelse som Vänsterpartiet dikterat och regeringspartierna signerat skulle kunna leda till det Dahlberg eftersträvar. Hon är lika fel ute som de borgerliga politiker och näringslivsprofiler som på sent 70-tal och tidigt 80-tal drömde om en kompromiss om fondsocialismens införande.

Här är mina aktuella inlägg igen:

Ideologiskt Ebolavirus

7 oktober 2014 kl 7:07 |

Hösten 2011 släpptes ett ideologiskt Ebolavirus ut i den svenska samhällsdebatten: ”vinst i välfärden”. Under de år som gått har de som försökt skapa ordning i den diskussionen misslyckats. ”Vinst” har blivit ett allmänt ”fult ord” – vilket innebär att svensk debatt i det avseendet flyttats tillbaka till 70-talet. Än större är förvirringen vad gäller den andra delen av ”vinst i välfärden”, nämligen vad som utgörs av ”välfärden”. Härmed avses numera en ringa del av de produkter och tjänster som köps av skattefinansierade samhällsaktörer från aktiebolag.

Många olika aktörer inom näringslivet har antingen försökt skapa sans och vett i debatten eller haft hypotesen att om de sticker huvudet i sanden så ska det nog ordna sig till slut. Några politiska aktörer har försökt sig på en annan linje: att sjunga med i kören men lite mindre högt än andra. Inte någon av dessa handlinslinjer har visat sig framgångsrik.

Detta kan bero på flera olika faktorer. En vänsterpopulistisk tidsandan i media torde vara en förklaring. Att denna inte i riksdagsvalet ledde till framgång för de partier som drev en vänsterpopulistisk linje (V,MP) får tolkas som att det i grunden inte finns något brett gehör för hetsen i denna ”fråga”. Valfriheten som vinnande politisk linje finns kvar för den som vill driva den.

Ur ett näringslivsperspektiv tror jag det finns all anledning till ett samlat systemförsvar. Viruset kan mycket väl sprida sig om drabba andra näringslivsaktörer. Vinst är av fundamental betydelse för marknadsekonomin. För den offentliga sektorn (”skattebetalarnas pengar”) har det varit och förblir av största betydelse att man genom konkurrens stärker effektivitet och produktivitet. Vi har goda historiska exempel på hur illa det går annars.

Det stora utredningsmaskineri som Vänsterpartiet med stöd av S + MP sjösatte igår kommer säkert några tolka som en möjlighet att förhandla sig fram till för dem fiffiga lösningar, men min tro är att det i stället är hög tid att på allvar börja bekämpa den ideologiska smittan.


Häxjakten

8 oktober 2014 kl 14:14 |

För att inte upprepa min tidigare effektiva bild av hur snabbt vanföreställningen om ”vinst i välfärden” spritt sig sedan Vänsterpartiet drog igång sin kampanj – i valrörelsen 2010 med hjälp i valrörelsens slutskede av Uppdrag granskning – och givetvis särskilt efter att den stora medieattacken kom hösten 2011 (”blöjvägning”) så skulle jag idag vilja använda bilden häxjakt.

Wikipedia: Häxprocess, häxeriprocess, trolldomsprocess eller häxjakt, kallas de händelser framförallt under 1400- till 1600-talet där människor, i de flesta områden framförallt kvinnor – häxor – anklagades för samröre med Satan. Minst 30 000 personer avrättades. I överförd betydelse används båda termerna om tillstånd av upphetsning i samhället, en organisation eller ett samfund, då en energisk aktivitet utbryter för att utrota eller oskadliggöra motståndare av någon typ.

Eftersom V med hjälp av S + MP i synnerhet jagar företag där kvinnor arbetar eller som leds av kvinnor – ofta startats av kvinnor – är bilden häxprocess högst tillämplig på det som nu formaliserats i överenskommelsen ”Vår gemensamma syn på vinst i välfärden”. De som drev häxprocesserna förr skulle känna igen sig i blandningen av lögner och konspirationsteorier. Satan utgörs numera av något som kallas riskkapitalbolag.

Men man kan ju ändå fundera över hur avgränsad häxjakten är till just de kvinnodominerade företagen. ”Vinst i välfärden” borde ju rimligen syfta på alla aktiebolag (som alla syftar till att ge ägarna vinst) och man kan ju då fråga sig hur mycket av skattebetalarnas medel som används för att köpa sådana varor och tjänster.

Facit: Kommuner och landstingens köp av skola, vård och omsorg var 2012 drygt 91 miljarder. (Källa: SCB) Om den totala upphandlings- och inköpsmarknaden (dvs stat, kommun, landsting och offentligt ägda bolag) är cirka 850 miljarder så handlar det om 1/10-del (91/850). (Källa: DS Den offentliga marknaden) Dvs toppen på isberget… Räknar man enbart på kommun och landsting handlar det om cirka 15%. (91/600 miljarder).

Den av Vänsterpartiet dikterade uppgörelsen konstaterar: ”Vår gemensamma utgångspunkt är att behoven i skola, vård och omsorg gör att det inte finns utrymme för vinstutdelning av skattemedel till aktieägare om verksamheten utförs av ett bolag.”

Denna dödsdom mot en del av välfärdssektorn kommer – åtminstone om Vänsterpartiet får fortsätta diktera politiken – givetvis att drivas vidare till andra områden dvs de 90 %. Offentliga monopol blir slutmålet.

Den häxjakten kan knappast det på marknadsekonomins grunder drivna näringslivet acceptera. Därför måste kampen nu på allvar börja med att få ett slut på häxjakten. Det råder ingen brist på goda argument, det som nu behövs är en omfattande och övertygande opinionsbildning.

Det är bara att börja!


 

 

 

lördag 11 oktober 2014




Juholt, fulspel och konspirationer

11 oktober 2014 kl 16:16 |

– Det var en hård intern maktstrid. Fulspel och konspitationer förde bort Juholt från makten, berättar Suhonen enligt Ekot.

Den valberedning som föreslog Juholt gjorde ett helt katastrofalt jobb.

Att Håkan Juholt tackade ja var bara ett uttryck för hans bristande förståelse för politik.

Att han inte avgick tidigare utan framtvingade det Daniel Suhonen nu kallar ”fulspel och konspirationer” var Juholts eget fel.

Skapas det nu en föreställning om Juholt som offer bygger detta på en helt absurd tolkning av vad som hände.

Offret var det socialdemokratiska partiet.

 


 

fredag 10 oktober 2014




Vet Löfven vad han gör ?

10 oktober 2014 kl 17:17 |

Anders Billing, ekonomiredaktör på tidskriften Fokus, gör i dagens utgåva en högst relevant jämförelse mellan den 30 juni 1983 och den 6 oktober 2014.

Den 30 juni 1983 presenterade den dåvarande S-regeringen ett konkret förslag till löntagarfonder: ”En chockvåg gick genom näringslivet. Frågan hade debatterats ända sedan mitten av 70-talet. Men många trodde att den hade dött under valrörelsen. Att det politiska nu petade i bolagens själva fundament vara att gå över en principiell gräns.”

En strid startade som slutade med att Bildt-regeringen avskaffade löntagarfonderna.

6 oktober 2014. Regeringens förslag rörande vinst i välfärden gick längre än man föreställt sig i näringslivet, ”Formuleringarna som presenterades i måndags upplevedes som något annat. Ett korsande av samma sorts principgräns som för 30 år sedan.”

Billing ser framför sig en ny näringslivsmobilisering, Han ställer sig frågan om den näringslivsvänlige Löfven vet vad han gör.

Kanske behöver Löfven just en massiv och principfast näringslivsmobilisering för att med tiden kunna hantera det han nu släppt lös…

 

 

 

 





Kvoteringsingsivrare utan argument


10 oktober 2014 kl 14:14 | Permalänk | Kommentarer(0)

I en DN-debattartikel idag av Malin Sahlén och Tomas Klingström och i en Timbro-rapport förs en argumentation i den segslitna ”kvotering till börsbolagsstyrelserna”-debatten som verkligen tillför ny, intressant materia.

Själv kvoteringsargumentationen har i och för sig effektivt punkterats ur många perspektiv inte minst på SvDs ledarsida. Det har varit allt ifrån ”kön är inte en kompetens” till genomgångar av de helt absurda ”bevisen” för att kvinnor i en börsbolagsstyrelse leder till bättre resultat (som om denna faktor skulle kunna isoleras).

Det tyngsta argumentet utgörs fortsatt, enligt min mening, av vikten av respekt för äganderätten. Om ett företag drivs på ett bristfälligt sätt i något avseende så kommer marknadsekonomin att hantera detta enligt Schumpeters princip om kreativ förstörelse. Dåliga företag slås ut oavsett vad som är företagets problem. Politikerna ska inte blanda sig i och i synnerhet inte i en helt meningslös symbolfråga.

Jag har följt diskussionen om Timbro-rapporten under dagen på nätet och kan hittills konstatera att ingen kritiker ens vågat ge sig på den klara analysen i artikeln och rapporten.

Yonna Waltersson på Dagens Arena väljer t ex i stället att ge sig på Microsofts CEO Satya Nadella som om han på något sätt kunde kopplas till Sahlén/Klingström-analysen.

Kort sagt: kvotering är ingen lösning.

För övrigt konstaterade jag härom dagen (i min blogg den 1 oktober) att i Storbritannien har nu diskussionen börjat om etnisk kvotering. Kanske kommer den debatten att skrämma bort de svenska kvoteringsivrarna också i Löfvens regering.

torsdag 9 oktober 2014




Avd ord i rättan tid


9 oktober 2014 kl 18:18 |

Dagens Arena ska ha heder av att man på sin blogg släpper in en av den marknadsliberala opinionsbildningens stjärnor idag. Karin Svanborg-Sjövall skriver i ett längre blogginlägg (länk nedan):

 Jag vill inte stå med mössan i hand om något av mina barn skulle fara illa i skolan, eller byta ut medborgarnas inflytande över de välfärdstjänster vi bekostar mot möjligheten att få skicka en ”demokratisk signal” vart fjärde år. Jag vill bo i ett land som respekterar äganderätt och självbestämmande och där Sveriges statsminister inte låter ledaren för det gamla VPK diktera välfärdens villkor. Jag vill se en återpolitiserad borgerlighet som lämnar statskramandet bakom sig och ett näringsliv som sträcker på ryggen och försvarar sig när välståndsskapande krafter beskrivs som ”parasiter” och ”cancersvulster”.

Dagens Arena

 

onsdag 8 oktober 2014





Affärsplan Sverige ?

8 oktober 2014 kl 16:16 |

Jag måste erkänna att Stefan Löfven ter sig som något av ett mysterium för mig. Hur ser egentligen logiken ut från Affärsplan Sverige med sikte på konstruktiv samverkan med näringslivet till en totalkonfrontation där marknadsekonomins grundläggande principer totalt underkänns och ersätts av kommunistiskt tankegods ?

Jag tar gärna emot tolkningsförslag ! Jag lovar redovisa dem här.

För dagen ett klipp från Facebook där Fredrik Johansson skisserar den svenska vägen till lightversionen av Hayeks ”Vägen till träldom”:

Jag tror att vad vi kommer se under kommande år är en sorts byråkratisering av samhället. Det är genom regler/styrning/förbud/begränsningar som man tror sig kunna få bort det som inte fungerar eller är dåligt.

För välfärdssektorn innebär det att döden inträder medelst kvävning och inte på schavotten.

Det är dessutom en infernalisk negativ spiral. När manöverutrymmet minskar kommer nya problem att uppstå i välfärdssektorn, vilket driver nya krav från extremvänstern. Esbati-Sjöstedt-Andersson kan ställa krav på ytterligare regleringar och förbud. Vilket skapar nya problem.

Till detta kommer industripolitiken med dess råd och innovationskatapulter.

I bästa fall är det högtidstal och fernissa, i sämsta fall tror man på det och då är det dyrbar dirigism.

Hela denna tanke att samhället ska utvecklas genom att staten bestämmer att vi ska göra det som är bra och inte välja det som är dåligt är så destruktiv. En väg till fattigdom på alla plan.

Byråkraterna och innovationsrådsmedlemmarna styr och ställer. Resultaten uteblir. Det blir ingen innovation. De dåliga skolorna försvinner inte. Byråkraterna kräver mer makt, Innovationsrådet mer resurser och befogenheter.

Detta är lightversionen av Vägen till träldom.

Samhällets förstelning.

Var det detta Affärsplan Sverige siktade mot ? Helt klart är att vi kommer om och om igen framöver få höra att det behövs högre skatter eftersom ekonomin skadas av regeringspolitiken.

 

 

 





Häxjakten

8 oktober 2014 kl 14:14 |

För att inte upprepa min tidigare effektiva bild av hur snabbt vanföreställningen om ”vinst i välfärden” spritt sig sedan Vänsterpartiet drog igång sin kampanj – i valrörelsen 2010 med hjälp i valrörelsens slutskede av Uppdrag granskning – och givetvis särskilt efter att den stora medieattacken kom hösten 2011 (”blöjvägning”) så skulle jag idag vilja använda bilden häxjakt.

Wikipedia: Häxprocess, häxeriprocess, trolldomsprocess eller häxjakt, kallas de händelser framförallt under 1400- till 1600-talet där människor, i de flesta områden framförallt kvinnor – häxor – anklagades för samröre med Satan. Minst 30 000 personer avrättades. I överförd betydelse används båda termerna om tillstånd av upphetsning i samhället, en organisation eller ett samfund, då en energisk aktivitet utbryter för att utrota eller oskadliggöra motståndare av någon typ.

Eftersom V med hjälp av S + MP i synnerhet jagar företag där kvinnor arbetar eller som leds av kvinnor – ofta startats av kvinnor – är bilden häxprocess högst tillämplig på det som nu formaliserats i överenskommelsen ”Vår gemensamma syn på vinst i välfärden”. De som drev häxprocesserna förr skulle känna igen sig i blandningen av lögner och konspirationsteorier. Satan utgörs numera av något som kallas riskkapitalbolag.

Men man kan ju ändå fundera över hur avgränsad häxjakten är till just de kvinnodominerade företagen. ”Vinst i välfärden” borde ju rimligen syfta på alla aktiebolag (som alla syftar till att ge ägarna vinst) och man kan ju då fråga sig hur mycket av skattebetalarnas medel som används för att köpa sådana varor och tjänster.

Facit: Kommuner och landstingens köp av skola, vård och omsorg var 2012 drygt 91 miljarder. (Källa: SCB) Om den totala upphandlings- och inköpsmarknaden (dvs stat, kommun, landsting och offentligt ägda bolag) är cirka 850 miljarder så handlar det om 1/10-del (91/850). (Källa: DS Den offentliga marknaden) Dvs toppen på isberget… Räknar man enbart på kommun och landsting handlar det om cirka 15%. (91/600 miljarder).

Den av Vänsterpartiet dikterade uppgörelsen konstaterar: ”Vår gemensamma utgångspunkt är att behoven i skola, vård och omsorg gör att det inte finns utrymme för vinstutdelning av skattemedel till aktieägare om verksamheten utförs av ett bolag.”

Denna dödsdom mot en del av välfärdssektorn kommer – åtminstone om Vänsterpartiet får fortsätta diktera politiken – givetvis att drivas vidare till andra områden dvs de 90 %. Offentliga monopol blir slutmålet.

Den häxjakten kan knappast det på marknadsekonomins grunder drivna näringslivet acceptera. Därför måste kampen nu på allvar börja med att få ett slut på häxjakten. Det råder ingen brist på goda argument, det som nu behövs är en omfattande och övertygande opinionsbildning.

Det är bara att börja!

 

 

 




En kommunistinfluerad regering

8 oktober 2014 kl 10:10 | Är det nu så illa att vi har en kommunistinfluerad regering vid rodret som redan första veckan har tappat både kompass och karta? Besked lär dröja men utvecklingen är synnerligen oroväckande. Det skriver Anna König Jerlmyr i Dagens Samhälle idag.

Carola Lemne skriver i DI idag om uppgörelsen S+MP+V att den utgör ytterkantspolitik, vilket är ett något mera diplomatiskt sätt att säga samma sak.

Det som nu sjösatts handlar inte om de s k välfärdsföretagen utan om förutsättningarna för ett konkurrenskraftigt och på marknadsekonomin baserat näringsliv.

Jag har svårt se förutsättningar för någon dialog mellan regeringen och näringslivet framöver.

 

tisdag 7 oktober 2014




Tiden är nu inne för en bred samling till stöd för en frihetlig politik

7 oktober 2014 kl 21:21 | Den tidigare justitieministern, advokaten Thomas Bodström skriver på Twitter om ”vinst i välfärden”-utredandet:

Utredning klar 2016 innebär efter det remiss, lagrådsremiss, proposition, utskottsbetänkande mm o lag tidigast 2018. Med osäker utgång.

Ur vänsterpolitisk utgångspunkt kanske detta är acceptabelt. Men det finns ingen anledning att avvakta med att trappa upp kritiken.

Karin Svanborg-Sjövall skriver klokt på Dagens Samhälles debattsida:

Socialdemokraterna prioriterar kraftigt inskränkt valfrihet framför att värna redan ingångna blocköverskridande överenskommelser, medan Miljöpartiet prioriterar statsrådsposter före de byaskolor som Fridolin var så ivrig att försvara i valrörelsen. Jonas Sjöstedt hade all anledning att se nöjd ut på presskonferensen.  

Slopad etableringsrätt för vård, skola och omsorg kommer att leda till återinförda kommunala välfärdsmonopol i stora delar av landet. En personalkostnadsreglering kommer sannolikt att innebära en massutslagning av de småskaliga entreprenörerna. Och en SVB-regel kommer, nästan oavsett hur den utformas, att skapa ett behov av ovärdiga kringmanövrer av det slag vi ser i många andra länder som försöker kombinera ett vinstförbud med begränsad valfrihet: märkligt höga hyror och löner, avancerad skatteplanering, med mera. 

Någon ”ordning och reda” borgar inte detta för. Snarare är det kaos i välfärden som väntar. 

Men mitt i oktobermörkret finns ändå anledning att hoppas på en långsiktig ljusning. Kanske kan den nu presenterade färdriktningen hjälpa de borgerliga partierna att få upp ögonen för att seriösa, stabila företag kräver seriösa, stabila villkor? Krigsförklaringen mot välfärdens privata producenter ställer exempelvis det bisarra kravet på en tioårsregel för ägande i blixtbelysning: hur ska ett företag kunna garantera sin överlevnad på en lokal marknad vars existens ska omprövas vart fjärde år? Och detta i kombination med en reglering som bara syftar till att hålla lönsamheten nere?

Tiden är nu inne för en bred samling till stöd för en frihetlig politik som tar strid med de grundläggande idéer som uppgörelsen vilar på.

 

 

 

 



Bäst om politiker förstår politik (Axess nr 7)

Nummer 6 av Axess kom ut strax före den svenska valdagen den 14 september.

När jag dagen efter valet läser om chefredaktören PJ Anders Linders intervju med The Spectators chefredaktör Fraser Nelson slår det mig hur han träffsäkert pekar på det som kanske är den faktor som gjorde att ”åtta år räcker”-effekten slog igenom med så stor kraft.

Jag har prenumererat på The Spectator i många år pch lyssnar troget varje vecka på tidskriftens podcast ”The view from 22”.

Om man ska göra en jämförelse inte bara med Axess utan med all svensk samhällsdebatt så är det för mig uppenbart att det brittiska temperamentet är hetsigare  och, för att vara helt ärlig, ofta så mycket mördande elak. Det är väl främst Johan Hakelius som i Axess är lika bitskt elak som en del av kolumnisterna i The Spectator.

PJ Anders Linders intervju med Fraser Nelson är betydligt snällare och den brittiske chefredaktör anpassar sig till en saklighet som egentligen är en smula vid sidan om hur Nelson brukar skriva – i synnerhet i hans krönikor i Daily Telegraph.

Men visst fräser det till ! Nelson säger t ex om den brittiske finansministern George Osborne att han ”förstår sig inte något vidare på ekonomi, men han ser den rent maktpolitiska poängen”.

Den poängen är att det är en politisk tillgång att man inte lyckats lösa problemet med budgetunderskottet. Budskapet till väljarna är lättbegripligt: ”Vårt jobb är halvfärdigt, så låt oss nu slutföra det.”

Om någon i Alliansen ens vågar antyda för Anders Borg att han inte i stort sett löst alla Sveriges – och förmodligen därigenom världens – ekonomiska problem skulle han blivit rasande och börjat kasta saker omkring sig.

Trots att undersökningarna inför det svenska riksdagsvalet pekade på att väljarna tröttnat på att höra om ekonomiska problem eftersom de inte upplevde några sådana fortsatte Alliansen – och Borg – envetet att driva sin framgångssaga.

Kanske är det så att Borg till skillnad från Osborne förstod sig alltför bra på ekonomi.

Då går det som det gick.

PJ Anders Linder pekar i sin intervju på just detta med den bortglömda krisen som en förklaring till den svenska opinionsförskjutningen.

Men när man nu efter valet tittar på det svenska valresultatet är väl den egentliga slutsatsen en annan. Det hände ju ingenting.

Alla partier låg kvar där de låg 2010. Med två undantag. Ett stort antal tidigare moderatväljare hade övergett sitt parti till förmån för Sverigedemokraterna.

Jag tror inte det enbart handlade eller ens främst handlade om främlingsfientlighet eller något i detta härad.

Frågan är om det inte i grunden handlade om något annat som också var en produkt av Anders Borgs härskarmakt: att moderatrenas sekellånga förtroende i försvarspolitiken knäcktes när Borg helt i onödan 2007 körde över försvarsminister Mikael Odenberg så att denne tvingades avgå.

Moderaterna sände signalen att de hade slutat slå vakt om Sverige.

Så slutsatsen är att det är bäst om politiker förstår sig på politik.

Och det är nog detta Fraser Nelson borde pekat på i stället för att hylla Anders Borg för hans ekonomiska fögderi som ju i slutändan mest handlat om att det svenska näringslivet klarade krisen 2008/2009 så bra. Inte minst tack vare det unika avtalet mellan IF Metall och Teknikföretagen.

Tacka Stefan Löfven för det….